Rastfotbollen som observerades var en könsblandad företeelse även om det uppenbart var flest pojkar som deltog i spelet. I kamratkul- turerna, och närmre bestämt i det som jag kallar elevfotbollskultu- rerna, talade både flickor och pojkar om fotboll. Dessutom var som ovan diskuterat bruket av fotbollskläder utbrett i alla fall bland pojkarna. Varken flickor eller pojkar bör förvisso betraktas som homogena grupper (Thorne, 1993; Evaldsson, 2000; Nord- berg, 2005a). Det finns flickor som ägnar sig åt fysiskt krävande lekar och pojkar som inte gör det; framförallt är inte dessa positio- ner konstanta. Den självorganiserade fotbollen i skolan verkade emellertid, om inte fullständigt dela in skolgården i två delar, vara en av de tydligast könssegregerade företeelserna som jag såg under mina observationer. Också enligt tidigare studier (Forsgård, 1987; Skantze, 1989; Thorne, 1993; Swain, 2000; Hägglund 2001; Skel- ton, 2001; Ogilvie-Whyte, 2003; Evaldsson, 2004; Bliding, 2004; Gustafson, 2006, Dovborn & Trondman, 2007) tycks rastfotbollen frammana extremt tydliga könsgränser. Eleverna i Gustafsons (1998) studie är ett undantag för detta, åtminstone enligt dem själ- va. Flickor uppvisade olika intresse för att delta i rastfotbollen och fotbollskulturerna. Vissa tyckte att det var kul, andra att det var tråkigt med fotboll. En match mellan två parallellklasser hade en publik som, bortsett från mig, bestod av fyra-fem flickor från den ena klassen.
Kalle Kalle Kalle
Kalle: Ska inte ni vara med och spela? Flicka 1
Flicka 1 Flicka 1
Flicka 1: Nej, det är tråkigt med fotboll. Parallellklassens målvakt
Parallellklassens målvakt Parallellklassens målvakt
Parallellklassens målvakt (PM) (PM) (PM) [retfullt]: De kan, men de vill (PM) inte!
K K K
K: Det är många flickor med i den klassen (5a). F1
F1 F1
F1: Dom är så många i den klassen. K
K K
K: Är det kul att kolla då? F1
F1 F1
F1: Nej, men det finns inget annat att göra (tittar sig omkring) Flicka 2:
Flicka 2: Flicka 2:
Flicka 2: Fotboll är visst kul! Kalle:
Kalle: Kalle:
F2: F2: F2: F2: … [ohörbart] PM PM PM
PM [retfullt leendes]: Jag vet, vi frågar om de vill, men de vill aldrig. (Fältanteckningar, 070524).
Flickan som inte tycker att det är roligt medger ändå, genom att närvara, att matchen är viktig, om än inte så mycket för henne per- sonligen som för klassen som helhet. Man kan se detta som en po- sitioneringshandling gentemot en stark diskurs (Lenz Taguchi, 2004), en positionering som i det här fallet samtidigt erkänner och avfärdar den. ”Skolflickefiktionens” (Walkerdine, 1990, 1997) förhållande till rastfotbollen syns här möjliggöra en mängd olika positioner. Att en klass hävdar sig i konkurrensen med andra klas- ser kan skapa en vad Gustafson (2006) kallar ”vi-i-klassen”- käns- la. Två andra positioner, förutom denna ”uttråkade åskådare”, in- tas av flickor i det här exemplet: ”intresserad åskådare” och ”del- tagare”. Pojkens retfulla ton kan implicera att den lokala diskursen är att fotboll är en praktik i vilken elevernas genusrelaterade gränsarbete intensifieras och att han därför passar på att vara poli- tiskt korrekt (då han explicit bjuder in) när han vet att de inte vill.
Å andra sidan är det intressant att han faktiskt uttrycker att det är löjligt att flickorna inte vill vara med, när de faktiskt kan. En sådan ståndpunkt ter sig ovanligare i en jämförelse med den före- ningsbaserade damfotbollen. Damfotboll dras med fördomar om att de som utövar den skulle vara okvinnliga, manhaftiga och/eller lesbiska (Williams, 2003; Andreasson, 2007). Man skulle kunna tala om detta som ett socialt förkroppsligande (Connell, 2002) för damfotbollsspelare. Vare sig någon annan har påtalat det eller inte, så förhåller sig damfotbollspelare till denna diskurs. Sådana utta- landen hördes emellertid aldrig explicit i samband med mina ob- servationer. Att som flicka delta i rastfotbollen verkade inte kolli- dera med föreställningar om vad som är feminint. En brittisk dam- fotbollspelare som intervjuas av fotbollshistorikern Jean Williams (2003) berättar följande om sin skolgångs rastfotboll:
I wouldn’t say that we were discouraged but we weren’t en- couraged. It just wasn’t on the agenda so you accepted that, be- cause that’s how it was (ibid., s. 31)
Vad är det för agenda som är aktiv här? Man kan åtminstone säga att det verkar vara ett slags tyst överenskommelse. En som verkar undfly talakter och muntligt omsatta diskurser. En flicka i min stu- die sa förvisso en gång att hon och de andra flickorna i klassen inte deltog i rastfotbollen för att de spelade för hårt, en stereotypiskt maskulin egenskap, såväl på skolgården (Nordberg, 2008b) som i föreningsfotbollen (Fundberg, 2003). Pojkarna i Swains (2000) studie menar att flickorna inte kan vara med i rastfotbollen för att spelet är för tufft, medan flickorna ser det som att de, om de försö- ker få tillträde, schasas bort. Flickorna i barndomssociologen Alli- son James (2000) studie menar att även om pojkarna försöker vara hårda så ser de förra igenom den förmenta hårdheten. ”We know that they are weak, but we see through their weaknesses” (ibid., s. 34).
Däremot förekom termen ”bög” vid ett flertal tillfällen, dock inte med någon homogen betydelse. Jag själv blev kallad ”faggen” av en pojke som spelade fotboll och som jag inte sett eller pratat med förut. Bara det faktum att jag var en okänd man på skolgår- den gjorde mig till ”fag”. Att uppfattas som bög var något som pojkar ville undvika i skolan, som här under den filmvisning som den utomstående fotbollsföreningen arrangerade.
Några pojkar har skojat om vem som ska gifta sig med vem och någon har sagt att han ska gifta sig med en pojke (tydligen av misstag). Haha, du sa att du ska gifta dig med honom. Jag är inte bög, säger felsägaren surt. (Fältanteckningar, 061108).
Bög var ett tillmäle som kunde höras i skolorna och därtill ett av de grövsta. Också i Fundbergs (2003) studie var ”bögen” en av de stereotyper som pojkarna i Bollinge fotbollsförening explicit tog avstånd från. Detta var en strategi för att kunna handskas med si- tuationer av närhet med varandra, som när de stod nakna i om- klädningsrummet. Detta implicita hot aktualiserades under ovan nämnda filmvisning. När ”ett omklädningsrum visas med unga män i 20-årsåldern som står i bara handdukarna” (Fältanteckning- ar, 061108), skrattar några av pojkarna rått medan flickorna (de jag hann läsa av) fällde blicken, rodnade eller fnissade. Kanske
skrattar pojkarna igenkännande men ännu snarare för att markera att detta inte var något sexuell situation.
Flickor kunde säga bög eller homosexuell t.ex. till och/eller om de pojkar som de hade haft något slags konflikt med. ”Jag gillar inte honom, han misshandlar och är ful och homosexuell (Fältan- teckningar, 061016), kastade en flicka (skolår 6) ur sig efter att hon under en gymnastiklektion hade fått reda på att hon skulle hamna i samma lag som en viss pojke. Här kopplas i och för sig homosexualitet samman med en extrem form av manschauvinis- tiskt beteende, kvinnomisshandel. En liknande händelse inträffade när en flicka (skolår 7) gick in i en fotbollsmatch som sysselsatte några pojkar i hennes klass och tog bollen. En av pojkarna knuffar henne och tar tillbaka bollen, varpå hon ropar bög efter honom. Bög kunde alltså både användas som ett generellt skällsord och som ett genuskodat tillmäle.