S AMLAD ANALYS

FÖRNYAREN är rotad i traditionell musikskoleverksamhetmen har en stark vilja till förändring, där metodiken mest handlar om att utgå från barnens känsla för musik och där målen utformas efter elevernas vilja. Typen är dock försiktig och tillbakablickande inför denna förändring som rör sig bort från kulturarvet och den klassiska musiken i riktning mot elevernas egen musik, fast med en viss ambivalens. Typen har övergivit den traditionella musikpedagogikens värdegrund, men vet inte riktigt vad han eller hon ska ersätta den med. FÖRNYAREN saknar de metodiska verktygen och de pedagogiska synsätt som krävs för att han eller hon ska kunna bryta sig loss från sina mu- sikpedagogiska rötter. Att utnyttja elevernas känsla för musik och deras tillägnan känns rätt och riktigt för typen, men inte att arbeta med sång och rytmik som didaktiska verktyg. När det gäller känsla för musik och dess tillägnan, har typen svårt att förverkliga det som faktorn KÄNSLA egent- ligen står för, eftersom typen inte har det informella lärandet i bagaget.

Typen upplever att den saknar den makt som traditionen förlänar sina trogna, och det gör den ytterligare tvehågsen. Han eller honär frustrerad i sin strävan mot förändring. Typen är lite okri- tisk och inte särskilt intresserad av att vidga sina perspektiv utan ser och tolkar det mesta från sitt eget perspektiv inifrån sin egen sfär.

FÖRNYAREN känner sig marginaliserad och utan pondus och har svårt att lita till sin egen upp- fattning.

FÖRNYARENs världs- och självbild

”Jag är rotad i traditionell musikskoleverksamhet, men jag har en stark vilja till förändring, där metodiken mer handlar om att utgå från barnens känsla för musik, och där målen utformas efter elevernas vilja. Jag vill bort från kulturarvet och den klassiska musiken och i stället syssla med ele- vernas egen musik, fast det är inte så lätt. Jag tror inte längre på ’den goda musiken’ och dess välgörande egenskaper, eller på att ’musiken står för sig själv’, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro på istället. Jag är ju inte utbildad för att handskas med elevernas egen musik eller att undervisa i den. Jag skulle vilja kunna utnyttja elevernas egen känsla för musiken och musiklärandet mycket hellre än att hålla på med sång och rytmik för att de ska lära sig spela instrument. Men det är svårt: jag har ju själv lärt mig på ett helt annat sätt. Det är mycket lättare för ’popårockfolket’ som har det i bagaget.

I det här ’mellanläget’ har man liksom inget att säga till om, man kan liksom ingenting. Jag vet vad jag själv vill, men inte så mycket om vad de andra vill. Jag ser bara att jag måste göra vad jag kan för att åstadkomma en förändring.” (Typjämförelse IV, 15-17)

276

Anledningen till att jag växlar om till första person och tillbaka till tredje person två gånger är att komma runt de problem som är förknippade med att diskurser inte är medvetna. Det som jag är ute efter i denna analys – som faktiskt är den mest grannlaga i hela studien – är den sista rubriken TYP X:s världs- och självbild, och i självbilder ingår

inte med automatik medvetenhet om ens egna ”diskursiva egenheter”. Jag måste alltså först skriva om det diskursiva från tredje person till första person så att det blir ”jag” som berättar. Sedan måste jag få bort medvetenheten om detta, vilket inte alls är enkelt. Ett exempel på detta är hämtat från PORTVAKT, där analysen från TYPJÄMFÖRELSE IV i tredje person säger att ”PORTVAKTEN har en avvikande uppfattning om vad som är om ’den musik som finns i [ungdomarnas] vardag’, de tenderar att tro att det är något an- nat än ’deras egen musik’, vilket antyder en diskursiv egenhet” (a.a., 4). I första person blir detta: ”Jag anser att den musik som finns i ungdomarnas vardag egentligen inte är deras egen musik, fast det verkar som om de flesta inte fattar det” (ibid.). Sålunda har jag i någon mening tagit mig förbi den omedvetna diskursen genom att låta PORTVAK- TEN antyda att det är ”de andra” som inte fattat det. I Samlad analys skriver jag detta som ”PORTVAKTEN tror ändå på ungdomarna och ser deras potential. Därför kämpar typen om, och vill ’vinna över’, ungdomarnas intresse till ’den rätta musiken’” (a.a., 5). När jag i PORTVAKTENS världs- och självbild skriver om detta till första person blir ordaly- delsen: ”Men jag tror ändå på ungdomarna och ser deras potential; egentligen vill de, innerst inne, inte ha den där ’musiken’ utan skulle må mycket bättre om de gav den riktiga musiken en chans. Därför kämpar jag för att vinna över ungdomarnas intresse till den riktiga musiken” (a.a., 5f). På detta sätt har jag tagit mig runt själva det diskur- siva i de fall där det har varit en uppenbar betingelse.

Ett annat delikat problem av typen ”översättningsproblem” är när analysen visar på ståndpunkter hos typerna som framstår som ”mindre sympatiska”. Ingen vill väl tillstå att han eller hon är svinaktig eller som fallet är hos vissa av typerna exkluderande eller normativ. Även när så är fallet är det knappast givet att det skulle ligga något bak- om som inte i grunden är välment. Men det räcker med att vara ”politiskt inkorrekt” för att framstå i sämre dager.277

I dessa fall har texten fått skrivas om så att det verkar trovärdigt för någon att berätta om sig själv. Exemplet är från PORTVAKT, Typsyntes,

PORTVAKTEN i första person: ”Jag är exkluderande, värnar musiken hellre än barnen och gör motstånd mot politiker som inte begriper sig på musiken” (a.a., 4), vilket inte låter direkt fördelaktigt. Så skulle knappast någon beskriva sig själv. I detta exempel är det så uppenbart att PORTVAKTEN faktiskt är exkluderande och att han eller hon också står för det. Därför måste jag också låta PORTVAKTEN få utrymme att förklara sig i

PORTVAKT, PORTVAKTENS världs- och självbild: ”Jag är musikens beskyddare. Det exklude-

rande är inte fel, eftersom det är musiken och musikinstrumenten som bestämmer vill- koren och inte jag. Jag kan inte påverka villkoren” (a.a., 5). En ledstjärna i den över-

277

sättningen har varit att formulera utsagorna som om det vore jag själv som gjorde dem på ett ärligt sätt och som om det inte fanns något kontroversiellt i dem. Detta gör även att en del omständigheter faller bort och inte kommer med i typernas egna utsagor om deras världs- och självbilder. Därför låter jag exempelvis inte ANTIFORMALISTEN berätta att ”någon beskäftig musikforskare associerar mig till grisarna i George Orwells Djur-

farmen”.

På motsvarande vis finns ett motsatt problem när en typ framstår som ett lysande exempel på politisk korrekthet. Ett exempel på detta är PEDAGOGEN: PEDAGOG, Samlad

analys: ”Hos PEDAGOGEN är omsorgen om barnen överordnad omsorgen om musi-

ken. Typen är processorienterad och anormativ” (a.a., 22). Här utgår jag från att ingen vill låta för mycket politiskt korrekt eftersom det bara skulle låta opportunt. Därför låter jag PEDAGOGEN i PEDAGOG, PEDAGOGENS världs- och självbild själv berätta att: ”För mig är omsorgen om barnen överordnad omsorgen om musiken. Det känns viktigt att syssla med processerna i undervisningsrummet utan att det ska finnas något facit för hur det ska låta” (a.a., 23).

Alla mina analyser till trots är bilderna knappast fullödiga. De innehåller allt jag kunnat vaska fram ur statistiskt säkerställda fakta. Därför kommer det med även så- dant som kan kännas relativt ovidkommande.

Att stringent hålla sig till enbart statistiskt underbyggda fakta kräver en viss di- sciplin. Om man – hur frestande det än vore – broderar ut texten utanför dessa ramar går man också över gränsen för vad som är generellt och kommer in på det partikulä- ra, ett gränsöverskridande som skulle äventyra hela den kvantitativa grunden för av- handlingen.