Innan vi övergår till att närmare beskriva och ringa in de positioner som medlemmarna hade inom konstnärliga och litterära fält är det lämpligt att titta något närmare på social bakgrund och uppväxtvillkor. Eftersom habitus och tillgången till olika form kapital som kan bli till symboliskt kapital grundläggs under uppväxten så går det inte att genomföra en analys i kultursociologisk anda utan att börja där, även om det är en utmaning där det sätts naturliga gränser då det handlar om levande människor.
Bilden av överklass eller övre medelklass har vidhäftat Blå Tåget, inte minst förstärkt när Carl Johan De Geer anslöt till orkestern. Begreppen överklass och (övre) medelklass är inga vetenskapliga utan vardagliga begrepp vars innebörd de flesta förstår, men där det saknas exakt definition av vilka som hör till vilken klass. Så används de också i denna avhandling. Dock går det att göra kopplingar mellan begreppen arbetar-, medel- och överklass och de preciserade begreppen socialgrupp I, II och III som skapades i början av 1900-talet för valstatistiskt syfte, även om klasserna ursprungligen benämndes ”den högre klassen”, ”medelklassen” och ”kroppsarbetarnas klass”. Socialgrupp I utgjordes av större företagare och högre tjänstemän, socialgrupp II av lägre tjänstemän och mindre företagare, och slutligen bestod socialgrupp III av arbetare.150 Överklass och medelklass täcker då socialgrupp I respektive II, även om tillväxten av högre tjänstemän som skett det senaste halvseklet kan göra att det känns märkligt att i nutid betrakta dem som socialgrupp I eller överklass. Men här utgår vi från den tid vi analyserar, och i de fall då jag talar om individers klasstillhörighet så gör jag det inte med socialgrupp utan med de vardagligare begreppen överklass, medelklass och arbetarklass. I grunden är det denna tredelning som användes så sent som 1968 i den första levnadsnivåundersökningen på uppdrag av den statliga låginkomstutredningen.151
Oavsett om Blå Tåget-medlemmarnas reella eller påstådda klassbakgrund anses vara en relevant komponent så har klassbakgrunden haft en påtaglig betydelse för receptionen av Blå Tåget, liksom för eftermälet. Exempelvis har under senare år spekulationerna kring Tore Bergers förmögenhet antagit smått mytologiserande proportioner
150 Haldorson (2008), s. 70
(exempelvis i Håkan Lahgers bok om musikrörelsen)152 på ett sätt som inte minst han själv uppfattar som snedvridet och plågsamt.153 Sammantaget är det ur detta perspektiv angeläget att börja historieskrivningen med en teckning av medlemmarnas uppväxt.
Kärnmedlemmarnas bakgrund
”Kulturmänniskor” kan rent av låta provocerande oprecist som begrepp, men samtidigt finns det en meningsfull dimension i begreppet. Kärnan i Blå Tåget, Tore Berger, Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson var alla förankrade i kulturlivet och redan från barndomen väl preparerade för liv inom eller i kontakt med kultursfären. Kultursfär syftar då på sammanhang och nätverk orienterade kring finkulturen. Det vill säga den legitima kultur som räknades av de dominerande vid denna tid. Att dessa fyra får ses som en kärna har mindre att göra med deras konstanta medverkan utan mer med orkesterns uppkomst. Riktigheten i att betrakta ovan nämnda personer som orkesterns kärna intygades av Leif Nylén under initiala samtal, han var något av orkesterns historiker med ett fascinerande helhetsperspektiv över skeenden i tidens kulturliv.
Musikerna Kjell Westling och Urban Yman kopplades till orkestern i ett tidigt skede och var betydelsefulla för den musikaliska stadgan. Orsaken till att de här inte räknas till kärnan har alltså huvudsakligen att göra med att orkesterprojektet, idén att musicera tillsammans fanns innan de inträdde. Att Kjell Westling och Urban Yman är viktiga slogs fast redan vid min första kontakt med Leif Nylén. Roland Keijser och Göran von Matérn anslöt också tidigt, men försvann senare ur bilden.154 1971 tillkom istället Carl Johan De Geer med sin trombon på ett aningen oväntat sätt: han gick helt enkelt upp på scenen med en gammal trombon och spelade med, och han ingick därefter till och från i Blå Tåget.155 Han beskriver det själv i samband med
152 Lahger (1999)
153 Intervju med Tore Berger 2007-06-27 & 2007-06-28. Han nämner där med missbelåtenhet också hur Håkan Lahger i sin bok om musikrörelsen förstärker denna i hans tycke snedvridna bild av vilken roll hans privata förmögenhet spelat för MNW och progressiva rörelsen i stort.
154Roland Keijser medverkar på skivorna Tigerkaka, Vargatider, Glassfabriken och Brustna hjärtans hotell. Göran von Matérn är med endast på Tigerkaka
155 En berättelse som både Leif Nylén (2007-06-29) och Tore Berger (2007-06-27 & 2007-06-28) återgav under intervjuerna.
en intervju: ”Jag smög in på Pistolteatern där dom skulle spela. Med trombonen medförd under jackan stod jag där och spelade ett solo…”156
Leif Nylén
Leif Nylén (1939–2016) föddes i Trondheim men växte upp i Stockholmsförorterna Saltsjöbaden och Stocksund. Leif Nyléns bakgrund får närmast beskrivas som övre medelklass med en far som var professor i kemi.157 I denna uppväxttid under 40- och 50-talet innan tillväxten av nya universitet och högskolor med växande studentkullar som inleddes under 50-talet var professorstiteln mer exklusiv än idag. Dels för att professorstiteln idag bärs av så många fler, dels och viktigare genom det uppenbara avståndet mellan den lärde professorn och en population som till största delen endast hade 6- eller 7-årig folkskola. Att bli professor var alltjämt när Leif Nyléns far blev det något man inte uppnådde utan mestadels en privilegierad bakgrund, antingen i ekonomiskt hänseende eller genom att föräldrarna (vid denna tid snarast fadern) själva hade bedrivit akademiska studier, vilket till exempel gällde för Leif Nylén vars farfar var kyrkoherde i Småland.158
Leif Nylén nämner inte något särskilt musicerande i hemmet men berättar om sitt eget lyssnade till jazz, både modernistisk och traditionell. Parallellt med detta lyssnade han till konstmusik av exempelvis Blomdahl, Lidholm och Webern. Lite senare blev det Cage och Stockhausen, sådant som ”hörde till det intellektuella garnityret”.159 Själv spelade han lite piano men ville redan då helst spela trummor. På allvar hittar han tillbaka till musiken, hävdar han, först med The Beatles 1964. Han beskriver också ett stort tidigt intresse för konst och litteratur, ett intresse som sedan kom att bli hans yrkeskarriär som kulturskribent och poet.160
Tore Berger
Även Tore Berger (1938–) växte upp i Saltsjöbaden. Leif Nylén lärde han känna redan i första klass i Saltsjöbadens samskola, och de höll sedan
156 Larsson (1982)
157 Leif Nylén, e-postsvar utifrån intervjuguide (2008-01-12)
158 Vem är vem? (1964), 2, Svealand utom Stor-Stockholm, s. 615
159 Leif Nylén, e-postsvar utifrån intervjuguide (2008-01-12)
kontakten genom livet. Tore Bergers far var kommendörkapten och kom från en familj med en stor förmögenhet härstammande ifrån industriverksamhet i Halmstad. Men det fanns också släktkoppling till företagande med kulturella förtecken.161 Tore Bergers farmor var född i bokhandlarfamiljen Kindal som ägde den kända bokhandeln Gumperts i Göteborg.162
Bilden av en konstnärligt och kulturellt förtätad släkt är ingalunda mindre på Bergers mors sida. Sonja Herlin, som hon heter, har givit ut flera böcker, både barnböcker och vuxenböcker. I ett par böcker tecknar hon på ålderns höst en sorts släkthistoria utifrån ting i hennes numera lilla bostad. I dessa böcker har för övrigt Tore Berger medverkat på ett hörn med ”bildrådgivning”.163 I en annan bok skriver hon om sin äldre syster och dennas konstnärskap.164 Tore Berger har alltså en uppväxt med goda ekonomiska förtecken, men också med påtagliga kulturella inslag. Vad det gäller musicerande så beskriver Berger bland annat hur hans far spelade stycken av Grieg och Beethoven på sin flygel. Själv däremot tyckte han att pianolektioner var en pina och hoppade snart av pianostudierna, glädjen i musicerandet kom först när han fick en klarinett i tonåren och började spela jazz, även om han aldrig kom med i någon dixieorkester.165
Torkel Rasmusson
Torkel Rasmusson (1941–) växte upp i Vasastan i Stockholm. Föräldrarna var båda akademiker, fadern var historiker och modern läroverksadjunkt.166
På detta sätt skiljer sig Rasmussons bakgrund en smula från de övrigas genom att även hans mamma hade en högre akademisk utbildning och ett eget professionellt yrkesliv utifrån denna utbildning. Fadern var föreståndare för Myntkabinettet vid Statens historiska museum, och uppenbarligen så betydande att han förlänats en artikel i Svensk Uppslagsbok.167
161 Artikel om Edwin Berger i Svensk uppslagsbok (1947–1955), sp. 694
162 Anna och Edwin Bergers stiftelses hemsida
163 Herlin (2009) och Herlin (2010).
164 Herlin (2001)
165 Tore Berger, e-postsvar utifrån intervjuguide (2008-01-07)
166 Torkel Rasmusson, e-postsvar utifrån intervjuguide (2008-01-09)
167 Artikeln om Nils Ludvig Rasmusson i Svensk uppslagsbok (1947–1955), Bd 21, sp. 898
Torkel Rasmusson är för övrigt den av de bandmedlemmar jag intervjuat som är mest intresserad av den sociala bakgrundens betydelse. Han beskriver ett hem där man inte musicerade, även om det fanns ett piano. Man lyssnade på lite klassisk musik via skiva, till exempel Mozarts Eine Kleine Nachtmusik och Brahms Ungerska rapsodier, men också på Evert Taube och Povel Ramel. Sannolikt ett inte ovanligt musiklyssnande hos en medelklassfamilj vid denna tidpunkt. Torkel Rasmusson nämner förekomsten av Gröna visboken i hemmet, men han kan inte minnas att man sjöng. Ändå hade familjen som en standardrepertoar av visor som man ”kunde”, till exempel Svarte Rudolf, Den första gång jag såg dig och en del Taube och Bellman. Det var inget som han själv uppfattar som osedvanligt på något sätt, men som han ändå kan se har viss betydelse.168
Musikintresset återfinns inte minst hos Torkels Rasmussons äldre broder Ludvig Rasmusson, känd skribent och journalist som skrivit flera böcker om musik, och som allmänt under lång tid var en tongivande person inom kultursfären.
Mats G Bengtsson
Mats Bengtsson (1944–2005) hann avlida innan intervjuerna genomfördes. Därför är uppgifterna om honom baserade på andrahandsuppgifter, främst från Leif Nylén och till viss del från Bergers, Nyléns och Rasmussons bok I tidens rififi.169 Bengtsson skiljer sig från de övriga tre i ”kärntruppen” genom att vara uppväxt på landsbygden, närmare bestämt bruksorten Grängesberg, även om han föddes i Helsingborg. Hans far var oboist i Helsingborgs symfoniorkester, men blev sedan kommunal musikledare – musikkonsulent blev så småningom hans yrkestitulatur – och synes ha varit en viktig musikpersonlighet i Grängesberg, bland annat som mångårig ledare av orkesterföreningen. Modern var hemmafru. Hans tre syskon kom alla att bli musiker, storebror i Radiosymfonikerna, storasyster i Norrköpings symfoniorkester, och kanske intressantast i detta sammanhang lillebrodern Tord Bengtsson som bland annat spelade i musikrörelsebanden Arbete och fritid och Gläns över sjö & strand. I denna uppväxtmiljö var det inte så konstigt att Mats G Bengtsson blev en god
168 Torkel Rasmusson, e-postsvar utifrån intervjuguide (2008-01-09)
169 Bl.a. e-post från Leif Nylén (2011-09-28); Berger, Nylén & Rasmusson (2012), s. 21
flöjtist, även om han i Blå Tåget främst kom att fungera som klaviaturspelare. Blåsare fanns det redan tillräckligt många av i orkestern.
Övriga medlemmar
Som framgått är avhandlingen koncentrerad kring och ställer frågor som skall belysa hur ett antal författare eller konstnärer börjar spela pop/rockmusik och bildar en orkester. För den sociologiska analysen hade det räckt med att ta upp Leif Nylén, Tore Berger, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson, men att helt förbigå och inte säga något om övriga musiker som dyker upp en kortare eller längre period i orkesterns historia hade lett till en haltande framställning.
Kjell Westling (1942–2010) växte upp i Danderyd, även han under medelklassförhållande med en far som var ingenjör och uppfinnare och en mor som var hemmafru.170 Efter studentexamen läste han vid universitetet i Stockholm, bland annat musikvetenskap. Denne multiinstrumentalist som var så viktig för Blå Tåget och ”dess sound” var självlärd som musiker.
Urban Yman, (1939–) växte upp i Helsingborg. Han är den ende i Blå Tåget med arbetarklassbakgrund, hans far hade varit vaktmästare på Helsingborgs flickläroverk, där även modern städade.171 Han utbildade sig till stråkmusiker på Musikhögskolan i Stockholm och har en solistexamen från 1966. Yman satt också en period i Radiosymfonikerna,172 men kom snart att spela i flera konstellationer inom musikrörelsen.
Roland Keijser (1944–) är likt Mats G Bengtsson uppväxt i Grängesberg. De lärde känna varandra under uppväxten och Mats G Bengtsson förmedlade kontakten till det som skulle bli Blå Tåget. Keijser hade varit verksam som jazzmusiker, blåsare med huvudinstrumentet saxofon, och redan på 60-talet hade han en egen orkester, Roland Keijsers kvartett. Inom musikrörelsen var det inte bara med Blå Tåget utan även med Arbete & fritid. Senare har han även spelat folk- och världsmusik.
Göran von Matérn (1941–2002) växte upp på Lidingö i ”svårartad överklassmiljö”, om man får tro Tore Berger.173 Göran von Matérn
170 Rasmusson i Berger, Nylén & Rasmusson (2012), s. 20
171 E-post från Torkel Rasmusson (2011-10-25); Berger, Nylén & Rasmusson (2012), s. 20 f.
172 Telefonsamtal med Urban Yman (2008-05-08)
173 “Men man anade en känslig själ, som sökte rädda sig undan en svårartad överklassmiljö,” skriver Tore Berger (2010), s. 8, apropå sitt möte med Göran von Matérn.
utbildade sig till konstnär vid Konstfack men kom till stor del att bedriva sitt yrkesliv som socialarbetare, även om han återkom till konstnärsrollen i slutet av sitt liv.
Carl Johan De Geer (1938–) är diplomatson och föddes i Kanada. Föräldrarna skildes och han växte delvis upp på farföräldrarnas slott i Skåne. Som trombonist i Blå Tåget är De Geer har han inte någon framträdande musikalisk position, men som konstnär, filmare med mera, och som massmedial person är han något av en superkändis i ett kulturellt sammanhang. Med sin närvaro i bandet så har han som med sin överklassbakgrund starkt bidragit till Blå Tågets framtoning. Sin bakgrund som adelsman, den friherrliga ätten De Geer af Finspång, har han problematiserat och skildrat i både film och skrift, exempelvis i Jakten på nollpunkten. En roman om mig själv.174
Plats och kreativitet
Sammantaget finns det belägg för att de som tog initiativ till det som kom att bli Blå Tåget kommer ifrån en privilegierade uppväxtmiljöer. Bakgrunder som har bäring på deras fortsatta verksamhet som konstnärer och författare. Men det finns skillnader även mellan dessa fyra medlemmar där Tore Berger uppenbart växer upp i en familj med betydande ekonomiska resurser i bakgrunden, medan Mats G Bengtsson visserligen inte kan sägas komma från helt enkla förhållanden men ändå har en annan socioekonomisk bakgrund. Och framför allt är han uppväxt på landsbygden. Å andra sidan så är det uppbenbart att trots uppväxten utanför Stockholm, och utan en far med riktigt så fint ämbete som både Torkel Rasmussons och Leif Nyléns fäder, så präglas Bengtssons barndoms- och ungdomsmiljö av stor rikedom på det kulturella planet.
Att platsen för uppväxt, var man bedriver studier och var man så småningom blir yrkesverksam är avgörande är uppenbart i många av Bourdieus undersökningar. I Frankrike är Paris det centrum som ”allting stort” kretsar kring, och även de traditionella vägarna till framgång i samhället framstår åtminstone ha varit rigida. Även om Sverige inte har samma fasta vägar för framgång genom studier vid just vissa lärosäten eller i absolut orientering kring huvudstaden, så går det inte att blunda för maktens centrum finns i Stockholm, inte bara den politiska. Genomsnittliga inkomstnivåer, mängden av företags huvudkontor, säten för rikstäckande massmedia med mera talar sitt tydliga språk. Om än inte lika entydigt som
Paris i Frankrike så har Sverige sedan länge ett starkt centrum i Stockholm. I synnerhet om man ser Uppsala som del i en omgivande region. Men det måste framhållas att det i Sverige inte saknas andra starka regioner, exempelvis kring Göteborg respektive Malmö/Lund.
Richard Florida finner i sin forskning kring kreativitet hur stadens eller ortens miljö av öppenhet, fördomsfrihet och kulturella rikedom är avgörande för att locka till sig kreativa människor som dynamiskt orienterar sig i det postindustriella samhället. Kreativa centra åstadkoms inte raskt genom politiska beslut och insatser, utan det handlar om långa processer där kreativa, utvecklande miljöer snarare föder sin egen framgång i det att de samlar allt större skaror av nya kreativa och självständiga människor. Med det som utgångspunkt så fördjupar vi oss något ytterligare i vad platsen haft för betydelse för Blå Tåget-medlemmarna.
Stockholms fashionablare områden
Gemensamt för Leif Nylén och Tore Berger är att de båda växte upp i den välbärgade Stockholmsförorten Saltsjöbaden. De etablerade en livslång vänskap redan under barndomen och de delade tidigt intresse för litteratur, konst och musik. Saltsjöbaden kom så småningom att spela en viktig roll för Blå Tåget. ”Saltsjöbadsandan” och uppgörelserna mellan staten och kapitalet har återspeglats som ämnesval och scen för Blå Tågets närmast didaktiska sånger och teaterpjäser.
Saltsjöbaden förefaller aningen speciell bland de mest fashionabla förorterna i Stockholm. Visserligen är miljön präglad av storslagna hus som signalerar stora ekonomiska resurser, och kopplingen till storkapitalet genom Wallenbergarna var säkerligen betydelsefull när de mest välsituerade Stockholmsborna började bygga pampiga sommarvillor under 1890-talet. Men Saltsjöbaden var inte enkom ett reservat för välsituerade, utan det verkar vara påtagligt många kreativa människor med konstnärliga yrken som växt upp eller bott där: Sven X-et Erixson, Isaac Grünewald, Jan Guillou, Staffan Percy, Jonas Hallberg, Lars Westman. Bara för att ge några olika exempel på välkända personer med kreativa yrkesval som verkat eller växt upp i Saltsjöbaden.
Man kan spekulera i betydelsen av en kreativ miljö som inte bara förmedlar betydelsen av materiella tillgångar. Leif Nyléns spontana reaktion var att Saltsjöbaden faller sönder i olika delar, och att på Solsidan, det moderna Saltsjöbaden där han och Tore Berger växte upp, var inte
konstnärer som exempelvis Grünewald och X-et så närvarande, utan dessa bodde i det gamla Saltsjöbaden.175 Inte heller Tore Berger ser själv en koppling mellan uppväxten i Saltsjöbaden med dess konstnärer och sitt eget intresse för konst och val av konstnärens bana.176 Att Tore Berger och Leif Nylén inte upplevde att deras intresse för konst och kultur direkt påverkats av uppväxten i Saltsjöbaden behöver naturligtvis inte innebära att detta är helt riktigt, utan just deras upplevelser. Den påtagliga närvaron av konstnärer eller andra kreativa människor kan ändå ha påverkat mer omedvetet, åtminstone genom att det var så uppenbart att konstnärlig verksamhet gick att förena med ett borgerligt leverne i den välmående förorten.
Torkel Rasmusson är uppväxt i Vasastan, en stadsdel måhända inte med samma air av burgenhet överdragen med en kulturell fernissa som Saltsjöbaden, men istället med huvudstadens rika utbud av biografer, teatrar med mera i direkt närhet. Även här är uppväxten i huvudstaden ingalunda oviktig i formandet av en individ som på ett självklart sätt intar en plats på det kulturella fältet. Trots att centreringen i Sverige inte är lika stor kring huvudstaden som kring Paris, som Bourdieu åskådliggjort, så betyder förtätningen av framgångsrika människor, i detta fall med kulturella förtecken, ändå möjligheter för den uppväxande att odla sina intressen och även att odla nätverk. Kort sagt, att som Torkel Rasmusson vara son till en betydande museiman är något annat än att vara barn till en lokalt framgångsrik museitjänsteman någonstans på landsorten. Inte främst för att föräldern som arbetar vid det betydelsefulla museet i Stockholm är framgångsrikare än den förälder som arbetar vid småstadsmuséet, utan genom den under uppväxten samtidiga tillgången till hela det utbud som medvetet eller omedvetet introduceras för den som växer upp under ”kultiverade” förhållande i en sådan stad. På så sätt kan formandet av den uppväxandes habitus ge möjlighet inte bara till framväxt av kulturellt kapital utan det finns också en miljö tillgänglig där individen kan verka och genom interaktion förmera kapitalet ytterligare.
Oavsett om upplevelsen av utvaldhet i att växa upp i Stockholmstrakten under goda villkor med framgångsrika föräldrar finns eller ej är uppväxtorten i kombination med familjens position en viktig komponent i byggandet av det självförtroende som medger individen att inta en plats där man vågar och kan yttra sig. Alltsammans bidrar till förmågan att på ett