4. Övergripande analys
4.1 Den symboliska handlingen
Med den symboliska handlingen menar vi här kopplingarna i vår fallstudie av Niagara till Arnsteins (1969) kategori tokenism. Att det skapas en bild av att medarbetarna kan påverka mer än vad som faktiskt är fallet, är inte något som vi tror endast återfinns i fallet Niagara, utan är en process som vi menar finns genomgående inom den nuvarande svenska stadsplaneringsdiskursen. Vad vi har uppmärksammat med den symboliska handlingen är att den i mångt och mycket, medvetet eller omedvetet, används för att dölja ett mer rationellt planeringsideal. Vilket i sin tur får oss att ifrågasätta om det verkligen har skett ett skifte från den rationella och expertledda planeringen till den kommunikativa och inkluderande planering som bland annat Allmendinger (2009) menar växte fram under efterkrigstiden.
Som tidigare nämnts så är den nuvarande svenska stadsplaneringsdiskursen genomsyrad av det som vi har valt att likna vid ett kommunikativt planeringsideal, här återfinns ett stort fokus på själva processen och en stark vilja att alla som vill skall få vara med och känna sig delaktiga i besluten som tas (Khakee, 2000). Att planerare och politiker har valt att lägga en så stor betoning på just processen är något som vi tror har starkt bidragit till att kommunikativ planering och begrepp likt medborgardialog som medföljer, numera har förvandlats till slagord och återkommande teman som används när man talar om framtidens planering och strävan efter en bättre koppling mellan medborgarna och planeringsarbetet. Vad vi dock har uppmärksammat är att jobba mot en mer demokratisk och inkluderande planering via det kommunikativa planeringsidealet är en svår väg att vandra, fullt av praktiska hinder och svårigheter i implementering.
64
Om vi väljer att ännu en gång rikta oss mot den kommunikativa planeringens 10 teser av Khakee (2000), så ser det visserligen bra ut i teorin, med fokus på processen och att inkludera så många som möjligt i beslutsfattandet. Men vi anser att det finns uppenbara svårigheter att implementera dessa teser rent praktiskt i planeringsprojekt, något som föreföll tydligt i vår fallstudie av Niagara. Att det finns problem med det kommunikativa planeringsidealets praktikalitet är inte enbart något som vi uppmärksammat, utan kritik förs bland annat av Chantel Mouffe (2008) som menar att starkare grupper i samhället, som exempelvis besitter stor kunskap eller starkt ekonomiskt kapital alltid har ett övertag jämfört med svagare grupper, vilket i sin tur gör det lättare för dem att få gehör vid kommunikativa planeringstillfällen. Ett annat problem vi ser är att de kommunikativa processerna ofta blir utdragna och mer tidskrävande än dess mer rationella motsvarigheter. I likhet med Susan Fainstein (2000) kan vi även hålla med om att det här finns en risk att de långa och tidskrävande processerna kan leda till ett försvagat intresse hos medborgarna att delta i just dessa processer, då det från utsidan in kan se ut som att dessa processer stannar av och att ingenting händer. Något som i sin tur kan påverka trovärdigheten för de som initierar dessa processer (Fainstein, 2000).
Det är alltså i teorins implementering i verkliga situationer eller planeringsprojekt som vi anser att problemen med den kommunikativa planeringen till stor del går att finna. I teorin låter tankarna om att fokusera på processen och att inkludera så många som möjligt i beslutsprocesserna som en självklar och god idé för att främja den svenska demokratin. Men det skall sägas att det är just i teorin och inte i praktiken som vi anser att den kommunikativa planeringen är som starkast. Då vi anser att det kommunikativa idealet som i vår undersökning har exemplifieras av Khakees (2000) 10 teser bygger upp vad som närmast kan beskrivas som en utopisk tillvaro, det vill säga en ouppnåelig verklighet. Något som Khakee (2000) själv stärker när han menar att dessa teser är tänkta att fungera mer som riktlinjer eller ramverk, snarare än något som behöver bockas av på en checklista.
65
Det är dessa ovan nämnda komplikationer, kopplade till den kommunikativa planeringen som vi menar inte lyfts i den rådande planeringsdiskursen. Det är viktigt att nämna att vi inte tror att dessa komplikationer är något som går obemärkt förbi makthavare och beslutsfattare, men diskursen de för kring ämnet väljer att undvika dessa problem, och det är här som vi ser ett tydligt dilemma.
För att förtydliga och exemplifiera detta dilemma har vi valt att benämna den kommunikativa planeringen som positivt eller “den gode”, medan den rationella planeringen i det här fallet då ses som negativt eller “den onde” i dagens planeringsdiskurs. Anledningen till att vi har valt dessa benämningar är kopplat till hur diskursen kring dem förs idag, då vi anser att det i mångt och mycket ses som korrekt att använda sig av kommunikativ planering istället för en mer rationell sådan. Vi upplever att den rationella planeringen i modern kontext ses som nästintill tabubelagt att använda som planeringsideal. Hur det har kommit att se ut såhär tror vi har en stark koppling till tidigare rationella planeringsprojekt i Sverige med miljonprogrammet som starkast lysande exempel (Jörnmark, u.å). Projektet som i modern kontext ses som ett kolossalt misslyckande och fortfarande möts att massiv kritik. En kritik som vi anser har hjälp till att svartmåla och lägga tabu över det rationella. Vidare så var också uppkomsten av det kommunikativa en effekt av denna kritik och vi ser det därmed i viss mån som en uppföljare till det rationella (Allmendinger, 2009). Att den kommunikativa planeringen föddes ur kritiken mot den rationella anser vi har lett till att man är väldigt mån om att fortsätta förknippa den som fungerande, positiv och det självklara valet för framtidens planering, till skillnad från sin rationella föregångare som vi till ytan iallafall försöker röra oss längre ifrån.
Dilemmat grundar sig i att då “det goda” planeringsidealet enligt oss inte kan ses som ett vattensäkert sätt att planera på, så krävs det realistiskt sätt att man kompletterar planeringen med “det onda”. Men då uppkomsten av “den goda” kan anses född ur kritiken mot “den onda” så är det inte orimligt att säga att där finns en förståelig tvekan hos makthavare och besluttagare att använda sig av begrepp som kan härledas tillbaka till det gamla idealet. Då detta som vi tidigare nämnt i mångt och mycket har kommit att förknippas med något
66
negativt eller misslyckat. Vi tror att det här är en av anledningarna till att den rationella planeringen döljs eller förkläs i planeringsprojekt som Niagara. Den rationella planeringen döljs alltså för att minimera risken för missnöje och frustration som kan riskera att uppstå när medborgarna känner att de inte kan påverka beslut och blir exploaterad av en “högre makt”. I värsta fall kan detta missnöje och frustration te sig i upprorsliknande former. Något som vi uppmärksammade i fallet Niagara där den symboliska handlingen kan anses ha misslyckats, vilket ledde till att medarbetarna hotade med att göra “uppror” genom att jobba hemifrån eller rent av sluta om de inte skulle få sin vilja igenom med egna kontor (GPS, 2012). Hade den symboliska handlingen varit framgångsrik så tror vi attmedarbetarna inte hade reagerat på detta vis om de känt eller rättare sagt blivit övertygade att tro att de kunde påverka utfallet av projektet. I Niagaras fall ledde misslyckandet av den symboliska handlingen till Omtag Niagara, som mångt och mycket kunde ses som ett försök att återfå det förlorade förtroendet från medarbetarna (P. Larsson, personlig kommunikation, 2018).
Vi anser att Omtag Niagara på ett tydligt sätt exemplifierar vikten av att känna sig medverkande och delaktig i planeringsprocesserna, men kanske framförallt känna att man faktiskt har makt att påverka processen och inte bara är en del av en tom ritual som Arnstein beskriver med “There is a critical difference between going through the empty ritual of participation and having the real power needed to affect the outcome of the process.” (Arnstein, 1969, s.216)
Slutsatsen vi har kommit fram till genom vår fallstudie, att medarbetarna i fallet Niagara i själva verket inte kunde påverka planeringen så mycket som intentionen gick in för och att detta är något som vi tror att den “gode” kommunikativa planeringen vill dölja, behöver inte nödvändigtvis vara något som är bra eller dåligt i slutändan. Vi anser att denna slutsats inte enbart är relevant för fallet Niagara utan det är något som vi ser genomsyrar den rådande stadsplaneringdiskursen i sin helhet. Detta då vi anser att vårt likställande av medarbetarna som medborgare är fungerande i kontexten av medborgardialog inom makthierarkin.
67