Analys av Niagara - Fallstudie Niagara - Den symboliska handlingen

3. Fallstudie Niagara

3.4 Analys av Niagara

Utifrån kan Niagara ses som ett väldigt lyckat projekt med dess attraktiva fasad och hur väl den faktiskt fungerar som en symbol för kunskapsstaden Malmö, men även då man rent ekonomiskt lyckades hålla sig inom de uppsatta ramarna för både tid och kostnad. Något vilket vi har noterat inte alltid är fallet på flera projekt runt om i staden såsom exempelvis Malmö Live. Den mer eller mindre totala avsaknaden av kritiska röster inom den externa processen vittnar även den om att projektet har flutit på bra och utan några större kritiska faser som har ansetts värda att lyfta, varken i dokumenten eller för vårt syfte med undersökningen. Det skall här sägas att vi var förvånade över denna avsaknad av kritik, i synnerhet med tanke på projektets magnitud och påverkan för Malmö Stad.

Att det framstår som att projektet varit felfritt och utan protester utåt sett kan enligt oss kopplas till Arnstein (1969) tredje nivå på delaktighetsstegen (Informing), där hon menar att det ofta råder en bristande och enkelriktad information. Det kan bero på bristfälliga kanaler för feedback där vanliga medborgare kan yttra sina åsikter. Information till allmänheten om projektet har även en tendens att komma i ett sent stadie av planering vilket även detta bidrar till att medborgarna får mindre möjlighet att påverka beslut. En reflektion som kan vara aningen svår att stå bakom i just fallet med Niagara då tillhörande samråd skett efter de regler och bestämmelser som står i PBL. Men vi håller med om att där finns en hel del att efterfråga i PBL:s rådande samrådsbestämmelser. I synnerhet när det gäller dess funktionalitet i praktiken, då vi anser att regelverken lämnar en hel del tolkningsutrymme framförallt för de som besitter en maktposition.

Vidare så gav vår närmare undersökning av processen med hjälp av intervjun med dåvarande prorektorn Per Larsson en annan bild, en bild som lyfter det perfekta skynket som legat över Niagara för att visa att en hel del missnöje gömt sig bakom den aluminiumbeklädda fasaden, i den process vi valt att benämna som den interna processen.

Innan Omtag Niagara genomfördes använde sig Niagara av så kallade aktivitetsbaserade arbetsplatser eller flexkontor som det också kallas. Detta var ett beslut som togs av styrelsen för Malmö Högskola med hopp om att optimera möjligheten för spontana möten mellan elever och lärare. Vad som dock är svårt att förstå är varför man då också valt att placera lärarnas kontor för det mesta helt avskilt från eleverna, på ett våningsplan som eleverna inte har åtkomst till. Denna hierarkiska planering tycker vi snarare skapar kraftiga barriärer och ett utökat vi och dem mellan lärare och elever. Vad som är ännu mer intressant är att de som uttryckte störst missnöje över detta var just lärarna, som aktivt visade sitt missnöje i de workshops som hölls. Hur kommer det sig då att resultatet blev en byggnad med en så pass tydlig avgränsning mellan just lärarna (medarbetarna) och studenterna när det invigdes i oktober 2015. En förklaring kan vara att man valt att se lärare som en grupp och inte som olika individer. Att dra alla lärare över en kam och ta in deras kunskaper som en homogen grupp kan återkopplas till aspekter ur den tunna demokratin som Premfors (2000) diskuterar. Här avses en person, i Premfors fall familjefadern, vara kapabel till att prata för allas intressen. En tanke som spelar väl an till Flyvbjergs tidigare nämnda tankar och idéer om rationalisering. Då det redan fanns en förvald tanke angående flexkontor, så skulle valet att ankra fast och framhäva positiva yttranden om flexkontor, från personer som medverkat i workshops, inte vara en omöjlighet även om den ringande majoriteten skulle ha varit emot det.

Detta kan definitivt vara en förklaring då vi absolut inte tror att alla lärare skulle ha varit emot flexkontor, men det är vår ståndpunkt att missnöjet mer handlar om att lärare och elever inte fick frågan, utan att besluten fattades på en högre nivå av de som i det här fallet ansåg sig vara experter på ämnet. Man valde alltså, trots en vad som verkar varit ringande majoritet mot flexkontor, att ändå köra på det. Detta beslutstagande från ”experter” är inte direkt något

nytt, redan när rösträtten diskuterades framkom argument om bristande kompetens hos den generella befolkningen (Premfors, 2000).

Detta är något som även återfinns i dagens debatt, när ”vanliga” människor inte anses ha tillräcklig kompetens för att kunna inneha och yttra åsikter om projekt och politik, där beslutsfattande är en sysselsättning för några som innehar den nödvändiga kompetensen och kunskapen, och inte för “alla”. Därav den representativa demokratin vi har i Sverige. Denna diskussion är även återkommande i teorin om den snabba demokratin där man ser det från andra sidan av spektrumet och kompetensen hos det vanliga folket i stället anses bra, inom teorin sätts en stor tilltro till det folkets eller rättare sagt “vanliga människors” sunda, oförvanskade förnuft (Premfors, 2000). Detta är kanske inte heller den mest optimala metoden då det krävs en viss form av kompetens för att genomföra ett projekt av den här magnituden (ibid). Men att se lärare som ”vanliga medborgare” i detta fall känns inte heller helt rätt. Visst, respektive lärare är kanske inte en expert i sig, när det gäller hur man optimerar olika utbildningslokaler, men deras tankar och åsikter har ändå betydligt mer vikt än låt oss säga en busschaufförs eller konditors. Att inte använda sig av kunskap och åsikter som kommer från de som faktiskt kommer att använda sig av projektets resultat känns rent av idiotiskt. Per Larsson (2018) säger också att allt detta missnöje från lärarnas sida ledde till att många valde att faktiskt jobba hemifrån, vilket självfallet inte underlättade eller skapade förutsättningar för de spontana mötena som faktiskt var en grundtanke med byggnaden i sig.

I likhet med universitetets medarbetare har även studenter förmedlat missnöje över det öppna landskapet, som gör det svårt att hitta avskildhet och ljudnivån blir även hög till följd av detta. Även här känns det som att detta hade kunnat förbättras om en mer utförlig dialog förts med elever i ett tidigare stadie. Vi fick höra att en dialog hade hållits med kåren från skolan men kåren representeras bara av ett fåtal elever och även här så dras då alla elever ihop i en gemensam grupp och deras åsikter över samma kam.

En stor del av missnöjet mot Niagara kom i form av missnöje mot det öppna kontorslandskapet, missnöjet var så stort så att det slutligen tog sin form i

Omtag Niagara. Men det som uppmärksammades där var att förtroendet från lärare och andra tidigare inblandade i stort sett var borta, och att många valde att inte ens medverka i den här nya processen. Vi anser i likhet med det som togs upp av dåvarande prorektorn Per Larsson, att Omtag Niagara i själva verket handlade om att ”charma” tillbaka lärarna och visa för dom att man nu faktiskt lyssnar på medarbetarnas synpunkter och åsikter. Eller som Per Larsson uttrycker det:

Problemet är inte bara huset utan det handlar ju om den här förtroendefrågan, och det är den vi jobbar med nu som jag är ansvarig för att på något vis återställa förtroendet för vad vi kan göra tillsammans i det här huset (P. Larsson, personlig kommunikation, 2018).

Detta har fått oss att verkligen förstå vikten av processen, även om resultatet blivit bra eller dåligt så tror vi att den allmänna uppfattningen från de berörda hade varit klart mer positivt om de känt att de haft möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Om så hade varit fallet tror vi att toleransen men kanske framförallt viljan att jobba med det som Niagara hade att erbjuda, det vill säga att viljan att göra det bästa av situationen hade varit betydligt högre. Detta vill vi återkoppla till Arnsteins (1969) delaktighetsstege där hon diskuterar de olika nivåerna av medborgares deltagande och demokratiska processer i planeringen. Bland hennes slutsatser beskrivs att det finns kritiska skillnader mellan att praktisk vara delaktig i en process eller dialog, och att faktiskt inne makten att förändra det slutgiltiga resultatet. Något som i vårt fall leder tankarna till de workshops som genomfördes både före och under projektets gång. Själva processmetoden workshops för oss till tanken om Arnsteins (1969) fjärde nivå Consultation där hon menar att detta är nivån där medborgarna (medarbetarna) ges möjlighet att uttrycka sig. Vidare så ser vi att det faktum att det enbart var en del av medarbetarna och representanter från studentkåren som var inbjudna att delta i dessa möten, kan kopplas till Arnsteins femte nivå Placation där hon menar att makthavarna har möjlighet att handplocka individer till att medverka för att prata för den bredare massan. Slutligen vill vi även koppla an till Arnsteins steges första nivå Manipulation,

och till det faktum att dessa workshops var hårt styrda i termer av vad som skulle och inte skulle diskuteras, men kanske ännu viktigare att dessa workshops inleddes med en föreläsning om “moderna öppna miljöer”, för att på så vis påtrycka eller rättare sagt manipulera medarbetare för att stödja makthavarnas (högskolestyrelsens) linje eller förslag.

Något som i vårt tycke gör att hela processen för deltagande som innefattar dessa möten känns som bortkastad tid och kanske till och med betydelselös, då de som deltog i slutändan inte kände att de hade någon möjlighet att förändra resultatet. Ett annat sätt att se på de workshops som genomfördes är att de var till för att rationalisera och legitimera beslut som redan var fattade i projektet. Att man genom dessa möte tillåter de med den egentliga makten att hävda att medborgarna, eller i fallet med Niagara, medarbetarnas åsikter och yttrande har varit representerade. Genom att hävda att alla berörda parter har fått yttra sig, kan de med beslutsfattande makt legitimera och rationalisera fattade beslut genom att hävda att processen har fortgått demokratiskt (Flyvbjerg, 1998). I det här fallet skall det dock tilläggas att det här potentiella försöket att rationalisera redan fattade beslut i projektet bör ses som ett kapitalt misslyckande, då flera interna parter (medarbetarna och studenter) öppet har kritiserat projektet för att inte ta synpunkterna från dessa möten på allvar.

Avslutningsvis i vår analys av universitetsbyggnaden Niagara vill vi ställa projektets interna och externa process mot den kommunikativa planeringsteorin. Detta kommer ske genom att vi ställer Khakee (2000) och hans tio summerande och kännetecknande teser av den kommunikativa planeringsteorin mot Niagaraprojektets två processer. Vad vi dock uppmärksammade var att det fanns en oerhört svag koppling mellan projektet och den kommunikativa planeringsteorin. Nedan följer två teser som vi upplever exemplifierar detta tydligast.

• Inte en målbaserad process på det sättet att det givna målet kan ändras om nödvändigt

• En interaktion som är öppen, alla får vara delaktiga och fatta beslut och kan liknas vid en demokratisk pluralism. (Khakee, 2000, s.35)

Vad som är viktigt att poängtera är att vi inte tror att dessa teser är något som egentligen något projekt överhuvudtaget kan uppnå till fullo, men vi anser att kopplingen till teserna i det här fallet är så pass vagt att vi inte kan se det kommunikativa planeringsidealet lysa igenom i det här projektet. Vad vi snarare ser i Niagaraprojektet är istället en återgång till ett äldre planeringsideal, ett planeringsideal som är mer kopplat till den rationella planeringen med expertkunskap i spetsen.

Vidare så uppmärksammade vi även att de steg i processen som vi kunde koppla till Arnsteins (1969) delaktighetstrappa, i mångt och mycket gick under kategorin som hon benämner tokenism (Information, Consultation och Placation) Arnstein beskriver kategorin tokenism som de steg där medborgarna har möjlighet att yttra sig, men lyfter även ett varningens finger och menar att det är också här som medborgarna blir dragna vid näsan och att det är här de som sitter i maktpositioner kan med makt skapar illusionen av medborgerlig makt och inflytande genom deltagandeprocesser. Arnstein (1969) menar att detta steg mer kan ses som en symbolisk handling då medborgarna ges illusionen av att kunna påverka, samtidigt som makthavarna behåller makten att bestämma huruvida men kanske framförallt om medborgarnas tankar och åsikter anses värdiga att ta med i den beslutsfattande processen. Att vi även uppmärksammade steget Manipulation inom processen, hjälper inte direkt att slå hål på den här tesen. En manipulation som kan ses som misslyckad då den ledde till missnöje, ett missnöje som exemplifieras tydligt i en offentlig protest från medarbetarna 2012 mot styrelsen och dess val att fortsätta planera för öppet kontorslandskap/flexkontor. Nedan följer ett utdrag från protesten:

Att beskriva stämningen på workshoparna två och tre som att det fanns ”Ett starkt positivt engagemang och en tillförsikt att den presenterade lösningen erbjuder en möjlighet till en god och attraktiv arbetsmiljö” är en lögn. Vi fick på den andra workshopen reda på att vi skulle undersöka en öppen planlösning och att frågan om cellkontor eller öppna lösningar inte hörde hemma på workshoparna. I den

situationen så arbetade vi vidare med att försöka finna en öppen lösning. Hur någon kan tolka detta som att vi var positiva till öppna lösningar är en gåta.

(GPS, 2012, s.1)

Att vi i projektet Niagara återfann en planering som mer drog mot det rationella planeringsidealet och att den här planeringen även verkar vara starkt kopplat till Arnsteins tokenism och den symboliska handlingen kategorin beskriver, är något som vi tycker är väldigt intressant och något som vi anser är värt att undersöka närmre.

In document Den symboliska handlingen (Page 53-59)