Ett plakat på en anslagstavla i ett lärarrum uttryckte explicit att ”Flickor kan också spela fotboll”. Detta var rubriken för en sats- ning på skolan som gick ut på att flickor, och endast flickor, in-
bjöds att komma till skolfotbollsplanen vid en speciell tidpunkt för att träna inför en match mot ett flicklag från en annan skola. I slu- tet av denna skolas skolkatalog, fanns ett foto på skolans officiella fotbollslag, vilket bara bestod av pojkar på högstadiet.
Vuxnas anspråk på jämlik fördelning mellan barn kan sorteras in under det jag ovan diskuterat som Soccer. När denna i fallet för plakatet förs fram för att locka flickor till att utöva denna sport är det genom en strategi som aktualiserar det som Hirdman (1990) kallar isärhållningsprincip, d.v.s. att pojkar och flickor skall spela var för sig. Detta är praxis i det svenska fotbollsförbundets dagliga verksamhet. Giulianotti (1999) nämner intressanta exempel från USA där pojk- och flicklag ibland spelar i samma serier. I en sådan division krävde pojkarna att de skulle få spela i könssegregerade serier då de blev så frustrerade när de förlorade mot flickor. Ett annat uppseendeväckande fall som Giulianotti nämner handlar om en flickmålvakt som var så duktig att föräldrarna för motståndar- laget efter matchen fordrade att hon skulle visa sitt könsorgan för att bevisa att hon inte var pojke. Isärhållningsprincipen går hand i hand med särartsdiskursen, vilken går ut på att tillskriva könen vitt skilda essenser. I Riksidrottsförbundets programförklaring för 2000-talet, Idrotten vill, är denna diskurs aktiv (Larsson, 2001, ss. 176-182).
Ett exempel som är intressant att jämföra med rastfotbollen är den fotboll som spelades av både flickor och pojkar när en utom- stående fotbollsförening gästade skolan. När föreningsfotbollens sociala rum är inblandat står, det som jag ovan har beskrivit som, Soccer självfallet högt på agendan. En fotbollsförening ordnade med jämna mellanrum en av de valbara aktiviteterna under elevens val. Vid ett tillfälle inleddes aktiviteten, som var populär bland både pojkar och flickor i arbetslaget (F-3), med visning av en film,
Fotboll - världens största spel (producerad av svenska fotbollför- bundet) som följdes av en allmän diskussion om fotboll. Filmen vi- sade sekvenser med såväl herr- och pojkspelare, som dam- och flickspelare. De båda senares förekomst i filmen får en av pojkarna i publiken att kasta ut ett påstående:
Pojke: Pojke: Pojke:
Pojke: Flickor kan inte fotboll! Tränare:
Tränare: Tränare:
P P P
P:::: Jag vet inte. T:
T: T:
T: Flickor är faktiskt bättre än vad pojkar är på mycket i fot- boll. De spelar mer organiserat; vi pojkar är mycket mer indivi- dualistiska. Visste ni att Svenska damlaget är ett av de bästa? De är jättebra! (Fältanteckningar, 061108).
Särartsdiskursen positionerar här flickor och pojkar inte utifrån deras kroppar utan utifrån deras förmenta sociala egenskaper, som bidrar till hur de är som fotbollspelare. Egentligen säger tränaren inte mot pojken, utan snarare bekräftar hans påstående att det skulle vara skillnad mellan könen, om än med tillägget att könen är bra på olika saker. Tränarnas mest centrala perspektiv denna dag var emellertid inte (könens) skillnader utan snarare lika villkor (att få deltaga). Det upprepades flera gånger att alla får vara med, alla kan spela och att man inte kan göra fel. Denna inkluderande diskurs kan sägas vara en del av den demokratiprocess som fanns inneboende i det liberala upplysningsprojektet (Hirdman, 1990). Med andra ord både iscensattes och avdramatiserades essentiali- seringen av könen vid detta tillfälle. En flicka i förskoleklassen hade svårt att hävda sig och att känna sig hemma i aktiviteten och gick ofta av planen och ut ur salen. De äldre flickorna kallade hen- ne ”äcklig och ful”. Hela dagen, fram till det att hon fick sätta det avgörande målet i straffläggningen som avslutade aktiviteten, torde ha tett sig som en veritabel skärseld för henne.
Flickan är missnöjd med sin väst som är för stor i linningen; den glider ner över axeln på henne. Hon står bara stilla när spelet har satt igång, och fingrar uppgivet på sin väst. Tränaren tar henne åt sidan och säger: -Alla har såna! (pekar åt alla håll). Hon tar av sig västen, kliar sig på armen. Hon går av planen, håller sig om armarna, biter på naglarna. Hon går fram till en resursperson, en äldre man, som övervarar passet och säger nå- gonting som jag inte hör. Han tar hand om henne och verkar trösta henne. Så småningom haltar hon ut ur salen, men ser till att få en medalj och innan hon går. Resurspersonen har kommit tillbaka, jag frågar honom om flickan som gick. ”Hon sa att hon inte tyckte att det var kul med fotboll, att hon ville gå. Man kan egentligen inte hatta runt. Har man valt, har man valt!” …
En av de kvinnliga pedagogerna i arbetslaget kommer in, dri- vandes den flickan framför sig. Hon skjutsar in flickan och bör- jar samtala med resurspersonen:
Kvinnlig pedagog: Kvinnlig pedagog: Kvinnlig pedagog:
Kvinnlig pedagog: -Man får inte byta! Resursperson:
Resursperson: Resursperson:
Resursperson: -Precis vad jag sa. KP:
KP: KP:
KP: -Det är lika för alla, man får stå sitt kast.
Några pojkar gör piruetter ”Titta, jag dansar balett!” Diplom- kvinnan frågar flickan varför hon inte med. ”det är inte kul, jag kan redan”, blir svaret. Fikakvinnan frågar henne om hon tyck- er om att dansa. (Fältanteckningar, 061108)
Demokratidiskursen iscensätts i och med budskapen att det är lika för alla och att man får ta konsekvenserna av de val som man gjort. En sorts särartsdiskurs smyger in på slutet av kvinnan när hon på ett tröstande vis föreslår att flickan kanske är en sådan som uppskattar mer (schablonmässigt) ”flickiga” aktiviteter. De balett- dansande pojkarna, som tillhörde de duktigaste fotbollsspelarna i arbetslaget, kan ha inspirerat tröstandet. Just att pojkarna var duk- tiga på fotboll och därmed hade hög status i gruppen gjorde att de inte riskerade att bli stigmatiserade som ”fjolliga”. Thorne (1993) skiljer mellan olika typer av gränsöverskridande genuspositione- ringar. Med hennes begrepp skulle man kunna förstå pojkarnas pi- ruetter som en blandning av distanserat deltagande resp. experi- menterande och utprövande av nya positioner. 28 Den första känne- tecknas bl.a. explicita parodieringar av ej åtråvärda genuspositio- ner, medan den andra är ett sensuellt och njutningsfyllt vidgande av det egna genusrelaterade handlingsutrymmet.
Kontexten är det gränsland mellan skola och föreningsidrott som Peterson (2007) har undersökt. Det rör med andra ord inte sig om rastfotboll, men inte heller om idrott och hälsa. Själva platsen för spelet var, i och med att det var dåligt väder, gympasalen. Att det rör sig om ett arrangemang mellan två sociala rum som är institu- tionella gör att även om praktiken skiljer sig från den elevarrange- rade rastfotbollen, så är den likafullt luddig i sin reglering. Detta
28
märktes i att när någon slog sig, så fick eleverna själva gå ut med sina skadade kamrater, eller att när det kom in äldre elever, som inte var med i arbetslaget och levde rövare, så blev de närvarade pedagogerna osäkra om det var de som skulle säga till när inte fö- reningsfolket gjorde det. En resursperson i arbetslaget frågade t.o.m. mig vilka de var som kom in och om de skulle vara där.