Allmänt om fullmakter

En fullmakt är en förklaring från fullmaktsgivaren till en tredje man att en mellanman får rättshandla i hans namn och för hans räkning. Partskonstellationen innefattar alltså tre olika rättsliga relationer:

1. det yttre rättsförhållandet mellan huvudmannen och tredje man,

2. det interna förhållandet mellan mellanmannen och huvudmannen och

3. förhållandet mellan tredje man och mellanmannen.

Fullmakter Ds 2014:16

48

Den grundläggande regeln beträffande en fullmakts rättsverkan finns i 10 § AvtL och innebär att den som har gett någon annan fullmakt att sluta avtal eller företa andra rättshandlingar blir omedelbart bunden av fullmäktigens rättshandlingar, om dessa företas i huvudmannens namn och inom fullmaktens gränser (behörigheten). Den som uppträder som fullmäktig ansvarar för att han eller hon har en ”erforderlig fullmakt” (25 §). Visar det sig att den som uppträder som fullmäktig antingen saknat en fullmakt eller överskridit sin behörighet, ska mellanmannen er-sätta tredje man för den skada han eller hon lider genom att inte kunna göra gällande rättshandlingen mot huvudmannen. Har den handlande inte genom sitt uppträdande visat att det varit hans mening att handla i annans namn, måste han i allmänhet anses ha handlat i eget namn. Det vilar alltså på fullmäktigen att visa att han handlar i annans namn, om han vill undgå egen bun-denhet, och på tredje man att visa att fullmäktigen handlat i hu-vudmannens namn, om han vill kräva huvudmannen. Om rätts-handlingen faller utom fullmäktigens behörighet, blir huvud-mannen ändå bunden av rättshandlingen om han i efterhand godkänner den.

4.2.1 Några olika typer av fullmakter

Traditionellt görs en åtskillnad mellan självständiga och osjälv-ständiga fullmakter. Till de självosjälv-ständiga fullmakterna hänförs enligt denna uppdelning skriftliga fullmakter (27 §), kungörelse-fullmakter (14 § första stycket) och direktmeddelade kungörelse-fullmakter (13 §). Till denna kategori brukar även räknas s.k. ställningsfull-makter (10 § andra stycket).

Genom rättspraxis har även tolerans- och kombinationsfull-makter utvecklats. En toleransfullmakt kan uppkomma genom att huvudmannen under en längre tid eller vid upprepade till-fällen låter en person rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot detta. En kombinationsfullmakt kännetecknas av att om-ständigheterna i det enskilda fallet motiverar att huvudmannen

Ds 2014:16 Fullmakter

blir ansvarig för någon annans agerande i en avtalssituation, utan att det finns någon sedvänja eller något upprepat handlande.

I rättsfallet NJA 2013 s. 659 formulerar Högsta domstolen (HD) en fullmaktslära som tar sin utgångspunkt i om tredje man kunnat fästa befogad tillit till att mellanmannen var behörig att binda huvudmannen. HD uttalar en generell regel av följande innehåll.

Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han före-träds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan alltså bli bunden av personens handlande. Detta är en princip som gäller även i andra rättssystem och som avspeglas i olika internationella rätts-sammanställningar (jfr t.ex. Art.-II.-6:103 (3) Draft Common Frame of Reference ). Avgörande är de yttre förhållanden som här-rör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta (jfr Adlercreutz och Gorton, a.a., s. 172). Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit i fråga om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtals-typen är och vilka åtaganden avtalet innebär

Gemensamt för nämnda typer av fullmakter är att tredje man via vissa synbara fakta kan skaffa sig en uppfattning om fullmäk-tigens behörighet. Så är inte fallet beträffande den osjälvständiga fullmakten, även kallad uppdragsfullmakten (18 §).

4.2.2 Behörighet och befogenhet

Vad en fullmäktig kan göra inom ramen för fullmakten bestäms av hans eller hennes behörighet. Behörighet innebär huvudsakli-gen detsamma som ”inom fullmaktens gränser” (se 10 § 1 styck-et). För att huvudmannen ska bli bunden av mellanmannens rättshandlande krävs att detta faller under behörigheten.

En fullmakt kan vara antingen obegränsad eller begränsad i tid eller handling. En fullmakt kan också inskränkas genom uttryck-liga instruktioner i en skriftlig fullmakt eller genom muntuttryck-liga instruktioner.

Fullmakter Ds 2014:16

50

En fullmäktig som handlar inom ramen för sin behörighet med stöd av en självständig fullmakt binder som huvudregel fullmaktsgivaren gentemot tredje man även om han eller hon överskrider interna instruktioner (befogenheten). Detta gäller dock endast under förutsättning att tredje man var i god tro an-gående fullmäktigens befogenhet (11 § första stycket). Om fullmakten är osjälvständig, blir huvudmannen inte bunden utö-ver vad han instruerat fullmäktigen att göra oavsett om tredje man var i god eller ond tro om vad fullmäktigen fick göra (11 § andra stycket).

4.2.3 Upphörande

Om en fullmakt är begränsad till viss tid upphör den att gälla när den angivna tiden löpt ut. Om en fullmakt gäller på obestämd tid måste den återkallas för att upphöra. I regel återkallas en full-makt på samma sätt som den meddelats (12 § första stycket).

Vid fullmaktsgivares död fortsätter fullmakten i princip att gälla, där inte särskilda omständigheter leder till motsatt resultat (21 §).

I 22 § behandlas det särskilda fallet att fullmaktsgivaren får förvaltare enligt föräldrabalken. En rättshandling som fullmäk-tigen företar för en sådan person och som omfattas av förvalta-rens uppdrag har då inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. En full-makt inom området för förvaltarens uppdrag blir med andra ord ogiltig direkt när förvaltaren förordnats.

På motsvarande sätt får fullmäktigens rättshandlingar efter konkurs inte större verkan än om fullmaktsgivaren hade handlat själv. Principen modifieras för sådana fall där det gäller rätts-handlingar som är nödvändiga för att skydda fullmaktsgivaren själv eller hans konkursbo (23 §).

Ds 2014:16 Fullmakter