Ensamstående mamman Isabella erkänner till slut sin ensamhet och menar att på dagis är alla föräldrarna gifta:
Det är jobbigt att inte ha någon att dela ansvaret för barnen med. Men det värsta är nog ändå att inte ha någon att dela glädjen med, allt det roliga med barnen, allt dem berättar, alla framsteg
88
dom gör. Visst kan jag berätta för mamma, men hon orkar inte riktigt delta. Jag har inga vänner som är i samma situation som jag. På dagis är alla föräldrarna gifta, dom har sitt. Dom är lite äldre än jag. Dom har andra erfarenheter- dom har jobbat innan dom fick barn, dom har varit ute, rest, läst, upplevt saker.
- Ibland har jag annonserat i Gula Tidningen och fått kontakt med andra ensamstående mammor, men ofta bor de långt bort och det blir inte av att man träffas så mycket. De flesta vill ha en väninna att gå och dansa med- men det är jag inte särskild intresserad av. […]
- Man kommer alltid i andra hand som ensamstående. Man blir aldrig medbjuden när par umgås.89
Isabella delar med sina erfarenheter hur det är att vara en ung ensamförälder, att inte kunna dela glädjen med någon, ansvaret och upplevelserna med barnen. Det verkar som om hon känner sig utanför jämfört med de gifta föräldrarna, att hon inte upplever lika mycket som de ”vanliga” familjerna. Hon letar desperat efter någon/några som kan förstå och trösta henne. Här uppmanas läsaren antingen ta kontakt och berätta om sina erfarenheter för en reporter eller för kvinnor som Isabella. I detta paradigmskifte i samlevnadsdiskursen hyllas inte livet som ensamstående och framställs på något sätt negativt. I bilderna avbildas dem i flera fall med allvarlig blick och alltid tillsammans med barnen i famnen.
Den könspolitiska vinkeln innebär emellertid inte konfrontation utan både kvinnor och män går mot lyckligare tider- ensamma eller tillsammans. Betoningen är på nuet, ett ofta lyckligt nu, ska tilläggas. Den familjära tonen, uppbyggd kring vardagens gemensamma
referenspunkter, är ersatt av en mer socialpolitisk och visionär ton. Kvinnor förklarar att de mår bättre än någonsin gjort, ofta till följd av självförverkligande, ett eget yrke och ett eget liv utan män. Ensamstående mamma Kickan berättar, att tiden då hon var gift har varit en hemsk tid:
Kickan och Klara bor i en stor etta med kök- köket är avdelat med en vägg och där har Klara sitt eget rum. De bor i ett äldre bostadsområde i Enskede. […]
– Den här gården, den här lägenheten, blev min räddning efter vår skilsmässa för fyra år sedan. Första tiden bodde jag kvar i det hus vi hyrt tillsammans. Det var en hemsk tid. Jag kände mig ensam och lätt desperat, hade inte ens ett fast jobb. Jag hade inte råd att bo kvar i huset. Så plötsligt fick jag den här lägenheten. Och nu jobbar jag heltid som undersköterska. Jag trivs med mitt nuvarande liv som ensamstående mamma, men svårast är det för Klara att hon inte skulle få en lillasyster. Just nu finns det inte plats för en man i vårt liv.90
89
Lidbeck, Lena ”Att vara ensamförälder”, Vi Föräldrar, nr.9, 1986
90
Enligt artikeln framgår det att Kickan har ansvaret när det gäller barnomsorg, men pappan slipper inte undan här omsorg av barn, de träffas ju på helgerna. Trots att Kickan har lågbetalt lön som undersköterska, har hon makten över barnet. Detta kan sättas i perspektiv till
Sandqvist maktteori där hon betonar att den som har makt och status i samhället utanför familjen slipper undan hemarbete/ omsorg av barn, och dessutom slipper undan mer arbete desto större övertag han/hon har. Den generella förklaringen till att kvinnor gör det mesta hemarbetet är att de har lägre makt och status än sina män. Men här står det inget om pappans status i yrkesarbete, därför kan jag inte dra slutsatsen av att mamma Kickan blir underordnad. Trots att hon har låg lön och lever ensam, så tänker hon på hur dottern ska ha det, att hon inte kan få några syskon. Man kan tolka det här stycket som att mamma Kickan är inte redo på ett nytt förhållande. Avslutningsvis får dock läsaren veta att det inte finns plats för en ny man i hennes nuvarande liv, vilket gör att hon känner sig ”känslomässigt vilsen”. Här i
samlevnadsdiskursen hyllas alltså självständighet och livet som ensamstående framställs som något positivt.
Faderskapet har i de svenska männens fall har blivit en ny dimension. Det är däremot inte fråga om en ny maskulinitet, som i fallet med ”fjällvandrande pappan” utan detta ”extra” integreras med deras status som ungkarlspappor- eller förstagångspappor, som beteckningen lyder: ”Så här ser mitt liv ut som ungkarlspappa ”och ”Läggdags”. I artikelserien ”Vi och våra barn” berättar ungkarlspappan Johan Anderblad att sonen Sebastian som är 2 år är det bästa som hänt honom i sitt brev till Vi Föräldrar och berättar hur han nattar sin son, läser sagor och badar tillsammans:
Pappa: – Det sägs att första barnet är extra härligt att få i säng, bortskämt av föräldrar som villigt ställer upp med oändliga insomningsrutiner.
Pappa: – Det börjar med att Sebastian kommer rusande med väckarklockan i ena handen. Sebastian: – Nitton! Ropar han så högt han kan. Det betyder läggdags för Sebastian. Pappa: – Dags att duscha, börjar jag i uppmuntrande ton.
– Han far som en reptil in i badrummet. Vi badar tillsammans med ankan och bilen (vi har en i plast, tack och lov!).
– När vi har duschat färdigt, så ligger äntligen Sebastian naken på sängen, med Nalle bredvid. Jag klämmer ut lite salva ur Natusan tuben. Sebastian klämmer ut resten på magen. – Pyjamas, nattblöja och vällingen på spisen.91
91
Här ser man verkligen en engagerad pappa liksom den ”fjällvandrande pappan”92. Som det framgår från replikerna ovan syns det hur pappans relation till barnet i begreppet papparoll ser ut när det är läggdags för barnet. Pappas roll är alltså att lägga barnet i säng, duscha, byta blöja och mata, vilket kan sättas i perspektiv till Sandqvists93 teori om föräldrarollen på arbetsområdena ”Mathållning” och ”Vård och nattning” som innehåller sysslorna ”Tvätta och bada”, ”Lägga barnen” verkar vara pappans roll i den här artikeln. Och här än en gång bevis på att dem här områdena kan ses även som manligt område, behöver inte vara som Sandqvist betonade att det här arbetsområdet ses som ett traditionellt kvinnligt område.
Vidare berättar pappa att han läser sagor för sin son och hur han får honom att somna till slut, dvs. rutiner. Den här pappan framställs vara den närvarande och omvårdande pappan. Det här kan relateras till Klinths94 beskrivning av den ”nya” fadern som var en man som vårdar sina barn och inte bara försörjer dem i auktoritära och distanserade fäder skulle nu bli närvarande och omvårdande pappor. Den här artikeln framträder alltså den nya fadern som Klinth beskriver. Artikeln visualiserar denna nya far/barn- förhållandet byggt på närhet och kontakt. Avslutningen av artikeln, som visar en omvårdande pappa, ser ut så här:
Pappa: - Så hamnar vi till sist tätt tillsamman under täcket. För en sekund eller två. – Jag sätter på honom täcket.
Sebastian: - Läsa!
Pappa: -Vad ska vi läsa för bok? – Jag läser för honom ”Kalle går ut”. – Kalle avverkas och sångstunden tar vid.
– I ett fullkomligt omöjligt röstläge sjunger jag mig igenom ”Bäbä lamm” och ”Blinka stjärna”. Sebastian nöjer sig med att stämma in i nyckelorden.
– Nu sova! Lyder anmärkningsvärt nästa order. Själv använder jag i detta skede min låtsas- teknik. Jag blundar och försöker verka trött och avslappnad. Det ger alltid resultat.
– Min hustru konstaterar att klockan blivit halv tio när Sebastian tassar ut ur sovrummet och in i vardagsrummet. Han sätter fingret framför munnen och viskar till henne: -Psss! Pappa sover!
Här berättar pappan vilken fin relation han har till sin son och sonen till pappa, budskapet är alltså att även andra pappor kan ta lärdom av den här pappan. Pappan delar med sig sina erfarenheter hur han får sin son att somna genom att läsa en bok som sonen tycker om eller att du sjunger tillsammans till sömns. Här ser man att även pappan kan ha en fin kontakt med sin son och att mamma inte behöver vara den som måste ha allt ansvar när det gäller barnomsorg.
92
Ahréns, Anita ”Fjällvandrande småbarnspappa”, Vi Föräldrar, nr.7, 1986
93
Sandqvist, Karin. Pappor och riktiga karlar. Om mans- och fadersroller i ideologi och verklighet.1993
94
Könens relation präglas av harmoni och samförstånd. Kvinnor och män är överens såväl i hemmet som på arbetsplatsen, såväl i nattandet av barnet som vid badandet i badkaren. Den familjen man möter är moderna familjen, som verkar ha tagit till sig könsrollsdebattens tal om jämställdhet i hemmet och att män ska ta del av barnens uppfostran.
Betoningen på samlivet efter mötet, medför även att barn, främst det lilla eller nyfödda barnet, och föräldraskap står högt på dagordningen. Barn är en tydlig referensram för det
gemensamma projekt det moderna paret möts kring och i artikelserien ”Vi och våra barn” berättar nyblivna föräldrar hur de upplever sitt barns födelse. Den här artikeln beskriver med hjälp av bilder på förlossningsskedet. På den ena bilden syns en pappa som stöder mamma och på det andra en pappa som klipper navelträngen på sitt nyfödda barn. I stället för att tala om hur deras relation till barnet ser ut eller hur de upplever att vara ensamstående med dem, delar nu svenska mödrar med sig av sina upplevelser av förlossningar och moderskap. Så här beskriver de blivande föräldrarna Birgitta och Bosse sina upplevelser under förlossningen:
Birgitta: – Vid 5cm fick jag stora skälvan- jag skakade i hela kroppen och hade svårt att slappna av. Barnmorskan förklarade att just i det skedet kan barnets huvud ligga och trycka mot en nerv och det gör att man känner sig skakig. Så gick vattnet och sen gick allt så fort- för fort nästan. Jag fick bäckenbottenbedövning, värkarna kom tätt och jag kände att nej, nu vill jag inte vara med längre. Jag blev nästan arg, när de frågade mig om jag ville ha spegeln.
Bosse: – Efter ett par tre krystvärkar var huvudet framme. Jag ville gärna flytta neråt och se barnet när det kom och då frågade barnmorskan om jag ville dra ut barnet själv. Jag fick tag under hans armar och drog upp honom på Birgittas mage… Med mina egna händer! Det var så fantastiskt!95
Kvinnan framställs här som en stark kvinna som klarar av att föda, men att hon inte upplever att föda barnet något som positivt. Medan mannen framställs som någon som ser fram emot barnets födelse. För Birgitta ter sig alltså tanken på att se barnet födas inte som något
eftersträvansvärt. Tvärtom blir erbjudandet om spegel ett störningsmoment och en kommentar som väcker kvinnans ilska. Men när Bosse också tillfrågas om han ville dra ut barnet själv kan detta upplevas istället som något fantastiskt. Att Bosse även förväntas vilja se barnet komma ut kanske inte ter sig så konstigt. Hans upplevelse av förlossningen är med nödvändighet en annan än kvinnans och eftersom han inte med sin kropp kan känna hur skeendet fortskrider måste han lita på det han ser. Det här kan relateras till Kugelbergs 96 teori om att föräldrar
95
Englund, Monica ”Förlossning”, Vi Föräldrar, nr.2, 1986
96
påverkas genom generella förändringar, av de olika förväntningar som finns kring
föräldraskap, att män under senare decennier har förväntats vara närvarande vid förlossningen kan betraktas som ett sådant viktigt steg mot ett mer engagerat faderskap. Bosse framstår här som exempel för den engagerade pappan som även fungerar som ett stöd för sin fru.