Intervjuresultat med handläggarna

8.3.1 Försäkringskassans stödinsatser

Inledningsvis förklarar Louise att det stöd som Försäkringskassan kan erbjuda individer med neuropsykiatriska funktionshinder är samverkan mellan flera myndigheter, vården och kommunen för att se vad individerna behöver för hjälp. Vidare berättar hon att syftet är att ge ”en bra början” för de försäkrade. Louises roll är att träffa individerna och göra en kartläggning för att utreda bland annat arbetsförhållanden och medicinska förhållanden. Hon förklarar att om det är något i utredningen som visar på brister kan hon kalla till ett möte med till exempel läkaren. Louise uttrycker att nu med de här hårda reglerna måste människor få en chans att bli utredda för att det verkligen ska bli rätt. Det finns en gräns, Försäkringskassan kan bara uppmärksamma och berätta för vården om vilken hjälp individen behöver, samt om Handlingsplanssamverkan och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Louise:

”Det finns ju de som bara kommit till vårdcentralen men aldrig fått träffa någon specialist”.

Louise berättar vidare att Försäkringskassan har rehabiliterande åtgärder som individerna kan komma i kontakt med för utredning eller arbetsträning. Hon förklarar att de försöker hitta en

arbetsträningsplats som utgår ifrån individens intressen och behov och menar att då blir individen motiverad och kan inte säga ”det här vill jag inte”.

Inledningsvis berättar Karin att i Handlingsplanssamverkan ingår arbetslösa, personer med långvariga sjukdomar, psykiska funktionshinder men också de som är anställda och inte kan återgå till sitt tidigare arbete och behöver arbetslivsinriktad rehabilitering. Personerna remitteras inom Försäkringskassan, för att få delta ska man klara av tio timmars arbete i veckan. Personerna måste också ha fått ersättning från Försäkringskassan i minst sex månader. Projekttiden är ett år och slutmålet är antingen att komma tillbaka i arbete, få ett anpassat arbete eller lönebidrag. Vidare berättar hon att arbetsförmedlaren och individen tillsammans utreder personens arbetsförmåga och var den kan arbetsträna. Ofta är det väldigt tydliga krav på hur arbetet ska se ut för det ska fungera för individen, en viss struktur, klara instruktioner, inte för rörigt och en viss förutsägbarhet.

Karin:

”Här tänker man inte vad individen har jobbat med tidigare och att man ska fortsätta där. För det är ju där man var då och det kanske var det som man blev sjuk av eller inte klarade av. Utan här utgår man från om man får göra om helt och vad skulle man vilja göra då?”

Karin berättar att när personen kommer till Handlingsplanssamverkan kan de få tillgång till en mängd stödinsatser via Arbetsförmedlingen till exempel arbetspsykolog, sius- konsulent och personligt biträde. För de som har ett halvtidsjobb och bedöms klara mer men måste göra det i långsam takt och under vissa former finns möjligheten att arbetsträna på sin egen arbetsplats.

8.3.2 Handläggarna Louise och Karins erfarenheter av kvinnor med ADHD och

deras situation på arbetsmarknaden

Louise berättar att hon har träffat både unga som aldrig arbetat samt personer som arbetat och sedan blivit sjuka Hon säger att det är komplext men har personen varit på rätt plats har det fungerat bra. Louise tror att det skiljer sig åt hur personerna med neuropsykiatriska funktionshinder ser på sin situation samt möjligheter i arbetslivet.

Louise:

”En del ser efter behandling på arbetslivet med stor tillförsikt medan vissa fastnar i sin diagnos och kan inte se att de har någon förmåga. Jag tror att det finns många ute i samhället med problem som vi inte ser men som lyckas bra”.

Karin säger att hon inte kan se någon skillnad på kvinnor med ADHD och deras situation på arbetsmarknaden i jämförelse med andra grupper med funktionshinder. Vidare säger hon att det är en tuff arbetsmarknad och att den kanske har varit ännu tuffare det senaste året. Karin uttrycker att det är klart att det är svårare för personer som behöver extra stöd och att det troligen behövs en samordnande insats som Handlingsplanssamverkan för att ta sig ut i på arbetsmarknaden.

Karin:

”Att man kanske har vården med sig, en rekommendation från den, att man har ersättningen just från Försäkringskassan och att man får rätt hjälp ut i arbetslivet”.

Karin tror att det svårt för den här gruppen att slå sig ut på egen hand och säger att om man får lov att generalisera har de kanske inte toppbetyg med sig. Hon vidareutvecklar det och säger att har man inte givits rätt förutsättningar i skolan och inom andra utbildningar, kan det vara svårt att slå sig ut på egen hand. Hon tror att många av kvinnorna ofta har en arbetsförmåga och en rätt hög arbetsförmåga med de rätta förutsättningarna och säger kommer man bara på rätt ställe med rätt förutsättningar så brukar man lyckas väldigt bra. Vidare säger hon att generellt har nog många som kommer in i det här projektet väldigt låg tilltro till sin egen förmåga. Hon förklarar att genom träningen som sker gradvis, hittar de mer självförtroende och stabilitet. Hon säger att det nog kan vara skillnad på de kvinnor som fått diagnosen som unga och de som fått den i vuxen ålder. Karin berättar att en kvinna i projektet fick diagnosen i vuxen ålder och hon har inte förstått varför saker inte fungerat, för henne var det en stor hjälp när hon fick diagnosen. Vidare säger hon att hon tror att om personen har fått diagnosen som yngre, vet de om att de har begränsningar i en del situationer eller att vissa förutsättningar krävs för att klara av en del saker.