Med personliga bakgrunder kartlagda är en beskrivning påbörjad av Blå Tågets medlemmars habitus: uppväxter med rika mått av kunskap och god odlingsmån för kulturella intressen. Nästa steg är att ringa in tecken som visar hur detta arv förvaltas och hur man intar positioner inom kulturens fält under 60-talet, positioner och sammanhang som utgör förutsättningen för att Blå Tåget så småningom etableras som en orkester.
Högre studier, fortfarande inte för var man
I slutet av 50-talet respektive början av 60-talet bedriver både Torkel Rasmusson och Leif Nylén humanistiska universitetsstudier efter studenten. Nylén läser litteraturhistoria, konsthistoria och estetik i Uppsala medan Rasmusson läser litteraturhistoria i Stockholm och estetik i Uppsala. Det är Inte oväntat med universitetsstudier med tanke på deras föräldrars akademiska bakgrund. Samtidigt är det, som redan berörts, nära en tidsepok då expansionen av den högre utbildningen på allvar tar fart. Universiteten börjar kort sagt öppna sig för lägre samhällsklassers barn. Men ändå, för de som var födda i slutet av 30-talet eller alldeles i början 40-talet var fortfarande studier vid ett universitet en relativ exklusiv sysselsättning, och för barn ur arbetarklassen var vägen till universitetet lång.188 Det krävde beslutsamhet och ekonomiska uppoffringar, eller särskilt stor begåvning hos barnet som kunde leda till stipendier. Inte minst krävdes acceptansen för att bryta en familjetradition där högre studier inte ingick. Från och med regeringens beslut 1918 hade det visserligen funnits olika studiestödssystem som dock, även efter vissa revideringar under åren, var knutna till den blivande studentens föräldrars ekonomiska belägenhet och studentens lämplighet för studier.189 Dessutom var det hård konkurrens
188 I HSV:s rapport Kvinnor och män i högskolan (Jacobsson, Gunilla [red.] Rapport 2008:20 R, s. 30) visas tydligt hur mängden som bedriver akademiska studier ligger tämligen still mellan mitten av 40-talet till strax efter mitten av 60-talet. Alltså är den miljö Torkel Rasmusson och Leif Nylén möter som studenter vid universiteten alltjämt tämligen homogen. Här kan man också se obalansen mellan könen vid universiteten där fler män än kvinnor börjar högre studier, något som snabbt ändras efter högskolereformen 1977 då nya utbildningar, exempelvis till socionom, får akademisk status.
om medlen. Men den avgörande skillnaden kom med det moderna studiemedelssystemet som infördes 1965, därmed kunde man utan hänsyn till föräldrarnas ekonomiska situation eller särskild lämplighetsprövning få 3500 kr per termin för högre studier.190 För de som var födda bara några år senare än Blå Tåget-medlemmarna så började universiteten på allvar bli om inte en var mans skola så absolut en plats för oändligt många fler än de varit tidigare. Även Blå Tåget-medlemmarnas val av ämnen indikerar familjernas etablering i den akademiska världen. Att våga läsa dessa fria ämnen utan ett självklart yrkesliv efteråt var sannolikt inte det vanligaste valet för den som är familjens första student. Högre studier utan välavlönat yrke inom säkert räckhåll var antagligen extra svårsmält för föräldrar utan egna längre studier bakom sig.
Tore Berger valde en annan väg och påbörjade studier vid Konstfack,191
som 15-åring blev han dagelev till Erland Melanton, för att efter realexamen antas vid skolan 1955. Efter detta följer studier mellan 1958 till 1963 vid Valands konstskola i Göteborg.192 Dessa konststudier tarvar ingalunda en mindre privilegierad bakgrund än universitetsstudier. Konkurrensen om de få platserna vid denna tid på konsthögskolorna var rimligen stor då liksom nu, och man kan anta att det krävs både ett individuellt självförtroende respektive familjens dito för att våga sig in på den frie konstnärens osäkra yrkesbana.
Mats G Bengtsson fortsatte inte studierna efter realexamen – inte förrän senare i livet då han bland annat läste matematik193 – utan skall en period ha försörjt sig som diversearbetare i Grängesberg.194 Även om Mats G Bengtssons uppväxtmiljö inte var riktigt lika borgligt eller akademiskt solid som de övrigas så är nog valet att inte studera vidare mer uppseendeväckande än om han valt det motsatta. Särskilt med tanke på de intellektuella intressen han tillägnat sig, exempelvis som redan nämnts i kontakten med Bengt Emil Johnson. Även om Bengtsson är några enstaka år yngre än de andra och börjar närma sig de årskullar som på allvar berördes av utökningen av den högre utbildningen så är det en brytningstid då en ung person uppväxt i ett mindre landsortssamhälle inte självklart
190 http://www.csn.se/press/fakta-studiemedel/1.14472 (Läst 2016-03-22)
191 Vid denna tid var namnet egentligen alltjämt Konstfackskolan, först 1993 byttes namnet formellt till Konstfack.
192 Exakta årtal är hämtade från www.toreberger.se
193 Enligt samtal med Torkel Rasmusson i samband med intervju (2007-08-27)
beger sig till universitetet. Sedan måste man förstås väga in betydelsen av att umgås med personer som väljer banor som poet, konstnär eller författare, och hur det i sig kan leda en ung man att välja bort universitetsstudier till fördel för friare kulturutövning och förkovran.
Etablerade inom kultur- och konstsektorn
Universitetsstudier inom humaniora eller högre konstnärliga studier var och är ingalunda garantier för framgång och etablering. Som redan tangerats under kapitlet om uppväxtvillkor var inte avantgardiska kretsar inom det kulturella området i huvudstaden helt öppna, utan det krävdes en hel del kulturellt kapital för att platsa.
I sina dagboksanteckningar ger konstnären Torsten Renqvist en intressant och personlig inblick i kretsen av konstnärer och författare som Mats G Bengtsson, Torkel Rasmusson, Leif Nylén och Tore Berger tillhörde.195 Efter Bergers vernissage på galleri Prisma våren 1967 var det middag hemma hos författaren Thomas Tidholm med familj, och Torsten Renqvists delger sina tankar och känslor under samkvämet inför diskussionerna kring politik och konst. På middagen finns, förutom Tidholm och Blå Tåget-medlemmarna nämnda ovan, bland annat författaren och konstnären Åke Hodell, författaren Torsten Ekbom och även konstnären och författaren Öyvind Fahlström. Bland annat i diskussionerna kring den sistnämnde bränner det till och Renqvists känsla av att inte riktigt passa in tar sig verbala uttryck. Diskussionerna kretsar också kring betydelserna av medierna i det moderna samhället. Mats G Bengtsson djupa intresse avseende Marshall McLuhan har nämnts, och för många på middagen McLuhans tankar viktiga i förhållande till den konstnärliga verksamheten. Inte heller här verkar Renqvist dela åsikter, han har vänsterpolitiska värderingar av ett äldre snitt som på något sätt inte verkar kommunicera med flertalet på festen. Renqvist var en äldre konstnär som Berger värderade högt och som i sin tur uppskattade den unge konstnären. Men sällskapet i övrigt synes vara Torsten Renqvist påfrestande och det väckte hans aggressivitet. Man kan misstänka att det trots allt handlade om generationsskillnader, men intressant är att lägga märke till att Åke Hodell, som även han tillhörde en äldre generation, passade in på ett självklarare sätt, i själva verket synes han ha varit en synnerligen viktig förgrundsfigur.
Renqvists fångar initierat betydelsen av att veta vilka författare, konstnärer och teorier som gäller, och att kunna formulerar sig kring dessa.
Även om det delvis fanns en enighet om konstens och kulturens betydelse, kanske även om samhälleliga perspektiv, så framstår det som om hemligheten ligger i förmågan till nyansering, och i säkerheten att kunna inta en åtminstone till synes egen ståndpunkt. Värt att notera i passagen hos Renqvist är hans upplevelse av att han befann sig i en krets som bejakade varandra som intellektuella individer, vilket för honom upplevdes som utestängande och bidrog till hans irritation. I vad som kan tyckas vara oskyldigt och engagerat diskussionsflöde under en festkväll döljs ändå en krets som svetsat sig samman, och som ur någon synvinkel tillskansat sig makt och positioner på kulturens fält. En krets som mötts och fördjupat sina kontakter bland annat under etablerandet av tidskriften Rondo och kalendern Gorilla.
Tidskrifterna som mötesplats och plattform
Tidskrifterna var plattformar för att uttrycka sig, något som är väsentliga av åtminstone två skäl. Uppenbart genom att vara kanaler för problemformulering och platser för att sprida tankar, men också genom att vara en instans för konsekration. Bourdieu liknar avantgardekritikern vid en upptäckare, vars roll visserligen är annorlunda än skolans långsammare process, som mer slutgiltigt slår fast vilka verk eller konstnärer som kommer att räknas till de legitima:
avantgardekritikern har en funktion som upptäckare och måste därför bli språkrör, ibland impressario genom att ge karismatiska värdeintyg om konstnärerna och deras konst.196
Sannolikt bidrog den framväxande ungdomskulturen i slutet på 50-talet och början 60-talet, och den dynamik som var förknippade denna omvälvning, till en ökad öppenhet hos kultursektorns kommersiella tungviktare – som Bonniers – att vilja ta tillvara unga förmågor.197 Det sker något
196 Bourdieu (2000), s. 224
197 Dock skall det påpekas att Bonniers som koncern i det närmsta sedan decennier tillbaka sönderföll i en klart kommersiellt inriktad masskulturdel i och med
förvärvet av Åhlen & Åkerblom 1929 som drog in stora ekonomiska vinster, medan Albert Bonniers förlag tilläts fortsatt vara intellektuellt förfinat och öppet för det experimentella. Det sistnämnda var angeläget för förlagsfamiljen att hålla starkt, det handlade om att behålla en image av kulturell förfining som inte fick duka under för en annan bild av hårdföra affärer med vinsten i högsätet. Björn av Kleen
betydelsefullt som kommer att förflytta och utmana gränser mellan hög- och lågkultur, och det gäller för det anrika förlaget att finnas med i skeendet.
Det förtjänar att nämnas att det inte var första gången Bonniers satsade på unga intellektuella och givit dem tillgång till en plattform i form av en tidskrift. Jämför exempelvis när Sven Stolpe 1931 fick starta tidskriften Fronten. För en nutida läsare kan det vara värt att påpeka att bilden av Stolpe som ärkekonservativ och bakåtblickande växte fram mycket genom hans protester mot skolreformerna i slutet av 60-talet och början av 70-talet.198 När Fronten startas stod den snarare för en ung och ifrågasättande hållning, även om Stolpe aldrig förfäktade annat än respekt för kunskap och hårt intellektuellt arbete. Sven Stolpe hade genom sitt engagemang i studenttidningen Gaudeamus gett prov på sin förmåga att redigera en tidskrift men var ändå jämförelsevis ung, cirka 25 år, när han får ansvaret för att starta upp den nya tidskriften.199 Som ”unghumanist” och litteraturhistoriker vid det expansiva lärosätet Stockholms högskola var Stolpe under 20-talet och inledningen av 30-talet ett slående exempel på en för Sverige ny sorts student, storstadsstudenten, en karaktär som revolterade mot inskränktheten vid de slutna, gamla lärosätena.200 Denna typ av storstadstudent framstår inte väsensskild från dem i de intellektuella kretsar i Stockholm ungefär 30 år senare där Blå Tåget uppstår, utan rent av som en föregångare. Samma respekt som exempelvis Leif Nylén uttrycker för traditionell kunskap,201 och där likaledes den rent akademiskt lydiga karriären upplevdes som begränsande och där de viktigaste impulserna kom från det ”stora samtalet” bland intellektuella långt bortom universiteten i Sverige.
Rondo
Men åter till 60-talet. På Bonniers hade man lagt märke till en notis i Gaudeamus om att det var fyra unga från Stockholm och Uppsala som hade
(2013, s. 8 ff.) en kort men god bild av detta orienterad kring nämnda inköp av konkurrentförlaget.
198 Nordin (2014), s. 248
199 Tidning utgiven av Stockholms universitets (fast under 30-talet fortfarande en högskola) studentkår.
200 Ibid, s. 36
planer att ge ut en så kallad unglitterär tidskrift. Åke Runnquist från Bonniers kontaktade Torkel Rasmusson och ett möte ordnades.202 En första period stod formellt inte Bonniers som ansvarig utgivare, det gjorde istället författaren Siv Arb.203
Fortfarande när Bonniers ger ut tidskriften Rondo så var popkonst och vänsterrörelsen i Sverige en bit bort, och tidskriftens inriktning måste karakteriseras som hög- eller finkulturell. Då Rondo startar 1961 är det en unglitterär tidskrift för universitetsstuderande, men den blev ganska snart ett tongivande organ för den unga litteraturen i Sverige. Förutom att redaktionen själv debuterar som författare i Rondo, så debuterar en mängd sedermera betydande författare, bland annat P.O. Enquist och Göran Sonnevi. Rondo blir också ett forum för de konkretistiskt inriktade författarna, tidskriftens omslag är för övrigt gjord av Öyvind Fahlström.204 I redaktionen hittar vi Torkel Rasmusson, Leif Nylén, Björn Håkansson och Torsten Ekbom. Människor som kom att spela en betydande roll för kulturdebatten under decenniet, exempelvis Björn Håkansson som drog igång den så kallade trolöshetsdebatten i DN.205
Till denna unga tidskrift sände Mats G Bengtsson in en dikt, som Torkel Rasmusson drar sig till minnes refuserades, vilket torde ha varit det första mötet med Mats G Bengtsson.206 Det hindrade inte att kontakter knöts som ledde till att Bengtssons förmåga både som författare och intellektuell uppmärksammades, och att han fick en framträdande position när Gorilla ges ut några år senare, då för övrigt han hade hunnit ge ut tre diktsamlingar hos Bonniers.207 Även Tore Berger debuterade som skönlitterär författare med dikten Den moderna ugglan208 1961, en inte helt lättbegriplig och lite mystisk dikt.
202 E-post från Leif Nylén (2012-03-12) och (2012-03-18)
203 Rondo gavs ut 1961–1964 finansierat av Bonniers redan från början, men formellt med Bonnier som ansvarig utgivare först från 1962 (Artikeln om Rondo i Nationalencyklopedin [1989–1996)], bd 16, s. 34)
204 Öyvind Fahlström hade lanserat den konkretistiska poesin genom sitt manifest Hätila ragulpr på fåtskliaben i tidskriften Odyssé 1954 nr 3–4
205 Håkanson, DN 1963-02-18; en översikt av den svenska kulturdebatten under 60-talet finns i litteraturvetaren Birgitta Janssons avhandling Trolösheten (1984)
206 Intervju med Torkel Rasmusson (2007-08-07)
207 Nutcracker (1964), Det är bara en kvar (1965), Äventyr i Riemannrummet (1966:b)
Men Rondo är inte bara ett forum för unga författare att publicera sig i, utan de skönlitterära texterna varvas med artiklar om litteratur, teater, film, konst och musik – om kulturens frontlinje skulle man kunna drista sig till att säga. Till detta också en del översatta skönlitterära texter. Somliga texter lämnar helt tydligt det kulturella fältet, åtminstone om vi gör en snävare tolkning av begreppet kultur, till exempel när Björn Håkansson skriver om ”trolösheten”.209 Och det låg i tiden att kulturen och de intellektuella fanns närvarande i debatten även innan vänstervindarna några år senare kom med sådana krav på kulturutövarna. Jämför exempelvis med den religionskritiske filosofen Ingemar Hedenius eller med en så relativt sett brett känd tonsättare som Karl-Birger Blomdahl, som med sin opera Aniara, med ett libretto av Erik Lindegren baserat på Harry Martinssons rymdepos, nådde en långt vidare publik via TV-utsändning210
än vad opera normalt gjort och alltjämt gör.
Bläddrar man genom de fyra årgångarna av Rondo hittar man mängder av bidrag av sedermera betydande författare och kulturskribenter. Några exempel ytterligare utöver dem som redan nämnts: Leif Zern, Lars Norén (som först kallas Lars Norin, vilket får rättas i efterföljande nummer), Ulf Stark, Lars Ardelius, Bengt Emil Johnson, Erik Beckman. Listan är lång med tanke på tidskriftens begränsade utgivningstid under fyra år. De allra flesta är debutanter eller alldeles i början av sin karriär. Det är självklart att kontakter, vänskapsband och förbindelser knyts. Och givetvis även strukturer i form av tjänster och gentjänster. Ur denna synvinkel kan Rondo ses som ett exempel på en plattform för socialt nätverksskapande som har förutsättningar att komma personerna till nytta längre fram.
När Rondo läggs ned 1964 har de ledande i reaktionen fått andra engagemang och upparbetat andra plattformar för sin verksamhet inom kultursektorn: ”Vi fattade själva beslutet att lägga ned Rondo 1964, vi hade fått så mycket annat att göra som nyetablerade kritiker och författare. Bonniers bekostade gravölet på en nation i Uppsala, med uppläsningar och annat”, berättar Leif Nylén.211 Ur ett sociologiskt perspektiv är en fas i etableringen på det kulturella fältet genomgången, nya sammanhang har öppnat sig för de inblandade i och runt redaktionen.
209 Håkanson, Rondo, 1964, nr 1, s. 1 ff.
210 SVT 1960-10-23
Gorilla
Med tidskriften – eller kalender som den kallas – Gorilla börjar vi verkligen närma oss Blå Tågets födelse. De kallade sig faktiskt Gorillaorkestern när de först framträdde i en konstellation som mer eller mindre kan sägas vara ett förstadium till vad som komma skulle. Om Mats G Bengtsson i möte Rondo var en av flera skribenter som skickade in bidrag – han blev som framgått dessutom refuserad – så blev hans roll för Gorilla helt central genom hans redaktörskap. Uppenbart hade han lyckat tillskansa sig en position inom det avantgardiskt inriktade delen av kulturfältet i Stockholm där man såg hans originalitet och intellektuella förmåga. I övrigt var redaktionen ganska lik den för Rondo.
Gorilla var en layoutmässigt påkostad publikation, och som litteraturvetaren Jonas Ingvarsson skriver i sin genomgång i artikeln Den cybernetiska gorillan och den multimediala utopin, så handlar det om den sista stora satsningen i avantgardisk riktning innan mer samhällsinriktade publikationer tar över.212 Som det framstår har Gorilla en tydlig idégrund kring att introducera och relatera till Marshall McLuhans idéer kring medier och dessas betydelser för människan.213 McLuhan som, mycket förenklat, hävdade att ”medierna är innehållet” och att tekniken är att betrakta som förlängningar av människans nervsystem är relativt kända idag, och hans idéer har kommit att bli alltmer aktuella med de senaste årens explosionsartade utveckling av informationsteknologin.
Men att exempelvis publicera texter av en samhällsfrånvänd – åtminstone ur ett offensivt vänsterperspektiv – och på samma gång både hedonistisk och destruktiv författare som William Burroughs inbjöd rimligen till anklagelser för amoralitet och bristande ansvar som intellektuell. Gorilla paketerade ett kvardröjande avantgardiskt arv med tankar om teknikens överordning i förhållande till politiken, dessutom med en närvaro av en annalkande popkonst som laborerade med att göra allt, inklusive den mest avantgardiska konst, till säljbara produkter. Detta tillsammans med skribenter som därigenom till synes inte alls svarar upp mot en allt starkare maning till konstnärer, författare och intellektuella att ställa sina tjänster till förfogande i en progressiv samhällsutveckling lade grunden för ett kritiskt mottagande. Det var långt till en konst eller musik i samhällsomstörtandets tjänst. Men kanske inte så långt till Blå Tågets
212 Ingvarsson (1996), s. 123
213 I princip ägnas hela tidskriften/kalendern åt att introducera Marshall (Ingvarsson [2003], s. 59)
sånger ändå. Med tanke på den kritik för bristande samhällsengagemang som också kom att riktas mot ”Gorilla-gänget”214 är det intressant att det är i detta sammanhang som ett av den blivande progressiva musikrörelsen förgrundsband uppstår. Betydelsefullt i sammanhanget är att den mediefilosofi som McLuhan stod för, och som mötte så stark kritik från vänsterhåll, i själva verket var en komponent i bildandet av en poporkester där sökandet av nya medier för att uttrycka sig stod i centrum.215
Kulturjournalistik och popmusik
Det är viktigt att uppmärksamma att det inte var ett vattentätt skott mellan den intellektuella kulturjournalistik som bedrevs i tidskrifterna nämnda ovan och journalistik inriktad på populärkultur. För just i mitten 60-talet blir popmusiken något att ta på allvar, eller som Ludvig Rasmusson, Torkel Rasmussons bror, uttrycker det i SvD: ”Popen måste få en chans i kulturen”.216 I sin bok Den öppna konsten217 vidgår Leif Nylén Ludvig Rasmussons pionjärskap i att ifrån sin position som en central aktör och skribent avseende avantgardiskt orienterad kultur nu också ta popmusiken på allvar. Det fanns fler från finkulturen som uppmärksammade popbandet The Beatles i mitten av 1960-talet, exempelvis tonsättaren Folke Rabe i Expressen 1964.218 Men det är Leif Nylén som benämns som en av huvudaktörerna av Ulf Lindberg,219 som tillsammans med några skandinaviska forskarkollegor från olika discipliner undersökt anglosaxisk och skandinavisk rockkritik 1960-2000.220 Om Nyléns artikel om The Beatles i Stockholms-Tidningen 1965221 skriver Ulf Lindberg att den ”ännu framstår
214 Exempelvis möte man sådan kritik när Gorilla framträdde i studentsammanhang i Uppsala 1967 (Berger, Nylén & Rasmusson [2012], s.67)
215 Jfr exempelvis hur Tore Bergers under intervjun (2007-06-27) framhöll att det inte handlade om ett brott mot – det man skulle kunna kalla finkulturen – utan om ett sökande av nya medier för fortsatt kommunikation.
216 Rasmusson, SvD 1968-01-10 217 Nylén (1998) 218 Lilliestam (2013), s. 113 219 Lindberg (2005), s. 34 220 Lindberg m.fl. (2000) 221 Nylén, Stockholms-Tidningen 1965-04-06
som något av en höjdpunkt i tidig svensk rockkritik”.222
Att skriva och tänka så här om pop/rock var ett markant brott mot