Kommande kapitel kommer att redovisa analysen av svaren. I början analyseras och sammanfattas de stängda frågorna. Efter det kommer de öppna frågorna analyseras med citat som påvisar vad studien kommit fram till.
6.1. Analys av empiriskt insamlat material
Av resultaten går det att utläsa att majoriteten av de svarande är kvinnor, med
reservation för det stora bortfallet i frågan. Majoriteten, 52 personer vilket utgör totalt 27,7%, uppger att de är över 55 år gamla och den gruppen med minst deltagare, 18–25 år gamla, utgjordes av 6 deltagare, totalt 3,2%. Bidragande faktorer till att det är fler äldre än yngre som besvarat enkäten kan bero på att det idag finns ett flertal andra sociala medier som är mer inriktat på den yngre generationen. Det kan även bero på att hörselskada och användning av hörselapparater kan ses som något skamfullt. David och Werner (2016) påvisar i sin artikel att människor med hörapparater inte alltid använder dessa eftersom det är belagt med skam. Vidare poängterar dem att reklamen för hörselapparater också är en bidragande faktor då de förstärker tanken om att det inte ska få synas, vilket bidrar till tanken om att hörselskadan ska döljas och därmed även individen (David och Werner, 2016). Eftersom det är belagt med skam kan det tänkas att många människor väljer att inte vara medlem i dessa grupper på Facebook för att de inte vill förknippas med det.
Majoriteten, 77,6%, av deltagarna uppger att de bor på en ort med fler än 10 000 invånare. Enkäten delades i Stockholms Dövas Förenings Facebookgrupp och i Hörselskadades Riksförbund vilket kan vara en bidragande faktor till att majoriteten av deltagarna bor i en större ort.
De flesta deltagare har svenska som modersmål vilket utgör totalt 56,6% och 36,7%
har teckenspråk som modersmål. Totalt 36,2% av deltagarna har uppgett att de har en övrig hörselskada vilket utgör majoriteten. Gruppen ”vuxendöv” utgör den minsta gruppen med totalt 14 svarande vilket utgör totalt 7,1%. Anledningen till att majoriteten tillhör övrig hörselskada kan vara för att det är en större grupp än döva rent generellt (HRF,2017) och att gruppernas storlek på Facebook (HRF och SDF) skiljer sig åt. HRF har närmare dubbelt så många följare jämfört med SDF.
Av alla de som svarat ”kvinna” på frågan om kön och svarat ”ja” på frågan om de någon gång blivit orättvist behandlad uppgår det till 82%. Av alla de som svarat
”man” på frågan om kön och svarat ”ja” på frågan om de någon gång blivit orättvist behandlad uppgår det till 71,9%. Kvinnor har en dubbel utsatthet för att de är kvinnor och att de är klassificerad som funktionsnedsatta. Det blir en orättvis behandling när det kommer till hjälpmedel, män får i högre grad ut hörapparater utan kostnad medan kvinnor behöver betala enligt HRF (2017). Å andra sidan poängterar SOU (2006:54) att det är stora skillnader mellan regionerna i hur hjälpmedel distribueras vilket kan innebära att frågan om kön är irrelevant utan att det istället har att göra med
demografiska faktorer.
Frågan om deltagarna anser att samhället är bättre anpassat idag än för tio år sedan var det totalt 132 personer som besvarade. Majoriteten, 60,6%, anser att det är bättre idag och 29% anser att det inte är det. Många kan ha erhållit en hörselskada eller blivit döv de senaste tio åren varför frågan kanske inte ens är relevant för att behovet av stöd inte förelåg då för dessa personer. Vidare kan den positiva åsikten om att det är bättre idag än för tio år sedan bero på utveckling av teknologi och medicinska framgångar men det svarar inte på frågan huruvida attityden mot Döva, döva och hörselskadade har blivit bättre eller sämre.
Majoriteten, 61 personer vilket utgör 58,7%, av de som svarat på frågan om de haft tillgång till utbildning på teckenspråk har uppgett att de har haft det. 38 personer vilket utgör 36,5% har uppgett att de inte haft tillgång till utbildning på teckenspråk och 3 personer, 2,9%, uppger att de fått tillgång till teckenspråk genom arbetslivet. Eftersom majoriteten som besvarat enkäten har en övrig hörselskada är det möjligt att de inte har haft ett behov av att få tillgång till utbildning på teckenspråk. Det har även skett större skillnader i landet när det gäller rätt till utbildning på sitt modersmål och rättigheterna såg inte detsamma ut för trettio år sedan (SFS 2009:600). Många av skolorna är belagda på större orter vilket kan ha medfört att personer som varit i behov av utbildning på teckenspråk inte haft möjlighet att pendla. Kommunen kanske inte prioriterar att tillmötesgå kommunikation till de som behöver då gruppen är i minoritet (SOU 2006:54; Norberg, Yström och Brunnberg, 2008).
Chi-Square testen indikerar att det inte går att se ett samband mellan kön, ålder, bostadsort och orättvist behandlad/diskriminerad. Anledningen till detta kan vara för
att urvalet inte var tillräckligt stort och på grund av det stora bortfallet. Studien använde sig inte heller av ett randomiserat urval vilket innebär att möjligheten till att se olika typer av korrelationer försvåras. Frågan om orättvist behandlad ställdes utifrån individernas hörselskada eller dövhet vilket inte besvarar frågan om de någon gång känt sig orättvist behandlad på grund av andra faktorer.
Det som går att utläsa från resultaten är att majoriteten någon gång känt sig/känner sig orättvist behandlad/diskriminerad. Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv analyseras svaren som att diskrimineringen beror på samhällets rådande normer och konstruktion (Payne, 2008). Att vara ”handikappad” eller funktionsnedsatt associeras till att ha en sämre förmåga och att vara mindre värd än ”de friska”. Människor som blivit tillskriven en funktionsnedsättning klassificeras utifrån samhällets norm som något ”sjukt” och ”ovärdigt” som inte ska associeras med den ”normativa”
befolkningen, menar Bone (2017). Med detta går det att se hur samhället har konstruerats utifrån en hörande norm var det förekommer brister att tillmötesgå de som är döva och hörselskadade inom flera olika områden och aspekter.
De öppna frågorna som besvarats i skriftlig form visar på att samhället inte är tillräckligt anpassat och att döva människor och de med en hörselskada tvingas att begränsa sig. Detta kan vara till exempel inom fritidsaktiviteter såsom dåligt upplysta och dåligt ljudisolerade lokaler, ej textade svensktalande biofilmer, begränsade tolkmöjligheter och endast talsvar inom vården och myndigheter. Det förekommer även begränsningar inom kollektivtrafiken och inom olika typer av säkerhetsåtgärder, exempelvis att brandlarm endast har ljudlarm och inte blinkande ljus. Däremot hävdar HRF (2017) att det skett stora framgångar inom fritid, exempelvis ska alla större biosalonger texta alla filmer och det ska finnas hörselslingor.
”Inte fått jobb som jag sökt, moderna kommunikationer som inte är anpassade för döva, typ , talsvar , vårdcentralen som endast vill använda återuppringning och döva kan inte svara. inte få sitta på vissa platser i flyget, Bussar som inte har utrop via text.
TV kanaler inte textar tv program. får inte tolkar på min fritid så ofta som jag önska.
Listan kan göras lång”.
”Idag saknas många hörselslingor i offentliga miljöer, bio teater mm. Många utesluter mig i olika situationer där hörselskada skulle göra mig onyttig. De kallar det av
praktiska skäl.”
Ett flertal liknande svar har getts som indikerar diskriminering och att grupperna blir orättvist behandlade. En person uppgav att döva inte får lika hög lön som andra trots samma kompetens och erfarenheter på grund av sin ”nedsättning”.
De skriftliga svaren indikerar viss utvecklingen i utbildning, tillgång och anpassningar.
Det finns även svar som indikerar på att skolan inte tillmötesgår önskemål på grund av personens dövhet eller hörselskada:
”I skolan fick jag inte plugga franska utan blev tvungen att ta tyska pga läraren sa att det skulle bli för svårt för mig att höra franska.”
Forskningsläget styrker detta då det tidigare inte var tillåtet med teckenspråk och att det inte gavs adekvat utbildning eftersom gruppen ses som funktionsnedsatta (Cleall, 2015; Senghas och Monaghan, 2002; SOU 2006:54). Viss forskning tyder på att det är bristande kommunikation inom vården för döva och hörselskadade och lyfter vikten av god kommunikation (Haualand och Holmström, 2019). En person skriver i sitt svar att:
”Vården har uppringningssystem, alltfler vårdcentraler tar bort funktionen att boka tid via mina vårdkontaker”.
En annan person uttrycker att det är bristande tillgänglighet hos:
”kommun, region särskilt inom vården kunskapsbrist hos tjänstemän och politiker”.
Som ovan påtalat är det stora skillnader i hur vården och anpassningar ser ut i olika regioner samt i förhållande till hur personen behandlas utifrån sitt kön (HRF, 2017;
SOU 2006:54). Det ter sig även som att det är stora kunskapsbrister i hur grupperna ska bemötas. Vi som blivande socionomer har fått läsa en del om funktionsnedsatta samt om olika språkliga och kulturella minoriteter, men har dock aldrig läst eller lärt oss något om varken Döva, döva eller hörselskadade. Den bristande kunskapen styrks även i att den aktuella forskningen utgör ett tunt underlag inom ämnet och majoriteten av forskarna påtalar vikten av att det behövs mer kunskap (SOU 2006:54; Haualand och Holmström, 2019; Bone, 2017; Senghas och Monaghan, 2002).
Syftet med studien var att undersöka om döva och hörselskadade upplever att de blir diskriminerade utifrån samhällets rådande normer och struktur. Genom svaren på enkäterna har undersökningen genomförts och svarat på forskningsfrågorna.
Utifrån den insamlade empirin och de svar som inkommit svarar det på frågan om Döva, döva och personer med hörselskador blir diskriminerade i samhället. Studien bekräftar frågan, med andra ord går det att se att grupperna blir diskriminerade eller orättvist behandlade i samhället. Det är 116 av 196 av respondenterna som uppgett att de någon gång blivit orättvist behandlad/diskriminerad. De områden respondenterna uppgett att de blivit orättvist behandlad/diskriminerad i, vilket svarar på
forskningsfrågan två, är i huvudsak inom det offentliga såsom landsting, sjukvård, arbetsmarknad och skola, men även inom det privata, såsom restauranger, biografer mm. Studiens resultat visar dock att det inte går att se något samband mellan ett orättvist bemötande i relation till demografiska faktorer, ålder samt kön.