Ordinära fullmakter ska förlora sin verkan vid

Som berörts i avsnitt 3.2 undantas redan i dag många vuxna hjälpbehövande, som i sig uppfyller kriterierna för godmanskap, från kretsen av personer som det utses en legal ställföreträdare för, eftersom deras hjälpbehov kan tillgodoses på annat sätt, t.ex.

genom fullmakter. Trots att ordinära fullmakter alltså kan fun-gera som ett alternativ till föräldrabalkens representationsformer i vissa fall har Förmynderskapsutredningen kommit fram till att

Överväganden och förslag Ds 2014:16

98

även framtidsfullmakter bör finnas som komplement till dessa representationsformer. Denna bedömning ligger väl i linje med den i kapitel 9 behandlade Europarådsrekommendationen om framtidsfullmakter, där behovet av att införa framtidsfullmakter som ett alternativ till offentlig representation tydligt framhålls.

Utgångspunkter för mitt uppdrag är att regler om framtids-fullmakter ska införas i svensk rätt. Frågan om behovet av ett nytt fullmaktsinstitut är därför inte föremål för närmare analys i detta sammanhang. Trots det måste frågan indirekt hanteras, eftersom ett regelverk om framtidsfullmakter måste utformas med hänsyn inte bara till de legala ställföreträdarformer som lagstiftningen i dag tillhandahåller, utan också till fullmakts-institutet. Särskilda regler om framtidsfullmakter kan alltså mo-tiveras endast om de kan tillgodose ett faktiskt behov. I detta sammanhang är frågan om ordinära fullmakters fortsatta verkan vid fullmaktsgivarens beslutsoförmåga av central betydelse.

Som redogjorts för i avsnitt 5.3 har Förmynderskaps-utredningen föreslagit att avtalslagen ska kompletteras med en bestämmelse som slår fast att en ordinär fullmakt förlorar sin verkan när fullmaktsgivaren förlorar sin rättshandlingsförmåga.

Enligt utredningens bedömning skulle en sådan ordning inte innebära någon principiell ändring av gällande rätt. Även om goda argument kan anföras till stöd för en sådan ståndpunkt är slutsatsen inte alldeles självklar (fullmakters verkan efter ned-sättning av fullmaktsgivarens rättshandlingsförmåga problemati-seras och analyproblemati-seras av Torbjörn Odlöw i Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? Göteborgs universitet, 2005).

Av den förklarande rapporten till den ovan nämnda Euro-parådsrekommendationen om framtidsfullmakter framgår att fullmakter i många medlemsstater fortsätter att gälla vid full-maktsgivarens beslutsoförmåga. Det finns också exempel på utländsk lagstiftning som föreskriver att ordinära fullmakter fortsätter att gälla om inte fullmaktsgivaren uttryckligen har föreskrivit att fullmakten ska förlora sin verkan i samband med beslutsinkompetensens inträde. Rättsläget skiljer sig åt mellan de nordiska länderna. I norsk rätt har det i samband med införandet

Ds 2014:16 Överväganden och förslag

av regler om framtidsfullmakter införts en avtalsrättslig bestäm-melse som korresponderar med Förmynderskapsutredningens förslag (22 § lov om avslutning av avtaler, om fuldmagt og om ugyldige viljeserklæringer). Rättsläget förefaller vara det mot-satta i Finland. I propositionen till den finska lagstiftningen om intressebevakningsfullmakter (RP 52/2006 rd, s. 5) anförs föl-jande.

En giltig fullmakt förutsätter att fullmaktsgivaren har rättshand-lingsförmåga. Fullmakten fortsätter dock att gälla också om full-maktsgivaren efter bemyndigandet på grund av försvagad hälsa eller av någon annan orsak i praktiken förlorar förmågan att sköta sina angelägenheter. Om fullmaktsgivarens handlingsbehörighet begrän-sas med stöd av lagen om förmyndarverksamhet, har en rättshand-ling som företas av fullmäktigen dock enligt 22 § i rättshandrättshand-lingsla- rättshandlingsla-gen inte någon annan verkan än den skulle ha haft om fullmaktsgi-varens själv hade företagit den.

Det är inte möjligt att inom ramen för arbetet med denna pro-memoria närmare analysera innebörden av gällande svensk rätt i detta avseende. I stället nöjer jag mig med att konstatera att rättsläget måste betraktas som oklart. Att denna oklarhet leder till viss osäkerhet bekräftas genom de diskussioner som under arbetets gång har förts med aktörer inom bankväsendet. Utifrån den för uppdraget givna utgångspunkten att ett nytt institut med framtidsfullmakter ska införas bedömer jag att det är nödvändigt att klargöra vilken verkan en ordinär fullmakt ska ha sedan full-maktsgivaren har förlorat sin rätthandlingsförmåga. Så bör lämp-ligen ske på det sätt som Förmynderskapsutredningen har före-slagit. En motsatt ordning skulle nämligen betyda att något fak-tiskt behov av framtidsfullmakter inte föreligger och skulle inne-bära att fullmakter tillåts leva sitt eget liv i ett läge där fullmakts-givarens möjligheter att granska fullmäktigens verksamhet och återkalla fullmakten är mycket begränsade. En sådan ordning går stick i stäv med den skyddstanke som präglar den föreslagna lagstiftningen om framtidsfullmakter.

Överväganden och förslag Ds 2014:16

100

Den föreslagna kompletteringen av avtalslagen skulle för-visso, som också Förmynderskapsutredningen påpekat, kunna leda till att tredje mäns förtroende för fullmakter i allmänhet minskar. Detta eftersom tredje man inte utan vidare kan förlita en fullmakts fortsatta giltighet. I sammanhanget bör emellertid särskilt framhållas att den föreslagna bestämmelsen inte träffar alla former av bristande rättslig handlingsförmåga, utan endast fall där fullmaktsgivaren är varaktigt och i huvudsak ur stånd att ta hand som sina ekonomiska angelägenheter, dvs. i praktiken permanenta tillstånd av beslutsoförmåga. Därtill kommer att sådana skriftliga fullmakter som avser uppbärande av medel för periodiskt återkommande, sedvanliga betalningar med anknyt-ning till den enskildes dagliga livsföring, liksom fullmakter och skriftliga medgivanden som syftar till insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag, föreslås vara un-dantagna från den föreslagna regeln. Det kan också konstateras att nu gällande regler ger en godtroende tredje man ett visst skydd (se 25 § AvtL).

Mot denna bakgrund framstår det inte som befogat att anta att förslaget, om det medför en förändring av rättsläget, kommer att på ett påtagligt sätt öka de risker som alltid är förenade med rättshandlande med stöd av fullmakter. De eventuella olägenhet-er som förslaget kan tänkas medföra för tredje män, primärt bankerna, får också i någon mån anses kompenseras av att osä-kerheten beträffande rättsläget, vilken bankerna i dag tvingas förhålla sig till, undanröjs. Under alla förhållanden bedömer jag, i likhet med den norske lagstiftaren, att skyddet för en beslutsin-kompetent fullmaktsgivare – som otvivelaktigt befinner sig i en utsatt situation – mot potentiellt missbruk från fullmäktigens sida väger tyngre än behovet av tredjemansskydd i detta avse-ende. Följaktligen föreslår jag inte att några särskilda tredje-mansskyddsregler ska införas.

Ds 2014:16 Överväganden och förslag

10.1.2 Framtidsfullmakten bör kunna anpassas till den