Att eftersträva en inflytelserik position eller att överhuvudtaget del- ta i rastfotbollen innebar alltså inte en kollision med diskurser om vad som anses vara lämpligt för flickor. Men ändå var flickorna få. Om nu ”fotboll som okvinnligt”- diskursen inte tar sig muntliga uttryck i rastfotbollens rutiner, måste man söka andra förklaringar till att pojkarna är i majoritet. Positionering i detta sammanhang blir till en konkret handling och placering i rummet. Rastfotbollens sociala förkroppsliganden kan alltså förstås som direkt kopplat till hur elevernas kroppar skapar rummet genom en ofta ordlös diskurs. En gång förekom det explicit att könstillhörighet uttalades som anledning till att någon inte fick delta. Klassen i exemplet gick i ettan.
En pojke ser till att det döms frisparkar (som han lägger) eller att målvakten får bollen (vilket markerar att spelet börjar om). Ofta när bollen låses av fötter mot sargen eller bakom målet griper han in. … En [annan] av pojkarna är inte med så mycket i spelet men går med ett stort leende på läpparna när han inte framstöter ett ordlöst ljud som hamnar någonstans mellan få- gelskri, primalskrik och getbräk. Rastvakten kommenterar iro- niskt vid två olika tillfällen: Vad fint du sjunger. Några av poj-
karna viker undan från brölaren när han utan förvarning börjar ljuda, men de flesta bryr sig inte utan har fokus på boll (som är en liten teknikboll) och match. Flickan som tittade intresserat frågar högt (när både jag och rastvakten är i närheten): Får jag vara med? Men en av pojkarna ropar ut i luften (med blicken på bollen): Nej, inga tjejer! (Fältanteckningar, 070914).
Pojkarna i denna rutin, som var ett klungspel i en bandyrink, var, sett till sådant som etnicitet, kläder, kropp och skicklighet, sins- emellan vitt skilda. Att bara vara pojke kunde räcka för att få vara med i spelet. En av pojkarna gjorde anspråk på en dominant posi- tion genom att vara ett slags spelande domare, medan en annan nöjde sig med att bara befinna sig inne i spelrummet och gå runt och utforska sin röstkapacitet. De andra undvek honom, men låter honom vara kvar. När en flicka däremot söker tillträde nekades hon med en explicit syftning på att hennes könstillhörighet diskva- lificerar henne. Att denna strategi var sällsynt implicerar, menar jag, att analyser av kroppars fördelning i rummet kan vara ett bra komplement i observationer av gränsarbete i elevers kulturella ru- tiner (och kanske i spontanidrott överlag).
Majoriteten av pojkarna i en klass (skolår 5) spelade alltid själva på skolfotbollsplanen i olika klungbollsvarianter, tvåmålsmatcher eller spel mot ett mål. Den senare varianten var ett allas spel mot alla med skiftande målvakt. Tre flickor i klassen rörde sig runt spe- let och ägnade sig bland annat åt att rita mönster i gruset utanför det ”interaktiva rummet” (Corsaro, 2005). Två av flickorna – som var identiskt klädda, vilket kan tolkas som tecken på att de ville markera att de var ”bästisar” (se Bliding, 2004) – verkade dock mer intresserade av matchen.
De två vännerna riktar åter sin uppmärksamhet mot pojkarnas spel och börjar röra sig mot matchens centrum. De har händer- na i fickorna på sina västar, men benen försöker vara med i spe- let, när bollen kommer förbi. När bollen försvinner till en an- nan ände av planen passar de på att fråga pojken som kom sent om inte de kan få vara med. Han försöker skaka av sig dem och säger så småningom att de andra inte vill. När bollen kommer försöker de på nytt, och denna gång med lite större åthävor, att
beblanda sig i spelet, men de möts av klagomål, av typen ”Ni är inte med”, från några pojkar. De bästa vännerna vänder sig därefter till den längsta pojken och frågar uttryckligen (de har smugit lite innan) om de inte de kan få vara med. Han berättar att de redan har börjat och att man inte komma in efteråt. Se- dan pekar han på en pojke som har klättrat upp på klykan av målburen och förklarar att det är många av pojkarna som redan är ute. De bästa vännerna går därefter, med händerna i fickorna och sätter sig snett bakom målet. Motvilligt verkar de ha accep- terat att de måste förbli åskådare. Den tredje flickan sällar sig så småningom till dem (hon har varit upptagen med att färdig- ställa mönstret i gruset). Efter ett tag märker flickorna att en av pojkarna som har åkt ut ur spelet håller på att modifiera deras mönster och då tar det hus i helvete. Flickorna rusar upp och dit för att vedergälla hans (bokstavliga) övertramp. De börjar ilsket skälla ut honom, för att därefter börja sparka mot ho- nom. (Fältanteckningar, 070514).
Man kan märka en stegring i flickornas anspråk. Först lite trevan- de med händerna i fickorna och sporadiska sparkar när bollen rul- lade förbi, vilket inte besvaras. Därefter tar de mod till sig och frå- gar explicit men utan framgång. Sedan blir åthävorna större och markeringarna från de spelande pojkarna om att de inte får vara med låter sig inte dröja. Att fråga planens dominant är friskt vågat, då ett nekande därifrån, visar sig vara slutgiltigt. De fogar sig i att vara åskådare. Inträdelseritualer måste utföras på ett korrekt sätt för att man ska få tillträde till en kulturell rutin i det interaktiva rummet (Corsaro, 2005), men de båda flickornas olika talakter och kroppsakter som syftade till att försöka erhålla en position i spel- rummet var förgäves. Det sista som händer, att pojken som förstör grusmönstret straffas, demonstrerar att situationen medger att flickorna mycket väl kan vistas och positionera sig på planen som sådan, bara inte i klungans interaktiva rum.