Resonemanget i denna fråga från lärarna resulterade i vikten av att lärarna ska anpassa undervisningen efter varje elev och det medför både möjligheter och svårigheter. Utifrån intervjun tolkar vi att det svåra som lärare är att anpassa till varje elev innan man fått en förståelse kring problematiken och vilka behov som finns. Dilemmat som vi tolkar från de intervjuade lärarna är att hinna med, då det kräver tid och idéer för att hitta lösningar på olika anpassningar till de elever som behöver det. Enligt Nilholm (2012) är det förebyggande arbetet en del av lärarens uppgift och därför angår det specialpedagogiska området alla lärare. Han menar å ena sidan att med förebyggande arbete ska alla elever erbjudas goda möjligheter genom att skolans verksamhet har hög kvalitet. Detta blir liktydigt med att verksamheten stödjer elever som skulle kunna vara i riskzonen för att hamna i svårigheter. I Lgr 11 (Skolverket 2011) står det att skolan som organisation har ansvar för de eleverna med olika svårigheter att utforma så att undervisningen anpassas för att de ska nå målen för utbildningen.
Även i Salamancadeklarationen som enligt Jakobsson och Lundgren (2013) förespråkar en inkluderande skola som innefattar alla och där delaktighet och jämlikhet ligger i fokus. I en av intervjuerna ställer sig en lärare frågande till om det är exkluderande att plocka ut elever med jämna mellanrum eller om de ändå är inkluderande. Läraren resonerar vidare på så vis att de utför likartad undervisning hos speciallärare/specialpedagog, fast i ett lugnare tempo. Vi tolkar utifrån den intervjuade läraren att det kan bli mer exkluderande för eleven inne i klassrummet då problemet kan visa sig tydligare än om eleven går iväg och får den resurs som behövs. Ytterligare uttrycker den intervjuade läraren att det är komplicerat att hinna med alla, även de som inte behöver anpassningar.
39
Ahlberg (2013) skriver om att det bör föras diskussioner i skolan angående vad som är normalitet och avvikelser. På liknande sätt menar Nilholm (2012) att skolan skall göra anpassningar i skolans miljö, organisation, arbetssätt och förhållningssätt. Utifrån vad läraren berättar tolkar vi det som ett bekymmer och att det är svårt att få inkluderingen att fungera. Vi uppfattar det som att skolan är i ständig förändring vilket gör att lärarna måste vara nyfikna och villiga att förändras. Detta är något som Brante (2008) menar att skolan är i en ständig förändringsprocess vilket kräver mycket av dagens lärare.
Nilholm (2012) skriver om inkludering och integrering. Han menar att tankarna kring integration är hur avvikande elever skall anpassas till fasta klassrumsmiljöer och där hänsyn inte tas till deras behov. Medan inkludering innebär att det är alla elevers rätt till att närvara i klassrummet utan undantag och där skolmiljön anpassas efter dem. Fokus skiftas från individens anpassning till att miljön ska anpassas till olikheter bland människor. En av de intervjuade lärarna lyfter detta på liknande sätt och menar att hon i egenskap av lärare har uppdraget att hitta en egen lösning. Detta ansvar ligger inte på eleven. Utifrån detta tolkar vi att läraren arbetar inkluderande och ser till elevers behov. Vidare lyfter Ahlberg (2013) att specialpedagogen har som uppdrag att ge läraren handledning och anpassa insatser för elever i behov av särskilt stöd.
Wedin (2007) menar att lärarens yrke är varierat och att lärarnas yrke hela tiden ställs inför olika situationer som kräver mångsidiga lösningar oavsett svårigheter. Hon menar vidare att man som lärare ska kombinera detta med erfarenheter vilket innebär att ju längre man jobbat i yrket desto mer kunskap har man för att klara svårigheter. Utifrån vår tolkning av Wedins (2007) studie förstår vi att det krävs en del erfarenheter för att möta elever med problematik. En av lärarna vi intervjuade lyfte fram att det behövs mer utbildning och kunskap om relationer och elever med problem. Wedin (2007) lyfter även att läraryrket kräver mer än vad det gjort förr och detta är något som framhållits tidigare och en koppling som vi ser utifrån tidigare frågeställningar.
Casestudien
Då vår fjärde frågeställning handlade om att ta reda på utarbetade strategier kring dilemma har vi valt att använda oss av ett färdigt case som de intervjuade fem lärarna har fått ta del av innan intervjutillfället. Under intervjuerna har de fått berätta vilka tillvägagångssätt de använder när det uppstår dilemma. Här nedan presenteras det färdiga caset som alla har fått ta del av.
40 Gustav 9 år
Det är nu aktuellt att diskutera Gustavs start till hösten då han ska börja i mellanstadiet. Läraren på lågstadiet kommer till specialpedagogen och berättar att hon är orolig för Gustav. Gustav är 9 år, född i Sverige och bor tillsammans med sina föräldrar och två yngre syskon. Läraren upplever att Gustav vid motgångar får utbrott och visar mer och mer svårigheter för att kontrollera dessa. Vid dessa tillfällen blir Gustav arg och kastar saker omkring sig så att andra elever har börjat bli oroliga. Kompisarna har börjat ta avstånd från honom på rasterna. I andra sammanhang fungerar samspelet väl som till exempel i idrott och slöjd. Lärarlaget har även uttryckt en oro eftersom Gustav ofta har svårt att sitta still och koncentrera sig. Som exempel nämner de utbrotten och att de har ökat i klassrummet. De har även märkt att Gustav har börjat bli orolig när rutinerna för dagen ändras eller när något ”oplanerat” händer. Vid det senaste utvecklingssamtalet berättade Gustav att han trivs i skolan och föräldrarna sa att de inte har några särskilda svårigheter hemma. Gustav umgås gärna och ofta med grannens jämnåriga pojke under fritiden. Pojken går inte på samma skola som Gustav. Skolan där Gustav går är en stor skola med tre klasser i varje årskurs från F-6. Klassläraren har fått mail av några föräldrar som uttrycker oro över att deras barn har berättat om en pojke som fått utbrott i klassen.
Dilemma
Vi har valt att presentera lärarnas diskussion kring detta case som fem olika berättelser om hur Klara, Ida, Anna, Kerstin och Bodil skulle gå tillväga.
Klaras berättelse:
Klara hade som klasslärare uttryckt sin oro till specialläraren på skolan för att höra hur hen hade sett på saken. Hon menar även att hon som klasslärare förmodligen hade reagerat tidigare om det varit så att hon haft eleven från åk 1 till åk 3. Klara menar att hon hade gått vidare med detta till elevhälsoteamet på skolan, lämnat in en anmälan till elevhälsan för att diskutera Gustav och hans beteende samt hur man ska gå vidare med detta. Klara säger:
Det kan ju vara aktuellt med en utredning och då behöver man föräldrarnas stöd för att kunna gå vidare till BUP.
Om man inte hade fått föräldrarnas stöd hade hon ändå arbetat med Gustav utifrån hans skolsituation. Hon anser själv att Gustav har någon form av diagnos eftersom han har koncentrationssvårigheter, får utbrott, har svårt med det sociala samspelet och blir orolig när rutiner frångås. Hon menar att hon hade kanske inte uttalat sig om denna diagnos, men haft sina misstankar. Det fungerar bra för Gustav på idrotten och slöjden, vilket det ofta gör när det är ett praktiskt ämne då man aktiverar sig. Som lärare hade hon utgått ifrån Gustavs behov och
41
arbetat med honom på ett sätt som hade underlätta skoldagen för honom. Klara hade gärna träffat honom cirka tio minuter innan skoldagens start för att gå igenom (dagens schema, arbetsområden, lektioner, raster, lunch och annat). Hon hade även informerat de andra lärarna på skolan så att de hade kunnat hjälpas åt på rasterna för att få extra koll. Hon som klasslärare hade behövt vara ute några raster för att se hur det fungerade. Kanske kan klassen få någon typ av resurs, någon som finns med honom ute på rasterna och stöttar honom då det inte fungerar. Angående föräldrarna som hör av sig och är oroliga över att det är en kille i klassen som får utbrott hade hon lyssnat på och sagt att hon inte kan diskutera enskilda elever med andra föräldrar men även påtalat att detta är något vi på skolan arbetar med. Klara säger:
Kanske är det också så att det hade varit bra för Gustav att gå i en liten undervisningsgrupp.
Slutligen menar Klara att hon hade försökt prata med Gustavs föräldrar om hans skolsituation och förklara hur det är i skolan. Då hade hon även hört om de tycker att allt fungerar bra hemma.
Idas berättelse:
Ida funderar en stund innan hon börjar berätta. Sen börjar hon säga att hennes första agerande blir att skaffa sig en egen uppfattning av Gustav genom att prata med honom. På så sätt försöker hon förstå hans tankar, sätta ord på hans känslor och eventuellt hur han uppfattar situationen. Vidare hade Ida även varit ute på rasterna för att skapa sig en inblick hur det fungerar och för att se hur han beter sig i sampel med de andra eleverna. Efter detta hade hon tagit kontakt med elevhälsoteamet för att få hjälp, delvis med en observation i klassen. Vidare hade hon bet någon att observera henne då hon menar att hon kanske inte agerar rätt och måste ändra sig. Sen sitter hon tyst en stund innan hon säger att hon hade lyft det med alla elever i klassen. Ida säger:
Att alla är olika men att alla är lika värda och alla ska lyckas.
Sen för hon en monolog med sig själv innan hon berättar att föräldrarna oftast är den svåra biten då de ibland kan tycka mycket utifrån vad de har fått höra hemma innan de skaffar sig en hel grund. De föräldrar som klagar och inte tror att läraren gör något svarar Ida:
Jag hör vad du säger… och förstår att det är jobbigt, vi jobbar otroligt mycket med det här. Annas berättelse:
I intervjun med Anna börjar hon med att berätta att hon är ny och inte varit med om något sådant fall men att hon har försökt sätta sig in i situationen och tänker berätta hur hon hade agerat.
42
Anna berättar att hon först hade pratat med Gustav för att få hans historia och hans känsla i situationen. Hon påtalar att Gustav har kanske en annan berättelse när det gäller hur han ser sina situation, sina utbrott och berättar vad de beror på. Det kanske inte är han som startar problemen utan det kan vara kompisarna som triggar igång det. Anna menar att det inte är Gustav det är fel på utan på de andra eleverna. Ifall de är de andra eleverna måste Anna stötta Gustav och istället fokusera på de andra eleverna som ställer till det för honom. I ett sådant här case anser Anna att hon måste vara ute på rasterna och se vad som händer men också att prata med kollegor som eventuellt också kan ha ögonen på eleverna. Hon säger också i en kommentar att det fungerar på idrott och slöjd är det för att det är praktiska ämnen eller? Under intervjun uttrycker Anna att hon hade tagit hjälp:
Jag tar hjälp av specialläraren eller, vem är vad jag menar specialpedagogen vad är skillnaden? Ähh jag vet inte.
När det handlar om föräldrarna anser Anna att det är svårt att möta alla föräldrar och att de vill tycka så mycket. Det är svårt att konversera via mail och kan feltolkas och hon vill inte ha en massa samtal under sin fritid. Föräldrakontakten tar mycket kraft när det är eleverna man jobbar med. Hon menar vidare att hon försökt prata med föräldrarna om situationen och undrar hur de känner. Anna avslutar sin intervju med att säga:
Vad gör att det fungerar hemma och att det fungerar med grannen? Vad kan vi i skolan ta till oss av detta? Ändra?
Kerstins berättelse:
Kerstin börjar med att beskriva hur hon upplever caset för att sen ge hennes strategier över hur hon skulle gått tillväga. Kerstin berättar att hon som lärare måste titta på sig själv och situationen kring Gustav, göra anpassningar i form av ändringar i klassrummet och lösningar som kan anpassas efter Gustav. Hon säger:
Man kan inte ringa på larmklockan för tidigt det kan bli betydligt mer fel.
Vidare förklarar Kerstin att Gustav kan ha en dålig dag eller period vilket vi alla kan. Det kan vara att det händer något hemma som göra att Gustav är som han är och att föräldrarna här har en stor betydelse. Hon uttrycker även att det kan vara jobbigt ibland när föräldrarna lägger sig i skolarbetet då det är hennes professionalitet och de ska låta henne göra sitt jobb. Kerstin
43
påpekar också att samarbete på skolan är ett måste så att lärarna vid de olika situationerna så som raster och andra ämnen kan prata med varandra. Hon säger:
De är ju allas ungar så det spelar ingen roll om det är skoltid eller fritidstid så är det ju ändå allas ungar ju.
Kerstin påtalar också att oavsett vilka problem som finns i en klass eller med en elev så måste hon som lärare ta hand om det och undervisa. Vidare påtalar Kerstin om hjälpen hon får av en knuten fritidspedagog till hennes klass. Vid sådana fall som Gustav så kan hon få hjälp, men att hon har svårt att ta beslut om det är hon eller fritidspedagogen som ska ta Gustav. Vad hon än gör förlorar någon eller några elever på det. Hon påtalar också att det idag har kommit alternativa hjälpmedel som ibland kan göra att klassrumsmiljön underlättar, dock anger hon vikten av att inte förlora den traditionella undervisningen. I slutet av intervjun berättar hon även att hon tar hjälp av en specialpedagog som är tillgänglig några dagar i veckan men menar att det hade varit bra om specialpedagogen eller elevhälsoteamet hade funnits på skolan varje dag. Dock är det en ekonomisk fråga för organisationen.
Bodils berättelse:
Vi frågar Bodil hur hon agerar och vilka strategier hon har i arbetet kring Gustav. Då säger hon: Oj… det är en stor fråga. Ehhh.….jag jobbar med något som heter CPS.
Vi kommer nu att presentera Bodils tillvägagångssätt det vill säga hur hon använder CPS- metoden i Gustavs fall. Detta är ett arbetssätt där man utgår från var eleven befinner sig och det finns inga färdiga lösningar. Elever vill alltid lyckas och göra rätt. Bodil menar att hon låter det gå en vecka eller två och sen kommer hon sätta sig ensam med Gustav. Där försöker hon hitta ett problem som hon hoppas och tror att han också upplever som ett problem. Om Gustav springer runt i klassrummet och att han anser att detta inte är ett problem så kan hon inte jobba med detta då det enbart är ett problem för henne som lärare. Däremot kan Bodil jobba vidare med situationer som Gustav själv uttrycker som problematiska och där kan de tillsammans tydliggöra hans problem, t.ex. att kompisarna tar avstånd från honom på rasterna. Då börjar de arbetet med att möta Gustav i hans situation, där han får förklara hur han känner. Bodil bekräftar allt han säger och synliggör problematiken för honom. Vidare menar hon att han helst ska hitta en egen lösning i samtalet, och kommer han inte med något eget förslag så hjälps de åt. Han måste acceptera förslaget och vilja prova.
44 Bodil tillägger:
Jag är med på alla raster under hela första året i årskurs 4.
Detta skriver de tillsammans ett avtal på. I samband med detta bokar de ett uppföljningssamtal veckan därpå. På uppföljningssamtalet gör de gemensamt en utvärdering av hur veckan har varit. De pratar gemensamt om strategier för Gustav och om vad han behöver för att sluta med ett visst beteende. Bodil antecknar allt som sägs för att visa att detta är viktigt men även för att det ska bli tydligt för Gustav. De överenskommelser Bodil och Gustav gör ska passa båda två och ska vara genomförbara. Gustav måste själv vara med under hela processen för att det överhuvudtaget ska vara hållbart och för att få ett lyckat resultat. Vid minsta lilla framgång så överöser Bodil honom med beröm. Elevernas föräldrar håller hon informerade när det har lyckats och vill då att de bekräftar och berömmer detta hemma.
Bodil avslutar intervjun med att säga:
Jag ska få en icke fungerande unge att fungera. Alla barn vill göra rätt, de vill inte misslyckas utan detta handlar om förmågor som inte har utvecklats hos dem. Vi vuxna måste hjälpa dem att göra rätt.