Den sviktande verktygslådan och den nobla lögnen

Vi anser att den symboliska handlingens uppkomst och existens i mångt och mycket möjliggörs av den tolkningsbarhet som återfinns i Plan och bygglagens regelverk. Även om reglerna är relativt klara när det gäller saker som vad som skall finnas med eller ske i anslutning till samråden, lämnas ett stort utrymme för tolkning i hur och när dessa samråd faktiskt skall genomföras. Ett exempel på detta tolkningsutrymme är att det saknas bestämmelser i plan och bygglagen för i vilken fas av planeringen samråd skall äga rum. Det vi har hittat kopplat till när samrådet skall genomföras, är en rekommendation från boverket som beskriver att inkludering av berörda parter tidigt i processen kan hjälpa till att minska risken för överklaganden (Boverket, 2020). Något som kopplar väl an till Lindholm, Costa och Wiberg (2015) och deras kritik till den rådande lagstiftningen, där de menar på att samråd ofta sker sent och vid en tidpunkt då det är för sent för att kunna ändra något i planerna (Lindholm, Costa, Wiberg, 2015). I Niagara fall tror vi att detta kan vara en av anledningarna till att det fanns så lite diskurs och yttringar i de officiella dokumenten runt planeringen. Det är oklarheter som dessa där vi upplever att gråzoner och tolkningsutrymmet skapas och vi tror att en del av tolkningsutrymmet är reserverat för planerare men att det framförallt är till för de individer som innehar den beslutande makten.

Vad vi menar här är att då det finns ett tolkningsutrymme så är det inte svårt att förstå att tolkningarna i mångt och mycket kan ske efter makthavarnas egna behov. Det vill säga att tolkningar kan göras för att passa en egen agenda eller för att lättare få igenom och godkänna ett förslag som ligger i makthavarnas eget intresse. Något som vi vill likna och stärka med Flyvbjergs (1998) tankar om makt och rationalitet. Vad som också kan uppstå om detta sker är det som Flyvbjerg (1998) syftar på när han lyfter “power is knowledge”. Det vill säga att de som innehar makt inte nödvändigtvis är de med mest kunskap om ämnet, men de har genom sina maktpositioner möjligheten att rationalisera och på så sätt styra synen på vad kunskap är, eller med andra ord skapa den så kallade “korrekta kunskapen” efter sin egen vilja, och på så sätt kan de säkerställa en kunskapssyn som gynnar deras beslut eller behov. Något som vi ser en

68

koppling till den rationella planeringsideologi som kom fram under efterkrigstiden.

Men det antydda problemet anser vi inte enbart ligger i PBL:s gråzoner och möjligheterna för tolkningsutrymme, utan det ligger också i hur stadsplaneringsdiskursen kring medborgerligt inflytande förs idag som vi diskuterade i föregående kapitel. Hur medborgarmakt och inflytande ses på och talas om i det moderna demokratiska landskapet i Sverige anser vi vara något snedvriden. Något som för våra tankar till Premfors (2000) tre demokratiformer. Premfors förespråkar det han kallar den starka demokratin och vi ser mång om mycket ett samband mellan hans syn på den starka demokratin och det kommunikativa planeringsideal som förespråkas idag. Men vad vi landar i är att vi ser att där finns ett behov av att komplettera den kommunikativa planeringen med ett mer rationellt planeringsideal. Vilket vi vill likna med det Premfors (2000) benämner som den tunna demokratin. Där Premfors själv menar på att detta faktiskt är fallet i Sverige då även om han förespråkar tankarna i den starka demokratin, så ser han att det är mer sannolikt att det är tankarna i den tunna demokratin som är mer trolig i Sveriges framtid. Vi anser i linje med Premfors att även om tankarna om den starka demokratin är god, så är det en något godtrogen och naiv syn på verkligheten. Det må likt en utopi vara något värt att sikta mot, men realistiskt sett så kommer det likt det kommunikativa planeringsidealet aldrig kunna implementeras till punkt och pricka rent praktiskt.

Vi har under det här arbetets gång tacklats med tankar om makt och medborgarnas förmåga att påverka planeringsprocessen. Slutsatserna vi har kommit fram till grundar sig i att även om intentionen finns för att ge medborgare möjlighet att delge sina åsikter och på så vis påverka ett projekt, så anser vi att den enskilde medborgaren inom den kommunikativa stadsplaneringen har mindre makt att påverka slutresultatet än vad som framhävs. Intentionen att ge insyn och forum för att ge medborgare möjligheter att kunna påverka finns där, men vi menar på att om dessa

69

möjligheters slutgiltiga chans att påverka inte tydliggörs så kan medborgarmakten och det faktiska inflytandet aldrig definieras eller ses som en självklarhet. I grova drag anser vi därför att dessa möjligheter också kan ses som en akt som kan ses vilseleda medborgaren. Vilseleda genom att skapa en bild att medborgaren kan påverka slutresultatet mer än vad som den egentligen kan genom att aktivt delta i diverse medborgardialoger. Detta är något som vi slutligen vill likna vid en nobel lögn. Varför denna lögn uppstår och varför vi påstår att den är “nobel” kommer vi försöka förtydliga nedan.

Som vi tidigare nämnt så är tanken om att alla skall vara med och påverka och bestämma i grunden en god och oerhört demokratisk tanke, men snubblar på vägen då den förblir något orealistiskt att implementera i praktiken. Därför anser vi att de två rationella handlingarna som vi har valt att beskriva som den nobla lögnen och den symboliska handlingen, förblir viktiga verktyg i den sviktande verktygslådan som vi idag benämner som modern stadsplanering. Vad vi har kommit att inse under arbetet med denna uppsats är att dessa verktyg i mångt och mycket är en nödvändighet. Utan dessa handlingar eller verktyg riskerar vi att fastna i långdragna och tidskrävande kommunikativa processer, vilket för att koppla till Fainsteins (2000) och Youngs (2003) kritik kan leda till ett försvagat intresse att delta i dessa processer, då konsensusdrivna beslut blir nästintill omöjliga att fatta. Något som gör att vi ser den nobla lögnen och den symboliska handlingen som något som faktiskt kan anses behövligt och kanske till och med något som är värt att försvara. Det är av samma anledning som vi tror att det finns en inbyggd flexibilitet eller tolkningsbarhet i PBL och de tillhörande samrådsbestämmelserna. Då vi ser att alla dessa nämnda faktorer faktiskt ser till så att beslut kan fattas, vilket i sin tur driver utvecklingen framåt, anser vi att dessa verktyg och handlingar varken kan anses som “goda” eller “onda” utan kanske mer som en nödvändighet inom den politiskt drivna planeringsdiskursen.

When it comes to politics, even Plato the ultimate defender of rationality recommended the “noble lie” that is, the lie which

70

would be told to the citizens of his model state in order to support its moral and political order (Flyvbjerg, 1998, s.230).

Det stora problemet eller rättare sagt risken vi ser med uppkomsten av den symboliska handlingen och den nobla lögnen är att även om det grundar sig i en “nobel” lögn så är det i slutändan fortfarande en lögn. Om denna lögn blir påkommen och förd till ytan så riskerar hela luftslottet kring planeringsprocesserna att rasera och missnöjet som uppkommer utav det kan i värsta fall te sig i fysisk form. Som för att koppla till fallet Niagara tog det sig form i att medarbetarna valde att arbeta hemifrån och till och med hotade med att säga upp sig. En effekt som vi troligtvis inte vill se ske på en större skala landet runt.

71