Dessa högar, hopar, härvor, klungor och massor har sina ekviva- lenter i Deleuzes och Guattaris (1987) rumsliga filosofi. Det som de beskriver som ett slätt (rhizomatiskt) rum befolkas av bland andra ”massor” (ibid., s. 386), ”band eller pack” (ibid., s. 358). Ett sam- lingsbegrepp för dessa figurationer är ”krigsmaskiner”. Detta be- grepp betecknar föränderliga och flödande formationer som i sin rena form inte kan befinna sig i eller reduceras till de formationer som Deleuze och Guattari kallar ”Statsapparater”. Även om båda begrepp är mångbottnade kan de också förstås bokstavligt. Krigs- maskinen är nomadisk i betydelsen att den, till skillnad från Stats- apparaten, inte mutar in ett område permanent. Det rum krigsma- skinen intar är därför en exteriör, som jag i studien kallar utsida. Denna utsida skiljer sig från Statsapparaternas insidor, även om de senare tar de förra i anspråk för sina egna syften.
Men vad är då en krigsmaskin översatt till något mer konkret? Själva namnet provocerar och än mer osmakligt kanske det ter sig att göra så stor sak av ett sådant begrepp i en uppsats om barn- dom. Dessutom kan krigsmaskinen ur ett könsperspektiv tyckas vara ett vanskligt begrepp att applicera på fotboll, då båda förete- elser har maskulina konnotationer och för den delen när varandra (Oakley, 2002, ss. 36-37). Detta skulle kunna leda till ett stadfäs- tande, snarare än ett utmanande av, stereotypiska genus- kategorier. Självklart är dessa eventuella invändningar inte anled- ning nog att inte försöka förstå och applicera begreppet.
Ett sätt att introducera begreppet kan vara att beskriva vad det inte är, och att för detta ändamål först citera Deleuze och Guattari (1998) när de beskriver krig som ”en form av socialt tillstånd som avvärjer och blockerar Staten” (ibid., s. 71). Om Staten är en appa- rat och ett maktorgan som verkar enligt en binär kod (jfr Luh- mann, 1995) som fördelar människor till förutbestämda roller och material till förutbestämda former, så är krigsmaskinen med sin horisontella och fluida sammansättning, ur ett statsapparats- perspektiv, ett hot mot dessa strukturer. Först i kontakt med Staten blir krigsmaskinen till en renodlat militär företeelse. Vid sidan av Djingis Khans här kan så vitt skilda företeelser som böcker, Arki- medes geometri, gotiskt brobyggande, gatubarn i Bogotá och kapi-
talistiska lobbygrupper förstås som krigsmaskiner. Deleuzes (1998a) klargörande av detta begrepp implicerar att man skulle kunna förstå det som att krigsmaskinen är Statsapparatens be- nämning på det den senare inte själv kan vara (men som den ibland behöver begagna sig av) och att den förra inte syftar
till krig, utan till att skapa ett speciellt rum, ett slätt rum, som den komponerar, intar och utbreder. Nomadismen är just den- na kombination av en krigsmaskin och ett slätt rum. Vi försö- ker visa hur och i vilka fall krigsmaskinen antar kriget som sitt syfte (när Statsapparaten övertar en krigsmaskin som från bör- jan inte tillhör den). En krigsmaskin kan vara mycket mer revo- lutionär och konstnärlig än den behöver vara krigisk (ibid., s. 56).
Vissa spel demonstrerar hur krigsmaskinens specifika fördelning i ett slätt rum skiljer sig från och äger rum utanför Statens räfflade rumsdistribution. Jämförelsen mellan brädspelen schack och Go utgör en lättfattlig modell för förståelsen av skillnaden mellan des- sa rum och figurationer (ibid., s. 352-353). Schack kan ses som en liknelse av Staten, med sina förutbestämda roller och hierarkier; vad bönder, springare, löpare, torn, samt kung och dam är och kan göra sanktioneras av de konstituerande reglerna. Den enda pjäs som kan bli något annat än vad den är från början är bonden, som, om den når motsatt sida förvandlas till dam. Detta kan ses som ta- lande för hur det i det räfflade rummet hela tiden finns öppningar och möjligheter för släta rum att uppstå. En av Deleuzes och Guat- taris huvudpoänger, i sina rumsanalyser är att det räfflade rummets Statsapparat tenderar att ta det släta rummets krigsmaskin i an- språk, men inte utan att tukta den och eliminera dess dynamiska, heterogena, gränsgångande och varierade uttryck.
Go, ett slags orientalisk motsvarighet till schack, är å andra si- dan inte lika statiskt i sin konstitution; pjäserna som är likvärdiga från början av spelet ändrar karaktär efter partiets gång och bero- ende var på spelplanen de befinner sig. Go visar, i sitt situationella konstituerande av spelmöjligheter, krigsmaskinens vara som ett ”yttre” till Statens ”inre”. Men den upphör inte att vara mer än en symbolisk krigsmaskin. Fotboll däremot har, till skillnad från dessa
spel, en mer påtaglig påverkan på rummet och kropparna i den, och är därför intressant att försöka förstå med dessa begrepp.
Folkfotbollen, vilken i studiens interdisciplinära ansats bedömts som intressant att jämföra rastfotbollen med, var inte lika reglerad som våra dagars fotboll, varken i hänseende till spelplanens ut- formning eller till vilka handlingar som var tillåtna. Idrotts- historikern Allen Guttmann (2004) uttrycker folkfotbollens essens sålunda:
The rules were simple. Kicking, throwing, and carrying the ball, villagers made their way across fields, through hedges, over streams, and down narrow streets until they were able to propel the ball into the portal of the opposing villagers’ parish church (ibid., s. 64).
Media- och kommunikationsforskaren Cornel Sandvoss (2003) är, om än med ett mer nedlåtande tonfall, inne på samma spår i sin återgivning av detta gränslösa spel.
The game was marked by an almost complete absence of rules and regulations. Neither the space of competition nor the num- ber of participants was defined while the length of a game was, if at all, determined by sunset (ibid., s. 4).
Också regleringar angående deltagande skilde sig stort från dagens lagindelningar, i det att folkfotbollsmatcherna, kunde utövas av såväl män och kvinnor (Dunning & Sheard, 1979, s. 29) som unga och gamla (Guttmann, 2004, s. 64). I vilket fall var special- iseringen, som vi ser i dagens fotboll, frånvarande i dess medeltida föregångare (Dunning & Sheard, 1979; Bale, 2003), och om vi knyter an till exemplet Go, finner vi att folkfotbollens deltagare de- lar karaktärsdrag med pjäserna i detta brädspel.
Pjäserna i Go är … små kulor eller skivor, enkla aritmetiska en- heter, och deras funktion är endast anonym, kollektiv, i tredje person: ”Det” rycker fram, det kan vara en man, en kvinna, en loppa, en elefant (Deleuze & Guattari, 1998, s. 63).
En poetisk omskrivning av fotboll brukar ju vara att det är det ”gröna fältets schack”, vilket är mer än passande ur Deleuzes och Guattaris rumperspektiv, och varför man följaktligen skulle kunna tala om folkfotboll som “de gröna fältens Go”.