I detta kapitel väljer jag ett antal kodord ur sången Allt var liksom i rörelse utifrån vilka jag försöker fånga de sammanhang och den tid där Blå Tåget uppstår.233 Ord eller meningar som fångar viktiga företeelser eller generar frågeställningar som är fruktbara att spinna vidare kring. De ord eller begrepp jag bygger dessa reflexioner från är: rekordårsyra; från trolöshet till dogmatiska paroller; behåbränning; till popmusik; brass och en droppe syra; förförelse; från en lekande människa till en samhällskritisk. Det hade givetvis gått att skapa ett sådant här reflekterande och utvidgande kapitel utan att direkt utgå från denna sång, men Allt var liksom i rörelse är också typisk för Blå Tågets sätt att analysera historien i sina sånger, även om den är skriven på 90-talet. Det blir en därmed ett sätt att bygga upp ett kapitel i Blå Tågets egen anda.
Det är naturligt att i kapitlet göra något nedslag och knyta an till Blå Tågets sånger, även om det längre fram i boken kommer kapitel som mer koncentrat uppehåller sig vid texterna och musiken. I Allt var liksom i rörelse234 tecknar Leif Nylén bilden av det omvälvande 60-talet, sången är laddad av ord från en tid där finkulturens avskildhet var ifrågasatt av flera skäl, inte bara politiska, men där Blå Tågets kärnmedlemmar samtidigt stod med fötterna stadigt förankrade i högkulturella sammanhang. Sången nästan skriker efter fortsatt reflexion:
Allt var liksom i rörelse
Från öppen konst och gränsöverskridning till popmusik och vänstervridning från happenings till demonstrationer från modskravaller till vilda strejkaktioner Från nyenkelhet och neodadaister till sexliberaler och dubbelmaoister från folkhemsmåtta till rekordårsyra från mellanöl till brass och en droppe syra
233 Delvis är så redan gjort i förgående kapitel, men där var fokus inställt på Blå Tåget-medlemmarnas etablering på det kulturella fältet.
60-talet kom och gick öppet som ett ögonblick uppror och förförelse allt var liksom i rörelse Från minikjolar och legosatser till behåbränning och bygglekplatser från trolöshet till dogmatiska paroller från spröda mobiler till vajande banderoller Från rörelse i konsten och estetiska gester till Vietnamrörelsen och Gärdesfester
från ”allting är konst” till ”konsten är politisk” från den lekande mänskan till en samhällskritisk 60-talet kom och gick…235
Framväxten av en ungdomskultur i spåren av rockens genomslag på 50-talet bidrar till dynamiken i det alltmer politiserade skeendet på 60-50-talet. Denna förändringskraft kunde mötas med nyfiket intresse eller med motvilja. Oavsett en positiv eller negativ värdering så är kopplingen till en tydlig ungdomsgeneration något nytt och annorlunda. En tid med en uppvaknande befolkning i den bemärkelsen att världen och perspektiven vidgar sig med massmedias hjälp, och där samtidigt det socialdemokratiska folkbildningsprojektet medfört att möjligheterna att bedriva högre studier ökat dramatiskt. Det är alltså detta jag försöker fånga via resonemang som utgår från några ord ur Nyléns retrospektiva sång.
Rekordsårsyra
Den ekonomiska utvecklingen efter det andra världskriget utgjorde en materiell förutsättning för explosionen av ökad levnadsstandard och välfärd i Sverige, men också på flera andra håll i västvärlden. Högkonjunktur rådde i världen och industrin ropade efter arbetskraft. Det såg naturligtvis olika ut hur inkomster fördelades över världen, och ungdomslönerna var alltjämt på 1950- och 60-talet låga. Men inte lägre än att det fanns möjlighet för en spirande tonårskultur där man konsumerade skivor och modekläder, och
där rockmusiken fanns som en samlande bas.236
Rekordåren är ett något vagt men viktigt begrepp eftersom det i en bredare betydelse kommit att åsyfta hela den period som många av Blå Tågets sånger uppehåller sig vid och granskar, från andra världskrigets slut fram till oljekrisen 1973/74. Inte minst då Saltsjöbadsavtalen och den anda av samförstånd mellan Socialdemokraterna och storkapitalet, förkroppsligat av familjen Wallenberg, som präglat framväxten av den välfärd som vi känner som folkhemmet. Det begrepp och den vision som uttrycktes av Per Albin Hansson, och som växte fram ur en allians eller ett nära förhållande mellan stat och näringsliv.
Men termen kan också åsyfta en tidsmässigt snävare tidsperiod, exempelvis avgränsar Göran Hägg kapitlet om rekordåren till perioden 1967–1973 i sin bok Välfärdsåren. Ja, egentligen handlar det om en än snävare period, eller som Hägg beskriver det: ”Ursprungligen användes den ironiskt inom vänstern som en beteckning på de sista två eller tre åren under 60-talet fram till och med 1970, då industrin gick för högvarv och tjänade pengar som aldrig förr men ur vänsterperspektiv ansågs ha gjort oskäliga vinster och skadat miljön”.237 Alltså ett samhällskritiskt begrepp som tidsmässigt sammanfaller med när Blå Tåget bildas och politiseras i den bemärkelsen att man går vidare från att vara en konstellation av konstnärer och intellektuella till att skriva mer tydligt politiska texter.
Deras samling kring musiken och orkesterbildandet var ett uttryck för ett sökande inom de kultursammanhang man var etablerade inom, till exempel med de tidiga spelningarna på Moderna Museet. Men så kommer det politiska momentet att ge liksom en ryggrad åt musikprojektet. Intervjuer och e-postväxling med Blå Tåget-medlemmarna ger vid handen att det är under denna period det politiska uppvaknandet på allvar äger rum för dem, vilket leder till att när den första skivan kommer 1969 så har den en tydlig politisk profil. Detta redan innan det fanns någon progressiv musikrörelse. Som vi ser på annat håll i boken bär första LP:n Tigerkaka ändå mycket tydliga spår av att det är intellektuella och konstnärer som experimenterar, och den uppvisar ett släktskap med exempelvis amerikanska The Fugs.
Oavsett om rekordåren avgränsas till den längre period som Blå Tåget i sina historieanalyserande sånger behandlar eller den tidsmässigt mer avgränsade perioden om slutet av 60-talet och början av 70-talet är det
236 Östberg (2002), s. 24; Lilliestam (2013), s. 69 ff.
intressant att titta närmare på vad som hände under båda dessa tidsperioder. Och på det som kan tänkas ha haft mer eller mindre direkta implikationer för Blå Tågets tillblivelse och utveckling. Göran Hägg beskriver i nämnda bok hur utvecklingen av välfärdsstaten och den vilja till utjämning av klasskillnader som legat bakom nu lett fram till att han upplevde ett välgörande ointresse för klassbakgrund. Detta är en känsla som han tillskriver mer generell utbredning vid denna tid, 1967 närmare bestämt, när han själv tog studenten och började läsa vid universitet. Visserligen noterar han att det kan ha funnits en skillnad mellan storstad (Hägg kommer från Stockholm) och exempelvis mindre bruksorter där den sociala rörligheten fortfarande var lägre.238
Man kan göra några reflexioner utifrån ovanstående. Som redan tidigare berörts fanns nu förutsättningarna för att alla som var behöriga till högre studier nu kunde läsa vid universiteten och dra fördelar av de möjligheter som högre examina kunde innebära i form av både högre löner och bättre arbetsvillkor. Men som Göran Hägg också nämner så var anstormningen av studenter till lärosätena nu enormt mycket högre än tidigare, och därmed blev det naturligt med ökad konkurrens om arbetstillfällena. Universitetsutbildning var inte längre samma helt självklara väg till en anställning. Det är inte orimligt att påstå att det klasslösa samhället var en chimär där skillnaderna i bakgrund trots allt spelade mycket stor roll för både val av utbildning, det vill säga att snedrekryteringen till vissa högstatusutbildningar kvarstod (och kvarstår fortfarande),239 och hur framgångsrik man sedan blev i själva yrkeslivet framgent. Undersökningen här av Blå Tåget uppehåller sig vid hur samhällsklass och habitus har stor betydelse för vilka möjligheter och val individen som del av en grupp har respektive kan göra.
Vidare kan man då fortsätta med att det är en radikalt förändrad upplevelse av samhällsklass som är en av förutsättningarna för progressiva musikrörelsens framväxt. Detta gäller också som förutsättning för Blå Tåget som de kom att utveckla sig och lämna sitt bidrag i sånger eller pjäser, även om de i huvudsak undvikit att utge sig för att direkt föra arbetarklassens talan.
238 Ibid, s. 237 ff.
Från trolöshet till allting är politiskt
60-talet framstår som ett årtionde av sökande men också en återgång till instängning i ett mer reglerat klimat, men denna gång med vänsterpolitiska förtecken. Det var en förflyttning från ett estetiskt orienterat förhållningssätt till ett moraliskt med tydliga påbud om att även kulturskapare hade en skyldighet att ta ställning i politiska frågor. En omsvängning som synes utgöra ett fundament till den progressiva musikrörelsen, själva den intellektuella mylla den växte ur.
”Vi var modernister” 240 sade Leif Nylén under intervjun apropå hans och Tore Bergers relation ända bak till barndomen. Modernism är ett begrepp som flitigt används – också i denna avhandling – utan att det närmare ordas om vad som avses. Ofta skänker sammanhanget den innebörd som behövs. En första precisering är att det i huvudsak avses konstnärlig modernism – eller snarare -ismer – vilket är naturligt när det handlar om konstnärer och författare. Men även betydelsen moderniseringen av samhällets ekonomi och infrastruktur ligger inte långt ifrån intresset för nya medier, pop/rockkultur och nya sätt att kommunicera med omvärlden, liksom att det också finns en närhet till en tredje nivå av modernism som handlar om ett tillstånd i kulturen av ökad uppmärksamhet på det kontingenta, det skiftande.241
Begreppet modernism är ”i hög grad ett svävande begrepp”,242 menar Sven-Olov Wallenstein. Det inrymmer alltifrån primitivistiska yttringar som vänder sig mot det moderna samhällets rationaliseringar till andra hållningar som bejakar och snarare vill påskynda utmönstrandet av etablerade värdehierarkier. Modernismen förenar sålunda motsatser: politisk romantik och revolutionskult, omskapande av konstbegreppet, samtidigt som det fanns neoklassicistiska tendenser parallellt med kult av nya tekniska möjligheter.243 Denna begreppets bredd kan spåras även hos Blå Tåget på en mängd olika sätt. Intresset för nya medier, i happenings och så småningom genom att spela in Tigerkaka, relaterar till teknikoptimismen, men också till en pågående omvärdering av vad som kan vara konst. Tillhörigheten till modernismen kan också spåras i den ideologiska bredden inom orkestern och dess sånger, där budskapet inte är entydigt eller uttrycker ett genomgående politiskt program, även om det
240 Intervju med Leif Nylén (2007-06-29)
241 Wallenstein (2001), s. 121
242 Ibid.
finns en sammanhållande vänsterpolitisk hållning. Det finns revolutionära sånger, liksom det finns sånger som uttalat laborerar med begrepp som nihilism och ironiskt låter lyssnaren sväva i viss osäkerhet om vad som egentligen är budskapet. Likaså fanns det inom orkestern kvar en allmän respekt för kunskap och bildning,244 något som också syns i texternas referenser som emanerar ur en bildningssträvan. Samma beläsenhet som satte spår i avantgardiska framträdanden och de texter som återfanns i publikationer som Rondo och Gorilla finns som vi skall se också i Blå Tågets verk.
Moderna Museet, som startades 1958, framstår som ett nav i det avantgardiska konstlivet. Det var där mycket av det senaste kunde få en plattform att inte bara finnas utan också visa upp sig för en någorlunda stor publik. Rörelse i konsten var namnet på en utställning på Moderna Museet 1961. En i raden av utställningar som i kombination med andra evenemang lade grunden till att Moderna Museet intog en position i svenskt konstliv som även väckte uppmärksamhet internationellt.245 Moderna Museet var inte primärt en plats för bevarande utan ”… som en statligt ägd arena för olika typer av radikala historiska omtolkningar och manifestationer för experimentella konstformer.”246 Moderna Museet intog en särställning som den viktigaste institutionen för de avantgardiska kulturlivet inte bara i Sverige utan i hela Norden, och av stor betydelse för detta var museets överintendent under 60-talet, Pontus Hultén.247 Faktum var att genom Hulténs förbindelse med konstlivet i New York intog Moderna Museet en betydande plats även internationellt, men efter att han lämnade museet en bit in på 70-talet blev dess plats mer nationell och mindre framträdande utanför Sveriges gränser.248
När författaren och journalisten Björn Håkansson publicerade sin artikel Till trolöshetens lov i DN 1963249 flammade en debatt upp igen under 60-talet. Kort sammanfattat så framförde han behovet av frigörelser från bundenhet vid auktoriteter och traditioner. På det sättet blir människan fri och ”trolös”. Men Håkansson är också kritisk till en ”medvetenhet” och som
244 Intervju med Leif Nylén (2007-06-29)
245 Hayden (2006), s. 190
246 Ibid.
247 Ørum (2016), s. 21
248 Ibid, s. 23 f.
strävar efter rationalism och genomlysning i varje läge, samt efter ”konsekvens”, de som befinns vara oemottagliga för rationella argument. Den medvetne blir en maktmänniska som vill styra och den konsekvente bär en fanatiker, rent av en tyrann inom sig. Håkansson svingar alltså sitt svärd friskt och brett, till synes framför allt för individens frihet och obundenhet av traditioner och hierarkier.
Avståndet från innehållet i Håkanssons artikel till musikrörelsens åtminstone delvis politiskt auktoritära hållning och krav på en musik i klasskampens tjänst framstår som långt. Håkanssons trolöshet är dock ingen ideologi utan snarare ett i det närmsta vetenskapligt förhållningssätt, närbesläktat med Lars Gyllenstens trolöshet, vilken också blir helt tydligt när Håkansson fick anledning att försvara Gyllensten mot angrepp från vänstern några år senare.250 Men man bör likväl ställa frågan om huruvida denna trolöshet, som också fortsätter och flammar upp igen längre fram på 60-talet, är besläktade med att Blå Tågets medlemmar börjar sitt musicerande tillsammans? Leif Nylén och Björn Håkansson samarbetade inte bara i anslutning till tidskriften Rondo utan även kring annat, de var exempelvis tillsammans med Erik Beckman redaktörer för lyrikurvalet Nya linjer251 som kom ut på Bonniers 1966. Omprövandet, ifrågasättandet av traditioner och auktoriteter, finns där i Blå Tågets texter när de beskriver och analyserar historiska skeden. Sett på detta vis så blir Blå Tåget-medlemmarnas utveckling under 60-talet mot politisk sång ett typexempel på intellektuellas utveckling och svar mot de erfarenheter som kom till dem under detta decennium. Uppvaknandet – för att uttrycka sig tidsidiomatiskt – från att vara en lekande252 människa som levde i ruset av tidens öppenhet och estetiskt raffinemang gick gradvis, men med massmediers hjälp trädde krig, svält och förtryck nära inpå. Det var svårt att undkomma att det kapitalistiska systemet tycktes ha en baksida och sina tillkortakommanden. Vidden av missförhållandena i de kommunistiska länderna skulle det dröja längre innan flertalet såg.
”Konsten är politisk” skriver Nylén i sångtexten, och detta var en inställning – och ett påbud – som växte sig starkare under 60-talet. Konstutövares estetiska sökande och formmässiga experiment började uppfattas som oansvariga egotripper som svek ett överordnat uppdrag att
250 Jansson (1984), s. 1
251 Beckman, Håkanson & Nylén (red.) (1966)
252 Den lekande människan, ”Homo ludens”, behandlas vidare längre fram i kapitlet under rubriken Från en lekande människa till en samhällskritisk.
varje individ, inklusive konstnärer, måste ta ett ansvar för samhällets utveckling. I själva verket borde författare, bildkonstnärer och musiker ta ett än större ansvar utifrån sina privilegierade positioner där de kunde utöva påverkan genom sin konst. Politisk orienterad kritik mot världsfrånvänd konstnärlig verksamhet var inget som uppstod ur tomma intet på 60-talet, utan den var något som hade funnits tidigare under efterkrigstiden. Denna kritik var för övrigt inte bara marxistiskt inriktad utan kunde även komma från konservativt håll. Även i väst ställde kommunistiska partier krav på en (socialistiskt) realistisk konst, och i synnerhet i länder som Frankrike och Italien där kommunismen hade en relativt stark ställning vann kraven på en konst i politikens tjänst gehör. Till exempel kom intellektuella och konstnärer som Sartre, Léger och Picasso att efter kriget ansluta sig till franska kommunistpartiet (PCF).253
Upproriskhet är egentligen ett neutralare ord än radikalisering eftersom radikalism förutsätter att någon är radikal i förhållandet till något som upplevs som reaktionärt. Upproriskhet kan däremot även innefatta det som också är reaktionärt och blickar bakåt. Detta är en synnerligen viktig egenskap om vi syftar på att omfatta hela musikrörelsen som i delar snarast var just en reaktion på industrisamhället. Det är viktigt att hålla denna begreppsdistinktion i minnet eftersom den är klargörande för helhetsperspektivet.254 Om vi ändå i stora delar i det sammanhang som denna avhandling uppehåller sig vid kan tala om politisk radikalisering så är det viktigt att inte falla i fällan att tro att det var en radikalisering som endast fanns bland studenter och ungdomar. Det fanns också flera olika parallella processer där inte minst arbetarrörelsen och facken var aktörer.255 Men för intellektuella, som exempelvis de som startade Blå Tåget, och studenter var det knappast en statskommunism som den i Sovjet som lockade till ett vänsterpolitiskt ställningstagande som mynnade ut i bland annat i protesterna 1968 på olika håll i världen. Mer lockande för intellektuella och studenter var sannolikt en politisk tänkare som Herbert Marcuse, som stod för en mer odogmatisk marxism som var väsensskild från Sovjetisk stalinism. Dessutom torde det i sig varit inspirerande att
253 Hayden (2006), s. 150 ff.
254 Björn Horgby (2007, s. 32 f.) gör en grundlig begreppsgenomgång och pläderar för en användning av ”upprorisk” istället för ”radikal” av skäl som återges ovan. Även om den precision han eftersträvar i sitt forskningsarbete om rock och uppror inte är nödvändig för denna avhandling så är hans resonemang intressant.
Marcuse såg studenterna som centrala i den politiska kampen, och att fokus därmed inte bara kom att ligga på arbetarklassen.256
Behåbränning
Behåbränning får stå som en symbol för den kamp för kvinnornas rättigheter och jämställdhet som vid sidan av klasskampen stod i centrum för de förändringar som eftersträvades i 60-talets slut. Kvinnoemancipationen hade naturligtvis en lång historia under men under 60-talet ökade kraven på förändring och åtföljdes av olika landvinningar (exempelvis framväxande barnomsorg och brett genomslag av p-piller). Rockmusikens upproriskhet och klassmässiga slående underifrån är avgörande, utan detta moment hade knappast rocken haft sin kraft att göra ett segertåg över världen. Rockens förening med amerikansk vit och svart arbetarkultur är intimt förbunden med denna klassgenerade urkraft, men i synen på sexualitet och könsordning så var konservatismen stor.257 Frågan kan ställas om och i hur hög grad denna konservatism i genusavseende fanns kvar inom musikrörelsen?
Klart är att Blå Tåget uteslutande bestod av manliga medlemmar, men privat befann sig medlemmarna naturligtvis inte i ett sammanhang utan kvinnor. Inom progressiva musikrörelsen fanns det kvinnor som på olika sätt deltog och arbetade. En av de verkliga förgrundsfigurerna i den feministiska kampen var Gunilla Thorgren, en av kvinnorna i Grupp 8, och Tore Bergers sambo i slutet av 60-talet och några år in på 70-talet. Gunilla Thorgren har i flera sammanhang gett inblickar i hur det såg ut i relationerna mellan män och kvinnor, exempelvis hur män satt och diskuterade intellektuella ting, spelade eller skapade musik, medan kvinnorna i huvudsak var hänvisade till administration.258 Man kan förstå den vrede hon ger uttryck för. Men Thorgren beskriver inte bara ett passivt tyst vredesmod över sakernas tillstånd, utan även skarpa diskussioner om relationerna mellan den feministiska kampen och klasskampen. Var inte klasskampen det primära? Hon berättar om skärmytslingarna med Mikael Wiehe när hon bodde med Tore Berger ute på Rindö:
256 Ibid, s. 64
257 Horgby (2007), s. 70
’Oj vad jag bråkade med Mikael Wiehe’, utbrister hon och skrattar högt. ’Han tyckte precis som alla andra män i vänsterrörelsen att vi feminister flyttade fokus från saker som var viktigare, att klasskampen stod över könskampen. Men idag har han ändrat sig’259
Man blir naturligtvis nyfiken på hur det förhåller sig med att Mikael Wiehe