MARGINALISERING OCH SAMVERKAN : 1970–80 - TAL

De följande decenniernas skolpolitik präglades av att skolreformerna avlöste varandra med den nya grundskolan 1962, snart efterföljd av en översyn och ytterligare en reform 1969. Här är inte platsen att ingående granska de skol-politiska dokumenten. Dock kan sägas att termen skolbibliotek inte förekom i Läroplan för grundskolan 69 (Lgr 69) utan ersattes av termen ”bokrum”. Skol-bibliotekets medier betraktades då som en del av skolans samlade läromedel, som skulle vara lämpligt fördelade i skolans olika lokaler. 1960- och 70-talen kan beskrivas som undervisningsteknologins guldålder i skolan (Karlsohn 2009, ss. 90-95). Läromedelssystem utvecklades och AV-medierna stod högt i kurs.

Läromedel sågs som avgörande för framsteg i skolundervisningen, särskilt med avseende på möjligheter till individualisering och rationalisering av undervis-ningen (Teveborg 1999). I detta sammanhang kopplades argument för skol-bibliotek till ett synsätt på skol-bibliotekets medier som en del av skolans samlade läromedel. Termen ”bokrum” valdes då som en adekvat beteckning för skolans rum för böcker till skillnad från andra typer av läromedel som kartor, AV-medier, etc. som förvarades i andra rum. Benämningen ”bokrum” kan på så sätt uppfattas som en utpräglat teknokratisk/administrativ term. Under denna period luftades också förslag på vissa håll att föra över skolbibliotekens samlingar av skönlitteratur till folkbibliotekens barnavdelningar för att på så sätt renodla biblioteket som läromedel, något som flera utredningar med fokus på skolbibliotekets roll vände sig emot (SOU 1973:1, s. 48; Ds U 1982:17, s. 17).

Vi har tidigare sett hur riksdagsbesluten om ändrade statsbidragsbestämmel-ser till kommunerna i mitten av 1960-talet förändrade villkoren för folkbiblio-teken som objekt för statlig politik (Frenander, denna volym; jfr Thomas 2009). Den vidare successiva förskjutningen av ansvaret från stat till kommuner som skedde under 1970–80-talen präglade i hög grad skolan och därmed villko-ren för anslag till skolbibliotek. Det handlade om avskaffande av olika öron-märkta statsbidrag på skolans område (för skolbyggnader, fortbildning, lärome-del, etc.) som innebar att kommunerna fick friare händer att använda de statliga medlen. Också inom kommunerna decentraliserades makten så att större ansvar lades på rektorerna, vilket i sin tur kunde medföra större olikheter mellan skolor inom en och samma kommun än som varit möjligt tidigare. Detta gällde också villkoren för anslag till skolbiblioteksverksamhet.

Riksdagsbeslutet om inrättandet av Statens kulturråd 1974 (jfr Frenander, denna volym) med ansvar för handläggning av det statliga stödet till folkbiblio-teksverksamhet innebar en administrativ klyvning mellan folk- och skolbiblio-tek som avsatt tydliga spår i den statliga biblioskolbiblio-tekspolitiken sedan dess. Det ledde till att skolbibliotek inte längre utgjorde ett särskilt intresse i folkbiblio-tekspolitiken utan blev reducerade till objekt för samverkan eller tilldelades

rollen som instrument att nå alla barn och unga med kultur- och biblioteksverk-samheter.²¹

Kulturrådet närmade sig frågan om skolbibliotekens plats i kulturpolitiken genom att 1976 ta initiativ till en utredning om samverkan mellan skola och folkbibliotek. Bakgrunden till denna utredning kan härledas till både de förändrade statsbidragsbestämmelserna på skolområdet, den pågående littera-turutredningen och utredningen om skolans inre arbete (SIA-utredningen), där skolans uppgifter breddades till att omfatta ansvar både på kulturområdet och på det sociala området. Kulturrådets samverkansutredning var sammansatt av representanter för kulturrådet, Skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbun-det. Deras slutrapport (Statens kulturråd 1979) gav en rad exempel på hur skola och folkbibliotek kunde samverka, både direkt och via skolbibliotek. Utgångs-punkter för analys och förslag var gemensamma mål mellan skola och kultur-politik liksom gemensamma intressen som berörde både skolans och biblio-tekens uppgifter när det gällde kultur, språkutveckling, informationsförsörjning och ambitionen att utnyttja medier, personal och lokaler optimalt. Man höll samtidigt fast vid att det inte borde vara fråga om sammanslagning mellan de två bibliotekstyperna. Utredningen lade inga egentliga förslag utan utgör snarast en exempelsamling på former och innehåll för samverkan hämtad från olika kommuner. Denna utredning är en i raden av liknande utredningar om sam-verkan mellan folkbibliotek och skola, där förslagen och resonemangen i hög grad påminner om varandra. RUT 58 gick längst i sina förslag att folkbiblio-teket borde ta över skolbiblioteken i en kommun. Både 1979 års utredning och Folkbiblioteksutredningens delbetänkande (Ds U 1982: 17) om samverkan mellan skola och folkbibliotek framhöll fördelar med samverkan samtidigt som man värnade om att upprätthålla gränserna mellan folkbibliotek och skolbiblio-tek som två olika biblioskolbiblio-tekstyper.

Ett antal utredningar på biblioteksområdet arbetade under denna period:

1968 års Litteraturutredning med slutbetänkandet Boken (SOU 1974:5), 1982 års Bokutredning med slutbetänkandet Läs mera! (SOU 1984:30) och Folk-biblioteksutredningen 1980 (Fb 80) med slutbetänkandet Folkbibliotek i Sverige (SOU 1984:23). Bokutredningen och Folkbiblioteksutredningen arbetade parallellt under 1980-talet, vilket innebar att Bokutredningen överlämnade åt Folkbiblioteksutredningen att analysera och lägga förslag om bibliotek.

21 Från 1972 fanns under ett antal år en skolbibliotekskonsulent vid Skolöverstyrelsen, som drev skolbiblioteksfrågor främst med utgångspunkt i skolpolitiska dokument (Jfr Lindskog & Odenstam 1980; Odenstam, Svensson & Trotzig 1976). Denna tjänst drogs dock in i samband med bantning av myndigheten runt 1980.

Litteraturutredningen utsåg dock en expertgrupp som avsatte delbetänkan-det Litteraturen i skolan (SOU 1973:1) där skolbibliotekens betydelse för läsning av all slags litteratur framhävdes och där termen skolbibliotek, som försvunnit ur 1969 års Läroplan för grundskolan, återupprättades. Ett särskilt kapitel (SOU 1973:1, ss. 46-55) ägnades åt skolbibliotekets betydelse för den fria litteraturläsningen. Här slogs fast att ”skolbiblioteket skall vara ett instru-ment för det dagliga skolarbetet /…/ För elevernas självständiga arbete är en riklig och varierad tillgång på böcker en förutsättning och denna förutsättning kan endast biblioteket skapa” (min kursiv), (ibid., s. 47). Utredningen föreslog ett slutmål att bibliotekarietjänster på heltid skulle inrättas vid större skolor.

Här fanns också förslag om utvecklad samverkan mellan skola och folkbibliotek.

I Litteraturutredningens slutbetänkande, Boken, återfanns knappast något av de konkreta förslagen om skolbibliotek från delbetänkandet Litteraturen i skolan.

Det är påfallande i hur hög grad 1973 års utredning grundade sin argumen-tation på äldre skolutredningar från 1940-talet, liksom på skolberedningens förslag Grundskolan (SOU 1961:30). Här hänvisades i långa citat till vikten av estetisk fostran i skolan och vikten av att eleverna i skolan fick möta, läsa, uppleva och arbeta med litteratur av god kvalitet (t.ex. SOU 1973:1, s. 19).

Enligt expertgruppen tryckte skolberedningen hårt på ”[e]n undervisning, som inriktar sig på aktivitet och produktion” (ibid., s. 20). Detta påminner om vad som i våra dagar omtalas som ”elevaktiva arbetsformer”. På liknande sätt hänvi-sades till Lgr 69 om att undervisningen i svenska skulle ”stimulera elevernas läslust, väcka deras intresse för litteratur och odla deras sinne för språket” (ibid., s. 22). Argumenten för skolbibliotek kopplades således till skrivningar i skol-politiska dokument om bibliotekets roll för läsning av god litteratur och som redskap i undervisningen för elevernas självständiga lärande. Dessa argument för skolbibliotek löper som en röd tråd alltsedan Palmgrens förslag 1911, men Valfrid Palmgren hade inga skolpolitiska dokument att hänvisa till. Hon hade bibliotekspolitiken för ögonen.

Den syn på skolbibliotek som formulerades i Litteraturen i skolan (SOU 1973:1) med återupprättande av dess kulturfunktion återkom och utvecklades i 1980 års Läroplan för grundskolan (Lgr 80). Lgr 80 vilade i sin tur på en rad utredningar, däribland den s.k. SIA-utredningen, Utredningen om skolans inre arbete (SOU 1974:53), som bland annat framhöll skolans roll för kulturaktivi-teter och kulturupplevelser för eleverna. Idén om bibliotek som en institution för kultur, lärande och bilning omfattade således också skolbibliotek enligt Lgr 80.

Slutbetänkandet av 1982 års bokutredning Läs mera! (SOU 1984:30) fram-höll och skrev under på bibliotekens betydelse som samhällets största satsning för att göra böcker tillgängliga för människor. Man talade särskilt väl om dokumenterade erfarenheter av läsfrämjande arbete i skolan såsom det bedrivits under det senaste decenniet, om betydelsen av detta och om nödvändigheten av samarbete mellan skola, skolbibliotek och folkbibliotek på området. Utred-ningen framhöll bibliotekariers expertkunskaper om litteratur och litteraturför-medling för att uppnå önskade mål om elevers läsutveckling och skolans ansvar för undervisning på området läsning, läsutveckling och förtrogenhet med litte-ratur. Betänkandet föreslog fördjupat samarbete mellan skola och bibliotek och hävdade att ”resurser finns” genom omfördelning inom statliga och kommunala skolanslag, bidrag till lokal skolutveckling, m.m. (SOU 1984:30, s. 91). Således föreslogs inga nya pengar till skolbibliotek. Än en gång uttalade en statlig utredning på biblioteks- och litteraturområdet sin entusiasm över betydelsen av skolbibliotek med stöd i tunga skolpolitiska dokument utan att några konkreta förslag om resursförstärkning följde.

Folkbiblioteksutredningen, Fb 80, med slutbetänkandet Folkbibliotek i Sverige (SOU 1984:23) sade nästan ingenting om skolbibliotek. I kommitté-direktiven framhöll dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wikström att biblioteksverksamheten inom skolväsendet reglerades i skolförordningen (SFS 1971:235). Enligt förordningen (2 kap. 24 §) skulle det alltid finnas ett biblio-tek vid varje skolenhet. På några få sidor (SOU 1984:23, ss. 94-97) redovisade utredningen sin syn på betydelsen av skolbibliotek och på folkbibliotekens ansvar för att komplettera skolbiblioteken med medier och tjänster. I dessa resonemang hänvisades till åtskilliga skolpolitiska dokument, i första hand Lgr 80, men också till Läromedelsutredningen ULÄ (SOU 1980:15) som föresprå-kade ett vidgat läromedelsbegrepp, vilket anammades i Lgr 80. Här föreskrevs att läromedel omfattade det som lärare och elever kom överens om att använda för att nå uppställda mål. Detta vidgade läromedelsbegrepp löste upp tidigare tvingande bestämmelser för kommunerna att ge eleverna läromedel som gåva och innebar att läromedelsresurserna kunde användas betydligt friare än tidi-gare. Det betydde att skolbibliotekets medier inkluderades i skolans läromedel och följaktligen också kunde bekostas av skolans läromedelsbudget. En tidigare problematisk gränsdragning mellan biblioteksmedier och andra läromedel upphävdes på detta sätt.

Liksom tidigare biblioteksutredningar byggde även Folkbiblioteksutred-ningen sin argumentation för skolbibliotek på skolpolitiska dokument. Samti-digt är det tydligt att man också sköt över ansvaret för skolbiblioteksverksam-heten till skolan. Återkommande hänvisades till att skolförordningen stadgade att det på varje grundskola och gymnasieskola skulle finnas ett bibliotek. Man

ifrågasatte inte att skolbibliotek var ett uteslutande kommunalt ansvar utan något statligt stöd.

Enligt skolförordningen lyder skolbiblioteken under skolstyrelsen. Vi anser att detta bör vara fallet även i framtiden. Det blir särskilt betydel-sefullt med hänsyn till skolbibliotekens ökande betydelse för skolarbetet och deras allt viktigare roll i läromedelsorganisationen. En helhetssyn på skolbibliotek och läromedel kräver att skolstyrelsen har ansvaret för båda.

(SOU 1984:23, s. 96)

Av citatet framgår det, som påpekats ovan, att skolbibliotekens medier borde betraktades som en del av skolans läromedel. Detta innebar att skolbibliotek sågs som en del av skolan och på så sätt tycks en avgränsning mot folkbibliotek ha upprättats. I ett resonemang om ”Statsbidrag till folkbibliotek” sades att ansökningar om bidrag till samverkan mellan folkbibliotek och skola hade ökat och att detta kunde tolkas som att ”skolan försöker föra över det ekonomiska ansvaret för litteraturförsörjningen på folkbiblioteket” (ibid. s. 191). Denna formulering andas en misstro mot skolans vilja och ambitioner att ta ansvar för tillräcklig standard i skolbiblioteksverksamheten. Vi kan således konstatera att för Folkbiblioteksutredningen var folkbiblioteken det centrala intresset, vilket stämmer med kommittédirektiven. Det innebär att skolbibliotek försvann ut i periferin och där tilldelades uppgifter och funktioner som grundades i skolpoli-tiska dokument. För folkbiblioteken begränsades intresset till skolbibliotek som samverkanspartner.

Med detta intresse för ögonen tillsattes än en gång en arbetsgrupp för att utreda förhållandet till skolan, vilket resulterade i rapporten Folkbibliotekens samverkan med skolan (Ds U 1982:17). Arbetsgruppen gjorde en genom-gripande analys av villkoren för samverkan mellan skola och folkbibliotek i akt och mening att föreslå förbättringar på området. Med utgångspunkt i konkreta exempel på samverkansformer från olika kommuner gjordes en problemanalys för att identifiera olika hinder och svårigheter. Framgångsrika exempel jämför-des med mindre väl fungerande, vilket ledde arbetsgruppen till att tala om

”’samverkanskommuner’, respektive ’motverkanskommuner’” (ibid., s. 82).

Som villkor för framgång framhölls särskilt vikten av en positiv inställning bland politiker och högre tjänstemän till samverkan över förvaltningsgränserna inom kommunerna. Här underströks således att frågan sågs som politisk.

Arbetsgruppen inventerade olika finansieringsmöjligheter för resursförstärk-ning inom ramen för befintliga medel, både på statlig och kommunal nivå, men hade inte mandat att föreslå några nya pengar. Som nämnts ovan lämnade Folkbiblioteksutredningens slutbetänkande det mesta av arbetsgruppens förslag utan vare sig kommentar eller åtgärd. Man kan spekulera i orsakerna till detta.

Mycket tyder på att folkbiblioteken vid mitten av 1980-talet utgjorde en till-räckligt stark samhällsinstitution för att klara sig på egna ben – utan skolbiblio-teken. Det kan till och med ha framstått som en fördel för det folkbiblioteks-politiska intresset att inte behöva ta något ansvar för skolbiblioteken utan att i stället markera särhållning och avstånd. Belägg för sådana tolkningar är exem-pelvis att Fb 80 beskrev folkbibliotekens utveckling och verksamhet som en framgångssaga med ”snabb resursutveckling, successiv kommunalisering av studiecirkelbiblioteken och vidgade arbetsuppgifter för folkbiblioteken. /…/

Folkbibliotekens utveckling är en av de mest betydelsefulla kulturpolitiska insat-serna i vårt land” (SOU 1984:23, s. 31).

Det är troligt att skolbibliotek inte längre behövdes för att manifestera folk-bibliotekens ställning i samhället, så som de behövdes i Palmgrens utredning 1911 för att då stärka bilden av ett starkt, sammanhängande svenskt biblioteks-väsen. Jag ser det också som möjligt att markeringarna av särhållning gentemot skolbibliotek till och med kunde anses gagna folkbibliotekssaken. Utifrån ett folkbiblioteksperspektiv kan man tänka sig ett behov att hävda folkbibliotek som en viktig samhällsinstitution gentemot ”bjässen” i kommunen, nämligen skolan. Ideologiskt fanns och finns den gamla spänningen kvar mellan folk-biblioteket i folkbildningens och frivillighetens tjänst gentemot skola och formell utbildning.

KOMMUNALISERING AV SKOLAN

,

,