Den interna processen och Omtag Niagara

Den interna processen runt Niagara var till skillnad från den externa kantad av olika åsikter och motsatta viljor. Där kärnan av motsättningarna sägs vara valet av att ha ett öppet kontorslandskap/flexkontor i Niagara istället för egna arbetsrum eller platser. Prorektor Per Larsson berättar i en intervju från 2018 att en stor andel av de påverkade lärarna var öppet missnöjda med att inte ha ett eget arbetsrum/plats att kunna ha som sin bas där de kunde ha sina böcker och dylikt. Han menar ytterligare att motsättningarna angående det öppna kontorslandskapet var en av huvudanledningarna till att medarbetarna ville att ett nytt hus skulle tillkomma, men han lyfter samtidigt att det aldrig var ett realistiskt mål, att bygga ett hus i den skalan som skulle ha behövts för att bemöta den efterfrågan om plats, och att det redan från början stod klart att så inte skulle bli fallet (P. Larsson, personlig kommunikation, 2018).

48

Men pratar man om medarbetarnas arbetsmiljö så finns det en bild utav hur man arbetar som akademiker och lärare. Man tycker om böcker, man tycker om att arbeta i projekt, eller inte. Man sitter och skriver mycket vid datorn osv. medan andra lärare hela tiden undervisar och träffas studenter och sitter nästan aldrig på sin plats. Men man är beroende av att ha en egen arbetsplats. Jag tror att alla känner det, i alla fall alla som har en heltidstjänst vill ha en arbetsplats där man kan landa emellanåt, hänga sina grejer och så innan man går ut på sina diverse aktiviteter (P. Larsson, personlig kommunikation, 2018).

Missnöjet över det öppna kontorslandskapet framkommer även i Hanne Berthelsen, Tuija Muhonen och Susanna Toivanens undersökning från 2017 som bland annat undersökte hur medarbetarna upplevde flytten till kontorslandskap i den nybyggda universitetsbyggnaden Niagara. Undersökningen visar även på att en brist på avskildhet upplevs som påfrestande, då de öppna ytorna som byggnaden består av bidrar till högre ljudnivåer som i sin tur resulterar i försämrad koncentration. (Berthelsen, Muhonen, Toivanen, 2017)

Hur uppstod då detta missnöje? Fanns det möjlighet att tycka till och påverka från medborgarna?

Det korta svaret som kanske närmast kan beskrivas som både ja och nej fastnar någonstans i en gråzon, då det förvisso fanns en hel del möjligheter för lärare och studenter att yttra sig via en serie workshops vars syfte var att fungera som en designprocess där medarbetarna skulle få möjlighet att påverka interiören. Men då dessa initierande möten inte gav möjligheten för att påverka den slutgiltiga formen för Niagara så hade man redan från början dåliga förutsättningar för hur de skulle planera och påverka husets kvaliteter. Fortsättningsvis när resterande workshops hölls i tidsspannet mellan byggstarten och invigningen, så var de fortsatt begränsade av den form och arkitektur som blivit valt för projektet Niagara. Ett dilemma för de deltagande som kom att bli tydligt efter vår intervju med Per Larsson. Det vill säga att

49

medarbetarna i slutändan hade väldigt lite inflytande över deras egen framtida arbetsmiljö och dess utformning.

I intervjun med Per Larsson (2018) framkom att det fanns en hel mängd med åsikter både inför projektet start och under projektets gång. Dessvärre så uppfyllde resultatet långt ifrån alla dessa åsikter och förhoppningar. Under intervjun fick vi också höra att en stor anledning till att projekt Niagara påbörjades var av ekonomiska skäl. Högskolan var på den tiden väldigt utspridd och både lärare och salar var placerade på flera olika ställen runtom i Malmö. Detta resulterade i en otroligt stor kostnad som högskolan självfallet ville försöka dra ner på. Det man kom fram till var att det faktiskt skulle bli billigare att bygga en helt ny byggnad som skulle ha möjlighet att samla alla på en plats och samtidigt kunde man då bygga sig en ny ”symbolbyggnad” som skulle fånga folks uppmärksamhet. Två flugor i en smäll med andra ord. Det vill säga att man vill att tankarna skall ledas mot idén att Malmö måste tillhöra den svenska kunskapseliten, då så mycket möda och tid har lagts på byggnadens intuitiva och vackre yttre. Men ett fall kan göras att lite väl mycket betoning lades på det sistnämnda, ansiktet utåt. Om man ska följa Per Larssons (2018) ord så var bristen på plats och viljan att föra samman människor den ledande anledningen till att projektet påbörjades men i slutändan så verkar det dock som om detta prioriterats bort. Under intervjun med Per Larsson (2018) diskuterades varför inte mer tid spenderades för att undersöka och diskutera med de medarbetare som faktiskt skulle arbete i och bruka byggnaden, hur byggnaden skulle användas rent praktisk. Vad som klarnade för oss då var att det var just här som alla workshops syfte blev tydligt, att just fokusera på den praktiska användningen med hjälp av de människor som faktiskt kommer att bruka den. Om syftet med dessa möten var att diskutera byggnadens praktiska användning med de som faktiskt skulle arbete i den, blir en intressant fråga hur det då kan finnas så mycket kritik mot arbetsmiljön? Föll intentionen för att ge dessa medarbetare möjlighet att påverka helt enkelt platt i implementeringen? Eller kunde det möjligtvis vara så att åsikterna och synpunkterna som lyftes inte togs på allvar, och sattes i bakgrund jämfört med andra “viktigare” viljor och åsikter?

Per Larsson uttrycker själv den här tankegången och menar att arbetsmiljön kanske inte var första prioritering i projektet, något som han beskriver som:

50

...detta är ju ett resultat av den arkitekttävling, så det är ju inte nödvändigtvis det bästa huset för dess praktiska syfte, utan det är då kanske en jury som valt ut som är det snyggaste huset, men kanske inte det mest funktionella (P. Larsson, personlig kommunikation, 2018).

Projektets prioritering av arbetsmiljön som Larsson beskriver ovan får medhåll av bland annat fackförbundet Saco-s ordförande Michael Svedemar, som beskriver att missnöjet över det öppna kontorslandskapet startade i just de workshops som anordnades för att medarbetarna skulle få yttra sina åsikter. Han menar ytterligare att medarbetarnas delaktighet i mångt och mycket begränsades i dessa workshops där inte alla medarbetare var inbjudna att delta, han beskriver ytterligare att dessa möten var hårt styrda i termer av vad som skulle diskuteras (Mikkelsen, 2015). Ett exempel på detta är hur metoden eller arbetsprocessen för dessa möten såg ut. “Metoden som har nyttjas för detta har varit en workshopprocess som inleddes med en föreläsning om moderna öppna miljöer.” (Malmö högskola, 2012) Att inte kunna yttra sina åsikter fritt samt att de synpunkter som faktiskt kom fram under dessa möten inte märktes nämnvärt på det färdiga resultatet menar Svedemar har haft en demoraliserande effekt på medarbetarnas vilja att yttra sig (Mikkelsen, 2015). Varför skulle man trots allt fortsätta att lyfta sina åsikter om det inte ger någonting i slutändan. Den demoraliserande effekten tas även upp av den samordnade arkitekten för projektet Robert Janson, som i en intervju med Sydsvenskan 2015 beskriver att många i personalen kände att de “inte riktigt togs på allvar” (Fagerström, 2015).

Att många i personalen kände att de inte togs på allvar återspeglas gång på gång i de interna dokument vi har fått ta del av. Där kärnan av konflikten återigen kopplas tillbaka till det öppna kontorslandskapet. Vad som går att utläsa i korrespondensen fram och tillbaka mellan medarbetarna och styrelsen är en tydlig kritik mot det öppna kontorslandskapet. Nedan följer ett utdrag av medarbetarnas synpunkter inför bygget av Niagara, synpunkterna är tagna från en medarbetarundersökning angående arbetsmiljön i det kommande universitetshuset Niagara, som genomfördes av personal på Institutionen för

51

Globala Politiska Studier (GPS) i början av mars 2012. I undersökningen och den tillhörande skrivelsen till Styrelsen för Malmö Högskola framkommer följande resultat på frågan angående nackdelar med det öppna planerade kontorslandskapet.

• Sämre möjlighet att koncentrera sig

• Otillgänglighet för studenterna

• Mer arbete kommer att utföras i hemmet, pga störningar

• Försvårar samtal med kollegorna

• Ökad stress och därmed även förekomsten av stressrelaterade sjukdomar

• Ökad sjukfrånvaro pga smittspridning

• Sämre möjlighet att förvara böcker och forskningsmaterial

• Personal med hörselnedsättning drabbas hårt

• Man blir tvungen att förflytta sig till annat rum i samband med handledning och studentkontakter

I undersökningens öppna frågor framkommer även åsikter angående framtida svårigheter att rekrytera ny personal på grund av kontorsmiljön. Somliga går så pass långt som att säga att “Kontorslandskapet avskräcker akademiker åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap. Risken att några skulle lyckas förhandla sig till egna rum vilket skapar olyckliga och drastiska statushierarkier och leder till bitterhet hos boskapen i kontorslandskapet.” (GPS, 2012, s.5) eller:

En högskola skall vara öppen och transparent verksamhet där forskaren å andra sidan behöver dra sig tillbaka i sin “cell” för att tänka, planera, läsa, rätta tentor eller handleda studenter, föra förtroliga samtal med dem eller med kollegor (kanske om kollegor) avskärmat och i relativ tystnad. Allt detta blir mycket svårare i ett öppet kontorslandskap. Detta landskap måste skärmas av utåt i form av yttre spärr. Studenttillgängligheten blir lägre och de kollegor som inte tillhör “landskapet” blir territoriellt exkluderade. Kontraproduktivt för akademins idé! (GPS, 2012, s.9).

52

För hela enkätundersökningen och tillhörande skrivelse till dåvarande högskolans styrelse se källa (GPS, 2012).

Per Larsson (2018) fortsätter att förklara att missnöjet mot processen av Niagaras interiör till slut ledde till ombyggnations-projektet “Omtag Niagara”. Som i grund och botten är ett projekt som påbörjades strax efter det att Niagara blev färdigställt, syftet med projektet var att försöka bemöta och bearbeta det stora missnöjets som framförallt kom från medarbetarna angående det öppna kontorslandskapet och flexkontoren. Redan vid uppstarten av Niagara var en av de grundläggande viljorna från medarbetarna att ha mer plats, då folk kände att de inte hade plats i skolbyggnaderna och kände att de var tvungna att arbeta hemifrån. Men det stod tidigt klart att detta var ett missnöje som skulle kvarstå även efter färdigställandet av den nya universitetsbyggnaden. I ett försök att i efterhand kväva missnöjet och förbättra de öppna landskapen både för lärare och elever uppstod Omtag Niagara som bestod av en styrgrupp ledd av prorektor Per Larsson. På en grundläggande nivå handlade projektet om att göra det bästa av den rådande situationen, det vill säga att utnyttja vad Niagara byggnaden hade att ge. Med bakgrund i att många av de idéerna och tankar man hade i förväg om husets praktikalitet inte besannades i slutändan. Men Omtag Niagara ledde också till hel del fysiska förändringar av husets interiör där bland annat de öppna ytorna gjordes om för att bättre koppla an till en av byggnadens grundtankar. Nämligen att skapa förutsättningar för spontana möten och samtal mellan lärare och elever, och på så vis minska separationen och föra de två grupperna närmare varandra. Den största förändringen kom dock i att man slutligen valde att överge de starkt kritiserade öppna/flexkontorslandskapet som hade varit både samtals och irritationsmoment för många medarbetare både under och efter Niagaras byggnation. Karin Virgin (2019) skriver i en artikel i Ingenjören att rent praktiskt gick Omtag Niagara ut på att bygga om och förändra våningsplan 5–10, med motivationen bakom att det var där merparten av lärarna var placerade. Rum för 4–6 personer skapades med hjälp av skiljeväggar i glas. Förhoppningen fanns här på att de nya “rummen” tillsammans med de nya förbättrade öppna miljöerna utanför skulle bättre stimulera möjlighet till de tidigare nämnda spontana mötena. Här skall dock

53

tilläggas att viljan för egna arbetsrum kvarstår, men att husets form och limiterade yta inte tillåter det. Flexkontoren har inte helt försvunnit från byggnaden utan finns kvar på våning 12 och delar av våning 11, då majoriteten av de som rör sig där tillhör universitetsledningen och har uppgivit att de inte har något större behov av egna skrivbord (Virgin, 2019, 23 oktober).