Deleuzes och Guattaris (1987) distinktion mellan det släta, noma- diska och exteriöra rummet kontra det räfflade, sedentära och inte- riöra rummet applicerar jag på barndomen och kondenserar här- vidlag ner dem till två mer tillgängliga begrepp, barndomens utsida
och insida. Denna rumsliga metafor belyser hur gränsöverskridan- den i och mellan barndomens sociala rum kan förstås som förflytt- ningar mellan mer stabiliserade institutionella nätverk (Murdoch, 2005), insidan, och de till dessa nätverk mer turbulenta och oförut-
sägbara flöden, utsidan. Detta exemplifierar jag utifrån rastfotbol- lens figurationer.
Den mest självklara indelningen är klungbollen på utsidan och Soccer på insidan. Dessa två spelsystem stämmer inte alltid över- ens. Vissa element i Soccer, som standardiserade passningsvägar och inlägg var inte översättbara till klungbollstumultet. Likaledes är den klungboll som spelas av ”smågrabbar innan de utbildats” (Peterson, 1989, s. 83) inte speciellt gångbar i föreningsfotboll. Men Soccerns gränsöverskridande till klungbollen var friktionsfritt i samspelet med skolfotbollsplanens materiella och symboliska ak- törer (linjer, straffpunkter och målburar). Klungbollens “mode of distribution is the nomos: arraying oneself in an open space (hold the street)” (Deleuze & Guattari, 1987, s. xiii), medan Soccerns distributionslogik präglas av ”the logos of entrenching oneself in a closed space (hold the fort)”. I en jämförelse med Latours (1999a, ss. 216-265) iscensättning av munhuggningen mellan Sokrates och sofisten Kallikles förstod jag klungan som folket på agoran – pö- beln. Detta är hur denna oregerliga massa skall styras som nämnda filosofer träter om. Soccern företräds i denna konstruktion av Sok- rates och hans Right-system, en geometriskt baserad rättvisa.
Joga boniton hade något av en särställning i rastfotbollen, då den är ett gångbart aktivitetsmönster i både Soccer och klungboll. En dribblingsskicklig spelare reder sig i vilket spel som helst. Det är förvisso inte säkert att denne spelare använder sin kunskap på ett instrumentellt sätt. Joga bonitons mer estetiskt autoteliska moment kan ses som kännetecknande för nutidens individualistiska projekt. Denna speltyp är därför en relativt friktionsfri gränsgångare mellan insidan och utsidan (även om ”diviga” spelare i reguljär fotboll ofta tuktas). I den grekiska sättningen motsvaras joga boniton av sofisten Kallikles och hans Might-retorik vilken, sett till gränsgång- andet passande nog, är en gångbar strategi såväl i domstolar (Soc- cer) som ute bland folk på torget (klunga). I jämförelse med de rumsliga fördelningslogikerna nomos (klunga) och logos (Soccer) skulle joga bonitons distribution kunna kallas dromos. Detta gre- kiska ord har många betydelser av vilka några är gata, kurs och riktning. Virilios (2004) begrepp dromokrati, ”kurssamhället”, är talande för hans tes om att de styrande i givet samhälle är de som kontrollerar och har tillgång till hastighet och förflyttning. Joga
bonitons retorik, d.v.s. dribblingsskicklighet, är gångbar i alla rast- fotbollens situationer, och därför en överordnad typ av spel.
Beings, becomings och be.com/ings
Gränsöverskridandena i rastfotbollen aktualiserar olika barndoms- ontologiska ideologier. I gränsöverskridandet mellan insida och ut- sida, vilket förövrigt hänger ihop med vilka ickemänskliga aktörer eller kvasiobjekt som ingår i den givna sammansättningen (Latour, 1993, 1999a), förändrades elevernas aktörsskap och därför också deras position i ”generationsordningen” (Alanen, 2001; Mayall, 2002). Detta belyste jag med barndomssociologins hett dryftade begreppspar being och becoming (James & Prout, 1997; James, Jenks & Prout, 1998; Lee, 2001; Prout, 2005; Halldén, 2007).
Min ingång var att barndomens insida, m.a.o. dess mer institu- tionella rum som skola och (förenings)idrott, behandlar barn som becomings, ontogeniskt inkompletta människor och medborgare, vilka måste socialiseras färdigt innan de kan agera fritt i samhället. I min studie var Soccer den logik som behandlade barn som beco- mings. På utsidan finner vi det tveeggade aktörsskap som ”det nya barndomsstudiet” (James & Prout, 1997), genom etnografiska stu- dier, vill visa på att barn besitter. Detta går under namnet being. I min studie aktualiserades being som mest när klungbollen flöt utanför skolfotbollsplanens gränser, i vad som skulle kunna kallas en utslätning av räfflorna i barndomens mer institutionellt sociala rum.
Prout (2005) menar att de båda begreppen förstärker ”de mo- dernas reningsarbete” (Latour, 1993) av dikotomin kultur/ natur. Vidare menar han att det socialkonstruktionistiskt orienterade stu- diet av barndomen placerade på så vis beings i kulturpolen som en reaktion på utvecklingspsykologins, barnmedicinens och socialisa- tionsmodellernas naturpol – en diskurs i vilken barn förstods som till naturen ofärdiga, m.a.o. becomings. Lee (2001) menar att barn kan ses som både beings och becomings och belyser detta med stöd av Deleuze. Becoming kan ju förstås både som tillblivelse och bli- vande – termer av vilka det senare är centralt för Deleuze (2003). Blivandet är till skillnad från tillblivelsens linjära ontogeni en linje utan början och slut. Denna distinktion är förövrigt den samma som i distinktionen mellan linjer i det släta (öppna ändar) respekti-
ve det räfflade rummet (början-slut) (Deleuze & Guattari, 1987). Denna linjära kvalitetsskillnad diskuterar jag när jag utvecklar mitt analytiska verktyg, ludisk dromografi.
Aktivitetsmönstret joga bonito var intressant på detta vis, efter- som dess koppling till herrfotbollselitens fixstjärnor implicerade ett Deleuzianskt blivande(ts vara), vilket kan förstås med frågan: Hur många element kan kopplas samman i en sammansättning och vad för typ av aktörsskap och flyktlinjer ges därmed upphov till? De teknosociala nätverk (massmedia, IT-teknik) som eleverna är sam- mankopplade med på fritiden skapar ett stort handlingsutrymme i skolan, både i förhållande till andra elever och gentemot skolper- sonalen (Prout, 2005). Att barn tillskansar sig aktörsskap är förvis- so inte något automatiskt gott. Mobbing och kränkning, barn emellan, har fått större dimensioner med den nya teknologins till- gängliggörande i barndomen. Ett exempel på detta från mina ob- servationer var en kränkande ”nollnings”-ritual som pojkarna i en åttondeklass utsatte pojkarna (och en flicka) i en sjätteklass för. Sexorna tvingades att utföra allehanda för sig själva förnedrande handlingar, vilka fotades av åttorna med mobiltelefoner. Även om Serres (i Serres & Latour, 1995, s. 13) citat i början av detta kapi- tel uttrycker att ”utsidan” för honom har varit den mest lärorika platsen, fortsätter han tankegången med att säga ”Don’t imagine that I advocate this kind of upbringing only because it was my own” (ibid., s. 28). I frirummet, på utsidan, finns möjligheter, men också risker.
Det begrepp som jag utvecklar för att sammanfatta denna onto- logiska variant av barndom som bygger på Lees (2001) samfälliga being och becoming, Deleuzes och Guattaris (1987) definition av blivande, Latours (1993) begrepp naturkultur, samt nutidens allt- mer teknifierade barndom (Johansson, 2000; Aarsand, 2007) har jag valt att kalla be.com/ing (bedotcoming).34 De globala samman- sättningar som joga boniton produceras av kan förstås som ”na- turkulturer” (Latour, 1993), det vill säga ickesubjektiverade nät- verk av människor och ickemänniskor. Agentskap möjliggörs enligt Prout (2000) just genom att heterogena material sätts samman.
34
De engelska orden being och becoming är som gjorda för denna ordlek och följaktligen renderar en sökning på Google, med söksträngen ”be.com/ing”, 33 000 träffar. De flesta varianter använder parentes- eller hakparentestecken.
Barn i sådana sammansättningar bör ontologiskt förstås som mer än bara det individuella barnet.
Men det släta rummet är som sagt tveeggat. Rastfotbollens över- sättningar av manliga fotbollsstjärnors förehavanden och framträ- danden framstår, i jämförelse med de illdåd en be.dot/coming är i stånd till att göra, som relativt timida. I ljuset av detta framstår det räfflade rummet/insidan som tryggt hägn, om än inte hermetiskt tillslutet; utsidan knackar alltid på. En fullständig räffling, d.v.s. implementering av nätverksstabiliserande åtgärder, skulle i barn- domspolitiken, förutom införandet av skoluniform och en tillta- gande ”planerad spontanitet” (Corsaro, 2005, s. 38), innebära om- fattande restriktioner för barns bruk av massmediala och informa- tionsbaserade teknologier. Hur kan familjen, skolan och fritiden bemöta denna förändring i barndomen? Inga generella svar kan ges. Detta är en ”mikropolitisk” (Deleuze & Guattari, 1987) fråga för varje specifikt fall där element på utsidan har tagit sig harmful- la uttryck. I rastfotbollens (milda) fall skulle man, som personal i skolan, kunna börja med att tillsammans med elever problematise- ra de genuspositioner som möjliggörs och omöjliggörs i denna dag- liga verksamhet.