Analys - Våldets och hotets karaktär

Utifrån mitt resultat har tre olika sätt att se på våld framträtt och i denna analys kommer mina slutsatser från intervjumaterialet att kopplas till teorin symbolisk interaktionism och begreppet empati, som jag valt att tillämpa på studien för att ge svar på mina frågeställningar.

När informanterna beskrev sin arbetssituation framkom att våldsbegreppet är svårbestämt, det vill säga vad som kan betraktas som våld. Det visade sig att vad som definieras och anses vara våld skiljer sig åt hos intervjupersonerna. Dels har det att göra med vilket boende man arbetar på och dels vilka erfarenheter som finns i bagaget hos vårdgivarna. Min uppfattning är att bakgrund, utbildning och personlighet har påverkat vårdgivarnas tolkning av begreppet våld och därmed deras handlande. Definitionen av våld får i sin tur betydelse för hur ofta intervju-personerna anser att våld förekommer. På Ängsliljans demensboende förefaller det som om fysiskt våld sker oftare än på de övriga boendena. Personalen på Ängsliljan berättar att de ständigt möter våldet, men att det beror på att boendet karaktäriseras som ett boende för bru-kare med aggressionsproblematik. Här finns en färdig definition av våldet och vårdgivarna har en annan relation till begreppet. Det psykiska våldets påverkan på vårdgivarna ser också

olika ut, beroende på vem som blir utsatt för det. Våldet, menar jag, tolkas högst personligt av varje enskild individ. Definitionen är individuell och styr vårdgivarens förhållningssätt i situa-tioner som innehåller hot och våld.

Mitt resultat visar att förväntat våld upplevdes lättare att bearbeta än oförutsägbart våld. Vård-givarna förberedde sig på ett annat sätt om de förväntade sig att brukaren skulle bli våldsam, när de definierat situationen så. Vårdpersonalen menade att om de visste vad som väntade, hade de kontroll vilket gav en form av övertag i konfliktsituationen. När brukaren istället utan förvarning blev aggressiv förlorades känslan av kontroll och vården av den demente upplev-des som slitsam och påfrestande. Vårdgivaren gavs ingen chans att definiera situationen. Vårdgivarens tolkning har, enligt min mening, betydelse för hur lätt eller svår en händelse upplevs. Bedöms en situation som hanterlig, även om man förväntar sig våld, påverkas hän-delsen av detta. Utbildning och erfarenhet hos vårdgivaren har här ingen avgörande betydelse. Min tolkning av materialet är att vårdgivarna påverkades olika av våldet och jag vill påstå att våldet riskerar att förändra deras jaguppfattning. Ansträngningarna som vårdgivaren gör för att bevara sitt jag, som ska vara godtagbart, både för honom själv och för omgivningen, är stora. Rolltagandet, att se sig själv med någon annans ögon, fungerar inte alltid för vårdgiva-ren. I exemplet med John, där han anklagas av en brukare för att vara våldtäktsman, blir han rädd för hur detta ska tolkas av kolleger och anhöriga. Han vill inte betraktas som en förbry-tare och ses med egenskaper som strider mot de uppfattningar han har om vad som är rätt och fel i vårt samhälle, d.v.s. den generaliserande andre. John vill att allmänheten ska se honom som en god vårdare och uppfatta honom eller hans jag som han själv vill vara, inte något som är förenligt med bilden av en våldtäktsman. Det blir under en längre tid psykiskt påfrestande att försöka frigöra sig från anklagelserna. John strider i detta fall för att behålla sin jaguppfatt-ning, den som han även vill att andra ska se.

I motsats till John tar Anna den andres roll i konflikten med brukaren. Hon gör det i syfte att skydda sig mot våldet. Anna behöver inte på samma sätt som John bevisa att hon inte accepte-rar den uppfattning som brukaren har om henne, eftersom situationen var tillfällig. Hon kunde se på händelsen utifrån brukarens synsätt med hjälp av den bakgrundsinformation hon hade om honom. Anna visste att han hade varit mycket svartsjuk och slagit sin fru. Anna förstod att brukaren trodde att hon var hans fru, inte hans vårdgivare. Hon såg händelsen genom att ta brukarens roll och förstod hur han såg henne i situationen. Genom detta skapades en funge-rande interaktion mellan brukaren och vårdaren. Annas jag omskapades tillfälligt i denna situation. Detta stämmer överens med Meads teori om att vi har olika jag beroende på vilken situation vi befinner oss. I detta fall blev Annas jag påverkat av Me, enligt Meads definition, det vill säga andras syn på jaget. Individen anpassar sig efter hur andra ser på den.

Meads teori om de signifikanta symbolernas värde i interaktionen och i det sociala samspelet visar sig tydligt i exemplet med Anna. De symboler som brukaren sände ut tolkades i sitt sam-manhang och blev signifikanta. Hon handlade som brukaren förväntade sig och det fick en lugnande effekt. Om Anna istället hade blivit arg och inte hållit den låga profil hon valde, hade troligtvis det psykiska våldet växlats till ett fysiskt våld.

Trots personalens ansträngningar att förbereda sina arbetsinsatser och läsa av brukarens signa-ler kunde våldet inträffa utan förvarning. Orsaken till detta, menar jag, handlar om att symbo-lerna tappat sin signifikanta betydelse. Symbosymbo-lerna blir otydliga, vilket har sin grund i att dementa säger och gör saker som inte överensstämmer med det vi lärt oss. Det oförutsägbara våldet uppstår oftast p.g.a. att vårdgivaren inte kunnat kommunicera eller hunnit interagera

med vårdtagaren. Intervjuerna visade tydligt att symbolerna om de är signifikanta eller inte har stor betydelse för hur interaktionen utvecklas mellan vårdare och brukare. Även de signa-ler som personalen sänder ut är avgörande för hur komplicerad kommunikationen blir med vårdtagaren. Annas och Eriks resonemang kring det oförutsägbara våldet visar att de symbo-ler som brukaren sänder ut många gånger inte är förenliga med det vi lärt oss sedan barnsben. Det leende som vårdtagaren exempelvis gav Anna signalerade inte vänlighet. Istället angrep brukaren Anna. Denna form av våld upplevdes som mycket kränkande och skrämmande för vårdgivarna eftersom de inte hade någon möjlighet att förutse vad som skulle ske. När de signifikanta symbolerna inte fungerade, gick det inte heller att definiera situationen. Vård-givarna visste inte vad de kunde förvänta sig.

Våldet på Ängsliljan har visat sig vara annorlunda jämfört med det våld som förekommer på Tallbacken och Solrosen. På Ängsliljan har vårdgivarna lärt sig att hantera våldssituationerna på ett effektivare sätt. Deras arbete innehåller våld och de förväntar sig våld också. Här visar sig Meads teori om signifikanta symboler mycket tydligt. Med det menar jag, att de gester och symboler som brukarna, på Ängsliljan sänder ut har större och mer avgörande betydelse för hur lätt- eller svårarbetat vårdarbetet blir. Målet på Ängsliljan var att omvandla svårtolkade symboler till något förståeligt d.v.s. så att de blev signifikanta.

Intervjuerna visade att det fanns en medvetenhet om att symbolerna, som brukaren sände ut, behövde omtolkas succesivt, eftersom de ständigt förändrades. Det oförutsägbara våldet har påverkat personalens arbetssituation på sådant sätt att de hela tiden måste omvärdera sin upp-fattning om olika händelser, då dementa ändrar sitt agerande efter hand. Nya situationer kan inte kopplas samman med tidigare tolkningar av samma händelse. Arbetet med dementa bru-kare innebär en ständig förändring av vad som lärts in och nya tolkningar måste göras för att arbetet ska förlöpa smidigt. Enligt Meads definition är vi hela tiden aktiva och ser till nuet, precis som vårdgivarna måste vara för att interaktionen ska fungera med brukarna. Ett bra exempel är Annas berättelse om hur hon anpassade sig efter situationen, när en brukare trodde att hon var hans fru. Hon såg till nuet genom att aktivt se hur händelsen utvecklade sig. Med koppling till Goffmans dramaturgiska inslag i den symboliska interaktionismen ser jag att det oförutsägbara våldet påverkar vårdarens möjligheter att gå bakom scenen. I en oförbe-redd situation vet vårdaren inte vilken roll han ska spela på scenen. Det oförutsägbara våldet gör att det inte finns någon skillnad mellan bakom och på scenen. Vårdgivaren blir vilsen i hur han ska agera. Jag påstår att det oförutsägbara våldet gör att vårdgivaren inte kan förbe-reda sig inför en hjälpsituation, till skillnad mot det förväntade våldet där vårdgivaren har möjlighet att gå bakom kulissen och förbereda sig.

På Ängsliljans boende var det tydligt att personalen använde sig av kostymer, gester och språk för att signalera och visa varandra och brukarna vad som skulle ske i en hjälpsituation. Erik beskriver en situation där vårdgivarna förberett sig med kläder och munskydd, när de skulle hjälpa en våldsam vårdtagare med hygienen. Detta hjälpte vårdgivarna i en förväntad våldssituation. Här finns en koppling till Goffmans teori, att vi använder kostymer, i våra olika roller, som markerar syftet med vår handling och hur vi vill uppfattas.

Om vårdgivaren ansåg att det handlade om ett medvetet våld från brukarens sida ledde det ofta till att vårdgivaren kände mindre empati för vårdtagaren. Har vårdgivaren svårt att känna igen sig i beteendet hos brukaren, d.v.s. likt Cooleys looking-glass self, uteblir empatin. Detta inträffar när vårdgivaren inte kan förklara eller förstå brukarens beteende. Förståelsen för bru-karen ersätts istället med en negativ känsla och en tro att denne är elak och menade sin

hand-ling. Symbolerna anses vara signifikanta och handlingen ses som medveten. Informanterna identifierar sig med den känsla som lärts in sedan tidigare.

När våldet istället ansågs omedvetet från brukarens sida och våldet förklarades med den dementes sjukdomstillstånd, kunde empatin behållas. Vårdgivaren såg en orsak till våldet och kunde genom speglingsteorin förstå brukaren. Anses demenssjukdomen vara anledningen till att brukaren är aggressiv, accepteras våldet i större utsträckning av de intervjuade. Intervjun med Berit är ett tydligt exempel på att våldet accepteras och ses som omedvetet på den avdel-ning där hon arbetar. Hennes uppfattavdel-ning är att det medvetna våldet förekommer på särskilda avdelningar.

Det fysiska, medvetna och oförutsägbara våldet i kombination kan sägas vara det absolut värsta som vårdgivaren kan möta. Det går inte att förbereda sig på och dessutom känns hand-lingen från brukaren som menad.