Strategier

Lena berättar att hon behöver struktur och därför passar förskolan som arbetsplats för henne.

Lena:

”I förskolan finns det struktur och rutiner och det är varierande eftersom vi är både ute och inne, det passar mig bra”.

I likhet med Lena berättar Eva att hon hittat ett yrke som passade henne. Eva berättar att arbetet inom vården fungerade bra eftersom hon var under kontroll genom rutiner, då arbetsplatsen var beroende av ordning. Eva berättar att hon nog skulle ha behövt fler strategier men att hon tycker att de är tråkiga. Mikaela berättar att hennes nuvarande arbetsplats är den hon stannat längst på och det är nog för att den passar henne ganska bra.

Mikaela:

”Jag har en hektisk position och håller på med flera saker samtidigt och det är ostrukturerat. Det gör att jag inte tröttnar lika lätt, är det inte stimulerande hela tiden tappar jag fokus och struktur”.

Birgitta berättar att hon fått sina arbeten med hjälp från Arbetsförmedlingen och via kontakter, eftersom hon på grund av sin ADHD har svårigheter med att ta kontakt med människor. Birgitta berättar att hon nu har utvecklat vissa strategier för att underlätta för sig

själv i arbetslivet. Hon beskriver att numera säger hon ifrån om det är något hon inte förstår. För att undvika att hamna i konflikter lyssnar Birgitta inte på det andra pratar om. Hon berättar också att om hon märker att något inte fungerar, försöker hon inte utan slutar. Lena berättar att hon känt sig dum, värdelös och icke allmänbildad och att det är många saker hon inte kan.

Lena:

”Det har jag täckt på olika sätt och genom att hitta ursäkter, jag är väldigt drivande och därför sätter sig inte folk på mig”.

Lena uttrycker att i konflikter har hon väldigt lätt att överreagera men att hon nu vet det. Hon säger att nu hanterar hon det istället genom att prata med någon, lugna ner sig eller skrika lite för att agera efter det. Cecilia berättar att hon har ett system där hon skriver upp allting för att komma ihåg. Cecilia säger att hon är kreativ och har lätt för att komma med idéer. I undervisningssituationer har hon alltid ett block med sig, där hon har skrivit upp vad hon ska gå igenom på lektionen.

Cecilia:

”Det gör jag för att avlasta min hjärna men också för att jag har ett stort behov av ordning och kontroll, jag vill absolut inte missa någonting”.

Mikaela berättar att för att underlätta för sig själv i arbetssituationer tänker hon på att undvika stressfyllda situationer och konflikter. Hon har insett att hon inte har någon struktur utan måste skapa den själv. Mikaela förklarar att hon gör det genom att sätta upp ramar, då känner hon igen när stressen kommer vilket hon inte gjorde tidigare. När hon känner att hon blir stressad brukar hon göra fel och få sömnsvårigheter. Andra strategier som hon använder sig av är att hon sms:ar och maila sig själv samt planerar in pauser. Mikaela berättar att eftersom att hon inte har något arbetsminne så tappar hon kontrollen över vad hon presterat och inte.

Mikaela:

”Det är tröttsamt och att det tar mycket tid ibland flera timmar om dagen”.

Cecilia förklarar att hon ser det som en fördel att hennes kollegor känner till att hon har ADHD, eftersom en del moment i hennes arbete kan ta mycket lång tid. Vidare berättar hon att hon kan fråga en kollega om hjälp och att de ibland byter arbetsuppgifter. Cecilia säger att hon nu vågar sätta ord på sina svårigheter.

Cecilia:

”I mitt arbete måste jag fokusera på nuet, för att stänga av yttre stimuli har jag lärt mig att fokusera stenhårt. Jag är målmedveten och har systematiskt jobbat mig fram till där jag befinner mig idag och det har inte funnits i min värld att jag inte skulle klara det”.

Lena säger att om hon skulle gå på en anställningsintervju tror hon inte att hon skulle berätta om sin ADHD. Vidare förklarar hon att hon inte skulle göra det i nuläget men att hon inte hade kunnat ljuga om hon fick frågan.

Lena:

”Om man inte känner mig skulle man kanske inte förstå vad min diagnos innebär”.

Eva berättar att hon tycker att man ska bryta tabun, hon hade önskat att hennes kollegor haft kännedom om hennes diagnos. Hon säger att skam och känslor är en start punkt för hur man handlar.

Eva:

”Jag skulle ha berättat om min ADHD på ett konstruktivt sätt för att diagnosen ger en förklarning till mitt beteende. Mitt beteende beror ju inte på ondska”.

Birgitta berättar att hennes diagnos inte är något hon skäms för, då det inte är något hon själv valt. Hon förklarar att om hon hade sökt ett arbete idag, hade hon berättat att hon har ADHD, hon säger att hon måste det eftersom det krävs vissa förutsättningar för att det ska gå bra för henne på arbetet. Däremot var hon mycket noga med att hennes arbetsförmedlare inte skulle skriva om hennes övriga problematik, när hon sökte sitt nuvarande arbete.

Birgitta:

”Då tänker arbetsgivaren att man är sjuk och verkligen inte klarar saker. Jag tycker det är viktigt att min arbetsgivare känner till min ADHD, för jag tar inte på mig något jag inte kan göra och jag vill göra ett bra jobb”.

Mikaela berättar att om hon skulle söka ett jobb idag skulle hon inte berätta att hon har ADHD. Hon vill inte att det ska slå tillbaka negativt på henne.

Mikaela:

”Jag vill att man ska skilja på mig och diagnosen, jag vill inte att de ska stämpla mig eller förknippa mig med alla de här symtomen”.

Cecilia säger att om hon skulle söka ett nytt arbete idag skulle hon inte berätta att hon har ADHD, hon förklarar att okunskapen är för stor. Vidare berättar hon att om arbetsgivaren själv inte har erfarenheter av de positiva sidorna med ADHD kanske arbetsgivaren backar.

Cecilia:

”Vissa företag anställer bara personer med neuropsykiatriska funktionshinder för det vet hur man får fram det bästa av de människorna. De vet att vi ofta är arbetsnarkomaner och väldigt kreativa och ger 100% gärna 200%”.