Nedan presenteras vår slutdiskussion med utgångspunkt i studiens syfte, litteraturgenomgång, tidigare forskning och resultat. Syftet har varit att undersöka vilka upplevelser och erfarenheter, kvinnorna i studien bär med sig från arbetslivet samt deras olika strategier i arbetssituationer. Vidare har syftet varit att undersöka hur två handläggare från Försäkringskassan ser på kvinnor med ADHD och deras situation på arbetsmarknaden samt vilka stödinsatser Försäkringskassan har för den berörda gruppen.
Inledningsvis vill vi understryka att vi är medvetna om att denna studie visar på ett resultat som är baserat på en undersökning med fem kvinnor. Därmed kan resultatet inte ses som representativt för alla kvinnor med ADHD. Vi har också förståelse för att det finns ett annat utbud av stödinsatser än de Försäkringskassan kan erbjuda.
Vårt resultat visar att kvinnorna på olika sätt har upplevt en stress som vi menar kan vara sammankopplad med deras ADHD- diagnos. I vissa fall har stressen orsakat sjukskrivningar, utbrändhet, utvecklande av PTSD och en allmänt svårhanterad upplevelse av stress. Vi ser likheter mellan kvinnornas beskrivningar och den problematik som presenteras i avsnittet tidigare forskning, om stress som är relaterad till arbetssituationer. Det framkommer i litteraturgenomgången och i tidigare forskning att det främst är svårigheterna och problematiken med ADHD som belyses. Vi menar att det undanskymmer det som är positivt och det som fungerar bra för personer med ADHD. Vi drar slutsatsen att, alltför stort fokus på problematiken kan bidra till att ADHD fortsätter att uppfattas som endast ett problem av samhället och den sociala omgivningen. Det menar vi kan leda till att personer med ADHD blir fortsatt stämplade och stigmatiserade. Genom att mer öppet prata om ADHD och betona även det positiva kan det leda till ökad kunskap om funktionshindret. I förlängningen skulle det kunna bidra till att även den sociala omgivningen såsom samhället i stort, arbetsgivare, kollegor och rehabiliteringsaktörer anpassar sig till personer med ADHD. Det skulle kanske utveckla uppfattningen av att ett funktionshinder blir ett funktionshinder beroende på den miljö det möter och existerar i. I litteraturgenomgången presenteras ett pressmeddelande från Socialstyrelsen, där det framgår att personer med funktionshinder har sämre levnadsvillkor än
den genomsnittliga svensken. Eftersom deras ekonomi är sämre, de har en lägre utbildningsnivå och deras etablering på arbetsmarknaden är svagare. Vår studie visar dock att detta inte behöver stämma, vi menar att funktionshindret inte behöver få de följder som pressmeddelandet påvisar. Kvinnorna i vårt resultat menar vi har varit eller är väl etablerade på arbetsmarkanden.
I resultatet framkommer det att samtliga kvinnor i undersökningen har eller har präglats av en negativ självbild. Kvinnorna förklarar deras negativa självuppfattning utifrån hur andra uppfattar dem. I enlighet med Painter m.fl. (2008) som är författare till, Career beliefs and job
satisfaction in adults with symptoms of Attention deficit/hyperactivity disorder, anser vi det
stämma att vuxna med ADHD upplever en ökad mängd nedstämdhet, skuld och negativ självuppfattning. Vi kan utifrån resultatet se att kvinnorna med ADHD inte önskar att bli uppfattade på ett negativt vis. Vidare visar vårt resultat att efter att kvinnorna blivit diagnostiserade har de fått en annan själuppfattning och självinsikt som leder till att de kan förstå sitt agerande. Vi drar slutsatsen att när kvinnorna får diagnosen först i vuxen ålder kan det bidra till att kvinnorna får en negativ självbild. Kvinnorna i studien har fram till att det blev diagnostiserade upplevt sig som ”dumma” och annorlunda. Vi menar att det finns en ökad risk med en negativ självuppfattning, då den kan leda till negativa erfarenheter och upplevelser av utbildning och arbetssituationer, till exempel genom förlorad handlingskraft och motivation. Den sena diagnostiseringen kan därmed ses som ett problem på så vis att den kan leda till försämrade karriärmöjligheter för kvinnorna. Vi anser att det är av stor vikt att dessa kvinnor uppmärksammas och att deras resurser och förmågor tillvaratas av samhället.
Utifrån vår kännedom finns det mer forskning utförd på män med ADHD än på kvinnor. Vi har även vetskap om att de diagnostiska kriterierna för ADHD är desamma för barn, ungdomar och vuxna, oavsett kön. Vi menar att då män och kvinnor skiljer sig åt både biologiskt och i hur de socialiseras, samt att symtomen inte alltid ser likadana ut för män och kvinnor. Därav anser vi att det är av stor vikt att skillnaderna framkommer eller tas hänsyn till i de diagnostiska kriterierna. Att skillnaderna inte framgår, menar vi kan leda till att många kvinnor får sin ADHD- diagnos först i vuxen ålder. Att kvinnornas funktionshinder inte uppmärksammas och att de inte får det stöd som de behöver menar vi kan leda till försämrade möjligheter på arbetsmarkanden och psykosocial hälsa. Vi anser att det är viktigt att nå ut till alla kvinnor med ADHD. Då vår uppfattning är att det finns kvinnor med ADHD ute i arbetslivet som skulle behöva stöd men som inte är aktuella för befintliga rehabiliteringsaktörer. Ytterligare en anledning till att kvinnor får sin diagnos sent i livet är att det i samband med att ett barn i deras familj utreds och får diagnosen känner igen sig och sina
svårigheter (Socialstyrelsen 2004). Likaså tror vi att det är andra händelser i livet som bidrar till att ADHD upptäcks senare hos kvinnor. Orsaker som svårigheter i arbetssituationer, relationer till andra och strukturer i vardagen framkommer senare i livet. Att det upptäcks då tror vi kan bero på att de eller den omgivande miljön reagerar på kvinnornas beteende inte är socialt accepterat. Vi anser att det är en angelägen samhällsekonomisk fråga att såväl flickors som kvinnors problematik uppmärksammas, då vi menar att det annars kan leda till en ojämn fördelning av stödinsatser.
Som blivande studie- och yrkesvägledare anser vi att preventivt arbetssätt hade varit en angelägen utgångspunkt för att kvinnorna inte ska uppleva utanförskap och svårigheter i arbetslivet. Med detta arbetssätt menar vi att vi skulle informera aktörer på arbetsmarknaden om kvinnornas funktionshinder och på vilket sätt arbetsplatsen kan anpassas för dem. Det skulle vi göra genom att starta en informationsgrupp. Insatserna skulle bestå av att hålla föreläsningar, för arbetsgivare och på så vis sprida kunskap om funktionshindret. Vi tror att det skulle kunna leda till att färre kvinnor med ADHD blir utbrända och upplever problem och konflikter som följd av sin ADHD. Det kan leda till att deras arbetsplats anpassas, utan att de behöver stöd från en rehabiliteringsaktör. Vår funktion skulle även bestå av att vi erbjuder stöd åt de kvinnor med ADHD som befinner sig i arbetslivet och behöver stöd men som inte är aktuella för stöd från befintliga rehabiliteringsaktörerna. Efter att ha genomfört denna studie kan vi se att det finns kvinnor som skulle behöva stöd men som inte får det för att de till ytan ser ut att ha ett ordnat liv. Eftersom arbetslinjen har en central plats inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen finner vi det angeläget att rehabiliteringsaktörerna har kännedom om hur ADHD kan ges i uttryck hos kvinnor. Detta för att kunskapen om funktionshindret skulle kunna leda till att även samhället anpassar sig efter kvinnorna.
Detta examensarbete har för oss bidragit till en ökad förståelse för hur kvinnor med ADHD kan uppleva sin arbetssituation. Vidare har vi fått insikt i hur en rehabiliteringsaktör arbetar med personer med neuropsykiatriska funktionshinder.