Nedan presenteras vår analys med utgångspunkt i studiens syfte, teorier och resultat. Syftet har varit att undersöka vilka upplevelser och erfarenheter, kvinnorna i studien bär med sig från arbetslivet samt deras olika strategier i arbetssituationer. Vidare har syftet varit att undersöka hur två handläggare från Försäkringskassan ser på kvinnor med ADHD och deras situation på arbetsmarknaden samt vilka stödinsatser Försäkringskassan har för den berörda gruppen. Utifrån vårt val av kvalitativ metod med samtalsintervjuer kan vi i efterhand se att den gav oss en stor mängd data. Av den insamlade informationen var inte allt relevant för studiens syfte. Då samtalsintervjun ger möjlighet till ett förhållandevis fritt berättande kan vi i efterhand se att det ibland varit svårt att följa intervjuguiden. Vidare kan vi se att samtalsintervjun gjort att vi emellanåt gick in i informanternas berättelser vilket bidrog till att vi förlorade strukturen. Detta kan även ses som en orsak till att vi fått genomföra datareduktion (Dalen 2007). Med detta som bakgrund anser vi fortfarande att den kvalitativa intervjumetoden var den mest lämpade för vår studie.
Resultatet visar att samtliga av kvinnorna med ADHD har erfarenheter av att deras kollegor missuppfattar dem. I resultatet framkommer det att kollegorna till kvinnorna emellanåt uppfattar deras handlingar och beteenden som negativt, vilket leder till konflikter. Mikaela har erfarenheter av att uppfattas som nonchalant, ignorerande och respektlös. Eva berättade om arbetssituationer där hon upplevdes som störande. Cecilia förklarade att hennes kollegor ansåg att hon var för tolerant mot eleverna. Lena berättade att hon uppfattas som uttröttande i arbetssituationer och Birgitta säger att hon upplevs som krävande. Enligt den symboliska interaktionismen har beteenden och handlingar en symboliserande effekt, även om det inte direkt avsetts av den som utför dem, utläses information i allt vi gör. Meningen eller innebörden av beteendet skapas i samspelet och bestäms av reaktionen på beteendet. Vidare betonar den symboliska interaktionismen att om tolkningar och situationsdefinitioner är gemensamma för många människor, utgör de en ”social verklighet”. Detta blir en normativ utgångspunkt som folk i allmänhet erkänner och rättar sig efter och därmed bidrar till att förstärka (Berg 1975).
Resultatet visar att kvinnorna och deras kollegors tolkningar och situations definitioner skiljer sig åt och det kan således leda till konflikter. Detta beror bland annat på att den ”sociala verkligheten” inte är erkänd av alla som interagerar i samspelet på arbetsplatsen. Genom ovanstående teoretiskt perspektiv ges en förklaring till att omgivningen kan tolka och uppfatta kvinnornas beteende på ett annat sätt än vad kvinnorna själva gör. Således kan den symboliska interaktionismen förklara situationer där kvinnorna hamnat i konflikter, utifrån att kollegorna utläser information i kvinnornas handlingar, beteendet kan få en annan innebörd än vad som direkt avsetts. Vilket skulle kunna ses som en grund till konflikterna. Vidare kan kollegornas reaktion på kvinnornas beteenden därmed förstås utifrån att de här beteendena är i allmänhet erkända av omgivningen som negativa. Således finns det även beteenden och handlingar som är positivt erkända.
I resultatet framkommer kvinnornas erfarenheter av arbetssituationer som fungerar bra. De nämner att de uppfattas som drivna, kunniga, kreativa och påhittiga. Det skulle kunna förklaras utifrån social inlärningsteori som förklarar att människan lär sig efterhand att välja det beteende som belönas . Det skulle också kunna tolkas utifrån att beteendet är erkänt som positivt eller att det på grund av det i den specifika situationsdefinitionen värderas positivt (Karlsson 2007). Ytterligare ett perspektiv är Goffmans (2009) teori om stigma som belyser hur egenskaperna och medlen uppfattas inom den sociala miljön. Genom detta skulle kvinnornas beteenden kunna ses som ett sätt för att bli accepterade i arbetsgruppen.
Den symboliska interaktionismen beskriver även hur det egna Jaget skapas i det sociala samspelet (Berg 1975). I intervjuerna med kvinnorna uttrycker ett flertal av dem hur de upplevt sig själva. Kvinnorna uppfattar sig som annorlunda, dumma, ointelligenta och lata. Med interaktionismens synsätt kan kvinnornas självbild och identitet förstås genom att deras självbild delvis skapats genom hur omgivningen reagerar på dem och deras beteende. Deras självbild kan förklaras genom deras ”me” som iakttas av dem själva och av andra (Berg 1975). I de fall då kvinnornas kollegor eller omgivningen visat att de inte uppskattar deras beteende kan det bidra till att skapa en mer negativ självbild. Detta kan i sin tur leda till att kvinnorna har mindre tilltro till sig själva och som i förlängningen kan leda till att de förlorar handlingskraft till att till exempel byta arbete eller börja studera.
Den sociala inlärningsteorin inriktas på de beteendemönster som människor utvecklar som svar på de krav på anpassning som det sociala samspelet och den omgivande miljön ställer. Människan lär sig efterhand att välja de sociala beteenden som är framgångsrika genom att de blir belönade (Karlsson 2007). I resultatet av intervjuerna med Försäkringskassans handläggare, Louise och Karin framkom det att Försäkringskassan vill ge den försäkrade en
bra start på rehabiliteringen och att det med de nya hårda reglerna blivit viktigt att ge människor en chans att bli utredda. Med denna bakgrund kan det ses som att Försäkringskassan vill påverka den försäkrade individens beteendemönster till att anpassa sig till de krav som samhället ställer. Försäkringskassans arbetsinriktade rehabilitering och dess åtgärder kan ses som ett försök till att få in individerna i en kategori. Paralleller kan därmed dras till Goffman (2009) som beskriver att varje samhälle avgör vilka medel som kommer till användning för att dela in människor i kategorier samt vilka medel som uppfattas som vanliga och naturliga inom en sådan grupp. Därmed kan de som arbetar och det beteende som är anpassat till arbetslivet ses som en kategori i samhället som de försäkrade ska återföras till.
Teorin om social inlärning menar att beteendet och omgivningen orsakar varandra, det vill säga att vårt beteende påverkas av minnen från tidigare erfarenheter och av våra föreställningar om framtiden, inte bara av den omedelbara miljön. Enligt den sociala inlärningsteorin är det våra kognitiva förmågor som gör det möjligt för oss att reglera vårt eget beteende och därmed påverka miljön och även aktivt påverka vår situation (Karlsson 2007).
Resultatet visar att en del av kvinnorna upplever att efter de fått sin diagnos har en annan insikt i situationer och i hur de uppfattas och numera handlar med mer eftertanke. Den sociala inlärningsteorin inriktas på de beteendemönster som människor utvecklar som svar på de krav på anpassning som det mänskliga samspelet och den omgivande miljön ställer (Karlsson 2007). Paralleller kan dras till Mikaela och Lenas beskrivningar om hur de utvecklat ett beteendemönster för att hantera situationer som de upplever krävande beroende på deras svårigheter. Mikaela förklarade att hon lämnar sina arbetsplatser när hon upplever konflikter med kollegorna som icke hanterbara eller när hon upplever att hon håller på att förlora kontrollen över situationen. Lena beskrev att hon under en lång tid av sitt liv försökt att täcka och dölja sina oförmågor på olika sätt för att undvika att hamna i situationer som hon upplever som svåra. Vidare visar resultatet att samtliga kvinnor på något sätt sätter upp ramar och har strategier för att få det mer strukturerat. Detta för att kunna hantera situationer i sitt arbetsliv, det kan även ses som ett sätt för att anpassa sig till de krav som den omgivande miljön ställer.
Resultatet påvisar att samtliga kvinnor utom Birgitta upplever sig vara stimulerade i situationer som är stressiga samt att de får en drivkraft när de har mycket att göra och när det händer saker. Dock uttrycker Lena att hon kan bli irriterad när ”för mycket läggs på henne”, hon berättade vidare att hon diskuterat det här med sin chef men att situationerna fortfarande uppkommer eftersom att hon har svårt att säga nej. Kopplingar ses till Bandura som förklarar
att själveffektiviteten ökar när man känner att man lyckas med det man företagit sig. Även övertalning och uppmuntran samt att man har en känsla av att man klarar av stressen i stressituationer ökar själveffektiviteten (Karlsson 2007). Det kan liknas med hur chefen till Lena hanterar hennes arbetssituation. Att kvinnorna upplever att de har kontroll och känner sig stimulerade i dessa situationer kan påvisa att de har en ökad känsla av själveffektivitet även om situationen samtidigt uppfattas som krävande. Vidare visar resultatet från intervjuerna med kvinnorna att de har valt arbetsplatser som de vet och tror att de klarar av. Likheter kan ses med Banduras teori som själveffektivitet som förklarar att själveffektiviteten ökar när man känner att man klarar av något (Karlsson 2007).
Enligt Goffmans (2009) teori om stigma, ses en person som har ett stigma som avvikande på ett icke önskvärt sätt. I resultatet framkommer att majoriteten av kvinnorna har känt att de skiljer från omgivningen. På så vis att de har känt att det är något fel på dem och därför upplevt sig som dumma då de inte kan hantera alla situationer. Även deras beteenden uppfattas som avvikande av kollegorna. Då de sociala spelreglerna inom miljön gör att kollegor och arbetsgivare väntar sig att möta individer och beteenden som de inte behöver ägna särskild eftertanke eller uppmärksamhet åt (Goffman 2009).
Resultatet visar att kvinnorna har olika uppfattningar om det är en fördel eller nackdel att berätta för kollegor och arbetsgivare om sitt funktionshinder. De framhåller att det finns fördelar med att kollegorna har kännedom om deras funktionshinder på så vis att de kan hjälpas åt i arbetssituationer samt att det ibland kan ge en förklaring till deras svårigheter eller beteende i vissa situationer. Vidare visar resultatet att kvinnorna anser att det finns även negativa aspekter med att berätta om sin ADHD- diagnos. De uttrycker att de har farhågor om att bli stämplade om de berättar, eftersom de då blir förknippade med ett område där det råder okunskap och som det finns fördomar om. Att stämplas för en mindre önskvärd egenskap innebär ett stigma, särskilt om den skamliga effekten är omfattande och det kan benämnas som oduglighet, oförmåga eller handikapp. Därför kan den stigmatiserade indirekt lägga ner stora personliga ansträngningar för att klara av aktiviteter som i allmänhet anses vara uteslutna för personer med dennes oförmåga eller oduglighet (Goffman 2009).
Lenas beteendemönster med att ”täcka” sina svårigheter kan därmed förklaras med att hon anstränger sig för att dölja sina oförmågor och därmed undvika att bli utesluten. Tre av kvinnorna förklarade att de känner en osäkerhet om att berätta om sin diagnos på en anställningsintervju, då de tror att de skulle kunna försämra deras möjligheter till anställning. Vidare förklarade Mikaela att hon vill att man ska skilja på henne och diagnosen, hon vill inte bli förknippad med alla ADHD symtomen. Likheter kan ses med Goffmans (2009)
beskrivning om att man formar om de första intrycken man får av en person till normativa förväntningar och föreställningar om hurdan individen är, det är först när de krav som ställs blivit uppfyllda eller ej som vi blir medvetna om att vi ställt dem.
Goffman (2009) använder stigma som benämning på en egenskap som är misskrediterande och menar att det rör relationer. Om den stigmatiserade tar för givet att omgivningen varken känner till deras stigma eller omedelbart lägger märke till det är den misskreditabel. Vidare menar Goffman att alla människor har ett bedömningsmönster som de utgår ifrån och som de anser tillkommer en viss social kategori till exempel ålder, kön och yrke. Paralleller kan dras till Birgitta som antagit att hon inte kan föra sig som man ska på anställningsintervjuer och att det inte finns något intressant i det hon kan. Därmed ser hon sig själv som misskreditabel och upplever att hon inte lever upp till de bedömningsmönster som arbetsgivaren har.