Diskussion kring resultat

Det fanns en föraning innan studien genomfördes att det förekommer orättvis

behandling och diskriminering för grupperna. Anledningen till detta var för att vi som författare inte delgivits någon akademisk utbildning kring grupperna utan endast erhållit vetskap om dessa genom personliga vägar. Redan innan studien påbörjades fanns det en föraning om att grupperna är osynliga i samhället trots att de klassificeras som funktionsnedsatta (Bone, 2017). Det som inte förväntades var att svaren skulle visa hur många områden som respondenterna upplever som diskriminerande och på vilka sätt detta tar sig i uttryck. I denna del kommer resultaten diskuteras samt att koppla dessa till rådande forskning. De forskningsfrågor studien ämnade att svara på var: ”Blir Döva och döva människor samt personer med hörselskador diskriminerade i samhället?”, ”Vid eventuell diskriminering, inom vilka samhällsområden förekommer det?” och ”Finns det ett samband mellan ett orättvist bemötande i relation till

demografiska faktorer, ålder samt kön?”

Respondenterna har uppgett att de känt sig diskriminerade i samhället inom flera områden. Det ter sig utifrån resultatet som att kulturkompetens och förståelse är en bristvara inom vården och myndigheter. Senghas och Monaghan (2002) menar på att det är viktigt med en hög kulturkompetens i arbetet med människor. Å andra sidan har det kommit en ny klassificering på “funktionsnedsättning” som innebär att fokuset numera ligger mer på människors funktion och hälsa snarare än på deras “brister”

(Norberg et al., 2008; WHO 2001).

Enligt de inkomna svaren är det möjligt att utläsa att samhället är konstruerat utifrån hörande normer vilket innebär att Döva, döva och hörselskadade hamnar i skymundan.

Av resultaten är det möjligt att utläsa att respondenterna ifrågasätter rådande normer och samhällets uppbyggnad, genom att i de skriftliga svaren påtalat eventuella brister samt gett förslag på förbättringar utifrån sina erfarenheter. Det socialkonstruktivistiska perspektivet menar på att samhället är konstruerat och uppbyggt av rådande normer

och maktfördelning. Genom att öka kunskapen och förståelsen går dessa att ifrågasättas och rekonstrueras till förändring (Bryman, 2012; Payne, 2008). Även Wennberg och Nilsson (2010) styrker detta. De menar på att genom att kontinuerligt ifrågasätta och uppmärksamma värderingar och normer bidrar det till

uppmärksammandet av bakomliggande faktorer och därmed ifrågasätta samhällets uppbyggnad och socialiseringsprocess (Wennberg och Nilsson, 2010). Den nya

klassificeringen av ”funktionsnedsatt” kan ses som ett exempel på hur värderingar och normer ifrågasatts och därmed kommit att ändras.

Respondenterna har uppgett att de känner sig diskriminerade inom arbetslivet.

Priestley (2012) diskuterar att arbetsmarknaden prioriterar friska arbetsdugliga.

Eftersom det rådande samhällets syn på människor som är Döva, döva eller hörselskadade är funktionsnedsatta görs det att dessa grupper förbises och inte ges samma utrymme inom arbetsmarknaden som ”friska” och ”arbetsdugliga”. Samhället är byggt efter en hörande norm trots att det för tre år sedan var 15% av Sveriges befolkning som då hade en hörselskada eller var döv med en tro om att statistiken ökar (HRF, 2017; Priestley, 2012).

De skriftliga svaren indikerar på att de flesta någon gång haft möjlighet till utbildning på teckenspråk. De visar även på att många inte fått det genom sin studietid utan i vissa fall endast när de blivit äldre och fått hjälp via universitet eller Komvux. Andra svar visade på att de fått tillgång till teckenspråk och lära sig först under arbetslivet.

En ytterligare bidragande aspekt till bortfallet i frågan kan vara att den kan uppfattas påträngande. Det kan även bero på att det var en blandad grupp respondenter med Döva, döva och hörselskadade. Alla har inte haft behov av teckenspråk under skoltiden och kan ha erhållit en hörselskada eller blivit döv först i vuxen ålder.

(Haualand och Holmström, 2019). Hörande ges generellt möjlighet till bättre och mer utförlig utbildning än döva. Anledningen till detta kan vara att samhällets stöd för teckenspråkiga lärare har försvagats (SOU 2006:54). Dock påpekar Norberg et al.

(2008) att tillgång till utbildning på sitt egna språk är en mänsklig rättighet vilket styrks av FN:s artiklar gällande barnkonventionen.

Många av respondenterna har uppgett svårigheter med att få tillgång till

tolkmöjligheter samt att de själva behöver ordna med detta om det föreligger behov.

Dessutom begränsar det personernas möjlighet till spontana aktiviteter när tolk behöver bokas i förväg. Enligt SOU (2006:54) blir teckenspråkigas behov av tolk inte fullt ut tillgodosett. Det är stora skillnader mellan olika regioner när det gäller både tillgång till tolk samt stöd och hjälp med att få och införskaffa hörapparat (HRF, 2017;

SOU 2006:54). Tillgång till tolk kan som SOU (2006:54) påpekat bero på var i landet personen i fråga befinner sig. Det är troligt att personernas socioekonomiska status kan vara av betydelse. De som har råd och resurser kan använda sig av privata företag för att få tillgång till tolk medan andra måste vända sig till kommunen och regionen för att erhålla liknande stöd. I en ort med större befolkning är det mer sannolikt att hitta tolk på sitt eget språk medan det kan vara en bristvara på språkkunskapen i glesbygden.

Majoriteten av de svarande har uppgett att de bor på en ort med fler än 10 000

invånare. Anledningen till detta kan vara att enkäterna delades ut i Stockholms Dövas Riksförbund (SDR) och Hörselskadades Riksförbunds (HRF) Facebooksidor. Detta kan ha medfört att majoriteten av de som deltog i undersökningen bor i stad då föreningarna är belagda i Stockholm. Med ett större urval av respondenter från hela Sverige skulle det möjliggöra att utläsa hur de olika regionerna behandlar grupperna samt om det är skillnad mellan kommunerna som SOU (2006:54) påvisar. Det skulle då också vara möjligt att se hur de olika kommunerna och regionerna prioriterar grupperna på en strukturell nivå.

Det stora bortfallet i frågan om kön beror delvis på den mänskliga faktorn och att en felaktig enkät delades ut i början men rättades till när felet blivit uppmärksammat.

Samtliga frågor har ett visst bortfall vilket alltid är en risk vid en kvantitativ

enkätundersökning då det är omöjligt att undersöka alla och att deltagandet är frivilligt (Bryman, 2012). Ingen av frågorna i enkäten var obligatoriska att fylla i. Anledningen till detta var för att vi som författare ansåg att det skulle öka chansen att de som deltog skulle genomföra hela enkäten och inte avbryta den. I de skriftliga svaren framkom det att många önskade sig mer hörselslingor men det visade också på att en person som är döv inte blir hjälpt av detta, utan är i behov av textad information och tolk. Det

tydliggör vikten av att skilja på dessa grupper och inte se dem som funktionsnedsatta utan fokusera på den komplexiteten människan är.

Vad som framkommit i annan forskning är att det varit fokus på det lingvistiska och ur en historisk kontext med ett syfte att hitta ett ”botemedel” på dövhet (Cleall, 2015;

Senghas och Monaghan, 2002; David och Werner, 2016). Under arbetets gång har det inte hittats någon kvantitativ forskning som har belyst individernas upplevelse av samhället. Den forskning som hittats har haft generellt fokus på hur samhället ser på gruppen och på teckenspråk, vilket belystes i kapitlet ”Bakgrund och forskning”. Det går att utläsa från de skrivna svaren att det finns en önskan om att grupperna Döva, döva och hörselskadade blir synliggjorda och mer inkluderade samt att rådande struktur i samhället ska bli bättre anpassat. Å andra sidan blir våra positioner i

samhället bestämda av de som sitter på makten i samhället (Payne, 2008; Bone, 2017).

Detta medför att det arbetet som många organisationer utför, såsom SDF och HRF, blir värdefullt för att ge minoritetsgrupper det utrymme de förtjänar i samhället.

Viss forskning belyser att gruppen blivit diskriminerade genom historiens gång (Cleall, 2015; Senghas och Monaghan, 2002; David och Werner, 2016; Bone 2017).

Även denna undersökning styrker det då resultaten tyder på att gruppen blir orättvist behandlad och diskriminerad. Socialt arbete går ut på att synliggöra och lyfta problem i samhället och att ifrågasätta rådande strukturer för att kunna göra en förändring (Akademikerförbundet, 2017). Det innebär att denna typ av undersökning är av vikt för det sociala arbetet då den lyfter en grupp som enligt svaren från enkäterna blir diskriminerade i samhället på grund av rådande strukturer och normer.

Det skulle vara av intresse att undersöka en större grupp för att kunna möjliggöra en generalisering. Genom att undersöka en större grupp skulle det eventuellt medföra en möjlighet att utläsa korrelation mellan diskriminering hos gruppen och sådant som kön, etnicitet, klass, kultur, bostadsort och ålder eftersom SOU (2006:54) har påvisat att det är stora skillnader mellan regioner. Det kan därför tänkas att det även

förekommer en skillnad mellan klass och socioekonomiska faktorer. Denna studie visar på att den korrelation som undersökts är slumpmässig, men det är diskutabelt då det skulle behövts fler deltagare för studien och kanske bättre utformade frågor.

7.2.1. Sammanfattning resultatdiskussion

Resultaten visar på att undersökningens syfte har uppnåtts som var att undersöka om den undersökta gruppen upplevt sig diskriminerad utifrån samhällets rådande normer.

Forskningsfrågorna har besvarats som varit om Döva, döva och hörselskadade upplevt diskriminering, hur många har det och om det går att se ett samband mellan

diskriminering och demografi, ålder samt kön. Resultaten visar som ovan nämnt att majoriteten av respondenterna har upplevt sig blivit orättvist behandlad/diskriminerad.

I analysen av svaren går det att se hur många av respondenterna som upplevt detta vilket uppgick till 82,3%. Resultaten visar även att sambandet mellan diskriminering och demografi, kön samt ålder är slumpmässiga.