Enligt Latour (1993) har människan aldrig varit modern. Detta på- stående grundar sig i en definition av moderniteten som går ut på att upplysningens vetenskapsfokus delade in världen i två poler samhälle (kultur) och natur. Att upprätthålla denna dikotomi, d.v.s. att med Latours (ibid.) ord ”rena” polerna på element från varandra, har varit en central strävan i moderniteten (Bauman, 1991). Reningen möjliggjorde vetenskapens alla innovationer, vilka av Latour förstås som alltmer komplexa förbindelser, hybrider och nätverk mellan samhället och naturen. Men detta samman- kopplande, som Latour kallar medieringen, doldes för de moderna då naturvetenskapens uppburna position som opolitisk sannings- producent ansågs vara ovedersäglig. Upplysningsprojektet var allt- så, i bokstavlig bemärkelse, illuminerande till den grad att de mo- derna blev så bländade att de inte kunde förnimma vissa delar av processen (medieringen) som vetenskapen gav upphov till.
Så vad har detta med rastfotboll att göra? Företeelserna verkar till synes vara långt från varandra. För att närma mig detta disku- terade jag en teori som använder den moderna tävlingsfotbollens figurationer som en metafor för och en miniatyr av mänskliga samhällen (Elias, 1978; Elias & Dunning, 1986; Giulianotti, 1999). Att förklara det moderna samhället med den moderna tävlingsfot-
bollen, blir till vad man skulle kunna kalla en självuppfyllande pro- fetia. Den klassiska sociologins dikotomier som aktör/struktur, subjekt/objekt, individ/kollektiv och spänningar dem emellan är alla lämpliga för att beskriva en modern tävlingsfotbollsmatch. Dessa motsatspar är enligt Latour samhällsvetenskapens bidrag till den synbara reningen och den därför, i det fördolda, tilltagande medieringen mellan polerna natur och kultur. Min starkt presumti- va hypotes är därför att den moderna tävlingsidrotten, och i det här fallet fotbollen, är och har varit en central praktik i den mo- derna överenskommelsens reningsarbete. Detta understryks bl.a. metaforer av det slag som Elias, Dunning och Giulianotti laborerar med. Jag jämförde denna typ av teoretiserande som illustrationer av det som Latour (1999a) kallar Social nr 1, d.v.s. samhället för- stått som ett enkom mänskligt kollektiv.
Dessutom skulle jag i nästa led vilja påstå att detta akademiska reningsarbete kompletteras och intensifieras av den moderna täv- lingsidrottens beroende av och allt tätare sammankoppling med medieteknologi. Hjälteproduktionen i tävlingsidrott skulle på så sätt kunna förstås som en av de företeelser som har övertygat de moderna om att och hur deras samhällen är distinkt skilda från både tidigare samhällen och natur. ”Tävlingsidrott” skriver medie- forskaren Peter Dahlén (2008), ”verkar alltså närmast vara en upp- finning som syftar till att få fram idrottshjältar, och är någonting som finns i varje mer omfattande samhällsform” (ibid., s. 10). Den tilltagande fixeringen vid de enskilda idrottarnas personer har till- tagit i takt med att medieteknologin har blivit alltmer avancerad (Frandsen, 2008). De teknosociala nätverken är kvitton på den alltmer komplexa medieringen mellan natur och kultur (Latour, 1999a). I den, i dubbel bemärkelse, mediera(n)de tävlingsidrotten döljs dessa förbindelser allt mer. Detta då teknologiska innovatio- ner som slow-motion och repriser, för publiken, möjliggör en stör- re känsla av närhet till elitidrottarna (Frandsen, 2008). De allt täta- re relationer till sina elitidrottare som de moderna har är alltså själva reningen; berättelsen de (moderna) berättar om sig själva, för sig själva (Geertz, 1973). Dolt för de moderna, men, enligt Latours (1993) teori, en förutsättning för deras berättelse om och för sig själva, d.v.s. den om naturens och kulturens absoluta särskiljning, är i fallet för idrottshjälteproduktionen, de komplexa teknosociala
nätverk (naturkulturhybrider) som medieteknologin utgör. Mer behöver inte sägas om denna sällsamma hypotes här förutom att den moderna tävlingsidrotten ur ett amodernt perspektiv inte utgör en lämplig modell för att förstå kollektivet av ”kvasiobjekt” och ”kvasisubjekt” (Serres & Latour, 1995; Prout, 2005), som Latour (1999a) kallar Social nr 2. För detta ändamål tedde sig rastfotboll, med sin mer lösa reglering och konstitution, som en spännande form av idrott att belysa kollektivets processer med.
Rastfotbollens topologi
Mina anspråk i demonstrationen av rastfotbollen som en modell för kollektivet sträcker sig inte så långt som Elias och Dunnings (1986), d.v.s. att etablera en hel sociologisk inriktning, i deras fall figurationssociologi. Om tävlingsfotbollen och dess figurationer förtjänstfullt illustrerar hur man kan förstå det Latour (1999a) kal- lar Social nr 1, de modernas samhälle, så menar jag att rastfotbol- len kan belysa vissa drag hos Social nr 2, de amodernas kollektiv. Tidsaspekten är ett sådant exempel. Ett av amodernismens och den ”symmetriska antropologins” (Latour, 1993) anspråk är att erbju- da en alternativ förståelse till det påstådda brottet mellan förmo- dernitet och modernitet (Latour, 1999a). Serres (i Serres & Latour, 1995) driver i detta avseende sitt begrepp om tid ännu längre bort från den moderna tidsuppfattningen (linjär med ett brott) än La- tour (1999a) som ändå behåller något slags linjär temporalitet. Det topologiska tids- och rumsbegreppet skiljer sig från det metriskt geometriska vilket Serres illustrerar med att beskriva skillnaden mellan en struken respektive hopskrynklad näsduk. Två företeelser som är tillsynes åtskilda i tid och rum kan plötsligt korrespondera och ha en tätare relation än två företeelser som delar samma plats och tid enligt metriska skalor. Så vill jag förstå klungbollens förhål- lande till Soccer i rastfotbollen.
Presentationen av kapitlen var upplagda som en skissartad expo- sé över fotbollsfigurationernas historia. Klungbollen jämfördes med den medeltida folkfotbollen, medan Soccer självfallet jämför- des med den moderna tävlingsfotbollen. Joga boniton betraktar jag däremot som ett nutida, senmodernt, aktivitetsmönster. Det är så- klart inte vattentäta skott mellan de olika figurationella logikerna, vilket kunde märkas i spelet. De tre speltyperna kunde övergå i
varandra inom loppet av bara några sekunder. På detta vis förstår jag rastfotbollen som Serres näsduk när den är hopskrynklad i fickan och hela tiden på ett svårförutsägbart sätt skapar nya veck som inte gnuggats. Detta kan också demonstrera Murdochs (2005) påstående, “space is not itself a container but is contained (in net- works)” (ibid., s. 86, kursiv i orig.). Vilken rumslig distribution som tar plats beror på i vilket av nätverken (klungboll, Soccer och joga bonito) som en ”mediering” eller ”översättning” (Latour, 1993) görs vid det givna rastfotbollstillfället.
De olika tidernas speltyper kunde således dyka upp i rastfotbol- len inom loppet av bara några sekunder beroende på vilken sam- mansättning som var aktiv inom den givna rutinen. Sammansätt- ningen i den klungboll som ägde rum på skolgården (alltså inte på skolfotbollsplanen) hade det minsta antalet för spelet utformade element och skapade på så vis ett extremt lokalt men mobilt spel- rum, en nomadisk maskin som kopplades samman med och deter- ritorialiserade de gränser som kom i dess väg. Om klungbollen däremot ägde rum på skolfotbollsplanen hade den drag av Soccer. Denna typ av spel menade jag att man kunde förstå som en effekt av ett institutionellt nätverks försök att internalisera utomliggande och tumultartade företeelser (Murdoch, 2005). De standardiserade planerna som den moderna tävlingsfotbollen har gett upphov till knyter samman denna typ av spel med ett större globalt nätverk - ett internationellt gångbart språk (som de moderna tävlingsidrot- terna populärt brukar kallas). Joga bonito-elementet implicerar också att barn är aktörer i ett globalt utsträckt kapitalistiskt nät- verk (Lash & Lury, 2006). Deleuze och Guattari (1987) menar på så sätt att en ursprungligt frigörande krigsmaskin lätt kan kapas av apparater som kapitaliserar människors begär.
De tre figurationsepokerna demonstrerar Latours (1999a) tes om hur omfattningen av komplexa förbindelser mellan kvasiobejekt och kvasisubjekt ökar efter tid och på vilken skala detta sker. För att ytterligare belysa detta vill jag knyta an till Wallensteins (1998) exempel om kärnvapenubåten. Jag återger kort hans resonemang och placerar min egen exposé inom parentes på lämpligt ställe. Det initialt släta rummet havet (folkfotbollens klunga) räfflades så småningom för att tjäna de imperiala statsapparaternas världsher- ravälde i modernitetens tidevarv (associationsfotbollens Soccer). De
nutida kärnvapenubåtarnas förmåga att nå vilken punkt som helst på klotet (den hyperkommersialiserade fotbollens joga bonito) har därmed återskapat ett världsomspännande slätt rum. I denna skiss kan en sällsam tids-, rums- och skalmässig överensstämmelse mel- lan fotbollens och havets växlande utslätningar och räfflingar skönjas. Varje förändring i skissen implicerar dessutom en alltmer komplex förbindelse mellan människor och ickemänniskor (jfr La- tour, 1999a, ss. 193-215). Denna historik är såklart en alltför grov skiss. Public school-fotbollen befann sig mellan folkfotbollen och den fullfjädrade associationsfotbollen sett både till tids- och spel- dimensionen (Andersson, 2002). Den aktualiserar på så vis, skulle man med stöd i Latour (1993) kunna påstå, det svåra i att definiera modernitet som det stora brott det har ansetts vara.
”Multipla ontologier” (Latour, 1999a, s. 151) tider och rum lig- ger ”veckade” (Deleuze, 1993) i rastfotbollens ”topologiska näs- duk” (Serres & Latour, 1995). Och beroende på vilka aktörer som knyts till den givna rastfotbollssituationen blir det tydligt i vilken omfattning och på vilken skala den givna sammansättningen ver- kar. En av mina preciserade frågeställningar, som bottnade i Elias och Dunnings (1986) figurationsmodell, rörde rastfotbollsfigura- tioners lämplighet som en metafor för gruppdynamik. Jag fann att medan Elias och Dunnings modell lämpade sig väl för att demon- strera den modernistiska sociologin, Social nr 1, var min rastfot- bollsmodell mer anpassad till Latours amodernistiska sociologi, Social nr 2. Efter min analys av rastfotbollens genusgränsarbete drog jag emellertid slutsatsen att det är en politiskt problematisk handling att etablera en gruppdynamiksmodell efter en maskulint dominerad sysselsättning.