ANALYS OCH DISKUSSION

En stat kan ha olika relationer till sitt biblioteksväsende. Länge var det främst en fråga om kontroll och inspektion. Den första lagen om pliktleveranser i Sverige 1661 handlade just om censur. Bibliotekarien vid Kungl. biblioteket var peri-odvis också censor. I början av 1800-talet var de svenska läsesällskapen och kommersiella lånebiblioteken starkt begränsade i sin rörelsefrihet utifrån stats-maktens rädsla för revolutionär inspiration från Frankrike, ja till och med från sådan förmedlad via Danmark. Att bibliotek också skulle kunna användas till att motverka revolutionära tendenser är Carl Ulrik Roos motion till riksdagen 1828-30 ett exempel på. Bibliotek behövdes för att stärka den nationella sammanhållningen och identiteten men också för att utveckla näringarna, länge främst jordbruket. Detta är en bakgrund till att enskilda präster tog initiativ till att grunda sockenbibliotek från 1800-talets början och också till de folkbild-ningsinitiativ, som togs under 1830-talet nationellt och i Karlstads stift. Till-komsten av folkskolan och stadgandet om att prästerskapet skulle verka för till-komsten och utvecklandet av sockenbibliotek kan ses i samma ljus. Staten var positiv till bibliotek, som den hade kontroll över, men ville ej skjuta till några ekonomiska medel. Ett exempel på detta är utsträckandet av pliktleveranserna vid sekelskiftet 1700 till att gälla också de fem universiteten i det dåvarande svenska riket d.v.s. de i Uppsala, Dorpat, Åbo, Lund och Greifswald.

En strikt åtskillnad fanns länge i Sverige mellan statligt/allmänt och privat/enskilt där det kommunala ingick i det privata/enskilda. Detta satte en gräns för statens aktionsradie. Samtidigt försköts demarkationslinjerna från slutet av 1800-talet mellan stat och kommun och också mellan stat och företag

och föreningar och den blev allt otydligare. Staten började ingripa alltmer i områden, som tidigare ansågs ligga utanför dess kompetens såsom tillhörande den privata sfären.

Analysen ovan avspeglar sig väl i hur staten ställde sig till de initiativ som togs i folkbiblioteksfrågan fram till början av 1900-talet. Statsmaktens syn framgick klarast av utskottens yttranden över motionerna i ärendet. 1851 menade utskottet att kommunens skoldirektion skulle bekosta biblioteken med egna medel varför bidrag från allmänna medel ej kunde bli aktuellt. 1858 var utskottet positivt till bibliotekens betydelse. Man erkände bibliotekens ”väl-görande, och förädlande inflytande på folkbildningen”. Samtidigt menade man att de var en kommunens angelägenhet och statsbidrag skulle dessutom medföra alltför betydande kostnader för staten. I avslaget på motionen 1899 var utskot-tet mycket positivt till bibliotekens betydelse. Man talade om att det var

”synnerligt önskvärt” att alla strävanden för biblioteken omfattades med ”all-mänt intresse”. Man var dock ej övertygad om att ”dessa strävanden böra med statsmedel understödjas”. Dessutom var motionärernas utredning av frågan otillräcklig. Vi är nu framme vid det sista utskottsyttrandet med förslag om avslag innan frågan vände 1902. Utskottet framhöll betydelsen av god läsning och då speciellt för ungdomen och erkände vikten av att stödja initiativ i folk-biblioteksfrågan. Trots detta föreslog utskottet avslag. Detta angavs bero dels på att folkundervisningen måste prioriteras under ”rådande finansiell situation”

men också på att man ville låta biblioteken utvecklas fritt och otvunget utan detaljerade lagbestämmelser och kunna ta de särskilda förhållandena på varje ort i beaktande. Liknande argument hade framförts mot Boëthius motion redan 1899. När 1902 års motion återkom till riksdagen senare samma år var tongångarna andra. Den minoritet, som var för avslag, var tveksam till att ny statsutgift skulle skapas för något som var ett kommunalt åtagande. Man angav att institutionen skulle utvecklas bäst, fritt och otvunget utan föreskrifter och kontroller, som skulle kunna bli en följd av statliga bidrag. Kostnaderna skulle dessutom bli för stora och de små kommunerna hade ej pengar till bibliotek.

Den majoritet, som stödde motionen om utredning i biblioteksfrågan, menade bl. a. att biblioteken skulle utveckla sig mer fritt och otvunget under förståndig kontroll. Dessutom framfördes ett antal argument om nyttan av folkbibliotek för företagsamheten, för det inre försvaret med demokratisk innebörd, som alternativ till dålig litteratur samt att vandringsbiblioteken var viktiga för glesa bygder. Man hänvisade också till positiva erfarenheter inom området från övriga Norden.

Vi ser av det ovanstående en successiv glidning i argumenten från 1851 till 1902. Inledningsvis är det ett bestämt avslag. Frågan är helt och hållet kommu-nal. Några år senare erkände man bibliotekens betydelse men sa samtidigt att det var en kommunal angelägenhet, som dessutom skulle kunna bli för dyr för

staten. Försvaret började luckrats upp. Fler argument än att det ej var en statlig fråga behövdes. 1899 uttryckte utskottet sig mycket positivt om folkbiblioteken men menade samtidigt att statsmedel ej borde utgå. Dessutom var frågan alltför lite utredd samtidigt som biblioteken borde få utvecklas fritt och otvunget utan statlig inblandning. Det senare återvände utskottet till 1902 samtidigt som man menade att pengarna behövdes för folkundervisningen. Vid svängningen 1902 använde minoriteten de gamla argumenten medan majoriteten hänvisade till att förståndig kontroll skulle kunna gynna bibliotekens utveckling. Samtidigt pekade man på allt gott biblioteken skulle kunna medföra för samhället. Vi ser här en linje beträffande relationen mellan stat och kommun, som överensstäm-mer med vad Svenbjörn Kilander sagt om utvecklingen av relationen i fråga under perioden fram till tidigt 1900-tal. Då började staten bli beredd på att ta på sig nya uppgifter.

Vad skulle då staten göra när den började engagera sig i folkbiblioteksfrågan på allvar? Till en början handlade det mest om att inspektera och kontrollera.

Detta skulle skötas av folkskoleinspektörer. Rutinen var att bidragsansökning-arna skulle sändas in till länsstyrelserna för avgörande med överklagandemöjlig-het till ecklesiastikdepartementet. I övrigt skulle formerna vara så fria som möjligt. Någon statlig normalkatalog för inköpen var ej behövlig. Det räckte med att ge stöd till föreningar, som gav ut kataloger med böcker för förmedling, samt med en paragraf i kungörelsen om att osedliga böcker ej fick köpas in.

Många av de institutioner och föreningar, som yttrade sig inför propositionen 1904, hade synpunkter om en fastare statlig ram. Dessa avvisades med argu-ment om att frågan fungerade bäst i frihet utan detaljerad statlig styrning.

Frågan är om detta var det verkliga argumentet. Kanske handlade det mer om att staten ej skulle få några kostnader för tillkommande tjänstemän inom områ-det. Folkbiblioteken var som framgått föga utvecklade vid 1900-talets början.

Hur skulle man då bäst kunna betjäna invånarna på främst landsbygden. Öster-berg hade ett intressant förslag i frågan. Han föreslog en central biblioteks-styrelse i varje län som skulle hjälpa till att ordna biblioteksverksamheten och skicka ut vandringsbibliotek. Detta såg han som ett positivt alternativ till att varje kommun anordnade eget bibliotek. Högst sannolikt var Österberg inspire-rad av de s.k. ”county libraries” i England, som arbetade med just det Österberg föreslog.

Några år senare rådde nya tongångar beträffande statens roll i folkbiblio-teksfrågan. Palmgren påpekade vikten av att inrätta en statlig biblioteksbyrå med främsta uppgift att stimulera utvecklingen av folkbiblioteken till moderna

”public libraries”. Det är intressant att notera att de sakkunniga skriver att konsulenterna kan vara såväl män som kvinnor. Detta sker nio år innan kvin-nan fick rätt till statstjänst 1921. Detta ser jag som att de sakkunniga, professor Knut Kjellberg, liberal folkbildare, Valfrid Palmgren, 1912 just gift Munch

Petersen, folkskollärare Nils Lundahl, föreläsningskonsulent, Oscar Olsson samt bibliotekarien vid Göteborgs stadsbibliotek, det bibliotek som 1961 tog sig namnet Göteborgs universitetsbibliotek, Lars Wåhlin var engagerade i kvinnans ställning på arbetsmarknaden.

Palmgren menade att styrning och kontroll var viktiga inslag i en process som syftade till att modernisera de svenska folkbiblioteken. En normalkatalog borde upprättas utifrån vilken biblioteken skulle göra sina inköp. Personalen behövde utbildning om bibliotekens uppgifter samt om biblioteksteknik.

Upplysningar om hur bibliotek borde skötas behövde förmedlas via böcker och meddelanden. En biblioteksbyrå med fyra konsulenter inrättades ej men däre-mot tillkom två tjänster som bibliotekskonsulenter på ecklesiastikdepartemen-tet, vilka efter några år överfördes till skolöverstyrelsen efter ett kort mellanspel på folkskoleöverstyrelsen.

Folkbiblioteksfrågan fick kring sekelskiftet 1900 inspiration från många olika håll. Lärare träffades på nationella och nordiska skolmöten och diskute-rade då också folkbiblioteken och deras utvecklingsmöjligheter. Detsamma skedde på ett nordiskt och flera nationella folkbildningsmöten. Vid dessa presenterades idéer om den senaste utvecklingen inom området i länder som USA, England, Norge och Danmark. Dessa erfarenheter dök för första gången upp i riksdagen i en motion 1899, fick en fördjupad behandling i motionen 1902 och slog igenom på allvar med Palmgrens bok Bibliotek och folkuppfostran, 1909. Palmgren hade under hösten 1907, på medel från staten, rest till USA för att studera folkbibliotek. Hon skrev senare att hon kom, såg och blev besegrad.

Hon inledde en frejdig, intensiv kamp för att förnya de svenska folkbiblioteken utifrån erfarenheterna från USA. Hon var som vi sett ej nådig i sin bedömning av de svenska folkbibliotekens dåvarande situation. Samtidigt förespråkade hon ett modernt folkbiblioteksväsende, där alla olika slags behov kunde bli tillfreds-ställda. Att hennes bok blev spridd till skolorna i Sverige på statens bekostnad och också översatt till flera språk tolkar jag som att statsmakten menade att mer utvecklade bibliotek behövdes för att Sverige skulle kunna hävda sig på världs-marknaden, kunna gå över till ett demokratiskt statsskick utan konvulsioner, se till att ungdomens ”förvildning” hejdades genom goda läsvanor m.m. Detta överensstämmer med vad Jan Larsson och Sven-Erik Liedman skrivit om trad-itionen med integrationism i Sverige. Nya verktyg behövdes från början av 1900-talet för att uppnå denna integration. Icke blott folkhögskolorna och arbetarföreläsningarna utan också folkbiblioteken behövde statsbidrag och stat-liga konsulenter, som stimulerade och kontrollerade verksamheterna.

En fråga, som länge låg i luften i folkbiblioteksfrågan, var relationen mellan skol- och folkbibliotek och vilken kommunal nämnd, som borde ha hand om folkbiblioteken. Beträffande skolbiblioteken, var saken klar, där gällde

kyrko-stämman. Mer knivigt var det med folkbiblioteken och relationen mellan dem och skolbiblioteken. Vi ser hur sockenbiblioteken till en början skulle betjäna den ungdom, som gått ut skolan. Från 1880-talet skulle de stå även skolbarnen till tjänst. Några år in på 1890-talet började man tala om skolbiblioteken som en egen bibliotekskategori. Någon lösning fick, som framgått, denna fråga ej med kungörelsen 1905. Först med kungörelsen 1912 framstår skolbiblioteken som en fullt självständig biblioteksform. För fortsättningen av denna historia, se Louise Limbergs kapitel i denna volym.

Det som länge skilde den svenska folkbiblioteksutvecklingen tydligast från den i jämförbara länder som de övriga nordiska, var studiecirkelbibliotekens viktiga roll. Vi har sett att Palmgren förespråkade att dessa bibliotek skulle kunna få statsbidrag om de ingick i en riksorganisation av viss storlek med en studieledare vid rodret. En av hennes huvudtankar kring nyorganiseringen av folkbiblioteksväsendet var annars att splittringen borde minskas. Hur kunde hon då förespråka uppkomsten av ett till de kommunala biblioteken parallellt bibliotekssystem? Hon var positiv till bibliotek inom ramen för föreningar inom folkrörelser som nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen men emot sådana inom en liberal bildningsrörelse. Jag menar att detta kan förstås utifrån idéer om so-cial integration och nationella samlingssträvanden som motmedel till de skärpta klassmotsättningarna vid tiden för storstrejken 1909. Oscar Olsson var en av de sakkunniga, som arbetade vidare med folkbiblioteksfrågan utifrån Palmgrens utredning. Hans inflytande syns tydligt i de sakkunnigas formuleringar om stu-diecirkelbibliotekens betydelse i termer av att då folket ej kommer till böckerna får böckerna komma till folket via bibliotek i föreningslokalen. Här kan man se en likhet med diskussionen om arbetsplatsbibliotekens roll under 1970-och 80-talen. I båda fallen handlar det om att föra ut boken till där människorna finns med förhoppningen att de när läslusten väckts skall finna vägen till de kom-munala folkbiblioteken.

Det verkar som om nykterhetsrörelsens bibliotek hade lättare att bli accepte-rade än de inom arbetarrörelsen. Vi ser det på antalet föreningsbibliotek som fick statsbidrag utifrån bestämmelserna i kungörelsen 1905 men också utifrån avoghet gentemot arbetarrörelsens bibliotek på såväl regionalt som lokalt plan utifrån de redovisade rättsfallen.

Intressant i ett dagsaktuellt perspektiv är att se vad riksbibliotekarien ansåg 1911 om Kungl. bibliotekets roll för folkbiblioteken. För honom var det vikti-gare att de statliga bibliotekskonsulenterna hade god kontakt med folkbildning-ens alla olika grenar än att de var förfarna i biblioteksteknik. Denna måste, menade han, av naturliga skäl vara förenklad på folkbiblioteken. Nu 100 år senare är tydligen folkbiblioteken utvecklade nog att passa som samarbetspart-ner till Kungl. biblioteket även om det emellanåt ifrågasätts om det är möjligt

att förena bibliotekets uppgifter mot de vetenskapliga biblioteken med den att utveckla folkbibliotekens sociala funktion.

Länge rådde begreppsförvirring i folkbiblioteksfrågan. Begreppet folkbiblio-tek var jämställt med begrepp som sockenbibliofolkbiblio-tek och skolbibliofolkbiblio-tek. Folk-bibliotek som överordnat begrepp kan vi se i Larssons motion från 1902. När han där skrev folkbibliotek hade han därefter sockenbibliotek, arbetarbibliotek m.m. inom parentes. Genom kungörelsen 1905 slog begreppet folkbibliotek som överordnat begrepp igenom med underavdelningar som församlingsbiblio-tek, kommunbibliotek och föreningsbibliotek. Att Palmgrens förslag att ha begreppet allmänna bibliotek som övergripande begrepp för dessa bibliotek ej kom att bli riksdagens beslut 1912 är ej svårt att förstå. Det var ju ej endast inom arbetarrörelsen, som begreppet folk användes i många sammanhang som i tidningsnamnet Folkviljan, Folkets park m.m. Det var även gångbart inom den liberala bildningsrörelsen med t.ex. Folkbildningsförbundet och tidskriften Folkbiblioteksbladet. Dåvarande vänstern i svensk politik, d.v.s. socialdemo-kraterna och liberalerna, samarbetade politiskt och kom att bilda flera ministä-rer redan före det första demokratiska riksdagsvalet 1921. Värt att notera är att folkskollärarna vid ett möte 1898 använde begreppet offentliga bibliotek som överordnat begrepp.

Vi återvänder nu till Pooles definition av begreppet public library från 1876 och Deweys syn på bibliotekens uppgifter 1897. Utifrån Pooles formuleringar kan vi se en intressant skillnad mellan USA och Sverige. I USA handlade det om att biblioteket inte endast var till för vetenskapsmän och högutbildade i övrigt utan för hela befolkningen. I Sverige däremot gällde det att utveckla biblioteket från ett bibliotek för dem med ”blygsamma intellektuella fordringar”

till ett ”välbeläget, välförsett och välordnat allmänt offentligt bibliotek”, där

”hög och låg, fattig och rik kunna samlas” för att tala med Palmgrens ord. När vi betraktar den svenska folkbibliotekspolitiken i början av 1900-talet kan vi se att det som behövdes för att angripa samhällsproblemen bl.a. ansågs vara ”an aggressive educational force in every society”. De gamla sockenbiblioteken räckte ej för detta. Något nytt mer utvecklat behövdes. Beträffande Deweys ord kan vi samtidigt konstatera att det länge var studiecirkelbiblioteken som fick fylla funktionen ”to reach almost the door of every household”. Det kommu-nala biblioteket kunde ej klara av detta förrän senare då det utvecklats med fili-aler, bokbussar och uppsökande verksamhet.

En funktion som varit central för folkbiblioteken och deras föregångare under deras 200-åriga existens är läsandets betydelse. I Bibliotekslagen 1996 sätts främjande av läsning och litteratur främst av de uppgifter folkbiblioteket har (Bibliotekslag 1996:1596). I den förnyade folkskolestadgan från 1882 står det att sockenbiblioteken skall väcka och underhålla lusten för god läsning. Här

ser vi klara paralleller. Kring sekelskiftet 1900 var det vanligt att man såg läsning av folkbibliotekets böcker som ett medel att motverka ”ungdomens förvildning” och ett skydd för ungdomen mot att ”nedsjunka i låga och simpla njutningar och tidsfördriv”.

Vad har då staten betytt för folkbiblioteken i Sverige under de senaste knappt 200 åren? Vi ser att åligganden i stadgor, som i folkskolestadgan 1842, ej ledde till några speciella resultat då de ej följdes upp av ekonomiska och/eller personella resurser. Tiden skall också gärna vara mogen för frågans utveckling.

Justitiekanslerns ingripande kombinerat med tillkomsten av folkskoleinspekt-ionen fick stor betydelse för utvecklingen av sockenbiblioteken under 1860-talet. Här spelar gynnsamma förutsättningar i samhället in såsom kommun-reformen 1862, riksdagskommun-reformen 1866, tidningarnas expansion m.m. Detta var också en tid under vilken många bildningscirklar och arbetarföreningar kom till stånd. Vi har också sett den snabba utvecklingen inom området under 1900-talets inledning. Avoghet mot statliga insatser kläddes ofta i ord om fri utveckl-ing av biblioteken utan statlig inblandnutveckl-ing. De mest konservativa var alltså emot den kontroll av verksamheten som statsbidrag till biblioteken och till-komsten av en statlig myndighet skulle kunna innebära. Vi ser här hur de argument som används i debatten ej synes vara de verkligt bakomliggande. De accelererande samhällsproblemen under åren kring första världskriget gjorde att alltfler började se folkbiblioteken som ett medel för att angripa dessa problem.

Personer inom högern, som Valfrid Palmgren, kunde vara enig med liberaler och socialdemokrater om detta. Palmgrens rättframma och föga diplomatiska sätt att närma sig frågan kan förstås dels utifrån att hon ej hade några etablerade intressen inom området men också utifrån egen doktorsgrad och uppväxt i en familj som gav gott självförtroende också till sina döttrar. Hennes far Karl Edvard hade t.ex. året före Valfrids födelse 1877 startat Europas första samläro-verk med undervisning ända upp till studentexamen.

Att det är fråga om politik när staten, kommuner, föreningar och enskilda agerar eller ej agerar i folkbiblioteksfrågan syns mig uppenbart. Frågan gäller hur politiken skall betecknas. Länge handlade det huvudsakligen om utbild-ningspolitik. Från slutet av 1800-talet kan den också betraktas som en del av socialpolitiken. Några stänk av näringspolitik och litteraturpolitik märks också i vissa uttalanden. Folkbiblioteken kom dock att fram till 1970-talet främst ingå i utbildningspolitiken. Det var då kulturpolitik slog igenom som politiskt be-grepp. Frågan är vad de ligger i dag. Ingår de nu främst i utbildningspolitiken igen? Samtidigt kan bibliotekspolitik ses som ett eget politikområde alltifrån grundandet av Sveriges Allmänna Biblioteksförening 1915 med tidskriften Biblioteksbladet året därpå. Detta accentuerades tydligt med tillkomsten av bibliotekslagen 1996 och Svensk Biblioteksförenings kampanj Library Lovers under senare år.

KAPITEL 3