KUNGÖRELSERNA 1905 OCH 1912

Kungörelserna om statsbidrag till folkbiblioteksväsendet 1905 och 1912

Nedan presenteras kungörelserna om understöd av folkbibliotek 1905 respek-tive understödjande av folkbiblioteksväsendet 1912. Vi ser att kungörelsen

1912 hade större ambitioner än den 1905. Nu gällde det inte längre endast understöd till folkbiblioteken utan sådant till folkbiblioteksväsendet.

Vilka bibliotek skulle då ges statsbidrag? I kungörelsen 1912 nämns skol-bibliotek som en av bidragstagarna. De kunde erhålla mellan 15 och 150 kr. per år. I kungörelsen 1905 omnämns ej skolbiblioteken explicit. Maximalt 75 kr.

kunde tillfalla skoldistrikt för upprättande och underhåll av församlingsbiblio-tek. Dessa kunde utgöras av ett skolbibliotek eller ha en avdelning med syfte att betjäna skolungdomen. Under begreppet skolbibliotek låg såväl lärjunge-bibliotek som lärjunge-bibliotek för lärarnas fördjupning och fortbildning. Enligt 1905 års kungörelse kunde maximalt 75 kr. tillfalla också lands- och stadskommun för underhåll och upprättande av kommunbibliotek. Församlings- och kommunbibliotek i samma kommun kunde dock erhålla maximalt 75 kr. till-sammans. Medlen fick endast användas för inköp och inbindning av böcker samt för tryckning av katalog. Även lokala föreningar kunde erhålla maximalt 75 kr. till sina bibliotek om de kunde förklaras ”härutinnan” likställda med skoldistrikt eller kommun. Enligt kungörelsen 1912 kunde borgerlig eller kyrk-lig kommun samt lokal förening erhålla mellan 40 och 400 kr. för sitt bibliotek.

Angående föreningsbiblioteken gällde att den borgerliga kommunen skulle till-sätta minst en ledamot i föreningens styrelse. Enligt kungörelsen 1912 kunde även lokal- och personalkostnader räknas in i underlaget. Bidraget kunde såväl 1905 som 1912 uppgå till högst samma summa som tillskjutits lokalt.

Dessutom kunde studiecirkelbibliotek enligt kungörelsen 1912 erhålla stats-bidrag om de tillhörde ett riksförbund med minst 20 000 medlemmar, som köpte in böcker för minst 6 000 kr. Studiecirkelbiblioteken skulle kontrolleras av en av riksförbundet utsedd studieledare. För studiecirkelbiblioteken gällde enligt kungörelsen 1912 att de kunde få högst hälften så mycket i anslag som de för egna medel köpte och band in böcker samt, med fyra års mellanrum, tryckte katalog.

Enligt kungörelserna 1905 och 1912 skulle bibliotek, som erhållit stats-bidrag, inspekteras av folkskoleinspektörer. Någon statlig biblioteksmyndighet inrättades ej 1905. Ansökningarna skulle skickas in till respektive länsstyrelse.

1913, som en följd av förordningen 1912, tillkom två bibliotekskonsulenter på ecklesiastikdepartementet.

Enligt kungörelsen 1905 skulle böckerna hållas tillgängliga kostnadsfritt eller mot låg avgift. Enligt kungörelsen 1912 skulle utlåningen vara kostnadsfri för folkbiblioteken medan studiecirkelbiblioteken fick ta ut en låg avgift.

Kungörelserna 1905 och 1912 hade en paragraf om att böcker med osedligt innehåll ej fick införlivas med biblioteket. Detta kom att ändras till senare folk-bibliotekskungörelser. I den 1920 stod det fortfarande att osedliga böcker ej fick

köpas in. Detta kompletterades med en paragraf gällande skolbiblioteken med lydelsen att:

Populärvetenskapliga arbeten, som på ett ingående sätt behandla samhällsskadliga eller osunda sexuella förhållanden och äro av beskaffen-het att i sedligt avseende kunna inverka skadligt om de sättas i händerna på unga och omogna läsare, eller andra skönlitterära arbeten än sådana, som kunna anses lämpliga för ungdom, få med skolbiblioteken ej införli-vas.

Det fanns också en paragraf om att styrelsen för folkbibliotek skulle se till att populärvetenskapliga arbeten enligt ovan ej tillhandahölls åt personer som ej kunde anses besitta erforderlig mognad.

Statsbidragen skulle enlig kungörelsen 1905 utgå kontant. Enligt kungörel-sen 1912 skulle de utgå som inbundna böcker ingående i en av bibliotekskon-sulenterna utgiven grundkatalog. Frågan om bokförmedling och vandrings-bibliotek löstes såväl 1905 som 1912 genom bidrag till olika slags föreningar.¹⁰ 1905 och 1912 års kungörelser – viktiga aspekter

Vi har sett hur riksdagen svängde i folkbiblioteksfrågan 1902. Nu var isen bruten och folkbiblioteken sågs liksom folkhögskolorna, föreläsningsförening-arna och arbetarinstituten som naturliga mottagare av statsstöd. Nu börjar frågan om statsbidrag bli mer konkret. Vilka olika slags bibliotek bör få stöd?

Vad bör staten göra med egna tjänstemän? Vad kan skötas via statsbidrag till föreningar och organisationer? Vilka olika slags bibliotek bör få stöd och med vilka huvudmän? Vilka villkor bör gälla för att få statsbidrag? Vad kungörel-serna 1905 och 1912 sa om detta har vi sett. Nu gäller det de diskussioner och överväganden, som ledde fram till besluten 1905 och 1912.

Riksdagsskrivelsen 1902 åtföljdes av uppmaning till ett flertal intressenter inom folkbiblioteksområdet att komma med utlåtanden. Sedan var det dags för regeringen att lämna in sin proposition om statligt stöd till folkbiblioteken.

Denna ledde till en motion i riksdagen och diskussion bland aktiva i folk-biblioteksfrågan. Det hela avslutades med frågans behandling i riksdagen och beslutet om kungörelse om understöd till folkbiblioteken 1905.

10 SFS 1905:29. Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående understöd åt folkbibliotek.

SFS 1912:229. Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående understödjande af folk-biblioteksväsendet.

SFS 1920:948. Kungl. Maj:ts kungörelse angående understödjande af folkbiblio-teksväsendet.

Den intensiva diskussionen i folkbiblioteksfrågan under 1900-talets allra tidigaste år intensifierades ytterligare efter beslutet i riksdagen 1905. Anslagen ansågs otillräckliga och den statliga överbyggnaden väl svag. Dessutom ifråga-sattes själva folkbiblioteksbegreppet. Den som främst stod för det var Valfrid Palmgren. Nedan följer en genomgång av folkbiblioteksfrågans vidare utveckl-ing i utrednutveckl-ingar, proposition och riksdagsbehandlutveckl-ing fram till beslutet 1912.

Samtidigt behandlas själva namnfrågan. Vilket begrepp borde användas för att beteckna biblioteken i fråga? (jfr Frenander i kapitel 1)

Valfrid Palmgren fick i december 1909 i uppdrag av ecklesiastikministern att

"verkställa utredning angående de boksamlingar i Sverige, som äro afsedda för folkbildning, samt afgifva förslag angående de åtgärder, som från det allmännas sida böra vidtagas för främjande af folkbiblioteksrörelsen". När Palmgren två år senare överlämnade sin utredning till departementet valde hon att benämna den, "Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige. Att hon ej ville använda begreppet folkbibliotek för dessa bibliotek hade hon klarlagt i ett tal året innan i Stockholms stadsfullmäktige i vilket hon behandlade stadens biblioteksfråga.

Hon sa då att

/.../ skillnaden mellan så kallade folkbibliotek i vanlig mening och de anglo-amerikanska offentliga biblioteken är i främsta rummet principiell.

Folkbiblioteken härleder så gott som undantagslöst sin tillkomst från sträfvanden /.../ att skapa ett tillfälle till läsning för personer tillhörande en viss kategori /.../ Afsigten med folkbiblioteken var att förse de obemedlade och mindre bildade klasserna med för deras ståndpunkt lämplig lektyr. Därför kan man icke heller förvåna sig öfver, att dessa folkbibliotek ingenstädes kommit öfver en i avseende på utrustning, bokurval och administration mycket låg nivå. Man har alltid i första rummet tagit hänsyn till de blygsamma intellektuella fordringarna hos en på tämligen låg nivå stående och därför föga kräsen del af allmänheten /.../ fingo folkbiblioteken därför en prägel af välgörenhetsinrättning.

(Munch-Petersen 1954, s. 8-10)

I betänkandet gav Palmgren uttryck för vad de svenska folkbiblioteken borde utvecklas till. Enligt hennes uppfattning

så bör vårt arbete på biblioteksområdet äfven inriktas därpå, att invå-narne i hvarje svensk kommun få fri tillgång till ett välbeläget, välförsedt och välordnadt allmänt offentligt bibliotek. /.../Om någonsin alla ett samhälles medlemmar, oberoende af samhällsställning och andra intres-sen, kunna samlas om någon institution, så borde detta vara om biblio-teket, som otvifvelaktigt är en af de allmängiltigaste institutioner, som kunna tänkas./.../ Kordt sagt, biblioteket är den plats, där alla, ung och gammal, hög och låg, fattig och rik kunna samlas i samma önskan i samma känsla inför samma guds gåva. (Munch-Petersen 1911, s. 48-49)

Palmgrens utredning sågs över av fem sakkunniga, av vilka hon själv var en.

De kom fram till att biblioteken i fråga borde benämnas kommunala bibliotek i stället för det av Palmgren föreslagna allmänna bibliotek. De sakkunniga menade att man därigenom fick ett namn som såväl betecknade bibliotekets syfte – att vara ett bibliotek för kommunens medlemmar – som formen för dess underhåll. En av de sakkunniga, folkskolläraren och föreläsningskonsulenten Nils Lundahl i Lund, reserverade sig till förmån för att behålla namnet folk-bibliotek. Han menade bl. a. att detta kunde motiveras med att biblioteken i fråga fortfarande, och det till skillnad från de vetenskapliga biblioteken, skulle vara ett viktigt led i den allmänna folkbildningen, att ordet folk fanns med i skolor som folkskolor och folkhögskolor samt på föreningar som folkbild-ningsförbundet samt att namnet folkbibliotek tydligt tecknade bibliotekets syfte (Förslag angående Statsunderstöd … 1912, s. 10 och 43).

I den proposition i frågan, som följde senare under 1912, hette det i namn-frågan att: "det syntes olämpligt, att bibliotek med samma syfte få olika namn allt efter formen för deras understödjande: 'församlingsbibliotek', kommun-bibliotek', 'föreningsbibliotek'." I propositionen stannade ansvarig minister för namnet folkbibliotek (Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 179, s. 48).

Det är intressant att jämföra Palmgrens syn på folkbibliotekets uppgifter 1911 med de Svenska Sällskapet för nykterhet och folkuppfostran gav uttryck för 1903. Sällskapet hade ombetts av regeringen att sammanställa yttrandena och framlägga eget förslag i frågan. Detta lämnades in till regeringen den 25 september 1903. Den första frågan gällde om ”så kallade folkbibliotek äro staten till så afsevärt gagn, att det bör ligga i statens intresse, att sådana finnas”.

Vi ser här att sällskapet skriver ”så kallade folkbibliotek”.

Av Sällskapets synpunkter framgår att det förordade en folkbiblioteksverk-samhet av det slag Palmgren kritiserade i sitt tal i Stockholms stadsfullmäktige 1910. Man framhöll vikten av att genom läsning av god litteratur ”motarbeta och undanröja frestelser till sysslolöshet och skadliga tidsfördriv inte minst värdshuslivet med dess vanliga följder, dryckenskap och osedlighet, dessa farliga fiender till ett sunt och lyckligt familje- och samhällsliv”. Denna goda litteratur var samtidigt ”de bästa kämparna mot den myckna såväl till innehåll som form usla kolportagelitteratur, som så lätt få en läsekrets såväl bland ungdomen som bland vuxna.” och som också var ”en av orsakerna till den ungdomens råhet och förvildning, som flerstädes framträder”. Sällskapet pekade samtidigt på vikten av folkbiblioteken för uppfostran till demokrati genom kunskaper, som ger ökad omdömesförmåga, för nationens välstånd i konkurrens med andra länder, för att stärka fosterlandskärleken m.m. Viktigt var också att ”De summor som läggs ned på folkskolor och föreläsningsverksamhet för den stora allmänheten torde bli fruktbärande först genom goda folkbibliotek”.

Sällskapet menade att dessa skäl var tillräckliga för att klarlägga att folk-biblioteken var viktiga för samhället. Svaret på om staten borde äga verkligt intresse av att det fanns folkbibliotek kunde sålunda enbart bli ett obetvingat ja (Utlåtanden angående Statsbidrag till Sockenbibliotek, 1903, s. 4).

Vi har sett hur staten började ta ansvar för folkbiblioteksfrågan genom anslag vid 1900-talets början. Av de utlåtanden som lämnades in var endast ett negativt i frågan om statsbidrag till sockenbibliotek. Det var inlämnat av lands-hövdingen i Skaraborgs län Vi har också sett hur argumentationen i folkbiblio-teksfrågan ändrade karaktär under åren närmast därefter och att staten då ville utvidga sitt ansvar. Vi skall nu se på några aspekter av det.

Vilka bibliotek med vilka huvudmän bör beviljas statsbidrag?

Vi har tidigare sett att det var en stridsfråga beträffande sockenbiblioteken under 1800-talets senare del angående vilken kommunal nämnd, som skulle ha hand om biblioteken. Så sent som 1899 avslog riksdagen enhälligt en motion om att sockenbiblioteken skulle administreras av kyrkostämmans skolråd. Detta hindrade ej att frågan dök upp igen i propositionen i folkbiblioteksfrågan 1904.

Ansvarigt statsråd menade att statligt stöd först och främst borde utgå till församlingarnas bibliotek till vilka han räknade skolbibliotek för såväl lärare som lärjungar. Statsrådet pekade särskilt på betydelsen av bibliotek för ungdo-men och svårigheten att dra en gräns mellan sockenbiblioteket och skolbiblio-teket. De kunde förenas i ett församlingsbibliotek. De i vissa städer genom stadsfullmäktiges försorg inrättade stadsbiblioteken borde ej beviljas allmänna medel. De jämförelsevis obetydliga statsbidrag det skulle bli frågan om skulle för dessa bibliotek ej ha någon betydelse. Utöver till församlingsbibliotek borde statsbidrag beviljas även till ”så kallade föreningsbibliotek, eller sådana som inrättats och handhavas af någon förening, såsom arbetare-, fackförenings-, nykterhetsföreningsbibliotek och andra dylika”.

Detta att propositionen föreslog statsbidrag till bibliotek under kyrko-stämma men ej till sådana under kommunalkyrko-stämma väckte omedelbart stark debatt, i riksdagen i form av en motion av J.T. Larsson den 21 februari 1905.

Han skrev i motionen inledningsvis att detta med att överföra folkbiblioteken till kyrkostämman varit fullständigt främmande för riksdagen och hänvisade samtidigt till lagutskottets utlåtande i frågan 1899. Larsson hemställde att stats-bidrag skulle medges till ”skoldistrikt för upprättande och underhåll av skol-bibliotek (lärljunge- och lärareskol-bibliotek) äfvensom till kommuner, menigheter, lokala föreningar eller institutioner för upprättande och underhåll af folkbiblio-tek (sockenbibliofolkbiblio-tek, arbetarebibliofolkbiblio-tek m.m.) ”.

Sammansatta stats- och lagutskottet lämnade ett utlåtande i frågan den 11 april 1905. Man konstaterade att beslutet 1867 om att sockenbibliotek lydde under kommunalstämman ”ej alltid vunnit tillämpning” och att det ”I vissa

landsdelar – ännu är regel att kyrkostämma beviljar de för biblioteken erforder-liga anslagen.” Dessutom låg ju skolbiblioteken under kyrkostämmans skolråd.

Denna osäkerhet menade utskottet hade varit förlamande för hela biblioteks-frågan. Utskottet menade att såväl kyrkostämma som kommunalstämma borde kunna få organisera sockenbiblioteken och att detta borde lagregleras genom ett tillägg i kyrkostämmoförordningen. Det var ej lämpligt att inordna biblioteken i en för hela landet gemensam form. Detta kunde vara hämmande för deras fria utveckling. Om såväl kyrkostämma som kommunalstämma i en kommun beviljades statsbidrag till bibliotek kunde det högsta det sammanlagda anslags-beloppet bli 75 kronor, samma belopp, som kunde utgå till föreningsbibliotek.

Utskottet menade samtidigt att endast föreningsbibliotek tillhörande lokala föreningar, som av ”Kungl. Maj:t förklaras likställda med skoldistrikt” skulle kunna beviljas statsbidrag.

D. Persson reserverade sig mot utskottets utlåtande. Han menade att främsta anledningen till förslaget i propositionen var sambandet mellan folkbiblioteken å ena sidan samt de under kyrkostämma hörande skolbiblioteken å den andra.

Det fanns dock också andra samband i biblioteksfrågan såsom med folkhög-skolorna och arbetarföreläsningarna. Frågorna om skolbibliotek och folkbiblio-tek var skilda och måste bedömas ”ur ganska olika synpunkter”. Folkbiblio-tekens ändamål var att tillgodose de vuxnas behov av allmänbildande läsning varför dessa bibliotek ”måste ledas efter andra grundsatser än de för barn afsedda lärjungebiblioteken”. Persson menade i reservationen att

frågan om de myndigheter, hvilka borde vara befogade att upprätta folk-bibliotek, och för dem uppbära statsbidrag, onekligen är av tvistig natur samt i behof af ytterligare utredning.

Persson skrev avslutningsvis i reservationen att utskottet borde hemställa dels om statsbidrag till skoldistrikt för upprättande och underhåll av skolbibliotek, dels till centrala föreningar för bokförmedling och vandringsbibliotek men också ”i skrivelse till regeringen be densamma utreda frågan om folkbibliotekens huvudmannaskap och formerna för inspektion av desamma”.

Utskottets utlåtande behandlades av första kammaren den 27 april samma år. Frågan om bibliotekets hemortsrätt i de kommunala nämnderna ledde till livlig debatt. En av de frågor, som togs upp, var att ”dissidenter”, det vill säga personer som utträtt ur statskyrkan, ej skulle kunna få inflytande över biblio-teken om de låg under kyrkostämman. En annan var frågan om kyrkoherdens roll som självskriven ordförande i skolrådet. Ingen i kammaren yrkade avslag på utskottets hemställan vilken bifölls utan votering.

Andra kammaren behandlade utskottets utlåtande samma dag och även där var diskussionen intensiv. En viktig fråga var relationen mellan skolbiblioteks-intresset och folkbiblioteksskolbiblioteks-intresset. Dessa intressen menade man blev

samman-blandade genom ett församlingsbibliotek, som enligt utskottet, skulle kunna utgöras av eller i sig innefatta ett skolbibliotek. Då dessa två intressen i kommunerna skulle samsas om ett maximalt anslag om 75 kronor fanns risken att folkbiblioteket, kommunbiblioteket, blev lidande. Då folkbibliotekens upp-gift främst var att vara komplement till något helt annat än folkskolan nämligen till andra fria folkbildningsanstalter såsom föreläsningsföreningar och arbetar-institut krävdes att de för att få en lycklig framtid måste få utvecklas fritt och självständigt. Det sist nämnda anfördes av J.T. Larsson, som samtidigt menade att man skulle kunna ”rädda biblioteken” genom att ansluta sig till D. Perssons reservation”. En talare tog upp att riksdagen förra året överflyttat de allmänna läroverkens frågor från domkapitlen till en överstyrelse för desamma och att det då samtidigt vore märkligt att öka kyrkostämmans inflytande över folkbiblio-teken. Han såg detta som ett sätt för dem, som såg den pågående demokratise-ringen som ett hot, att minska den nya tidens inflytande. Då frågan skulle avgö-ras i andra kammaren begärde Hjalmar Branting votering. 131 ledamöter röstade för utskottets hemställan och 44 röstade för Perssons reservation.

Vi har nu sett hur den process såg ut, som ledde till den tidigare i kapitlet presenterade kungörelsen år 1905 om stöd till folkbiblioteken i frågan om vilka bibliotek som skulle kunna beviljas statsbidrag.

Antalet folkbibliotek med olika huvudmän ökade snabbt som en följd av 1905 års kungörelse. Palmgren konstaterade i sin utredning flera brister i det svenska biblioteksväsendet och som den mest framträdande fann hon ”saknad av organisation och planmässighet” vara. Biblioteksformer med olika uppgifter var ej tillräckligt klart avgränsade gentemot varandra. Särskilt gällde det skol-biblioteket kontra församlings- och kommunskol-biblioteket. Om ett och samma bibliotek samtidigt var till exempel såväl skolbibliotek som församlingsbibliotek kunde det ej fullgöra någon av dessa två uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Detta ledde samtidigt till splittring av krafter och tillgångar, något som mins-kade.. statsbidragens inverkan på biblioteken. Sålunda kunde det inträffa att det inom ett begränsat område kunde finnas flera små bibliotek med ”likartad upp-gift och likartat bokbestånd”. Det var dock ej endast splittringen som hämmade bibliotekens utveckling. Ännu mera hejdades den av ”de ekonomiska under-stödens otillräcklighet”. Ett annat missförhållande var ”bristen på insikt och erfa-renhet i tillhörande ting hos dem, hvilka hafva bibliotekens vård sig anförtrodd”.

Palmgren sammanfattar sina önskemål för att lösa problemen sålunda:

Kraftigare ekonomiskt understöd, större enhetlighet och planmässighet i organisatoriskt hänseende, sakkunnig upplysning och ledning äro alltså de önskemål i frågan om våra folkbibliotek, som det gäller att söka se till godo, därest den påbörjade utvecklingen på detta område skall på önskat sätt fortgå. (Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 179 den 12 april 1912…s. 22-24)

Nu blir skolbiblioteken en från folkbiblioteken klart avgränsad kategori med egna statsbidrag. Som skolbibliotek erkänns endast ”sådana bibliotek, som helt och hållet äro afsedda och afpassade för skolans, främst lärjungarnas behof”. För att göra detta tillräckligt tydligt ville Palmgren att folkbibliotek ej skulle kunna få ha lokaler i skolan. De sakkunniga mjukade upp detta så beslutet blev att folk-bibliotek endast fick ha lokaler i skolan om där också fanns ett skolfolk-bibliotek.

För den fortsatta historien hänvisas till Limbergs kapitel i denna volym.

För att minska splittringen i biblioteksväsendet menade Palmgren att före-ningsbiblioteken bäst skulle fylla sin uppgift genom att ”träda i förbindelse med kommunen och sålunda bli kommunala institutioner”. De sakkunniga ville utsträcka begreppet kommunala bibliotek till att omfatta alla bibliotek i vilkas styrelse kommunen tillsatt minst en ledamot och som låter kommunen granska deras räkenskaper. I propositionen och kungörelsen behölls begreppet före-ningsbibliotek. Sådana kunde få bidrag om det ej fanns bibliotek upprättat av den kyrkliga eller borgerliga kommunen. Föreningsbibliotek skulle granskas av kommunen, eller om kommunen ej så ville, av länsstyrelsen. Palmgren föreslog anslagsbelopp mellan 50 och 500 kronor, något som minskades till mellan 40

För att minska splittringen i biblioteksväsendet menade Palmgren att före-ningsbiblioteken bäst skulle fylla sin uppgift genom att ”träda i förbindelse med kommunen och sålunda bli kommunala institutioner”. De sakkunniga ville utsträcka begreppet kommunala bibliotek till att omfatta alla bibliotek i vilkas styrelse kommunen tillsatt minst en ledamot och som låter kommunen granska deras räkenskaper. I propositionen och kungörelsen behölls begreppet före-ningsbibliotek. Sådana kunde få bidrag om det ej fanns bibliotek upprättat av den kyrkliga eller borgerliga kommunen. Föreningsbibliotek skulle granskas av kommunen, eller om kommunen ej så ville, av länsstyrelsen. Palmgren föreslog anslagsbelopp mellan 50 och 500 kronor, något som minskades till mellan 40