Bengt Olsson anmärker att ämnet musikpedagogik som forskningsdisciplin blivit alltför snävt genom sin fokusering på didaktiska problem inom formaliserad musik- och in- strumentalundervisning. Risken är uppenbar att utvecklingen av ny kunskap inom mu- sikpedagogik speglar musiklärares behov att legitimera den egna verksamheten genom forskning i stället för att ställa genuina forskningsfrågor.77 Därför är det nödvändigt att
ytterligare problematisera det musikvetenskapliga kunskapsområdet. Ett sätt kan vara att diskutera musikpedagogikens kunskapsanspråk utifrån vetenskapsteoretiska och kunskapssociologiska perspektiv på det musikpedagogiska fältet (Olsson 2005, 394). Samtidigt efterlyser Olsson att musikpedagogiken ”förde mer teoretiska resonemang” (a.a., 402). Folkestad däremot bedömer snarare att den musikpedagogiska forskningen borde ligga på det praktiska planet (Folkestad 2007, 21).
77
Jfr. Estelle Jorgensen som menar att det är typiskt för musiklärare att de älskar att lösa problem men hatar att se dem (Jorgensen 1997, x).
David Hargreaves redogör i The Developmental Psychology of Music (1986) för
forskningsansatser kring olika musikertyper. Han uppmuntrar till fortsatt forskning inom området – musikpsykologi – vilket han karaktäriserar som ”virtually virgin terri- tory” och om vilket han ser att ”det finns många frågor att ställa” (167). I förordet till Kemps The Musical Temperament (1996) beskriver Raymond Cattell forskningsläget som ”scales for all kinds of unitary traits” men tillägger att ”[t]here is, fortunately, a way out of this jungle: the use of the statistical ’state of art’ factor analysis” (v).
Kemp diskuterar musikers personlighet jämfört med andra faktorer såsom miljö, uppmuntran eller motivation och erkänner att
[t]his book adopts the stance that, whilst research into musician’s cognitive and psychomotor proc- esses is important, nevertheless, on its own, it gives a one-sided and restricted picture. There is evi- dence of a ground-swell in recent research that suggests that the balance may be becoming re- dressed. However, it is the study of the interrelationship between these domains […] that will offer the greatest insights (24).
Därmed står klart att hans egen forskning inte alls ger något komplett underlag för be- dömning och förklaring av min empiri. Kemp hänvisar själv till Cattells uppfattning om tre jämviktiga ”modus”: förmåga, motivation och personlighet (33).
Kemps undersökningar handlar om läggning – personality – hos objekten. Mina forskningsfrågor rör attityder och värderingar, vilket innebär en avsevärd skillnad, då läggning i hög grad är något man är född med och behåller hela livet, medan attityder och värderingar är något som man enkultureras till. Detta innebär att en person i en läggningsbaserad typ behåller sin typtillhörighet hela livet, medan en person i en atti- tydbaserad typ kan vandra kring mellan typer allt efter hur hon utvecklas. Det finns rimligen samband mellan läggning och attityder; en person disponerad för självständig- het har andra förutsättningar för att forma sina attityder och värderingar än en person disponerad för diskursivt eller kulturellt betingade attityder. Dessutom flyter de båda områdena ihop tack vare att uppfostran ofta handlar om att kunna hantera sin lägg- ning.
Detta diskuterar Kemp i The Musical Temperament (1996) där han konstaterar att medan Cattell (1973) anser att personlighet är i grunden icke-kognitiv anser Guildford (1959) att även intressen och värderingar är delar i personligheten (Kemp 1996, 4). Kemp redovisar såväl sin egen forskning som andras och även olika grundläggande syn- sätt som förekommer. Även om han själv ansluter sig till Cattells faktorer är han öppen också för utlöpare från jungsk typologi, vilket visar att det inte nödvändigtvis finns vat- tentäta skott mellan olika paradigm. Han diskuterar forskningsläget i detta avseende som en sorts vapenvila mellan de båda paradigmen och illustrerar forskningsläget så- lunda:
The upshot of the person-situation debate appears to be a form of truce between the personality theorists and those psychologists who wish to take a more sociological stance towards the influences of the environment on individual behaviour. The emerging agreement between these par- ties takes the form of a consensus that ‘behaviour depends on an interaction between qualities of
the person and qualities of the physical and social environment’ (Deary and Matthews 1993, pp 299-300). Certainly, I wish to take the view here that the musician’s development is a product of the kind of person that he or she is, as well as the prevailing environment in which the develop- ment of musical talent is allowed to take place and flourish (15).
Därmed visar Kemp att de sociologiska och psykologiska fälten kring musiker hör ihop. Mina frågor rör visserligen musiklärare, men Kemp diskuterar i varje kapitel pedagogis- ka implikationer av de resultat han redogör för. Dessutom ägnar han ett kapitel åt mu- siklärare, där han dels behandlar den obligatoriska skolans musiklärare, dels det han benämner private teachers, musiklärare som i första hand arbetar med privatundervis- ning i hemmen. När det gäller dessa private teachers anför Kemp ingen empiri men stäl- ler en hel del kritiska frågor och hävdar att ”[t]his whole area is poised for empirical enquiry” (232). Han jämför dock dessa private teachers med musiker och menar att de i hög grad ansluter till musikerna inom respektive ämnesgrupp (brass, stråk, etc.) och att de ofta bygger hela sin pedagogiska gärning på att kunna förebilda föredömligt (231).
Då jag själv ser att denna beskrivning också kan stämma in på den musikpedago- giska tradition som delvis behärskar den svenska kommunala musikskola som är före- målet för min undersökning förefaller Kemps resultat intressanta. Eftersom Storbritan- nien, Kemps huvudsakliga undersökningsområde, inte alls har ett motsvarande kom- munalt musikskolesystem är det också rimligt att anta att det är hans private teachers som närmast motsvarar mina informanter, musiklärare vid svenska kommunala musik- skolor. En diskussion om detta kompletteras av Christer Bouijs resultat som – kortfattat refererat – visar att musiklärarstudenterna ofta domineras av en rollidentitet som musi- ker (1998, 340). Då lärare vid kommunala musikskolor varit yrkesverksamma i genom- snitt i ca. 25 år78 kan de därmed också, i den mån de har en musiklärarutbildning, antas
ha fått sin musiklärarutbildning i ett paradigm som till stor del handlar om att kunna förebilda föredömligt. Således verkar Kemp ha adekvat information för min undersök- ning.
Kemp är på gängse forskarmanér försiktig med att distribuera sina personliga åsik- ter, men han tar, med stöd av sina egna och andras forskningsresultat, ställning i några frågor av kontroversiell natur. Privatlärarens introverta intuition kanske gör honom eller henne fångad i ett inåtvänt liv där trossatser och bruk kan ha stannat i tiden om de inte utmanats av någon form av professionellt utbyte. Hela detta område är lämpat att utforskas empiriskt (Kemp 1996, 231). Kemps viktigaste åsikt härvidlag är att det inte alls är så att de bästa musikerna är de bästa lärarna (a.a., 228). Det skulle vara klokt att kräva en central plats för sång på skolschemat och lämna de mer krävande instrumenten till de barn som till sin läggning är mer lämpade att traktera dem (a.a., 177).
78
Se DEL 2. RESULTAT, KAPITEL 6 i avsnittet STATISTIK under rubriken Anova, medelvärden och korrelationer