Första klass mot framtiden

Första klass mot framtiden

INSTITUTIONEN FÖR KULTURVETENSKAPER, Skrifter från musikvetenskap, Göteborgs universitet nr 105

Första klass mot

framtiden

En musiksociologisk studie av Blå

Tåget

Palmqvist Morgan 2018

Skrifter från musikvetenskap nr 105 Institutionen för kulturvetenskaper

Göteborgs universitet

Avhandling för filosofie doktorsexamen i musikvetenskap Göteborgs universitet 27 april 2018

© Morgan Palmqvist 2018

Omslagsbild: Foto från dubbel-LP:n Brustna hjärtans hotell.

Publicerad med tillstånd av Universal music ISBN 978-91-85974-22-1

ISBN 1654-6261

Tryck: BrandFactory, Göteborg, 2018 Distribution:

Institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet, Box 200, SE-405 30

www.kultur.gu.se

Boken tillägnas min hustru och mina två barn utan vilka detta arbete inte varit lika meningsfullt.

Innehåll

FÖRORD ... 11

1. INLEDNING ... 14

SYFTE ... 15

AVGRÄNSNING ... 16

FORSKNINGSLÄGE OCH LITTERATUR... 16

DISPOSITION ... 24

2. TEORI, METOD & MATERIAL ... 27

PIERRE BOURDIEU KOMPLETTERAD MED RICHARD FLORIDA ... 29

PIERRE BOURDIEUS TEORI ... 31

RICHARD FLORIDA OCH DEN KREATIVA KLASSEN ... 40

BOURDIEU OCH ANALYS AV KONSTNÄRLIG VERKSAMHET ... 44

METOD & MATERIAL ... 48

3. EN FÖRSTA INTRODUKTION TILL BLÅ TÅGET ... 54

OCH VILKEN MUSIK SPELADE MAN?... 55

4. KULTURMÄNNISKOR PÅ TILLVÄXT ... 60

KÄRNMEDLEMMARNAS BAKGRUND ... 61

SAMLING VID CENTRUM ... 70

5. KULTURMÄNNISKOR PÅ KULTURENS FÄLT ... 75

HÖGRE STUDIER, FORTFARANDE INTE FÖR VAR MAN ... 75

ETABLERADE INOM KULTUR- OCH KONSTSEKTORN ... 77

TIDSKRIFTERNA SOM MÖTESPLATS OCH PLATTFORM ... 78

KULTURJOURNALISTIK OCH POPMUSIK ... 83

SUMMERING ... 84

6. ALLT VAR LIKSOM I RÖRELSE ... 88

REKORDSÅRSYRA ... 89

FRÅN TROLÖSHET TILL ALLTING ÄR POLITISKT ... 92

BEHÅBRÄNNING ... 96

TILL POPMUSIK ... 101

BRASS OCH EN DROPPE SYRA ... 105

FÖRFÖRELSE ... 108

FRÅN EN LEKANDE MÄNNISKA TILL EN SAMHÄLLSKRITISK ... 111

SUMMERING ... 114

7. GORILLORNA BÖRJAR SPELA POP ... 115

LEKFULLT MUSICERANDE OCH ENTRÉ PÅ SCENEN ... 115

FYLKINGEN, EN STÄNGD SCEN ... 118

ÄR TIGERKAKA ATT BETRAKTA SOM ETT KONSTVERK? ... 120

POSITIONERING I ETT NYTT SAMMANHANG ... 124

SUMMERING ... 130

8. SKIVORNA, SAMLANDE PUNKTER I BLÅ TÅGETS HISTORIA ... 132

TIGERKAKA ... 133

VARGATIDER... 149

GLASSFABRIKEN ... 156

BRUSTNA HJÄRTANS HOTELL... 163

SLOWFOX ... 177

LÅTKATEGORIER ... 183

VAD BYGGER BLÅ TÅGETS LJUDBILD? ... 191

UPPSAMLING AV KARAKTÄRISTIKA ... 195

MELODINS SEGERTÅG ... 197

PROGRESSIVA MUSIKALISKT TROTS ALLT? ... 199

TRYGGA I KULTUREN –YOU'VE EITHER GOT OR YOU HAVEN'T GOT STYLE ... 204

9. BLÅ TÅGETS FYRA RÖSTER ... 207

MATS GBENGTSSON... 207

TORE BERGER ... 209

LEIF NYLÉN... 211

TORKEL RASMUSSON ... 215

10. BLÅ TÅGET OCH MUSIKRÖRELSEN... 219

BLÅ TÅGET, MED FRÅN STARTEN ... 219

MUSIKRÖRELSEN SOM ETT SOCIALT FÄLT ... 223

ETABLERING AV ETT KREATIVT FÄLT ... 226

MOTORER I UPPBYGGANDET AV MUSIKRÖRELSEN ... 232

BLAND VÄNNER OCH LIKASINNADE ... 236

KREATIVITET – START OCH SLUTSTATION FÖR BLÅ TÅGET ... 240

11. JÄMFÖRELSE MED TVÅ AV MUSIKRÖRELSENS FRONTBAND ... 245

HOOLA BANDOOLA BAND ... 246

NATIONALTEATERN ... 248

VEM KAN MAN LITA PÅ? ... 250

LIVET ÄR EN FEST ... 259

MUSIKEN – OLIKARTAD MEN FÖRENAD I MUSIKRÖRELSEN ... 266

TEXTEN – KOMPLIKATION OCH KOMMUNIKATION ... 269

DIALEKTENS KOMMUNIKATION ... 274

SUMMERING ... 284

12. BLÅ TÅGET OCH VISVÅGEN ... 288

VISVÅGSTRUBADUREN - EN ARG PROLETÄR I SKÄGG MED GITARR PÅ MAGEN? ... 291

VÄGLEDDA AV DET KULTURELLA KAPITALET ... 295

13. KLASS, KREATIVITET OCH ORT ... 300

KLASSBAKGRUND OCH KREATIVITETENS REALISERANDE ... 300

STOCKHOLM,GÖTEBORG OCH MALMÖ – KREATIVA POLER ... 304

KREATIVITET OCH KULTURELLT ENTREPRENÖRSKAP ... 305

14. SAMMANFATTNING AV SLUTSATSER ... 310

ENGLISH SUMMARY ... 315

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 319

INTERVJUER ... 319

E-POST ... 319

INTERNET ... 319

SKIVOR ... 321

TV OCH RADIO ... 322

LITTERATUR OCH KÄLLOR ... 323

BILAGA 1. INTERVJUGUIDE ... 344

Förord

Se bilden framför er! Sannolikt är året 1984 eller möjligen 1985: i det stora köket i ett hus på landet, närmare bestämt i Gudhem, sitter en mycket ung man – jag skriver man för aningen lillgammal får vi nog säga att denne gosse var – på ungefär 14 år framför radion. Trots att det är mer än ett kvarts sekel sedan är minnet visserligen avrundat men ändå mycket klart.

Klart på det sätt som saker är klara för mig: jag minns inte vilket radioprogram det var eller ens vilken årstid, men jag upplever att jag minns att det strålade in sol genom det stora perspektivfönstret. Det är absolut varmt och troligen dröjer sig en doft kvar ifrån kokkaffe och kanelbullar, det är nämligen inte hemma hos mina föräldrar utan hos Knut och Gurli, det äldre par hos vilka jag tillbringade mycket tid under uppväxten. Ett stort avlutat skåp och där bredvid en karmstol av engelsk modell där radion står placerad på sitsen. Plötsligt, för att antyda språnget, hör jag en sång så vacker att stunden etsar sig fast. Det var ingalunda Blå Tåget men väl Tore Berger, ackompanjerad av Kjell Westling, som sjunger sin Vårvintermånad från den nya skivan Upp över skummet:

Nu kommer ljuset med skogarnas blånad Nu sträcker flyttfåglar över mitt berg Här är förändringens vårvintermånad och hela landskapet visas i färg Och jag står ensam i mitten av livet där horisontlinjen kräver min blick Jag samlar mod för att kunna ta klivet mot nya vidder i helhjärtat skick Och så passerar mitt livs katastrofer i mina tankar, och lyckans minut var aldrig mer än några små strofer om hur jag minns att en vårdag ser ut Så varför skulle jag plötsligen våga och sätta kursen mot främmande kust när mina anspråk har blivit så låga som några rader om längtan och lust Och solen strålar som aldrig tillförne

och vattnet glittrar och vindilar slå men i mitt hjärta har satt sig ett törne Jag börjar frysa, men kan inte gå Men länge lever en känsla, ett minne genom decenniers lagrade spår om att med vidöppet hjärta och sinne få gå förlorad i villande vår¹

Texten är omsorgsfullt skulpterad såsom ofta hos Tore Berger. Bildernas pregnans är påtaglig och så här i efterhand slår det mig att jag inte är säker på huruvida min minnesbild av ljuset i rummet är sann eller skapad av textens innehåll. Melodin är omedelbart vacker – naturligtvis en ofrånkomligt subjektiv värdering – kort och utan utvikningar eller refräng.

Så, vi har en vacker melodi och en personlig text där visan närmar sig gränsen för det privata, men utan någon som helst risk för att falla över den brant när sånger blir sötsliskiga eller banala. Trots enskildheternas smakfullhet är det i föreningen av text, melodi, sångröst och Kjell Westlings ackompanjemang som helheten skapas.

Hur kan man skapa något så tilltalande? Detta måste vara en frågeställning som jag då inte uttalade eller ens tänkte. Vilka är de faktorer som får människor att skapa konst av hög kvalitet? Vad ger modet och insikten att ta språnget ut i frihet, att byta genrer, söka uttryck som få förstår, eller rent av att testa nya uttrycksformer där man inte längre är på

”mammas gata”? Och vilka bakomliggande villkor måste uppfyllas för ett lyckosamt konstnärligt skapande? Det sista är förstås en annan i det närmsta gränslös frågeställning?

Det kunde förstås ha räckt med en upplevelse som den ovan beskrivna.

Men en mänsklig egenskap är viljan att fördjupa och förstå, att skapa ordning och struktur. Jag köpte skivor och lyssnade på Tore Berger. Det kan tyckas märkligt att en så ung människa lyssnar på visor skrivna av en vuxen man, då i tidiga medelåldern. Borde jag ha lyssnat på pop eller rock istället?

Å andra sidan är exempelvis Mozart och hans musik ännu äldre… Hur som helst, den något brådmogne ynglingen tilltalades av musiken och den erfarenhet texten uttryckte, en erfarenhet som underströks av Tore Bergers mörka sångröst.

Via Bergers soloskivor så var inte Blå Tågets skivor långt borta, dessa var

1 Berger (1989), s. 39

något annat men ändå inte, och visor fanns det där också. Även i detta skede hade det kunnat ha stannat vid ett torrt konstaterande att Berger tidigare spelade i ett band som hette Blå Tåget, något som inte behövt betyda särskilt mycket. Så är det ju inte sällan, man finner en artist som gör något man gillar och börjar undersöka, men finner att han eller hon inte har den goda smaken att göra allt som vidrörs till guld. Så var nu inte fallet med Blå Tåget för min del, här fanns en intressant blandning av någon slags rock, kabarévisor, jazziga låtar, visor med förföriska melodier parat med texter som försöker påvisa företeelser och samband.

Tanken att undersöka progressiva musikrörelsen och dess tre skivproducerande centrum i Stockholm, Malmö och Göteborg ur ett klassperspektiv hade formerats i mitt huvud när jag så småningom kom att studera musikvetenskap i Uppsala i början av 90-talet. Först var planen att fullfölja det inom ramen för en magisteruppsats, men av diverse skäl blev det inte så. Ämnet och hypoteserna fick vila. Istället blev det en uppsats om Olle Adolphson och hans visor.

Det egentligen förvuxna uppsatsämnet pockade sedan på att bli ett avhandlingsämne, och rätt profil för detta sorts forskningsarbete hade den musikvetenskapliga institution som Jan Ling varit med om att forma i Göteborg. Med magisteruppsatsen i hand begav jag mig 1996 till musikvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet där jag träffade Olle Edström och Lars Lilliestam.

Åren gick och under arbetet med avhandlingen framstod allt klarare att det var just Blå Tåget som skulle stå i centrum, tillbaks till där det började skulle man kunna säga. Delvis blev denna avgränsning naturlig då flera började skriva om musikrörelsen, både inom akademin och utanför. Det hindrar inte att den komparativa ansatsen finns kvar.

Resten är historia, som det heter, och överlämnas genom boken du har i din hand. Arbetet med litteratur är för övrigt anledningen till det utdragna doktorerandet. Det är nämligen en karriär som ”biblioteksman” – för närvarande överbibliotekarie vid Mittuniversitetet – som försinkat framläggandet så att professor Edström sedan flera år tillbaka hunnit gå i pension. Jag vill rikta ett stort tack till honom för hans grundliga läsning av mitt manus i slutskedet av arbetet. Ett särskilt stort och varmt tack går till min tålmodige och alltid entusiastiske handledare professor Lilliestam – så roligt vi ofta har haft det under handledningar när vi i tankarna farit iväg i olika riktningar. Jag vill också rikta ett tacksamhetens ord till min bihandledare Tobias Pontara, speciellt då för hans konstruktivt kritiska granskning av teori och metod. Likaså vill jag uttrycka min tacksamhet till Karin Larsson Eriksson och hennes gedigna läsning som opponent inför slutseminariet.

1. Inledning

Blå Tåget är en svensk musikgrupp från Stockholm som var verksam under åren 1967–1974. Fram till 1972 hette gruppen Gunder Hägg. Gruppen var den progressiva musikrörelsens mest kända band, tillsammans med exempelvis Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Nynningen.

Medlemmarna var klart äldre än de flesta av tidens pop- eller

”proggmusiker” och kom från intellektuella och välbärgade bakgrunder.

Deras låtar karakteriserades av stilblandningar mellan visa, kabaré, folkmusik och drag från samtidens rockmusik och genomarbetade poetiska, politiska och intellektuellt präglade texter. Den här avhandlingen ska handla om Blå Tåget och framförallt om vilka faktorer som låg bakom att bandet uppstod. Vad deras bakgrund sociala bakgrund och etablering inom kultursfären betydde på olika sätt, samt inte minst vilka faktorer i samtiden som spelade roll.

Det var någonstans i lyssnandet på Blå Tågets skivor som mina öron öppnades för den vänsterpolitiska progressiva musikrörelsen. Samtidigt lade jag märke till Blå Tågets särart, inte bara i texternas intellektualitet och i det delvis amatörmässiga framförandet, utan också i förmågan att snickra ihop melodier av sinsemellan olikartad karaktär. Denna särart framtonar naturligtvis mot bakgrund av att jag lyssnade på andra skivor som hade producerats inom musikrörelsens ramar, exempelvis Nationalteatern, Nynningen och Hoola Bandoola Band (som fortsättningsvis förkortas till Hoola Bandoola). Härur växte upplevelsen fram att det fanns ett slags regional skillnad mellan de tre städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

En skillnad som också hängde samman med bakgrund och samhällsklass.

Denna upplevelse kom ur själva lyssnandet och inte, vilket jag senare tog del av, de åsikter som funnits om Blå Tåget medlemmarnas möjligen misstänkt högborgerliga och finkulturella² bakgrund.

Redan av förordet framgår att denna avhandling om Blå Tåget³ tar ett

2 Jag väljer i avhandlingen finkultur som begrepp. Jag hade kunnat använda legitim kultur som syftande på samma av en maktelit erkända form av kultur. Måhända hade det varit neutralare, men jag tilltalas av den rättframma begripligheten hos begreppet finkultur. Finkultur myntades som begrepp av sociologen Harald Swedner i mitten av 60-talet, se exempelvis i Swedner (1967). Jag återkommer till Swedner och begreppet finkultur i kapitel 7.

3 ”Blå Tåget” används som ett samlande begrepp när det inte finns behov av att specificera med något av de föregående namn som orkestern har haft.

avstamp inte från rocken utan från visan. Likafullt är en bok om Blå Tåget också med nödvändighet en bok om progressiva musikrörelsen, vilken i sin tur allmänt brukar inordnas under kategorin svensk rock och pop, trots den rikliga förekomsten av både folkmusik och visor. Det är sannolikt så att förekomsten av förgrundsband som Nationalteatern, Nynningen och Hoola Bandoola – alla med en tydlig rockidentitet – bidragit till denna kategorisering. Men Blå Tåget är ett minst lika viktigt förgrundsband inom musikrörelsen, och lyssnar man på vad som faktiskt finns på skivorna så är det inte självklart att inordna musiken under rocketiketten. Här finns ett myller av olika stilar och en instrumentuppsättning som ingalunda är idiomatisk för den som vill spela rock. Nej, och många håller nog med spontant, rock är inte den självklara benämningen på denna musik, men vad är det då vi hör blir den givna följdfrågan. Tore Berger summerar från sin horisont: ”vad vi faktiskt gjorde var att förnya den svenska litterära visan”.⁴

Syfte

Avhandlingen har tre syften som är tätt förbundna med varandra. Det första är att belysa de faktorer, drivkrafter och förutsättningar som ledde fram till att Blå Tåget bildades. En grundläggande fråga knuten till det här syftet är i vilket samhällsklimat och i vilken tidsanda Blå Tåget uppstod, och vilken betydelse detta hade för bandets skapande verksamhet.

Det andra syftet är att fördjupa förståelsen av vad som utmärkte Blå Tåget som musikgrupp. Här studeras vad som karaktäriserar Blå Tågets musik och texter och framförande, och även om det går att urskilja en förändring över tid. Detta ger underlag för en vidare karakterisering genom att jämföra Blå Tågets musik och aktivitet med två andra ledande band inom musikrörelsen: Hoola Bandoola och Nationalteatern.

Det tredje syftet är, lite högtidligt formulerat, att genom det specifika exemplet Blå Tåget undersöka betydelsen av de materiella och kulturella villkoren för kreativitet⁵ och konstnärlig produktion. En i avhandlingen

4 Intervju med Tore Berger (2007-06-27 & 2007-06-28)

5 Kreativitet är ett begrepp som används i många olika sammanhang, alltifrån förskolans pedagogik till kreativitet som en förmåga för att skapa ekonomisk tillväxt. Men i detta sammanhang avser jag den allmänna betydelse som återfinns i Nationalencyklopedins artikel om kreativitet: ”förmåga till nyskapande, till

frigörelse från etablerade perspektiv.” (Smith [1993] i Nationalencyklopedin [1989–

1996], bd 11, s. 388). Detta utgår från individens förmåga, när jag kommer till

därmed underliggande och central frågeställning är knuten till detta syfte:

vilken betydelse hade gruppens medlemmars sociala och kulturella bakgrunder? Det är detta syfte som styrt mitt val att utgå från Pierre Bourdieus sociologiska ramverk.

Gränsen mellan syftena och svaren på de frågor som kan inordnas under respektive syfte är perforerad. Frågor orienterade runt vad som karakteriserar Blå Tågets sångtexter kan ge underlag inte bara för att besvara själva grundfrågorna. Exempelvis kan svaren samtidigt ge tydliga indikationer på den sociala bakgrundens betydelse, liksom på medlemmarnas förankring i sammanhang knutna till den tidsanda som spelade roll för bandets uppkomst.

Avgränsning

Den tidsmässiga avgränsningen är tudelad och kopplad till Blå Tågets historia. Begränsar vi oss till dennas skrifts analytiska tyngdpunkt är det i princip perioden från 60-talets inledning fram till 1974 när orkestern läggs ned som utgör den naturliga avgränsningen. Om man däremot ser till möjligheten att samtidigt skriva Blå Tågets historia är hela tidsspannet intressant: från 60-talets början när de människor som senare kom att bilda Blå Tåget träffades och bildade olika konstellationer ända fram till 2000- talet, eftersom Blå Tåget tillfälligt återuppstått med jämna mellanrum.

Forskningsläge och litteratur

En forskningsöversikt om Blå Tåget som enskild orkester blir kort. Inget enskilt större arbete har skrivits innan om dem, däremot finns de givetvis omnämnda i artiklar och ett fåtal arbeten. Till det kommer deras egen minnesbok som gavs ut 2012. Den litteratur som finns avseende den progressiva musikrörelsen är visserligen inte omfattande den heller, men nedan sker en genomgång av den, därefter följer en genomgång av relevanta studier avseende svensk visa med fokus på tiden för den så kallade visvågen.

Progressiva musikrörelsen

Listan över skrifter inom akademins hank och stör är inte lång när det gäller

avsnittet där jag presenterar Richard Florida skall vi också se att han även avser ett kollektivets, eller snarare platsen kreativitet.

den svenska musikrörelsen. Den tidigaste akademiska litteraturen är inte heller den helt väsensskild ifrån de journalistiskt hållna verken i att det inte är svårt att finna politiskt färgade skrivningar präglade av tidsandan.

Tidigast ute att skriva i akademiskt sammanhang om progressiva musikrörelsen var Johan Fornäs som redan i slutet av 70-talet skrev Musikrörelsen – En motoffentlighet⁶ (först framlagd som en uppsats i musikvetenskap vid Göteborgs universitet med titeln Musikrörelsen som en motoffentlighet). Författaren försöker här analysera och beskriva förhållandet mellan samhälle och musik utifrån ett marxistiskt förhållningssätt. Gränsen mellan vetenskap och politik är något flytande i denna skrift, de ideologiskt färgade partierna är på intet sätt dolda, men man kan hävda att den akademiska ”berättelsen” om progressiva musikrörelsen börjar här. Fornäs disputerade sedan med avhandlingen Tältprojektet – Musikteater som politisk manifestation.⁷ Då teaterverksamhet hade legat musikrörelsen nära, inte minst för Blå Tåget, så utgör just Tältprojektet i någon bemärkelse åtminstone upptakten till en storstilad avslutning för musikrörelsen.

Sociologen (med mera) Andrew Jamison har också intresserat sig för progressiva musikrörelsen. I Music and social movements⁸ finns ett kapitel om den svenska musikrörelsen, ett kapitel som publicerats på svenska i en förkortad artikel i kulturtidskriften Tvärsnitt.⁹ I sin undersökning ligger han bitvis nära denna avhandlings fokus när han berör spänningar mellan stad och land och urskiljer särarter mellan Malmö, Göteborg och Stockholm som centralorter inom musikrörelsen. I detta tangerar han även Blå Tåget och dess medlemmars bakgrund som intellektuella och konstnärer.

Etnologen Alf Arvidsson, med en mängd arbeten i gränslandet mot musikvetenskapen bakom sig, har i några essäer och en större bok under de senaste decennierna kommit med viktiga bidrag till historieskrivningen om musikrörelsen. I essän Proggens återkomst – En essä om konstruktionen av en musikhistorisk epok¹⁰ berör han företeelsen med ett nymornat intresse för musikrörelsen med bland annat nyutgåvor av skivor och återföreningar (inte minst Blå Tåget). Arvidsson ser här ett slags bakåtblickande fenomen,

6 Fornäs (1979)

7 Fornäs (1985)

8 Eyerman & Jamison (1998)

9 Jamison (1997)

10 Arvidsson (2003)

”retro” är ett begrepp han använder, där musik och idéer hämtas upp och får ny betydelse och sammanhang. Arvidsson ställer ett flertal frågor i denna essä som han sedan återkommer till några år senare. I artikeln Musikerroller under omprövning: en analys av förändrade musikersubjekt under 1960- och 70-talen, särskilt inom den progressiva musikrörelsen¹¹ analyserar Arvidsson rollen som musiker i en kontext av förväntningar. Med begrepp från Bourdieu och Foucault undersöker han hur förväntningar beroende på musikgenre påverkar de positioner på olika fält som är möjliga att inta för musikerna. Framväxten av den progressiva musikrörelsen utgör artikelns exempel, där rollen som musiker uppenbart påverkades av ett system av förväntningar kring politisk hållning, autenticitet och en kreativ hållning inkluderande tankar som att ”alla kan spela”. Efter dessa kortare skrifter publicerar Arvidsson den fylliga boken Musik och politik hör ihop:

diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965–1980,¹² vilken såsom titeln antyder kopplar politik och omvärld till utvecklingen inom svensk musik. Ansatsen i denna bok liknar inriktningen på mitt eget avhandlingsarbete i det att historieskrivningen fokuserar brett inte bara på samhällsskeenden i trängre politisk bemärkelse, utan också behandlar andra parallella skeenden inom andra kulturområden om än med viss inriktning på musikgenrer. Även om Arvidsson inte uttalat begränsar sig till musikrörelsen så är det ändå här bokens centrum ligger. Det är uppenbart att Alf Arvidsson sedan gammalt har nära personliga kontakter inåt musikrörelsen. Det respektfulla sätt på vilket har han närmat sig aktörerna så här i efterhand har inte lett till någon form av anekdotisk framställning, vilket uppenbart kunde varit en risk. Tvärtom är det just genom förmågan till ett större perspektiv som Arvidsson ger en utmärkt grund för fortsatta studier och fördjupning. Arvidsson följer sedan upp 2010 musikrörelsen specifikt i artikeln Songs With a Message: Common Themes in Swedish 1970s Rock/Folk Songs.¹³ Så sent som 2016 återkommer Arvidsson specifikt Blå Tåget och Träd, Gräs och Stenar i ett antologikapitel, From Avant-Garde to Pop Culture to Alternative Scenes - The Case of Two Swedish Bands, Blå Tåget and Träd, Gräs & Stenar,¹⁴ där han som titeln signalerar tangerar samma tid och vinkling mot bandens avantgardebakgrund som jag gör i min avhandling, även om publiceringen är så sentida att den snarast är en

11 Arvidsson (2007)

12 Arvidsson (2008)

13 Arvidsson (2010)

14 Arvidsson (2016)

parallell text i förhållande till denna avhandling som då i princip sett till innehåll var helt färdigskriven.

2009 kom David Thyréns avhandling Musikhus i centrum: två lokala praktiker inom den svenska progressiva musikrörelsen: Uppsala Musikforum och Sprängkullen i Göteborg.¹⁵ Även om avgränsningen är till de två musikhusen i Uppsala och Göteborg blir det på många sätt ändå en bok om musikrörelsen. Det var två så viktiga institutioner inom musikrörelsen och banden i allmänhet så täta mellan aktörerna att framställningen med nödvändighet blir tämligen täckande. Thyrén har gjort en grundlig källforskning med djupdykning i både artiklar och trycksaker, men också genomfört en mängd intervjuer. Författaren duckar inte för de mytbildningar som florerar kring vissa företeelser inom musikrörelsen, till exempel förekomsten av privatkapital som komponent i MNW:s verksamhet. Thyréns angreppssätt är tämligen vittomfattande: han gör en historisk översikt med både samhälleliga, kulturella och musikaliska förutsättningar. Han beskriver vad han kallar musikrörelsens infrastruktur och de lokala praktikerna på respektive musikhus, samt analyserar utifrån aspekter som klass, kön, etnicitet, politik och musikstilar.

Lars Lilliestam behandlar progressiva musikrörelsen både i Svensk Rock¹⁶ och Rock på svenska.¹⁷ Där ger han koncentrerade överblickar av artister, organisering, skiljelinjer och behandlar även musiken och särskilt texterna inom progressiva musikrörelsen. Trots det begränsade utrymmet är behandlingen av musikrörelsen mycket informativ och berikas av det faktum att Lilliestam befann sig i musikrörelsens sammanhang under 70- talet.

I antologin Music and protest, som samlar texter om musik i protestens tjänst ifrån olika delar av världen, bidrar Alf Björnberg¹⁸ med en text om politiskt progressiva krafter i Skandinavien. Avseende den svenska musikrörelsen kanske texten inte tillför så mycket nytt i sig, exempelvis hänvisas frekvent till Alf Arvidssons bok från 2008. Men avsikten är förstås att i internationellt perspektiv för en vidare läsekrets än den svenskspråkiga presentera inte bara Sverige utan just hela Skandinavien.

15 Thyrén (2009)

16 Lilliestam (1998)

17 Lilliestam (2013)

18 Björnberg (2013)

Litteraturvetaren Johan Svedjedal kom 2014 ut med Ner med allt¹⁹ som behandlar den politiserade perioden 1965–1975. Huvudfokus ligger naturligtvis på författarskap, exempelvis Sara Lidman, Jan Myrdal och Sonja Åkesson, men också Blå Tåget och Hoola Bandoola får var sin essä.

Svedjedals grundläggande ärende är att undersöka och beskriva synen på demokrati såsom den framstår främst hos författarna, men alltså även hos några orkestrar.

Jag väljer att här uppta en mer allmänt hållen studie om det politiska livet under slutet av 60-talet, och det är historikern Kjell Östbergs bok 1968 När allting var i rörelse: sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna.²⁰ Titeln antyder ett angreppssätt som ger relevans för denna avhandling, ett intresse bortom det rent politiska. Och som titeln även ger en hint om så finns Leif Nyléns sång Allt var liksom i rörelse med i bilden, några rader ur den citeras i bokens inledning.

Gemensamt för det som skrivits om progressiva musikrörelsen är översiktligheten. De har alla sina olika förtjänster, men ingen aktör eller orkester har hittills dedicerats en större enskild studie.

Icke akademiska arbeten om den progressiva musikrörelsen Några böcker som helt eller i delar behandlar musikrörelsen har skrivits av personer med mer eller mindre direkt relation till rörelsen, vilket i sig gör att de kan innehålla information som är väl som informativ som den som kan hittas i texter som skrivits av forskare eller journalister. Men framför allt så kan denna form av källor ge en bild av hur de som fanns med i musikrörelsen tänkte och uttryckte sig kring sin verksamhet, vilket är värdefull information för oss som ”inte var med när det begav sig”.

Journalisten Bengt Eriksson gav 1975 ut Från Rock Ragge till Hoola Bandoola: den svenska popens historia eller berättelsen om ett land under kulturimperialistiskt förtryck.²¹ Det är en översikt av utvecklingen fram till mitten av 70-talet men samtidigt i högsta grad även en politisk färgad framställning. Eriksson döljer inte att han sympatiserar med musikrörelsens politiska program. Nämnda bok är intressant som tidsdokument, inte minst som exempel på en musikjournalistik som färgades av tidsandan och vågade vara tydligt politisk. Eriksson hade tidningen Hifi & Musik som

19 Svedjedal (2014)

20 Östberg (2002)

21 Eriksson (1975)

plattform för sin journalistiska gärning och även där tillät han sig att vara politisk.

Journalisten Håkan Lahgers bok Proggen: uppgång och fall²² kom i slutet på 1990-talet, för övrigt vid en tidpunkt när somliga ungdomar började titta bakåt efter ”mammas och pappas” musik med politiska förtecken. Lahgers bok är skriven ur ett inifrånperspektiv, eftersom han fanns med i kretsen kring musikrörelsen och känner människor som var aktiva där. Utifrån egna erfarenheter från musikrörelsen och från intervjuer med olika framträdande personer bygger han upp en ganska anekdotiskt hållen historieskrivning med en viss fokusering på motsättningar, och kanske rent av fördomar om musikrörelsen. Men trots dessa negativa anmärkningar är ändå Lahgers bok värdefull också för de ungefär 10 år senare forskningspublikationerna av Thyrén och Arvidsson, åtminstone som en referenspunkt och som en bank av fakta att förhålla sig till, om än med vaksamhet.

Marie Selander, som var en av artisterna inom musikrörelsen och även vid några tillfällen vikarierade som sångerska i Blå Tåget, berör i sin bok Inte riktigt lika viktigt?²³ kvinnornas osynlighet i musikbranschen, och hon kommer naturligt in även på musikrörelsen. Marie Selander granskar med genusperspektiv, och det framstår tydlig att även i denna progressiva, jämlikhetsivrande del av musikbranschen intar kvinnorna en alltför undanskymd del, både när det begav sig och särskilt nu när det summeras i efterhand i historieskrivningen, eller exempelvis vid jubileer.

Visvågen

Det skrivna som berör den svenska visvågen och dess artister är även den tämligen begränsad, särskilt sett till det som skrivits inom akademin. Ser man till allt som är skrivet också inom litterära sällskap som exempelvis Bellmansällskapet, Birger Sjöberg-sällskapet eller Taube-sällskapet med deras årsböcker och andra publikationer, inte sällan utgåvor med bidrag på akademisk nivå, blir urvalet större. Till det kommer avhandlingar och andra skrifter om enskilda visskapare både inom litteratur- och musikvetenskap.

Det finns några arbeten som också närmar sig visartisterna i det sociala samspelet mer systematiskt, inte bara vid sidan av den egentliga studien mest för att berika framställningen. I översikten finns också några arbeten

22 Lahger (1999)

23 Selander (2012)

inom musikvetenskapen som inte direkt har en sociologisk huvudinriktning, men som ändå i metoderna och resultaten är utvecklande och relevanta i sitt sätt att närma sig artisterna och deras verk.

Musikvetarna Per-Erik Brolinson och Holger Larsen har haft ett fokus på pop/rockmusik i sin forskning, men de har också samlat sig till den brett tecknande boken Visor till nöjets estrader.²⁴ Brolinson och Larsen är pionjärer bland musikvetarna när de tar ett helhetsgrepp om den svenska visan genom en bred exposé av ett stort antal visartister. Annars är det i huvudsak litteraturvetare som sysselsatt sig med den litterära visan, vilket naturligt lett till att de musikaliska aspekterna kommit i andra rummet.

Författarna försöker också ge en överblick av utommusikaliska faktorer som exempelvis urbaniseringens betydelse – centralt när man skriver om 1900- talet – och hur städernas förvandling påverkat och skildrats i visorna.

I sin musikvetenskapliga avhandling Sjungande berättare: vissång som estradkonst 1900–1970: en musikvetenskaplig studie av den svenska vissångens uppförandepraxis och sociala sammanhang²⁵ ger Marita Rhedin en överblick över den litterära visans utveckling av en lång period.

Samtidigt som hon fördjupar sig i det musikaliska framförandet så sätter hon det i ett samhälleligt perspektiv, på så sätt ligger hennes angreppssätt delvis nära det sätt jag bedriver min forskning i denna avhandling.

Evert Taube kan inte ses som en del av 60-talets visvåg, men han var ändå en visartist som fortfarande i någon mån var aktiv, visserligen mer som en nestor och ett nationalmonument. Men eftersom Taube är den inom visgenren som flera i Blå Tåget uppskattar – även de som uttalat inte hade något större intresse för visan som genre – är det värt att lyfta fram några intressanta böcker som getts ut under 2000-talet.

David Anthins litteraturvetenskapliga avhandling Evert Taubes scener²⁶ är av det monumentala slaget, över 800 sidor till omfång och imponerande i sin detaljrikedom och överblick. Anthin närmar sig Taubes sceniska persona och även hans taktiska agerande som estradör på scener och i massmedia. Det blir till viss del även en exposé av populärmusikens och populärkulturens utveckling under 1900-talets explosionsartade tekniska utveckling. Inte minst med ett pockande behov hos befolkningen av att få impulser från en alltmer växande och framförallt lockande fjärran omvärld.

Intressanta är Anthins undersökningar av Taubes strategier för att nå

24 Brolinson & Larsen (2004)

25 Rhedin (2011)

26 Anthin (2007)

framgång, estetiska övervägandena som inte skall betraktas begränsade till enkom visorna, utan omfattande hela framförandet. Nämnas kan att Anthin följde upp med den mer populärvetenskapligt hållna framställning om Evert Taubes värld²⁷ som i samma anda fokuserar på artisten med neddykande i det personliga endast så långt det berör artisten och verket. Intressant är också att Anthin närmar sig de fördomar som funnits runt Taube, även där finns vissa beröringspunkter, om än på annat sätt, med Blå Tåget, till exempel kring förment bristande musikaliska färdigheter.

Olle Edström har bidragit med två monumentala böcker om Evert Taubes, den musikvetenskapliga Evert Taubes musik²⁸ och den något för en bredare publik mer lättillgängliga Evert Taube: sånger och musikalisk värld.²⁹ Han fortsätter här sin inriktning att ge stor uppmärksamhet åt den populära musikens form och harmonik, men särskilt i den andra boken kopplar han detta studium till omgivning och den tid den som Taube verkade i som visdiktare och artist.

Om Cornelis Vreeswijk har det skrivits mycket, men förutom några smärre uppsatser så är det mesta journalistiskt och inte sällan präglat av fokusering på hans utsvävande liv och leverne. Än så länge har bara en avhandling skrivits om denne betydelsefulle visartist. Litteraturvetaren Ulf Carlssons avhandling har titeln Cornelis Vreeswijk³⁰ kort och gott, och naturligt så är det texterna som står i fokus. Han närmar sig visserligen musiken en smula, men anspråkslöst och i ringa omfattning – här ser man verkligen ett forskningsområde som väntar på någon som tar sig an Cornelis Vreeswijk även vad det gäller musiken.

Olle Adolphson var etablerade redan innan 60-talet, och han hade inspirerats mycket av bland annat fransk cabarettradition. Han var inte heller politisk som många trubadurer kom att bli under 60-talet. Även om han höll sig utanför visvågen och dess vänsterpolitiska engagemang så var han trots allt en central visartist också under denna period. Om Olle Adolphson har skrivits en hel del, mycket journalistisk men också några uppsatser, bland annat min egen magisteruppsats i musikvetenskap Olle Adolphson: en allvarsam musikdiktare med ett och annat skämt.³¹

27 Anthin (2012)

28 Edström (2007)

29 Edström (2008)

30 Carlsson (1996)

31 Palmqvist (1995)

Musikvetaren Frans Mossbergs Visans kontinuum³² blev den första avhandlingen om Olle Adolphson, ett mycket gediget arbete som närmar sig naturvetenskapens metoder att analysera och beskriva det vi hör när Adolphson framför sina visor. Interpretationsstudierna inriktar sig på Adolphsons vokala framförande och Mossberg tar bland annat vågforms- och frekvensanalyser till sin hjälp att förstå vad man hör. Mossbergs förhållningssätt är således genuint tvärvetenskapligt och samtidigt gör det boken relativt krävande att till sig fullt ut.

Litteraturvetaren Charlottes Ulmerts avhandling Visan som gåva³³ behandlar mer traditionellt Olle Adolphsons litterära konstnärskap. Ulmert väljer att undvika djupsinnigt teoretiserande och problemlösande utan riktar in sig på att gå igenom Adolphsons texter och konstnärskap gediget.

Det man kan sakna är trots allt ett större samhälleligt perspektiv där Adolphson ställs i relation till andra samtida visartister.

Jag vill också nämna Johanna Broman Åkessons avhandling Med gårdagens dörr på glänt³⁴ om Povel Ramel. Dennes förankring i jazzen och den tidens schlager är tydlig, och även om flera av Ramels sånger kan betraktas som visor så var han inte särdeles förtjust i vissångarna i allmänhet. Hur som helst, oavsett om man väljer att betrakta Ramels sånger som visor eller schlager eller något annat så handlar det huvudsakligen om strofiska sånger som analyseras grundligt i Broman Åkessons avhandling. Hon fokuserar på hur han både i både text och musik skickligt använder olika stilgrepp som parodi och pastisch. Till avhandlingens stora förtjänster hör att den behandlar text och musik så integrerat. Povel Ramel kan, trots den milsvida skillnaden i syfte med sitt musicerande, likna Blå Tåget inte bara i det lekfulla och ironiska förhållningssättet, utan också i det medvetna laborerande med olika stilar och stilbrott.

Disposition

Översikten avseende avhandlingens olika delar innehåller beskrivningar av de olika kapitlen, som genom att de är förhållandevis fylliga blir en form av läsguide.

32 Mossberg (2002)

33 Ulmert (2004)

34 Broman Åkesson (2009)

I kapitel 2 redogör jag samlat för varför jag kombinerar Pierre Bourdieus teori och metod med Richard Floridas forskningsrön avseende uppkomsten av en kreativ klass och ortens betydelse, samt hur jag nyttjar dessa två vetenskapsmäns teorier för att analysera det empiriska material jag använder.

I kapitel 3 ger jag en kort introduktion till Blå Tåget. Det har gått många år sedan bandet startade och några år senare lades ner, och särskilt för en yngre läsekrets kan en presentation och orientering underlätta den fortsatta läsningen.

Kapitel 4 ger en introduktion till vilka medlemmarna i Blå Tåget var.

Genom att teckna dessa konturer får vi förutsättningar för en fortsatt musiksociologiskt hållen diskussion. Detta gör att barndom och även släkthistoria i viss mån berörs när den är relevant för förståelsen av Blå Tåget.

Kapitel 5 beskriver hur olika former av kapital verkar och bidrar till val av studieinriktning, knytande av kontakter och etablering på de kulturella fälten. Det handlar också om en beskrivning av de positioneringar som görs, till exempel inom förlag och tidskrifter, som ingalunda är betydelselösa när det kommer till att sedan börja spela popmusik och skaffa sig en plats inom musikrörelsen.

Rubriken till kapitel 6 kommer från Leif Nyléns retrospektiva sång Allt var liksom i rörelse.³⁵ Kapitlet byggs upp associativt utifrån ett antal av textens signifikanta ord. På så sätt försöker jag att teckna en bild av den samtid där Blå Tåget uppstår, där de etablerade kulturmänniskorna prövar något nytt och börjar spela popmusik.

Kapitel 7 är uppenbart centralt i avhandlingen genom att det behandlar tidpunkten när språnget mot något nytt och betydelsefullt tar konkret form. Här återges relativt linjärt hur man börjar musicera och bildar ett band.

I kapitel 8 närmar vi oss det ljudande. Sångerna såsom de kommer till oss via skivorna står i centrum. Dessa är en självklar grund att förhålla sig till eftersom Blå Tåget i huvudsak fungerade som ett band som samlades inför skivproduktionerna och aldrig bedrev turnerande som ”vanliga” popband.³⁶ Kapitlet med en kronologisk genomgång av Blå Tågets skivor försöker spåra och beskriva bandets utveckling såsom vi kan finna spår av i skivorna fram till att de lägger ned 1974.

35Från cd:n Moderna material (MNW, 1999)

36 Intervju med Torkel Rasmusson (2007-08-07)

I kapitel 9 tecknas konturerna av de ”fyra rösterna”, de personer som startade bandet, de som bildade kärntruppen. Hur ter sig dessa röster såsom de framstår i text, musik och framförande. Det handlar alltså om Tore Berger, Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson.

Själva övergången till att Blå Tåget blir en del av och även är med om att skapa den progressiva musikrörelsen behandlas i kapitel 10. Här undersöks utifrån olika perspektiv hur kapitalet ifrån finkulturens fält tas emot och hur det tar form av symboliskt kapital när Blå Tågets medlemmar nalkas populärmusikens område.³⁷

I kapitel 11 görs en jämförelse med två andra förgrundsfigurer inom progressiva musikrörelsen, valet har fallit på Nationalteatern och Hoola Bandoola. Texter, musik och framförande jämförs med Blå Tågets, och detta med samma sociologiska angreppsätt som tidigare. Naturligt utsträcks jämförelsen även till social bakgrund och sammanhang, liksom till hur man samarbetade i banden.

I kapitel 12 görs ytterligare en jämförelse när Blå Tåget ställs i relation till den ”visvåg” som växte fram under 60-talet. En rörelse i tiden som har många beröringspunkter med den progressiva musikrörelsen. Blå Tåget är självklart i centrum, men en del mer generella slutsatser för visvågen respektive musikrörelsen kommer att framskymta.

Kapitel 13 för in Richard Floridas forskning och teorier kring en framväxande kreativ klass och den fysiska platsen – orten eller stadens – betydelse. I centrum står det kreativa sammanhang som medlemmarna i Blå Tåget rörde sig i före, under och även efter Blå Tåget-tiden som är starkt orienterat kring Stockholm.

Kapitel 14 utgör en sammanfattning där jag redogör för avhandlingens viktigaste slutsatser i koncis punktform. För den som inte vill läsa från början står det viktigaste att finna i denna uppräkning, och förhoppningsvis kan en läsning av kapitlet väcka intresse för att läsa vidare i avhandlingens olika kapitel.

37 ”Område” används just här i synonym betydelse med Bourdieus begrepp ”fält”.

Huruvida populärmusiken utgör ett autonomt fält i Bourdieus bemärkelse kan diskuteras (jfr t.ex. Björnberg [1996], s.25)

2. Teori, metod & material

Musikforskare som inriktat sig på populärmusik har ofta sett behovet av att hitta nya analysmetoder och förståelsemodeller. Redskapen för att analysera konstmusik har inte alltid upplevts som ändamålsenliga, vilket har fått forskarna att på olika sätt söka nya vägar och finna nya metoder för att förstå och skriva så att det blir meningsfullt. I Sverige kan vi nämna pionjären Philip Tagg som länge fanns vid Göteborgs universitet. Hans doktorsavhandling Kojak – 50 seconds of television music: towards analysis of affect in popular music³⁸ där han lägger fram en semiotiskt präglad modell för tolkning av populärmusik blev mycket uppmärksammad och svår att gå förbi. Vid samma musikvetenskapliga institution verkade Olle Edström som i flera decennier bidragit med publikationer som ur ett inommusikaliskt men ändå nytt sätt tar populärmusiken på stort allvar.

Exempelvis kan han i boken En schlager i Sverige³⁹ generalisera sig fram till en kategoriindelning genom att grundligt gå igenom ett stort material och bland annat genom att koppla genrer stilistiskt till variabler som harmonisk respektive formmässig komplexitet.

Min egen inspiration har hämtats ifrån olika håll, men med tyngdpunkt hos sociologin. Utan att känna nödvändigheten av att sätta en etikett på mig själv så står det ändå tämligen klart att jag sällar mig till skaran av cultural musicology-forskare. Men egentligen är jag av samma åsikt som Lars Lilliestam när han pläderar för att en modern musikvetenskap bör vara en kulturvetenskap som inrymmer intresse för studier av alla sorts musik även ur ett samhälleligt perspektiv, och där metoder från antropologi, etnologi och sociologi inte gör det till något annat än musikvetenskap.⁴⁰ För den tvär- eller flervetenskapliga forskningen är det naturligt att hämta redskap och teorier från ett vitt fält av samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner.⁴¹

När jag närmar mig kulturen och konsten integrerade i ett samhälleligt sammanhang är den franske sociologen Pierre Bourdieus teori och metod

38 Tagg (1979)

39 Edström (1989:a)

40 Lilliestam (2009:b), särskilt s. 169 ff.

41 Lilliestam (2013), s. 12

ett ramverk som placerar mig i en trygg vetenskaplig tradition.⁴² I sin vilja att avmystifiera och avkläda de sociala strukturer som ligger bakom skapande (exempelvis av musikverk) är Bourdieu en innovatör, och han drev detta kritiska angreppssätt systematiskt och långt.⁴³ Bourdieus grundläggande kritiska utgångspunkt i klassamhällets reproduktion hjälper till att skapa distans till det till synes mest självklara, och hans metod blottlägger den symboliska ekonomi som ligger bakom framgång. Bourdieu ger perspektiv som hjälper oss att avkläda sådant som hegemonin annars döljer, till exempel vad som anses intressant att studera eller vad som självklart är av högt värde ur ett estetiskt perspektiv.⁴⁴ Det kommer att visa sig att detta möjliggjort för mig att dra slutsatser kring Blå Tågets musik som inte bara är av sociologisk art, utan i högsta grad säger något om verket och dess konstnärliga värde.

Samhällsklass har de senaste decennierna kommit att bli ett omdebatterat begrepp. Begreppet har kunnat hävdas vara förlegat och referera till ett samhälle som inte längre finns nu när välfärdsstaten är utbyggd och där alla sägs ha samma möjligheter oavsett bakgrund. Lämnar vi den politiska debatten därhän och istället inriktar oss på att analysera ett så politiserat skeende som det som frambringade Blå Tåget, så är det fruktbart med ett klassperspektiv. Sociologen Michèle Ollivier⁴⁵ ger en översikt över kritik avseende Bourdieus användande av klassbegreppet i förhållande till klassidentiteternas upplösning i individualitet i det postmoderna samhället, där också skiljelinjen mellan hög och lågkultur tenderar att suddas ut. Samtidigt försöker hon påvisa Bourdieus fortsatta relevans. Individualisering hotar inte Bourdieus klassteori i grunden. För övrigt så ser Ollivier att Richard Floridas forskning och hans användning av klassbegreppet påvisar användbarheten av Bourdieus teorier även i dagens samhälle.

Och svaret på frågan om huruvida klassamhället är upplöst är inte givet, det handlar om sega strukturer som framträder tydligt vid ett djupare studium. Gregory Clark, verksam vid University of California och som

42 Metoderna inom cultural studies är många, och sociologin hör på ett naturligt sätt dit. Bredden i sätten att närma sig kulturen framgår konkret exempelvis i en antologi som The cultural studies (Clayton, Herbert & Middleton [red.] [2003])

43 Hennion (2003), s. 81

44 Horgby tar i Rock och uppror (2007) ett grundläggande avstamp utifrån en diskussion kring begreppet ”hegemoni”.

45 Ollivier (2008)

forskat om svenska förhållanden så sent som under 2010-talet, menar att om man undersöker den sociala mobiliteten ur ett längre tidsperspektiv över flera generationer så är klasstrukturerna mycket konstanta. Han granskar kopplingar mellan högstatusyrken som bland annat läkare och advokat och representationen av vad som kallas elitfamiljer, adliga ätter och familjer med gedigna studietraditioner med latiniserande efternamn, typiskt slutande med –ius eller –eus. Clark finner att:

Using surnames to track generations, this project shows that true rates of social mobility are much slower than conventionally estimated. Further they are not any higher now than in the pre- industrial era, and they vary surprisingly little across societies. Social mobility rates are as slow in egalitarian Sweden as they are in inegalitarian Chile. There is little sign that social policy can do much to increase the rate of regression to the mean of elites and underclasses.⁴⁶

Jag lägger stor vikt vid Blå Tågets kärnmedlemmars intellektuella och konstnärliga verksamhet innan och i samband med att de börjar spela musik. Med Bourdieus terminologi – till vilken vi återkommer strax – kan vi säga att jag främst uppehåller mig inom producentfältet, även om jag också besöker konsumentfältet när jag använder recensenter och musikskribenters åsikter i framställningen. Interaktionen med både andra musiker och publiken och de konventioner som därigenom skapas är ofrånkomlig, även om artisten inte nödvändigtvis är medveten om beroendet i sina estetiska val av dessa konventioner.⁴⁷

Pierre Bourdieu kompletterad med Richard Florida

Det är inte långsökt att tro att den sociologen Pierre Bourdieus (1930–

2002) intresse för klassbakgrundens betydelse åtminstone delvis hade att göra med hans egna sociala bakgrund. Han växte upp på landsbygden i sydvästra Frankrike med en far som var brevbärare och arrendator. Det var mot alla odds som han nåde de allra förnämsta akademiska positionerna, i

46 Texten hämtad från Clarks beskrivning av ett forskningsprojekt om efternamn och social mobilitet på:

http://www.econ.ucdavis.edu/faculty/gclark/research.html. (Läst 2013-05-17)

47 Toynbee (2003), s. 104

Bourdieus fall professuren i sociologi vid Collège de France.⁴⁸ Och att han varit en nagel i ögat på andra, mer födda in i eliten, är uppenbart, inte minst när han genomlyser den egna sektorn, de intellektuella akademikernas fält.⁴⁹

Hans analytiska begrepp möjliggör en diskurs som genom sin rättframhet i att avslöja maktstrukturer och sociala mekanismer i upphöjda sammanhang – exempelvis inom de vetenskapliga och konstnärliga fälten – inbjuder till analys av intellektuella och kulturella fält. Bourdieus teori och pragmatiska metod lägger en god grund för en analys som undersöker de förutsättningar under vilka Blå Tåget uppstått och verkat. Inte så att målsättningen är att genomföra en full sociologisk analys, utan just att iaktta och tolka med ”glasögon” präglade av Bourdieus teorier och forskning.

Det Bourdieu så tydligt redovisar i sina arbeten är det franska samhällets elitistiska struktur och orientering kring huvudstaden. För att nå den största framgången och för all del de förnämsta yrkespositionerna är den väg som måste trädas i mycket hög grad smal och dessutom starkt lokaliserad till Paris. Man kan hävda att detta är specifikt för det franska samhället och kanske också att dessa förhållanden kan misstänkas ha hunnit ändra sig i en ny och globaliserad värld. Betyder det idag lika mycket varifrån man kommer eller på vilken plats man verkar? Har inte det postmoderna samhället monterat ned värdehierarkier och tänkande i högt och långt?⁵⁰ Och är inte tillvaron i det informationsteknologiska samhället i praktiken genomdemokratiserad och gamla hierarkier om inte rivna så av allt mindre betydelse? Oavsett svaret på dessa frågor så bidrar Bourdieu utan tvekan med lödiga redskap för analys när vi studerar Blå Tåget och de sammanhang där de ingick i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Det är i detta sammanhang intressant att berika framställningen kring Blå Tåget med en diskussion kring kreativitet, samhällsklass och plats med influenser från den amerikanske forskaren Richard Florida (1957–) som särskilt intresserat sig för kreativitet och hur den är kopplad till de platser som människorna befinner sig. Sin bakgrund har han i såväl politisk som ekonomisk vetenskap. Ett kvarts sekel yngre än Bourdieu, och med ett fokus på kreativitetens betydelse, anlägger Florida likafullt en analys av bakomliggande faktorer som är besläktad med Bourdieus teorier. Floridas

48 Broady (1991), s. 108 ff.

49 Jfr Bourdieu (1992:b)

50 Jfr exempelvis Featherstone (1994), s. 67

forskning är inriktad på det västerländska samhällets utmaningar, inte bara det amerikanska, och han ser överlevnad och välgång helt avhängigt samhällets förmåga att skapa kreativa miljöer. Florida visar de stora städerna som viktiga centra för skapande av vad han kallar en ”creative class”.⁵¹

Genom att koppla begreppsapparaten från Bourdieu till Floridas forskning finns en stor vinst att göra. I studiet av Blå Tåget i dess sammanhang och samtid med ett klassperspektiv finner jag att den geografiska faktorn behövs som en förklaringsgrund. Den är i själva verket avgörande för en tolkning av den sociala bakgrundens betydelse.

Med Richard Florida blir det tydligt att begreppet klass alltjämt är relevant i ett postmodernt samhälle. Relationer mellan maktförhållanden och olika produktionsfält ser säkerligen annorlunda ut exempelvis i dagens Sverige än i Frankrike för några decennier sedan, men de existerar. Och förekomsten av korrespondens mellan de konstnärliga verkens strukturer och produktionsfältens strukturer upphör inte att existera bara för att samhället förändrats.⁵² Det finns en dynamik och ett samhällsengagemang hos Florida som ger analysen en aktualitet som berikar förståelsen av det historiska skeendet, och framförallt ger förutsättningar för en diskussion som tydliggör sammanhang framåt. Jag tänker här också på de utmaningar som kulturlivet står inför i det samhälle som växer fram idag med krav på entreprenörskap och innovationsförmåga hos kulturarbetare. I det följande skall vi titta närmare på Bourdieus och Floridas teorier.

Pierre Bourdieus teori

Pierre Bourdieu var uttalat mot byggande av teoretiska system, och det ligger i linje med hans nagelfarande av samhällets hierarkier och maktmekanismer att han även förr eller senare skulle problematisera kampen om herraväldet inom det akademiska fältet, ibland i det närmsta i ett ironiserande tonfall.⁵³ Ett pragmatiskt förhållningssätt till teori leder till att det är en utmaning att beskriva Pierre Bourdieus sociologiska teori.

Trots att han betonande att sociologin inte skall hemfalla åt abstrakt begreppskonstruktion utan verka genom att analysera empirin,⁵⁴ så kan

51 Florida (2002)

52 Bourdieu (1993), s. 183

53 Bourdieu (2000), s. 263 f.

54 Carle (2015), s. 379

han upplevas som svårtillgänglig som helhet. Detta kan antas ligga bakom att många förefaller inspirerade av hans tankar men inte följer hans metod fullt ut med föregående analyser av en solid uppsättning empiri som för Bourdieu var grunden.⁵⁵ Komplexiteten i att beskriva Bourdieus teori utifrån hans egna texter leder mig till att, likt flera andra svenska humanister, som i sin forskning utgår från Bourdieus perspektiv, gå vägen via pedagogen och sociologen Donald Broady när jag beskriver Bourdieus teori och metod. I sin avhandling och många andra skrifter har Broady betytt mycket för att introducera och göra Bourdieu användbar i Sverige.

Bourdieus komplexitet grundar sig också i att han ständigt utvecklade sina teoretiska resonemang, och att det är svårt att finna en klart uttalad teori, liksom att finna den ”rätta” definitionen av hans begrepp.⁵⁶ På så sätt befinner jag mig i sällskap av andra när jag i förståendet av Bourdieu använder mig av det pionjärarbete som Donald Broady gjort. Trots användningen av Broady som huvudsaklig uttolkare så finns det – givetvis – en förhållandevis gedigen läsning av Bourdieus skrifter bakomliggande också.

Sedan Bourdieu lanserade sin fältteori under 60-talet⁵⁷ där han använder begrepp såsom kulturella fält, kulturellt kapital, symboliskt kapital, konsekration och habitus har det gjorts mängder av analyser och forskningsarbeten i denna anda inom olika vetenskapliga ämnesdiscipliner.

Förekomsten av något som heter kulturellt kapital har nästan fått samma självklarhet som det undermedvetna fått efter Freuds psykoanalys.

Anledningarna till framgången är flera. Efter fokuseringen på det skapande geniet sedan romantiken,⁵⁸ liksom med en sentida betoning av individen under modernismen, är det inte svårt att förstå attraktiviteten hos ett analytiskt redskap som påvisar hela den sociala mekanismen bakom samhällelig framgång. Därmed blir Bourdieu en inspirationskälla också för forskare som vill förklara företeelser som annars hör hemma hos och studeras inom andra vetenskaper med deras etablerade metoder.

Ett vägval handlar om huruvida man bedriver studier utifrån verken i sig och lämna andra faktorer därhän, eller om studiet har ett biografiskt fokus och koncentrerar sig på konstnären själv, på dennes liv och faktorer kopplade till detta. Bourdieu ser brister med båda dessa inriktningar. Ingen

55 Ibid, s. 374

56 Ibid, s. 376

57 Broady (1998:a), s. 11

58 Vilks (1987), s. 123 ff.

av dessa sätt att studera konstnärlig produktion har enligt Bourdieu förutsättningar att på ett tillfredställande sätt begripliggöra konstnärliga verk, och han ser i sitt egna teoretiska ramverk, sin metod, grunden för att verkligen ge verket uppmärksamhet.⁵⁹ Om den biografiskt inriktade forskaren kan riskera att tappa bort det konstnärliga verket i sitt intresse för personen, så bidrar inte forskaren som närstuderar verket mycket mer i förståelsen av vare sig verk eller konstnär. Det är genom studiet av förbindelsen mellan – korrespondensen mellan parallella system av strukturer – verk och fält som förståelsen av konstverk och konstnär uppstår.

Några centrala begrepp hos Bourdieu

Nedan introduceras och redogörs för ett antal centrala begrepp hos Bourdieu.⁶⁰ Även om Bourdieus sätt att tänka kring mänsklig aktivitet och kulturyttringar i synnerhet blivit något av ett allmängods – accepterat eller avfärdat – så är det rimligt med en översiktlig genomgång, inte minst sedan dessa kultursociologiska analysredskap inte självklart ligger i musikvetenskapens verktygslåda. I samband med genomgången sker också en diskussion och problematisering kopplat till det specifika avhandlingsarbetet.

Genom presentationen av begreppen sker en fortsatt pragmatisk introduktion till Bourdieus teori och metod, och genomgången syftar också till att tydliggöra de analytiska begrepp som uttrycker det perspektiv med vilket jag närmar mig Blå Tåget, och som i sin tur präglar analyser och slutsatser.

Sociala fält

För Bourdieu är sociala fält avgränsade områden i samhället där människor strider om makten och utnyttjar de olika former av kapital som de har till sitt förfogande och som tillmäts betydelse inom fältet. För varje fält är det specifikt vissa former av kapital som har värde. Kännetecknade för ett fält – i själva verket ett krav för att Bourdieu skall betrakta det som ett fält – är att det är autonomt, det vill säga att det inom fältet finns specifika regler,

59 En koncentrerad framställning av kritiken mot tidigare sätt att närma sig

konstnärlig aktivitet vetenskapligt, där han också beskriver principerna för sin teori och sin metod kan återfinnas i Bourdieu (1993), 176 ff.

60 Begreppsgenomgången baserar sig allmänt på inledningen i Broady (1998:a)

lagar och styrkeförhållanden, och att människor som befinner sig i fältet eller vill tillhöra det kämpar om positioner.⁶¹

Bourdieu gör skillnad mellan konsumtionsfält och produktionsfält.

Avhandlingen är i huvudsak en studie av Blå Tåget som sångkompositörer och musiker och faller därför inom produktionsfältramen. Detta gäller även om studier görs av press och kritik. Kritikerna har visserligen en naturlig hemvist i konsumtionsfältet – de konsumerar uppenbart artisters verk – men de hör likafullt också hemma inom produktionsfältet, eftersom de är en del av det etablissemang som tillmäter värden och skapar trosföreställningar inom ramen för fältet. Även själva producenterna kan ses som skapade inom ramen för produktionsfältet.⁶²

Bourdieu urskiljer de intellektuella produktionsfälten (som kan delas upp i konstnärliga, litterära, vetenskapliga och så vidare) som speciella, där vare sig ekonomiska eller sociala framgångar är givna vägar till konsekration och erkännande.⁶³ Denna svårtillgänglighet och speciella ekonomiska logik är något som denna avhandling kretsar en hel del kring utifrån Blå Tåget- medlemmarnas bakgrund i avantgardiska konstnärliga och kulturella sammanhang.

Kapital

En hörnsten i Bourdieus sociologi är ett utvidgat kapitalbegrepp som inte bara inkluderar materiella tillgångar. Broady formulerar det att som att kapital är ”enkelt sagt symboliska och materiella tillgångar”.⁶⁴ Bourdieu ser tre huvudformer av kapital: ekonomiskt, kulturellt och socialt. Därtill finns det flera specialiserade varianter av kapital, varav vi återkommer till några strax nedan. Viktigt är att alla kapitalformer – inkluderande inte bara kapitalet i sig utan också kunskap om ekonomins spelregler – kan utgöra symboliskt kapital inom ett visst fält om det erkänns och tillmäts värde.⁶⁵ En viss uppsättning kapital fungerar eller tillmäts olika värde inom olika fält, och den som samlar på sig mest relevant kapital – individ eller institution – är också den som har förutsättningar att behärska kampen inom fältet.

Bourdieu finner vidare att det bland de dominerande familjerna, de med

61 Bourdieu (1992:b), s. 41 ff.

62 Broady (1998:a), s. 15

63 Bourdieu (1992:b), s. 145 ff.

64 Broady (1998:a) s. 13

65 Ibid.