EN JÄMFÖRANDE ANALYS AV TVÅ STATLIGA UTREDNINGAR Mats Dolatkhah

INLEDNING

1900-talet skulle bli barnets århundrade, tänkte sig Ellen Key alldeles innan seklet bröt in. Idag, alldeles efter dess slut, finns det goda skäl att tänka sig 1900-talet också som ett folkbibliotekens århundrade. Biblioteksreformerna i början av 1900-talet markerade en tydlig vilja från statsmakterna att stödja och underbygga bibliotek avsedda för breda befolkningslager. Samma sorts vilja kom sedan till politiskt uttryck flera gånger under de följande hundra åren.

Idag diskuteras folkbibliotekens traditionella funktion och legitimitet ofta i relation till de nya medietekniker som ökat i betydelse mot seklets slut. Ett område där diskussionen är särskilt intensiv gäller folkbibliotekens uppdrag i förhållande till barn och unga, mot bakgrund av hur gruppen utvecklar nya medievanor. I den bibliotekslag, som är ett uttryck för vår tids politiska vilja avseende sammanhanget mellan barn, bibliotek och läsning, ges folkbiblioteken i uppdrag att stimulera barn och unga till läsning och erbjuda böcker, men också andra medier och informationstekniker. Uppdraget kräver att biblioteken utvecklar ett balanserat förhållningssätt i ett föränderligt medielandskap.

Jag menar att en god historisk förståelse för den politiska viljan måste vara en del av det balanserade förhållningssätt som krävs idag. I detta kapitel inrym-mer jag dock inte studier av skolbibliotek, skola och formell utbildning, eftersom relationen mellan barnet och skolbiblioteket där ges av de förutsätt-ningar som finns inom det formella utbildningssystemet (se Juncker 2011 och Limberg, denna volym).

I denna undersökning gör jag nedslag i två statliga utredningar som berört frågan om folkbibliotekens roll för barn. Den första är Valfrid Palmgrens biblioteksutredning från 1911 (Munch-Petersen 1911), som är utförligt omskriven på andra platser i denna volym. Den andra är betänkandet (2006) från kommittén Aktionsgruppen för barnkultur som tillsattes av regeringen 2004. Valet av Palmgrens utredning motiveras av att den ligger precis i början av den period som denna volym intresserar sig för, och valet av utredningen 2006 är gjort då den ligger i slutet av perioden och är tydligt orienterad mot

barnkultur. Aktionsgruppen gjorde också en kartläggning av barnkulturen: Det ser lite olika ut... (SOU 2006:45b). Betänkandet bygger på kartläggningen, men jag går här inte in analytiskt i kartläggningen som text, utan fokuserar på betän-kandet som är av en mer utpräglat argumenterande och diskuterande karaktär.

Min ansats är inspirerad av Joacim Hanssons (1997) historiskt jämförande studie av folkbiblioteksideologin i Palmgrenutredningen respektive kultur-utredningen 1995, även om jag snarare är på jakt efter en barnbiblioteksideo-logi. Hansson lyfter särskilt fram de ideologiska likheterna mellan utredning-arna. I båda finns exempelvis på övergripande nivå ett demokratiskt och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Därutöver finns ett makt- och ansvarsperspek-tiv som karakteriseras av att folkbiblioteken ses som en lokal angelägenhet. Den huvudsakliga förändringen under seklet gällde inte primärt ideologins bestånds-delar, utan snarare hur folkbibliotekens funktion i samhället legitimerades, menar Hansson. Medan Palmgren såg dem som medel för att åstadkomma en önskvärd utveckling, såg kulturutredningen dem som medel för att hindra en oönskad utveckling.

Jag har alltså ingen ambition att täcka den hundraårsperiod som är föremål för denna volym, utan mitt arbete går ut på att spegla två historiska dokument i varandra. Tidsrymden mellan texterna är avsevärd, och det är hisnande, kanske halsbrytande, att tänka sig att det är meningsfullt att göra ”jämförelser” mellan dem. Ändå tror jag att det på mer övergripande nivå kan vara intressant att ställa samma frågor till båda texterna, åtminstone tentativt: Vad ska biblioteket göra för barnet, och varför? Vilka likheter och skillnader finns i sättet att fram-ställa barnbiblioteket och dess förhållande till barn?

Som utgångspunkt för min studie använder jag några idéer från tidigare barnbiblioteksforskning. Den forskning som bedrivs om barnbibliotek använder sig ofta av ett sätt att tänka som utvecklats inom historisk och samhällsveten-skaplig barndomsforskning. Det är därifrån jag hämtar mitt perspektiv i denna text. Stora delar av den moderna barndomshistoriska forskningen växte fram efter Philippe Ariès studie av barndomens historiska framväxt i Europa (1960, sv. övers. 1982). Ariès hävdade att någon uppfattning om barndomen som distinkt och tydligt avskiljd från vuxenheten inte fanns på medeltiden, utan att barndomen som begrepp hade växt fram under en specifik historisk period i Europa. Senare forskning har ofta kritiserat Ariès, och har snarare intresserat sig för hur föreställningar om barndom ser olika ut i olika historiska situationer.

Vanligtvis är man då betydligt mer försiktig med påståenden om att barndomen

”inte fanns” under den ena eller andra perioden (Prout & James 1990). Icke desto mindre har den historiska forskningen bidragit till att uppfattningar om barn och unga idag kan utforskas som historiska och sociala konstruktioner snarare än som oproblematiska uttryck för en naturlig ordning.

I en nyligen utgiven antologi om barnbiblioteksforskning (Rydsjö, Limberg

& Hultgren 2011) skriver Barbro Johansson (2011) att ett paradigmskifte ägde rum i den sociologiskt orienterade barndomsforskningen ungefär 1990 (jfr Rydsjö & Elf 2007). På ett sätt som liknade hur genusforskningen tidigare hade problematiserat kön, uppmärksammades och ifrågasattes vid denna tid också flera ”strukturella ojämlikheter” mellan vuxna och barn, som tidigare tagits för givna och ansetts som naturliga: ”[Forskarna] konstaterade att barn inte möts och behandlas som ’human beings’ utan som ’human becomings’, människor i vardande, ännu inte riktigt färdiga och utvecklade” (Johansson 2011, s. 35).

Detta synsätt var man alltså kritisk mot, och istället hävdade man barnet som

’being’ med uppmärksamhet på barnets rätt till ett liv i nuet som barnet självt upplever som meningsfullt. Det nya synsättet låg också i linje med FN:s barn-konvention.

Själv menar Johansson, med utgångspunkt i Deleuzes filosofi, att såväl barn som vuxna kan betraktas som ”becomings”, i den meningen att vi alla, i relation till varandra och den fysiska världen, alltid är inbegripna i en ständig tillblivelse.

Med detta perspektiv – som, märk väl, blir ett sorts människoperspektiv snarare än ett specifikt barnperspektiv – kan barnforskare och barnbibliotekarier undvika att falla in i förutbestämda kategoriseringar och generaliseringar, och betrakta verklighetens komplexa situationer som möten mellan unika individer och ting (Johansson 2011).

Den studie som jag gör är dock inte – i empirisk mening – en studie av barn, utan en studie av politik och politiska texter. Även om jag delvis kan sympatisera med Johanssons perspektiv, kan jag ju inte nödvändigtvis förvänta mig att samma perspektiv kommer till uttryck i texter från andra historiska perioder och sammanhang. Snarare är det min uppgift att likt den barndoms-historiska forskningen studera olika uppfattningar om barn och barndom. På den nivån tänker jag mig att begreppen om barn som beings och/eller becomings är analytiskt användbara för att identifiera och diskutera olika histo-riska uttryck. Med hjälp av begreppsparet ramar jag in mina frågor ovan: är de barn som barnbiblioteket ska förhålla sig till och göra något för, beings eller becomings?

Med denna teoretiska utgångspunkt blir det min analytiska uppgift att undersöka gestaltningar av barn och bibliotek i texter. Jag har då hämtat några idéer från diskursanalytisk teori för att tolka och diskutera texterna. Diskurs-analys kan sägas vara en paraplybeteckning på en uppsättning varierande teore-tiska och metodologiska ansatser, vilka behandlas i en omfattande litteratur (se t.ex. Winther Jørgenssen & Phillips 2000), och som även tillämpas inom biblioteksforskning (se t.ex. Hedemark 2009).

Det jag särskilt tar fasta på är att texter, politiska och andra, kan ses som instrument för maktutövning. Det sker inte bara genom att man uttryckligen utfärdar bestämmelser och förslag, utan också mer subtilt genom att texter skildrar världen på ett sätt som passar för ett givet socialt intresse. Genom att den pekar ut vissa problem men utesluter andra ur en sådan skildring, kan en text att se som ett uttryck för maktutövning. Det betyder inte att textens avsän-dare medvetet och reflexivt eftersträvar den maktutövningen, men att texten i sig bidrar till den, genom att icke desto mindre forma en viss bild av verklig-heten.

Därför behöver jag också vara uppmärksam på vad som inte sägs i en text, vilka problem och frågor som inte får plats i verklighetsbilden och vilka outsagda grundförutsättningar ett visst uttalande vilar på. Just genom en jäm-förelse mellan två historiska texter finns förutsättningar för att uppmärksamma vad som sägs och inte sägs i respektive text, och vilka områden som berörs i den ena, men inte den andra.

Begreppsparet being och becoming ser jag alltså som två olika förutsätt-ningar för diskursiva uttalanden om barn och unga. Jag tänker mig då inte nödvändigtvis att fullt utvecklade resonemang om barn och barns behov finns uttalade i texterna, utan att det sätt på vilket man talar om dem kan bygga på sådana uppfattningar. Det behöver kanske inte heller vara så att en text fullt ut omfattar det ena eller det andra perspektivet, utan att båda finns med, men på olika sätt eller på olika nivåer.

Rent praktiskt har jag gått tillväga så att jag utifrån dessa förutsättningar har läst utredningstexterna, och gjort särskilda närläsningar av de passager som behandlar relationerna mellan bibliotek och barn. Det är det perspektiv jag betraktar utredningarna från, och det som faller utanför den ramen kan här inte ges utrymme.

UTREDNINGARNA

I detta avsnitt undersöker jag de två valda texterna. Jag börjar med en genom-gång av de delar av Palmgrens text som är relevanta, och fortsätter därefter med Aktionsgruppens betänkande. I framställningarna redogör jag också mycket kortfattat för texternas sammanhang. Framställningen ligger till grund för den analys som görs i diskussionsavsnittet med utgångspunkt i de ovan beskrivna idéerna.

Palmgrens utredning

Valfrid Palmgren var själv engagerad i barnbiblioteksfrågor, och på hennes initiativ öppnade 1911 Stockholms barn- och ungdomsbibliotek. Det var ett modernt barnbibliotek som manifesterade flera av de idéer som hon vid samma

tid förde fram i skrift. Biblioteksväsendet i Sverige var vid denna tid splittrat och heterogent. Det gällde i mycket hög grad också bibliotek som användes av eller avsågs för barn. Åke Åberg menar att läget innan Palmgren var “rörigt, ojämnt, mest mörkt”, även om det fanns “ljuspunkter” i “utkanten av fältet”

(1999, s. 7).

Palmgrens omvärld präglades dock av kulturell, politisk och pedagogisk förändring. Den omvärld och de kulturpolitiska intressenter som Palmgren presenterade sin utredning för, hade några år innan funnit en älsklingsfiende i den amerikanske skräplitteräre detektivkaraktären Nick Carter (se Boëthius 1989). I kampen mot "smutslitteraturen" kunde olika politiska läger enas, och Nick Carter fick ett stort symboliskt värde i denna häftiga debatt med stark karaktär av moralisk panik. Delvis som en respons på debatten kom vissa förlag att satsa på utgivning av billiga kvalitetsböcker (Boëthius 1989; Furuland 1991).

Folkskolan och pedagogiken var också under debatt (se Limberg, denna volym). En fråga med viktiga ideologiska bottnar gällde Läsebok för folkskolan, som med sina ofta abstrakta budskap om underdånighet, fosterlansdskärlek och fromhet i vissa läger framstod som starkt föråldrad (Furuland 1991). Sveriges Allmänna Folkskollärarförening, som i flera avseenden verkade radikalt, tog initiativ för att ta fram en serie nya läseböcker. Serien kom att omfatta bland annat Nils Holgersson och Sörgården (se Ollén 1996). Då Palmgren gjorde sin utredning var serien under utgivning. Ellen Keys idéer om barn och barnupp-fostran, som nämndes i början av kapitlet, kan ses som en sorts samlingspunkter för dessa nya strömningar, som var delar av den omvärld som Palmgrens utred-ning verkade så framgångsrikt i.

Palmgrens text (Munch-Petersen 1911) är omskriven med utförlighet på andra håll i denna volym, så här görs ingen allmän sammanfattning.

I den politiska frågan om statsbidrag till biblioteken, vars historik Palmgren redogör utförligt för, kan man notera att några riksdagsledamöter som engage-rade sig inför 1905 års reform, utgick från att ungdomen befann sig i ett till-stånd av ”förvildning”, och att god läsning – ombesörjd genom offentliga boksamlingar – kunde vara ett sätt att motverka detta (s. 34). I den politiska diskurs som Palmgren genom sitt arbete kom att fortsätta, fanns alltså alldeles innan hon tog vid, ett sådant argument.

Skolbiblioteken behandlas utförligt på annan plats i denna volym (Limberg).

För våra syften är det icke desto mindre värt att notera hur Palmgren påpekade att det i många fall var svårt att skilja kommun-, socken- och församlings-biblioteken från skolförsamlings-biblioteken. De olika bibliotekstyperna kunde finnas i folkskolans lokaler, och fylla liknande uppgifter. Vilka funktioner ett visst bibliotek faktiskt hade, kunde inte avgöras enbart av namnet (s. 44). Hon

spårade även frågan om skillnaden mellan skolbibliotek och sockenbibliotek historiskt (s. 12-16; se även Frenander, denna volym och Torstensson, denna volym).

Palmgren ville i princip renodla de olika funktionerna – att skolbibliotek skulle tjäna skolan och dess lärjungar och att de andra biblioteken borde tjäna ortens allmänhet (i vilken barn och unga explicit också tänktes ingå, se nedan).

Däremot behövde de två bibliotekstyperna samarbeta, särskilt ”…när det gäller att icke lämna ur sikte den ur skolan nyss utsläppta ungdomen…”, som till-sammans med de ungdomar som fortfarande gick i skolan, borde samlas till

”…läs- och sagoaftnar, studiecirklar och läsklubbar m. m. dyl., vid hvilken verk-samhet bibliotek och bibliotekarier alltid böra bilda medelpunkten” (s. 59).

En återkommande idé i Palmgrens text var alltså att det allmänna biblioteket skulle ta vid där skolans uppgift slutade. Men barn och unga i skolåldern såg hon likväl en grupp som de allmänna biblioteken också skulle vara till för.

Liksom Palmgrens vision innefattade att det offentliga biblioteket skulle kunna samla alla samhällsklasser (se Frenander, denna volym), så skulle också alla åldersgrupper kunna rymmas under dess tak (s. 49-50).

Till skillnad från bildningsmedel som föreläsningar kunde ett offentligt, allmänt bibliotek

…äfven bereda det minsta lilla barn glädje, trefnad och nyttig sysselsätt-ning genom att bjuda det vackra, dess färg-, form- och smaksinne utvecklande bilderböcker, genom att skänka dess fantasi den näring, som ett barns sinne ovillkorligen kräfver (s. 49).

Barnets fantasi behövde enligt Palmgren vårdas och omhändertas, för lämnad åt sig själv skulle den bli ett ”…lättfångadt rof för osunda och skadliga inflytelser” (ibid.).

Då Palmgren drog upp riktlinjerna för bokurval talade hon samtidigt om skolbibliotek och de allmänna bibliotekens barnavdelningar. Fortfarande renodlades dock två olika funktioner – dels att understödja skolarbetet, dels att möta ”…ungdomens fullt naturliga och fullt berättigade kraf på ’roliga’ böcker”

(s. 72). Vad gällde det senare var det här återigen fråga om att ta upp kampen mot skräplitteraturen, kampen om barnets fantasi:

I vår tid, då Nick Carter-litteraturen kommit att spela en så stor roll, får barnbiblioteket icke glömma att i tid taga hand om barnafantasien och göra det på ett sådant sätt att, att biblioteket utgår som segrare i kampen mot Nick Carter. (ibid.)

Segern skulle dock inte komma att vinnas genom ”sedelärande”, ”uppfost-rande” och ”väckande” litteratur. Med denna riskerade man snarare att stöta bort barnen från biblioteket, menade Palmgren. Hon talade istället – inom

citationstecken – om de ”roliga böcker”, på vilka barnens krav var fullt berätti-gade (s. 72f).

Det var alltså fråga om att tillgodose barns egna önskemål och barns egen smak, inom gränserna för vad som kan räknas som god litteratur. Vi bör dock lägga märke till, att Palmgrens yttersta argument för ”roliga böcker” inte var deras rolighet, utan att deras uppfostrande funktion faktiskt var större än de explicit sedelärande, i och med att de förra ändå tänktes attrahera barnen till biblioteket. Den typ av böcker hon föreslog var sagor (H. C. Andersen), även-tyrsromaner (James Fennimore Cooper, Jules Verne), flickböcker (Frances Hodgson Burnett, Laura Fitinghoff, Ethel Turner), historiska romaner (Viktor Rydberg, Carl Georg Starbäck) och författare som Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Dessvärre var, enligt Palmgren, kompetensen om barnlittera-turen vid biblioteken alltför låg, och bokurvalet för barn och ungdomar syntes henne lågprioriterat. Hon frågade sig:

Har man glömt att ’den som vinner ungdomen, honom tillhör framti-den’, och att det i vår tid gäller att vinna ungdomen tillbaka från den råhet i smakriktning, seder och förströelser, som kolportagelitteratur och dåliga biografer gemensamt arbeta för att skapa? (s. 73).

Jag vill sammanfattningsvis påstå att Palmgrens utredning innehåller en bild av barnet och barnbiblioteket som har någotsånär skarpa konturer. Barnet som Palmgren formulerade definierades tydligt av sin fantasi. Fantasin var en kraft som på det ena eller andra sättet skulle komma till utlopp, och kraven på ”roliga böcker” såg hon därför som helt berättigade. Svallvågorna från Nick Carter-debatten märks dock explicit av i utredningen. I den värld som det fantasidrivna barnet levde i, fanns osunda och råa förströelser som kolportageromaner och dåliga biografer. Det var till dessa barnets fantasi skulle leda, om den inte omhändertogs och vårdades i tid. Lösningen var ”roliga böcker”, böcker som barnet självt betraktade som roliga, men som samtidigt – får vi anta – var fullt försvarbara med avseende på moralisk halt. De kunde också ha en uppfostrande funktion i att de skulle kunna locka barnet till biblioteket. Det allmänna biblioteket och dess roliga böcker skulle därmed bli ett vapen i kampen om barnets fantasi; en kamp som vid denna tid fördes mycket intensivt mot skräp-kulturen.

Aktionsgruppens betänkande

Ungefär hundra år senare skrevs alltså Aktionsgruppens text. Tidsrymden mellan de två texterna har i denna volym beskrivits av Frenander, med avseende på såväl övergripande politiska, samhälleliga och ekonomiska förändringar som folkbibliotekspolitiken mer specifikt. Utvecklingen av skolan och skolbiblio-teken har beskrivits av Limberg. Av stor betydelse för barnbiblioskolbiblio-teken mer

specifikt bör exempelvis också utvecklingen av den moderna barnlitteraturen ha varit (se t.ex. tolkningen av den barnlitterära traditionen i Wahlström 2011), liksom utvecklingen av en fritidskultur (Eskilsson 2000) och ett alltmer hetero-gent medielandskap.

Beslutet om att tillsätta en kommitté för att utreda barnkulturen togs 2 september 2004. Gruppens huvuduppgift skulle enligt bilagda direktiv vara att

”…lämna förslag på hur barnkulturens ställning kan stärkas” (SOU 2006:45a, s. 259). Därutöver skulle man ta initiativ till ”modellsamarbete mellan kommuner” och kartlägga barnkulturen. Aktionsgruppen överlämnade sitt betänkande Tänka framåt men göra nu: Så stärker vi barnkulturen, till dåvarande kultur- och utbildningminister Leif Pagrotsky i april 2006. Betänkandet hade som sagt föregåtts av en kartläggning, som dock inte analyseras här. Några månader efter Aktionsgruppens rapportering blev det ett regeringsskifte.

Utredningens betydelse kan dock märkas av i riksdagsprotokoll, där särskilt socialdemokraterna och vänsterpartiet hänvisat till utredningen i debatter med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (moderaterna).

Aktionsgruppens ordförande var Lotta Lundgren, som var verksamhetsledare vid Drömmarnas hus i Malmö, en ekonomisk förening som med ursprung i en teaterverksamhet arbetar med kultur, natur, och eget skapande, utifrån ett soci-alt engagemang. I övrigt fanns i gruppen i huvudsak representanter för kommunal och regional kulturförvaltning, men även representation från Dramatikerförbundet i Stockholm. Sekreterare var Kerstin Olander och Lotta Brilioth Biörnstad. Man hade även en anställd utredare (Anita Bashar Aréen).

Bland experterna som utsågs av utredningen märks särskilt Suzanne Osten, en representant från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd och Barnombudsmannens kommunikatör bland i övrigt huvudsakligen offentliga tjänstemän, utredare och sekreterare. Texten i sig är alltså inte en biblioteks-utredning, utan en kulturutredning. Arbetet skulle dock, enligt uppdraget, inriktas bland annat mot att utreda bibliotekens roll för läsfrämjandet (s. 27).

Barnkonventionen och det ”nya” synsättet på barn var tydligt i utredningen.

I inledningen deklarerades exempelvis att ett konsekvent barnperspektiv efter-strävats i utredningen: ”Det är för barnen vi ska skapa förutsättningarna. Inte för oss vuxna, eller enskilda konstarter” (s. 13). FN:s barnkonvention lyfts fram som ett styrdokument, och hade också åberopats i direktiven. Vidare hette det att barnets kulturupplevelse ska ”…respekteras som privat, unik och icke förhandlingsbar” (s. 223). Man exemplifierade med en passage ur en uppsats som handlar om hur barn i en förskolegrupp letade efter bilderböcker på biblioteket tillsammans med sin pedagog, och hur pedagogen inte respekterade barnens val av böcker eftersom hon hade egna syften (att hitta böcker som

I inledningen deklarerades exempelvis att ett konsekvent barnperspektiv efter-strävats i utredningen: ”Det är för barnen vi ska skapa förutsättningarna. Inte för oss vuxna, eller enskilda konstarter” (s. 13). FN:s barnkonvention lyfts fram som ett styrdokument, och hade också åberopats i direktiven. Vidare hette det att barnets kulturupplevelse ska ”…respekteras som privat, unik och icke förhandlingsbar” (s. 223). Man exemplifierade med en passage ur en uppsats som handlar om hur barn i en förskolegrupp letade efter bilderböcker på biblioteket tillsammans med sin pedagog, och hur pedagogen inte respekterade barnens val av böcker eftersom hon hade egna syften (att hitta böcker som