SAMVERKAN I RATIONALISERINGENS TECKEN : 1950–60 - TAL Med gynnsam biblioteksutveckling och ökande professionalisering av
1926-1972 . BIBLIOTEKSSKOLAN VID SKOLÖVERSTYRELSEN
Det är inte alldeles klart hur det gick till när biblioteksskolan bildades. Starten skedde dock inte i skymundan utan annonserades klart och tydligt i Biblioteks-bladet (figur 1).
Centralmakten
Det finns ingenting som tyder på att regering och riksdag har varit inblandade i tillkomsten av den utbildning, som kom att kallas Statens biblioteksskola eller Skolöverstyrelsens biblioteksskola. Regeringen har tydligen nöjt sig med att biblioteksbyrån inrättats och sedan låtit viktiga policybeslut fattas på myndig-hetsnivå. Emellertid är utredningsväsendet en del av centralmaktens funktioner.
En av Statens offentliga utredningar spelade med stor sannolikhet en betydande roll vid tillkomsten av biblioteksskolan. Folkbildningssakkunnigas betänkande (SOU 1924:5) innehöll en kraftig markering till förmån för en biblioteksskola.
Dessutom hade man en slagkraftig idé om hur verksamheten skulle kunna finansieras. En del skulle komma från en särskild del av konsulentbyråns anslag;
en annan del skulle finansieras med avgifter från deltagarna.
Bibliotekskonsulenterna
Bibliotekskonsulenterna hade ett stort manöverutrymme. Som framgår av Magnus Torstenssons kapitel i denna bok hade de ett särskilt ansvar för och makt över statens bidrag till kommunala och folkrörelseägda folkbibliotek.
Någon av konsulenterna var redaktör för Biblioteksbladet. Det var visserligen Sveriges Allmänna Biblioteksförening (SAB) som ägde Biblioteksbladet men
någon av konsulenterna satt alltid i styrelsen för föreningen; Knut Tynell var även ordförande en period. Samarbetet mellan konsulenter och biblioteks-förening bär något av en personalunion över sig, med konsulenterna som den dominerande parten. Svenska folkbibliotekarieföreningen (SFF; folkbiblioteka-riernas fackförening) var en tredje samarbetspartner inte minst ifråga om texter till BBL. Samarbetet gällde även mellan biblioteksföreningen och fackföre-ningen. Således blev den fackliga lönefrågan, med Bianca Bianchini28 som särskilt drivande, ett huvudnummer för somliga av biblioteksföreningens möten. Även konsulenterna engagerade sig i lönefrågan, vilket framgår av hand-lingar i Riksarkivet. Särskilt uppmärksammade konsulenterna centralbiblioteka-rien Nils Genells utredning (1938). Centralbibliotekarierna (senare benämnda länsbibliotekarier) kom till 1930 i samband med att statsbidragen till folkbiblioteken fick en betydelsefull förstärkning (jämför Frenander i denna volym). På det viset fick konsulenterna en förlängd arm (många armar) ut i länen. Där kunde de vara nyttiga till exempel i arbetet med att förstärka och harmoniera utbildningen under den förpraktik som fordrades för att bli antagen till biblioteksskolan. Centralbibliotekarien Folke Nosslin i Malmö var den som särskilt engagerades för att göra en kartläggning av vilka modeller för biblioteks-elevernas praktiska tjänstgöring som fanns (SE/RA/420262/19 Ö II 7-9).
De tre organisationerna i toppen på den svenska bibliotekspyramiden har drag av korporationer och de agerar med Biblioteksbladet som bas.29 Ett korporativistiskt sätt att bedriva politik var en gångbar ideologi under den period som behandlas här, så samarbetet framstod antagligen som praktiskt och effektivt och snarare ägnat att framkalla samförstånd än som något som kunde framkalla jäv. Den situation som skisserats ovan kan vara en förklaring till att konsulenterna ansåg sig ha mandat att inrätta en biblioteksskola, i synnerhet som de kunde hämta en viss legitimitet från Folkbildningssakkunnigas (SOU 1924:5) pekpinne.
Den första bibliotekskursen 1926 är väl dokumenterad såväl i arkiv som i Biblioteksbladet (Skolöverstyrelsen F Ia/1; Tynell 1927). I de nämnda arkiv-handlingarna noteras kungörelsen av kursen och den uppenbarar sig också i Biblioteksbladet 1925 (Bibliotekskurs 1925). Denna händelse utgör grundandet av den första biblioteksskolan i Sverige.
28 Biblioteksassistent vid Stockholms stadsbibliotek, därefter stabsbibliotekarie vid för-svarsmakten, senare stadsbibliotekarie i Norrköping.
29 Temat med korporativistiska tendenser i beslutsfattande tas upp på flera platser i boken.
Figur 1. Källa till bild: Bibliotekskurs (1925) BBL vol.10:154.
Däremot går det inte i källmaterialet att hitta några formella överväganden eller beslut kring inrättandet av biblioteksskolan, i varje fall inte i de delar av Skolöverstyrelsens arkiv som berör biblioteksskolan. Den som fick bära tyngsta
bördan vid bildandet, genomförandet och utvärderingen av ”bibliotekskursen”
var Knut Tynell, som just 1926 efterträdde Fredrik Hjelmqvist, som förste bibliotekskonsulent. Hjelmqvist övergick i sin tur till att bli stadsbibliotekarie vid det nybildade Stockholms stadsbibliotek. Tynell noterade problem med otillräcklighet vid sin utvärdering av den första kursen. Konsulenterna arbetade oförtrutet med frågan under de följande decennierna. Om man granskar kurs för kurs i en enda följd framstår en bild av upprepning och oföränderlighet.
Studerar man arkivhandlingar utöver kursdokumenten kommer det fram en annan bild särskilt om man granskar över den långa tidsperiod, som det är frågan om.
Tiden för att vistas på plats för själva biblioteksskolan kunde inte förlängas hur mycket som helst. Fyra månader kunde kanske bli sex eller sju, men där någonstans gick smärtgränsen. Även om skolöverstyrelsen hade vissa anslag för skolan så var den avgiftsfinansierad av kursdeltagarna. Deras uppehälle utanför hemorten var kostsamt. Man kunde emellertid effektivisera andra delar av utbildningen.
En gedigen utbildningsbakgrund var en av fordringarna, som från början inte var formulerad, men som framgår när man studerar hur urvalet av de antagna ser ut. Akademisk träning var inte något som biblioteksskolan var rustad för; den skulle vara avklarad före biblioteksskolan. På 1920-talet hade en högre lärarinneexamen hög status liksom förstås i ännu högre grad akademiska examina. Studentexamen och fullgjord åttaklassig flickskola var en utbildnings-nivå som tydde på intellektuella ambitioner. Som framgår av citatet (s. 235, SE/RA/ 420262/19/F I a/33) blev man på 1940-talet mer beredd att explicit formulera sig om det akademiska kravet.
Erfarenhet av praktiskt biblioteksarbete var ett antagningskrav som formule-rades redan från begynnelsen. Den kunde vara av varierande omfattning och kvalitet och här kunde insatser göras. Centralbibliotekarien Folke Nosslin i Malmö engagerades på 1930-talet för att göra en kartläggning av vilka modeller för bibliotekselevernas praktiska tjänstgöring som fanns. Vid möten med centralbibliotekarierna arbetade konsulenterna för att uppnå en enhetlighet vid utformningen. Det formulerades planer för vad som skulle ingå. Erfarenhet värderades olika beroende på bibliotek. Dock fästes stort avseende vid de grade-rade betyg på avlagd praktik som avkrävdes av bibliotekschefen.
Om 1930-talet handlade om graden av kvalitet på bibliotekserfarenhet och 1940-talet om utbildningsbakgrund, så handlade 1950-talet om att intensifiera utbildningsinnehållet. Vid Uppsala stadsbibliotek startade Folkbibliotekens korrespondensinstitut 1953 under ledning av centralbibliotekarien Paul Harnesk. Det är inte tydligt i materialet vad som låg bakom beslutet eller varför det genomfördes just då. Kunskaper i katalogisering klassifikation och hand-böcker skulle enligt planeringen av praktikperioden inhämtas under den tiden.
Genomförandet av praktikplanen varierade mellan praktikbiblioteken som på
ett sätt som oroade konsulenterna ända sedan 1930-talet. En korrespondenskurs skulle skapa likformighet i kunskaper mellan deltagarna och gav konsulenterna kontroll över deltagarnas kunskapsnivå med hjälp av den förlängda armen av en centralbibliotekarie. Kursbreven behandlade katalogisering, klassifikation och handböcker. Kursen avslutades med skrivningar och betygssattes i alla tre ämnena på en sjugradig skala. Kursen var avgiftsfinansierad av kursdeltagarna (Folkbibliotekens korrespondensinstitut 1953-1973). Eftersom den var tänkt att fullgöras under bibliotekspraktiken kanske inte avgiften kändes betungande.
Praktiken var i de flesta fall avlönad. På det sättet frigjordes tid vid undervis-ningen på plats vid biblioteksskolan. Man kan se korrespondenskursen som ett sätt att komma åt en del av den otillräcklighet som Tynell noterade 1926, vid sidan av att förlänga kurstiden på plats i Stockholmstrakten.
Utbildningen bestod av förpraktik, korrespondensstudier samt studier på plats på Sveavägen eller senare i Solna. Alla tre delarna utmärktes av multipla utvärderingar, i de flesta fall utförda enligt en sjugradig skala. Utöver doku-menterade kunskaper utvärderades särskilt elevernas lämplighet; man kan lägga märke till att terminologin för studenterna var just elever. En slutsats att dra av konsulenternas verksamhet med biblioteksskolan är att man verkade för biblio-tekariekårens akademiska status och professionalisering. Tidigare studier visar att ambitionen lyckades och att en kader av folkbibliotekarier skapades som med all rätt skulle kunna sägas ha format en profession (Seldén 2007a).
Figur 2: Utbildningsbakgrund för bibliotekarier (inte bara folkbibliotekarier) 1870-1960-tal efter utbildningsår. Källa: Data från fyra biblioteksmatriklar (jfr Seldén 2007a).
1870-‐ 1900-‐ 1910-‐ 1920-‐ 1930-‐ 1940-‐ 1950-‐ 1960-‐
AKADEMIKER 39 39 50 49 78 75 82 97
ICKE AKADEMIKER 61 61 50 51 22 25 18 3 0
10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
ANDEL I PROCENT
UTBILDNINGSBAKGRUND FÖR BIBLIOTEKARIE 1870-‐1960
Något som framstår som särskilt tydligt vid granskningen av konsulenternas verksamhet med biblioteksskolan är deras benägenhet för utvärdering, betygs-sättning och kontroll. Med de kunskaper som de skaffade sig om varje individ måste deras uppfattning och kunskaper om hur folkbiblioteksverksamhet bedrevs ute i landet ha varit smått fenomenal. Med hjälp av den återkommande utgivningen av matriklar som utomordentligt detaljerat30 förtecknade den del av biblioteksarbetarna, som ”räknades”, kunde kontrollen över vilka som rätteligen tillhörde folkbibliotekariekåren ytterligare säkerställas (Seldén 2007a).
Ledning och styrning av bibliotekarieutbildning låg sålunda från 1926 och fram till 1972 vid en statlig myndighet, ett ämbetsverk, skolöverstyrelsen. All policy var delegerad till ett från regeringen självständigt ämbetsverk. Inrättandet av biblioteksskolan var alltså ett policybeslut på myndighetsnivå. Regeringen intog en passiv hållning.
Med tanke på att arkivet efter konsulenterna är mycket välbevarat, så är det också anmärkningsvärt att de båda viktiga politiska besluten om att kräva akademisk examen för inträde på skolan och om att inrätta ett korrespondens-institut inte är tydligt dokumenterade.
Agenter vid sidan av centralmakt och myndigheter
Under 1950-talet förekom initiativ för att förändra bibliotekarieutbildningen, men sådden föll på hälleberget. Två förslag kom från intresseorganisationer.
Svenska folkbibliotekarieföreningens utbildningskommitté (1952) föreslog en femårig folkbibliotekarieutbildning vid ett särskilt institut i stiftelseform.
Förslaget sköts i sank av en intern protestskrivelse, som utgjorde en plaidoyer för vikten av en akademisk utbildning som grund för att utöva bibliotekarie-yrket. Det är intressant att förslaget finns med som bilaga till biblioteksför-eningens utbildningsförslag (Sveriges Allmänna Biblioteksförenings utbildnings-kommitté 1956). SAB ville antagligen därmed understryka att behovet av en utbildningsreform uppmärksammats även tidigare. Det är möjligt att SÖ:s negativa inställning var känd även om den inte kom på pränt förrän långt sen-are (se nedan).
Sveriges Allmänna Biblioteksförenings utbildningskommitté presenterade 1956 ett förslag på utbildningens innehåll. I kursfordringarna ingick två måna-ders provtjänstgöring med en månad vardera vid vetenskapligt allmänbibliotek och folkbibliotek. Kommittén skisserar utförligt innehållet i ettbetygs-, tvåbe-tygs- och trebetygskurser, vilka skulle distribueras vid fyra universitet och hög-skolor. Parallellt med tvåbetygskursen skulle praktikanttjänstgöring förekomma,
30 Födelseort, faderns yrke, examina, tjänstgöringar, studieresor, publikationer, gifter-mål, makes namn, barns namn mm.
vilka uppgifter tillsammans beräknades till 2 terminer. Ettbetygskursen beräk-nades till en termin. Trebetygskursen var individuell och inkluderade en upp-sats (1956, s. 606ff.).
Tillsättandet av utredningen hade en förhistoria i två konferenser, 1954 och 1955, med deltagare från folkbibliotek, vetenskapliga bibliotek och SÖ:s biblio-tekssektion, varvid det uttrycktes intresse för en gemensam grundutbildning.
SAB:s utbildningskommitté konstaterar själv att “Redan kommitténs samman-sättning anger att utredningsuppdraget avsåg utbildning av bibliotekarier vid såväl folkbibliotek som vetenskapliga allmän- och specialbibliotek” (1956 s. 595, 589).
I bilagor redovisades, som nämndes ovan, SFF:s utbildningskommittés förslag från 1952 liksom uppgifter om Folkbibliotekens korrespondensinstituts undervisning, Statens biblioteksskolas kursplan och en kursplan från Kungliga Bibliotekets kurs i allmän bibliotekskunskap (1956).
På hösten 1957 uppvaktades ecklesiastikministern av SAB:s utbildnings-kommitté, som önskade åtgärder för en reform av bibliotekarieutbildningen.
Departementet remitterade förslaget till SÖ, Tjänstemännens centralorganisat-ion (TCO), Sveriges akademikers centralorganisatcentralorganisat-ion (SACO) och Universitets-kanslersämbetet (UKÄ). UKÄ remitterade i sin tur till universiteten. Uppsalas och Lunds universitet ställde sig förhållandevis positiva till förslaget medan det i Göteborg avvisade utbildningen som ovetenskaplig (SOU 1969:37 s. 34, 46).
Efter ett anmärkningsvärt dröjsmål sköt Skolöverstyrelsen förslaget i sank 1961 i ett remissyttrande till regeringen. Som motiv för dröjsmålet angavs att man hade velat avvakta rationaliseringsutredningen (jämför Limberg respektive Lindberg i denna volym) och skrev vidare att
Rationaliseringsutredningsundersökningens material framhäver, att folk-bibliotekarieyrket ifråga om kunskapsfordringar och arbetsuppgifter har en markerad särart och klart skiljer sig från andra bibliotekariekategoriers arbete. (SE/RA/420262.19 Ö IV:12 Koncept till skrivelse till kon-ungen)31
Vid denna tid agerade alltså konsulenterna för att behålla sin egen biblio-teksskoleverksamhet och argumenterade med hjälp av särartsargumentet; se nedan. (jfr Seldén & Sjölin 2003 s. 40f.)
Stockholms stadsbibliotek, med stadsbibliotekarien och professorn i slaviska språk Knut Knutsson som drivande, var en agent med makt och resurser att agera utanför statens och bibliotekskonsulenternas räckhåll och kontroll.
31 Det är intressant att bibliotekskonsulenten Hjelmquist dels var ledamot av Ratio-naliseringsutredningen och dels kontrasignerade generaldirektörens skrivelse till konungen, dvs. regeringen.