Analys - Motverkande av våld

Ju kunnigare och ju mer professionell personalen var på boendet desto tryggare upplevdes arbetssituationen. När vårdgivaren kände sig trygg fanns även en känsla av kontroll. Då stärk-tes vårdarens identitet och hans jag förblev ohotat. Därmed dominerar I, den egna uppfatt-ningen om sig själv. Jag vill påstå att genom att se sig som en del av det framgångsrika teamet bildas också ett ”kollektivt jag”, en helhet, eller enligt Meads definition, den generaliserande andre. När alla vårdgivare befinner sig i samma situation och tar varandras roller blir vårda-ren stark. Individen får en identitet i förhållande till den grupp han ingår i. På Ängsliljans bo-ende är detta samband tydligt. Där finns en stark, sammansvetsad och engagerad personal-grupp som arbetar åt samma håll. Att vara flera vårdgivare i en hjälpsituation, där brukaren är aggressiv, ger en trygghetskänsla. Arbetsmiljön blir säkrare och situationen omdefinieras så att den upplevs tryggare. Vårdtagaren känns inte lika skrämmande och vårdgivaren upplever sig ha kontroll och därmed makt över situationen. Känslan av trygghet och kontroll infann sig lättare hos vårdgivare med stort tålamod och gott självförtroende. Vårdaren var då stark och trygg i sig själv och lät sig inte påverkas av vårdtagarens aggressivitet vilket kan kopplas till Meads teori om I och Me. I, den egna uppfattningen om sig själv, påverkade jaget, inte bruka-rens uppfattning, Me.

Kunskap om demenssjukdomen gjorde det lättare att förstå och empatisera med vårdtagaren. Vårdgivarens tolkning och definition av situationen blev därmed annorlunda. Istället för att se brukaren som illvillig i sitt beteende gjordes den aggressiva handlingen förståelig. Sjukdomen förklarade vårdtagarens handlande och gjorde det lättare för vårdgivaren att bemöta och för-hindra våldet. Vårdgivaren kunde genom rolltagande se sig själv och situationen med bruka-rens synsätt, the looking-glass self, enligt Cooleys teori, och därmed känna empati för denne. Kunskap om sjukdomen hjälpte vårdaren att förstå att vårdtagaren kunde ha en helt annan bild av verkligheten, d.v.s. en annan definition av situationen. Intervjuerna visar tydligt att vård-givarna vill förstå hur brukaren tolkar dem, alltså hur brukaren definierar situationen. De menar att först då kan de förstå brukarens handlande. För att förstå vad brukaren ser har vård-givaren genom erfarenhet och kunskap lärt sig tolka den dementes handlande och tillsammans med den bakgrundsinformation som finns, sätta in det i ett sammanhang.

Vetskapen om och förståelsen av att vårdtagaren kan ha en annan bild av verkligheten än den man själv har gör att det blir lättare att känna empati. Dessutom blir vårdaren medveten om att situationer behöver tolkas om, utifrån den givna stunden, d.v.s. se till nuet. Detta visade sig tydligt i exemplet med Anna, där hon ser brukarens uppfattning av omgivningen, när brukaren tror sig köra lastbil. Vårdtagaren har ett invant beteende som kan liknas vid Goffmans rituella beteenden, som betyder att vi använder inlärda symboler, som vi vet att alla förstår, i vårt age-rande. Anna insåg, genom att betrakta brukaren och se sig själv och situationen med hans ögon, the looking-glass self, att han hade en annan definition av situationen. Exemplet visar att denna insikt gav förståelse och ökade den empatiska förmågan hos vårdgivaren.

För att bäst förbereda sig inför mötet med en brukare skaffar vårdgivarna sig så mycket bak-grundsinformation om vårdtagaren som möjligt. Att läsa på om brukaren kan liknas vid Goffmans begrepp bakom scenen. I kulisserna, innan mötet, gör sig vårdgivaren bekant med brukarens livshistoria. Detta ger vårdgivaren en bra bild av hur den dementes rollkaraktär ser ut och det hjälper i sin tur vårdaren att anpassa sin roll efter situationen. Genom att göra detta undviks missförstånd och konflikter till stor del. Det är således viktigt att ha individkännedom för att förstå brukaren och för att också få en tryggare arbetsplats. På Ängsliljan var det extra betydelsefullt att vårdgivaren visste vad han hade för roll och uppgift. Visste inte vårdaren sin uppgift kunde allting gå fel och personer skadas.

Begreppen på scenen och bakom scenen var även betydelsefulla för min förståelse när inter-vjumaterialet visade att vårdgivaren väljer att dra sig undan för att reflektera och fundera över vilket bemötande och vilket förhållningssätt som blir bäst i mötet med brukaren. Bakom scenen förbereder vårdgivaren sitt förhållningssätt och bestämmer en handlingsplan innan vårdtagaren får hjälp, på scenen. Exempel på ett bra förhållningssätt och ett bra bemötande har visat sig vara att använda lugna, trygga och öppna rörelser, vilket symboliserar säkerhet i mötet med den demente. På scenen, i boendemiljön, strävar vårdpersonalen efter att skapa en lugn och trygg atmosfär. Miljön och vårdgivarens agerande blir tydliga symboler vilka hjälper vårdaren att få en fungerande interaktion med vårdtagaren. När rollerna är bestämda och symbolerna lättolkade, underlättas samarbetet. Detta skapar inte bara en trygghet för vård-givaren utan även för vårdtagaren. Om brukaren definierar situationen som trygg och lugn så blir han lugn. Symbolerna är således viktiga i båda riktningarna.

För att hantera vårdtagarnas beteende valde vårdpersonalen i stor utsträckning att använda lugnande medicin. Syftet med att ge lugnande läkemedel är att få kontroll över en förväntad situation. Medicinen ses som ett hjälpmedel för att förebygga våldssituationer och för att skapa ett lugnt arbetsklimat för både brukare och personal. Syftet är att ändra definition av

situationen för att få en fungerande interaktion med vårdtagaren. Kontrollkänslan och trygg-heten som följer när lugnande läkemedel använts gör att jaget hos vårdgivaren påverkas i mindre grad, enligt min uppfattning. Vårdarens identitet, I, riskerar inte att förminskas om vårdaren har möjlighet att använda lugnande medicin för att stävja våldet. Det fanns dock skilda uppfattningar bland intervjupersonerna, angående användandet av lugnande medicin. Erika anser att lugnande läkemedel inte bör användas i så stor utsträckning, utan istället ska flera personer anställas i personalstyrkan. Erikas inställning skulle kunna ses utifrån Cooleys begrepp the looking-glass self. Hon ser sig själv och situationen ur brukarens synvinkel och känner sympati med denne. Anna däremot tycker att lugnande medicin ska användas i större utsträckning, av säkerhetsskäl. Anna tolkar situationen som farlig och vill inte ta några risker. Min förklaring är att Anna väljer att försvara sitt jag. Det ses som viktigare än att den våld-samme brukaren skonas från droger. Anna har i motsats till Erika blivit allvarligt skadad och då infann sig en rädsla som gör att Annas identitet är i gungning. Anna vill genom medicine-ringen förändra situationen så den blir förväntad. Hon får kontroll när brukaren får ett väntat beteende.

Goffmans dramaturgiska teori, gällande begreppen på scenen och bakom scenen, kan även appliceras på det intervjumaterial som handlar om vårdgivarnas samtal med kolleger och handledning med psykolog. Mitt resultat visar att när vårdgivaren behöver förändra eller för-nya sin roll kan han göra det genom att samtala med kolleger och delta i handledning. Dessa samtal kan ses som att vårdaren befinner sig bakom scenen. Kollegernas eller handledarens kunskaper kan hjälpa vårdgivaren att förstå och tolka de symboler som brukarna sänder ut, innan mötet inträffar på scenen. Att ventilera och diskutera sina upplevelser ger vårdgivaren möjlighet att empatisera med brukaren, vilket kan kopplas samman med Holms teori som innebär att vi behöver distans för att utveckla vår empati. Bakom scenen, får vårdgivaren chans att reflektera över sina handlingar och sitt kommande agerande, vilket är detsamma som att ha distans till vårdtagaren. Vårdgivaren blir således säkrare i sitt agerande, då han även får sina kollegers och sin handledares syn på problemet. Samtal och handledningen är ett sätt att vara aktiv och se till nuet och vara med i vårdprocessen. Dokumentation var ytterligare ett sätt att förstå de symboler som brukaren sände ut. Vårdgivarna skrev ner händelser, som på något vis upplevdes avvikande, och det hjälpte dem att definiera och lokalisera det avvikande bete-endet. Tillsammans, genom samtal och dokumentation, hjälps man åt att omdefiniera betydel-sen av de symboler som brukaren sänder ut, så att de blir signifikanta. Genom handledning och samtal med kolleger blir vårdgivarens identitet inte enbart påverkad av vårdtagarens syn, Me. Jag vill säga att vårdgivarens jag även utvecklas, då många skilda synsätt och åsikter kommer fram med hjälp av handledning och samtal, d.v.s. den generaliserande andre. Ökad förståelse och förstärkt självbild I uppnås. Brukarens bild av vårdgivaren, Me, blir därmed inte avgörande för skapandet av jaget.

Att kunna tolka de symboler och signaler, t.ex. kroppsspråk och ordval, som brukarna sänder ut, är en av grundpelarna inom demensvården. Det är av stor vikt att vårdgivaren har förmåga att läsa av vårdtagaren och genom det få en fungerande interaktion, vilket minimerar risken för att våldssituationer ska uppstå. Om gesterna och symbolerna är otydliga måste de omtol-kas av vårdgivaren för att passa in i sammanhanget. Symbolerna görs begripliga så att både brukare och vårdare förstår dem på samma sätt. Vårdgivaren får därmed vara beredd att ofta göra en ny definition av situationen för att få interaktionen med brukaren att fungera. Med andra ord är interaktionen med brukaren i ständig förändring, vårdaren måste vara aktiv i nuet. I vissa fall behövs ingen omtolkning då symbolerna är tydliga och kan förstås av vårdgivaren. Detta framkom när intervjupersonerna talade om varningssymboler. Genom att titta på bruka-rens ögon, visste de om han var på väg att bli aggressiv. Ögonen avslöjade brukabruka-rens

sinnes-stämning. Svarta ögon betraktades som en varningssymbol och situationen definierades som farlig.

Om vårdgivaren kände rädsla, undvek han, så långt det gick, att förmedla denna känsla till brukaren. Att visa rädsla var en negativ symbol. Om vårdtagaren uppfattade rädslan fick han ett övertag i situationen, vilket kunde medföra att vårdaren förlorade kontrollen och en even-tuell våldssituation kunde uppstå. För att undvika detta scenario försöker vårdgivaren undan-trycka sin rädsla och uppvisar istället en bestämd och säker roll med hjälp av sin sociala ställ-ning, sin attityd och sina kläder. Detta påminner om Goffmans teori om att vi använder olika roller och kostymer i interaktion med andra. Vi framställer oss på det sätt vi vill att andra ska se oss. Då vårdgivaren väljer att inte förmedla vad han egentligen känner visar han således upp ett falskt jag, vilket också kan kopplas samman med Goffman och hans begrepp perfor-mance teams, d.v.s. att vi spelar upp en scen som inte är sann. Det är med andra ord av stor betydelse vilka symboler som vårdgivaren sänder ut och hur han agerar inför vårdtagaren. För att få den sociala interaktionen att fungera måste vårdgivaren ibland lirka med brukaren. Vårdaren väljer att undvika konflikter genom att försiktigt etablera en relation med vårdtaga-ren. Vårdgivaren försöker ändra vårdtagarens inställning genom att få denne att definiera situationen annorlunda så att han så småningom själv vill ta emot hjälp. På Ängsliljan använ-des inte denna strategi, eftersom lirkande istället ansågs kunna ge upphov till våldssituationer.