Europeiska Unionen är en mäktig konstruktion som skapar normer och påverkar lagstiftandet i Sverige. Asylrätten är en internationellt erkänd mänsklig rättighet som sedan 1900-talets början varit i ständig utveckling. Vid en diskussion om EU och asyl är det viktigt att kunna förklara vad båda är. På den ena ändan, är EU ett politiskt projekt med mål att sluka så stora delar av Europa som möjligt eller är EU en garant för frihet och fred i hela Europa? På den andra ändan, är asylrätten en garanti för att alla människor i hela världen ska ha möjlighet att åtnjuta sina nedärvda mänskliga rättigheter, eller är asylrätten ett idé som går att inskränka till förmån för politiska ideal?
Denna uppsats har haft som mål att utreda ifall tre av EU:s medlemsstater uppfyller de rekvisit som ställs för att kunna anses vara säkra ursprungsländer. Detta för att förklara om Asylprotokollet är objektivt utformat. Även om det ingen undgår att erkännandet av ländernas politiska system i inledningen till Asylprotokollet även omfattar Bulgarien, Rumänien och Ungern, så är den intressanta frågan om erkännandet faktiskt borde göra det. Endast på detta sätt går det att utreda om ansökningar om asyl av romer från dessa länder är uppenbart ogrundade, om Sverige objektivt kan bevilja romer från dessa länder asyl, om Asylprotokollet strider mot asylrätten och om principen om non-refoulement kränks.
Den relevanta landinformationen om Bulgarien talar ett skrämmande språk. Bulgarien fälldes i samtliga fall som togs upp av Europadomstolen. Varje fällande dom mot Bulgarien visar att landet åtminstone 18 gånger under föregående år kränkte någon människas grundläggande mänskliga rättigheter. I denna uppsats har fem tidsaktuella rapporter används för att beskriva romers situation i Bulgarien samt det aktuella myndighetsskyddet. Rapporterna talar sitt tydliga språk, romer utsätts för vederhäftig och kraftig diskriminering som allvarligt inverkar på rätten till bostad, barns rätt till utbildning, rätten till arbete, rätten till mat, rätten till försörjning, rätten till sjukvård och i längden rätten till privat- och familjeliv. Polisen i landet skulle i normalfallet kunna anses ha en god kapacitet och en vilja att beivra och förebygga brott. Detta kan inte sägas om romer där det av landinformationen bland annat framgått att polisen totalt brister i sin förmåga och vilja att utreda hatbrott i samband med våldsbrott.
Åklagare väcker åtal för huliganism vilket innebär att rasistiska motiv i praktiken tolereras.
Domstolar och resten av rättsväsendet präglas av korruption, ineffektivitet och fullständig ignorans för polisbrutalitet och tjänstemännens egna lagbrott. När det gäller statens insatser
mot bristerna kan de sammanfattas med två meningar. De myndigheter som ska arbeta för att förbättra romernas situation kan inte ens hålla ett lyckat möte med romska intresseorganisationer. De insatser avsedda för att förbättra rättssäkerheten har köpts bort av korruption. Bulgarien kan inte anses utgöra ett säkert ursprungsland enligt Asylprocedurdirektivet och landets system passar inte på beskrivningen av EU:s medlemsstater enligt Asylprotokollets inledning. ”Tredje världen” är en bättre beskrivning.
Den landinformation som presenterats om Rumänien är också tidsenlig och relevant för uppsatsens fråga. Även om Rumänien, till skillnad från Bulgarien, inte fälldes i två anmälda fall hos Europadomstolen, så kränkte landet medborgares mänskliga rättigheter i 74 av 87 fall.
Romer har det i allmänhet mycket sämre ställt än rumäner i övrigt. Bland annat är romer ofta offer för polisbrutalitet och polisens förtroende hos romer är mycket lågt. Även om romer upplever att polisen på sistone förbättrat sitt beteende och det finns myndigheter som aktivt arbetar mot diskriminering så påverkas myndigheterna av korruption och arbetet präglas av bristande resurser och ineffektivitet. Även om polisen använder sig av romska tolkar för att få bättre kontakt med romerna har tre fall av polismord endast lett till att de åtalande myndigheterna bedömt agerandet som självförsvar. Ett område där romer särskilt diskrimineras är på bostadsmarknaden och i utbildningsväsendet gällande barn. Romer vräks från sina ofta illegalt upprättade bostäder och inte alltid erbjuds det ersättningsbostäder. I vissa fall omplaceras romer till platser inte avseende för boende såsom nedlagda fabriker.
Romska barn placeras längst bak i klassrum och får en sämre utbildning än rumänska barn.
Samtidigt tolereras mobbing och diskrimineringen befästs av personalens beteende. Rumänien kanske uppvisar någon grad av vilja att erbjuda myndighetsskydd men brister trots detta i förmågan. Varav inte heller Rumänien passar in på beskrivningen av EU:s medlemsstater enligt Asylprotokollet.
När det gäller Ungern ser det i allmänhet positivare ut för den romska befolkningen. Staten riktar arbetsmarknadsinsatser mot romer för att minska arbetslösheten. Dessa insatser beskrivs däremot som ineffektiva. Romska kvinnor beskrivs ha sämre tillgång till sjukvård än andra och det förekommer att romska kvinnor steriliseras utan att förstå vad ingreppet innebär. Ett särskilt problem i Ungern är organisationer som hetsar mot romer och utsätter dem för våld. I Ungern är inte konceptet hatbrott känt och när domstolarna väl dömer ett hatbrott, är det oftast romer som är de tilltalade. Myndigheterna har dock accepterat hjälp och utbildning bedrivs för att göra rättsväsendet bättre i handläggning men också i medvetenheten kring problemet.
Organisationer som stört den allmänna ordningen, bland annat genom att utsätta romer för våld, har stängst ner. Inom området utbildning har romerna systematiskt placerats i särskolor med sämre utbildning som följd. Detta har dock Ungern visat en vilja att åtgärda genom att dels förändra utvärderingsmodellerna för barn med specialbehov och dels flyttat över huvudmannaskapet för skolan till staten. Fortsättningsvis har romer det sämre än befolkningen i övrigt men förbättringar har gjorts under Ungerns 11 år långa EU-medlemskap. Det är däremot viktigt att beakta att Ungern dömts i 49 av 50 fall hos Europadomstolen. Om än inte lika illa, så kan inte heller Ungern sägas utgöra ett sådant säkert ursprungsland som beskrivs av Asylprotokollet.
Problemet med EU är att det inte finns någon vilja att sanktionera länder som brister gällande respekten för mänskliga rättigheter. Den kontrollmekanism som finns för det fall ett land brister enligt EU-rätten är EU-domstolen som har att döma i alla mål relaterade till EU:s rättsakter. Ett allvarligt problem när det gäller domstolens funktion och Flyktingkonventionen är att länderna måste harmonisera sina lagar och regler på så sätt att de inte strider mot EU:s bestämmelser – vilket naturligtvis innebär att domstolen, för det fall ett land beslutar att inte behandla en ansökan om asyl som uppenbart ogrundad, får antas döma att den prövande medlemsstaten brutit mot Asylprotokollet. EU antar helt enkelt att medlemsstaterna faktiskt uppfyller kraven på skyddsnivå såvitt avser de grundläggande rättigheterna och friheterna. De politiker som utvecklar EU har antingen glömt, eller medvetet valt bort, att öppna ögonen.
EU:s rättsregler kring vad som utgör säkra ursprungsländer i övrigt säger väldigt tydligt att det rör sig om länder som har effektiva rättssäkerhetsgarantier där brott kan leda till åtal och fällande domar. Länderna ska beakta demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter får inte kränkas. Detta stämmer också väl överens med hur reglerna om myndighetsskydd utformats i både svensk och internationell flyktingrätt. På det internationella planet talar många också om att något myndighetsskydd inte existerar om flyktingens hemland de facto inte kan erbjuda den enskilde något skydd. Myndighetsskyddet brister definitivt om staten inte vill erbjuda skydd och också vid de situationer där staten exempelvis tolererar förföljelse som beås av privatpersoner eller organisationer.
Den svenska rätten talar väldigt mycket om begreppen vilja och förmåga. Migrationsverkets rättsliga ställningstagande SR 01/2015 gör en analys på vilken nivå av myndighetsskydd som krävs men kan inte ange någon minimistandard. Migrationsöverdomstolen har själv haft
problem att kunna definiera en viss standard på myndighetsskyddet, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det anges att en prövning alltid måste göras i det enskilda fallet. I vissa fall har det ansetts finnas både vilja och kapacitet då landet förbättrat situationen för minoriteter, medan i andra fall har andra förbättringar lett till att det fortsättningsvis finns tillräckligt allvarliga brister i myndighetsskyddet. I samband med diskriminering har Migrationsöverdomstolen ofta ansett att diskrimineringen i sig, hur pass allvarlig den har varit, inte ensamt är tillräcklig för att en person ska anses som en flykting. Detta resonemang finner däremot inget stöd i den internationella rätten där en allvarlig kumulativ diskriminering ensamt kan utgöra ett allvarligt bristande myndighetsskydd om den tolereras.
När det gäller själva förföljelsegrunderna överensstämmer bestämmelserna i internationell-, EU- och svensk rätt. Åtgärder eller handlingar som är riktade mot en utlännings liv eller frihet eller som annars allvarligt kränker dennes mänskliga rättigheter anses utgöra förföljelse.
Förföljelsen anses också vara välgrundad om det finns en subjektiv och objektiv fruktan. Den subjektiva fruktan har framför allt i svensk och internationell rättstillämpning förlorat sin betydelse eftersom själva ansökan om asyl ofta är ett uttryck för just denna. Den objektiva fruktan bedöms utifrån den tillgängliga landinformationen, dvs. de rent faktabaserade studier som finns om den sökandes hemland. Vilket knyter den välgrundade fruktan för förföljelse till myndighetsskyddet och även till stor del eventuella internflyktsalternativ.
Det finns en rad mänskliga rättigheter som stadgas i de konventioner och som garanterar mänskliga rättigheter till alla människor. Exempelvis rätten till bostad, arbete, försörjning och språk vilka framgår av ICESR. Rätten till liv framgår av ICCPR och rätten till utbildning för barn framgår av Barnkonventionen. Rätten till asyl framgår av FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Staterna förväntas uppfylla sina skyldigheter gentemot varandra och sina medborgare genom att ha ratificerat dessa konventioner vilket betyder att alla stater måste erbjuda sina medborgare dessa grundläggande mänskliga rättigheter. Asylrätten ses därför som ett substitut till den inhemska statens skyldigheter- om ett land inte kan garantera sina medborgare exempelvis rätten till sjukvård, så är det upp till andra stater att erbjuda dessa fundamentala mänskliga rättigheter till andra staters medborgare. Asylrätten är därför framför allt en del av den internationella humanitära rätten, en del av systemet för mänskliga rättigheter. Flyktingkonventionen ska inte tillämpas diskriminerande, likt andra mänskliga rättigheter är rätten till asyl universell och en del av alla människors medfödda rättigheter.
Det är redan på detta teoretiska plan som EU-rätten och i förlängningen den svenska rätten krockar med den internationella rätten. Genom Asylprotokollet inskränks i realiteten Flyktingkonventionen genom att den får en geografisk begränsning. Alla medborgare utanför EU, som får sina mänskliga rättigheter kränkta, ska få sina skyddsskäl prövade där de får argumentera för att det finns en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras eller sin nationalitet. EU-medborgare däremot har enligt EU bara uppenbart ogrundade skäl.
Vad som utgör en uppenbart ogrundad ansökan är i grunden en ansökan om asyl som inte på något sätt stämmer överens med Flyktingkonventionens bestämmelser och dess tolkningar. I svensk rätt tillämpas det genom en avvisning med omedelbar verkan.
Migrationsöverdomstolen och lagstiftaren har i flera fall dömt att Migrationsverket gjort fel i sin handläggning redan när det inkommit läkarintyg, landinformation eller en gedigen berättelse av den sökande gällande hens situation. Enligt EU-rätten framgår det av Asylprocedurdirektivet att en uppenbart ogrundad ansökan innebär att medlemsstaterna får göra en påskyndad process för att fort kunna avgöra ärendet. En uppenbart ogrundad ansökan anses vara en ansökan som inte uppfyller de rekvisit som uppställs enligt artikel 9 i Skyddsgrundsdirektivet. Denna artikel i Skyddsgrundsdirektivet tar upp rekvisit, grunder och handlingar som tillsammans eller var för sig kan utgöra en förföljelse som föranleder till flyktingskap i EU. I sig hade det inte inneburit några problem i relation till den internationella rätten, däremot innebär det ett problem när det framgår att Skyddsgrundsdirektivet inte påverkar tillämpningen av Asylprotokollet, därav inte heller den svenska bedömningen av en EU-medborgares asylansökan.
Migrationsverket har i sitt rättsliga ställningstagande RCI 03/2012 angett att asylansökningar som grundar sig på kumulativ diskriminering i typfallet är att anse som uppenbart ogrundade.
Däremot lägger myndigheten till en skrivning att det endast är fallet om det inte uppnår en gräns där ärendet inte kan bedömas som uppenbart ogrundat. Inte finns någon närmare förklaring på vart denna gräns ska dras. Att sätta en lägstanivå på diskrimineringen är ännu svårare än att sätta en sådan på myndighetsskydd. Internationell rätt ger inte stöd för att en gräns ska sättas, dels för att det motverkar asylprövningen generellt som alltid ska utgå ifrån den enskildes omständigheter och dels för att alla konventioner som berör mänskliga rättigheter också har ett förbud mot diskriminering vid tillämpningen av konventionerna.
Detta leder i sin tur till att ett kontinuerligt vägrande av bostad, exempelvis genom att
systematiskt göra en person som tillhör en viss nationalitet eller ras hemlös, kränker ICESR och därav utgör en kränkning av mänskliga rättigheter och kan utgöra en grund för asyl.
På det internationella planet diskuteras det om att diskriminering i sig inte kan utgöra förföljelse såvida det inte har en koppling till en av de fem grunderna för förföljelse, bland annat nationalitet och ras. Just detta får anses ha tolkats väldigt generöst av de rättsvårdande myndigheterna i Sverige som uppenbarligen misstolkat detta som att förföljelse aldrig föreligger vid diskriminering enbart. Det finns inget i den internationella rätten som säger att kumulativ diskriminering måste kombineras med att någon utsätts för fysiskt våld eller liknande övergrepp mot en persons frid och frihet.
Detta tar oss tillbaka till om en asylansökan från en EU-medborgare rent objektivt går att bedöma som uppenbart ogrundad. Varav svaret på denna uppsats första fråga är nej. De brister som finns kring det bulgariska, rumänska och ungerska rättssystemet och kring romernas utsatthet i allmänhet uppnår inte till den grad av uppenbarhet att rekvisitet ska vara uppfyllt. Oavsett om EU anser att länderna är säkra ursprungsländer i sina rättsakter talar landinformationen sitt tydliga språk. Det förekommer förföljelse mot romer som generellt sett utövas av privata aktörer och staterna har i vissa fall tolererat dessa, i andra fall brustit i både sin vilja och kapacitet att beivra förföljelsens utövare samt i många fall varit ansvariga.
Om en person är rom och utsätts för förföljelse genom diskriminering på grund av tillhörigheten till den nationella minoriteten romer, samtidigt som detta tolereras så föreligger en välgrundad fruktan för förföljelse i Flyktingkonventionens och Utlänningslagens mening.
Rent objektivt så går det därför inte på grund av dessa omständigheter att fastställa länderna som säkra ursprungsländer, diskrimineringen är alldeles för omfattande och kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker alldeles för ofta och systematiskt för att länderna ska anses som säkra ursprungsländer. Inte heller är det förenligt med idén om att varje asylansökan ska prövas enskilt utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Visst kommer inte varje rom kunna bedömas som flykting om principen om att EU:s medlemsstater är säkra i förhållande mot varandra upphävs, däremot kommer Sverige och resten av EU kunna uppfylla sina skyldigheter i enlighet med Flyktingkonventionen då denna, i praktiken, geografiska begränsning tas bort. På så sätt besvaras även den andra frågan i denna uppsats, grunder för att beviljas asyl i Sverige finns om en rom, enskilt, kan visa att förföljelsen mot just denne är så pass allvarlig, att den uppfyller alla rekvisit som uppställs för att anses som flykting.
Innan den tredje frågan kan besvaras är det viktigt att försöka finna en förklaring på varför Asylprotokollet finns och vad dess de facto bakgrund är. Det uppges att syftet var att förhindra baskiska terrorister från att utnyttja den fria rörligheten för att kunna beviljas skydd.
Denna förklaring är i sig inte acceptabel och strider mot principen om non-refoulement. Även om en person är terrorist, mördare, våldtäktsman eller diktator så får hon aldrig återsändas till en plats där hon riskerar att utsättas för fara mot sitt liv, frihet eller sina grundläggande mänskliga rättigheter. Detta hör ihop med tanken om att alla människor föds med mänskliga rättigheter, vilket också gäller oavsett vad dem efter födseln sedan utvecklas till.
Rörlighetsdirektivet uppmanar medlemsstaterna att helst inte utvisa EU-medborgare om de inte utgör en belastning på välfärden eller om de inte är en fara för den allmänna ordningen eller hälsan. Detta är inte ett uttryck för principen om non-refoulement. Non-refoulement förbjuder medlemsstaterna att utvisa någon till en plats hens liv, frihet eller mänskliga rättigheter riskeras, oavsett hur mycket försörjningsstöd den får eller hur farlig personen är.
Det är viktigt att läsaren förstår att den fria rörligheten berör den inre marknaden inte rätten till asyl. Den fria rörligheten utgör inget politiskt erkännande eller substitut för något. Den grundar sig i anställning, arbetssökande, studier, företagande och tillräckligt starka ekonomiska resurser. Om en migrants motivering till flytt är ekonomiska orsaker är denna aldrig att anse som en flykting, därför är det rättsligt helt korrekt att utvisa romer till Bulgarien, Rumänien eller Ungern om de efter tre månader inte har uppehållsrätt.
Uppehållsrätterna skapar inte heller samma rättigheter för migranter som för flyktingar avseende mottagande. Det är bara att promenera i Stockholms innerstad på kvällen för att förstå vad som gäller vid mottagandet av icke-asylsökande EU-medborgare. Att som Asylprotokollet hänvisa till den fria rörligheten blir i detta sammanhang, irrelevant.
Därför utmynnar det i en diskussion om politik. Asyl är ett substitut för det inhemska skyddet vilket innebär att ett beviljande av asyl, särskilt på flyktinggrunden, är en förklaring mot utlänningens hemland att landet brister i upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna och sina skyldigheter mot befolkningen. Det är såklart diplomatiskt mycket enklare för Sverige att bevilja asyl till medborgare från Somalia, Colombia eller Iran än att bevilja asyl till medborgare från Bulgarien, Rumänien eller Ungern. Ett beviljande av asyl i diplomatiska sammanhang kan orsaka en diplomatisk storm eller kritik från länderna. Likt det Belgien fick utstå från Spanien när landet prövade de påstådda terroristernas asylansökan. För att skydda EU från en så pass allvarlig kritik fyller Asylprotokollet sin funktion. Länderna ska pröva en
asylansökan som uppenbart ogrundad, vilket innebär att mottagarstaten ska behandla flyktingens hemland som ett tillräckligt bra land. Dessa stora politiska frågor urholkar asylrätten då mänskliga rättigheter hamnar i skymundan för värdelös symbolpolitik som i rättsliga sammanhang är felaktig.
På så sätt knyter vi till den fråga som ställdes i första stycket av denna analys. Vad EU är och vad asylrätten är kan inte besvaras med en enkel uppsats som berör främst Asylprotokollet och romers situation i vissa medlemsstater. Däremot går det att se att EU inte endast bygger en fysisk taggtråd runt sina yttre gränser utan också en inre mur för att förhindra just den specifika typ av mänsklig migration som oftast beror på den allvarligaste sortens desperation.
Båda frågorna i inledningen till denna analys måste besvaras jakande, EU är ett projekt för fred som samtidigt har ett syfte att svälja större delar av Europa för att växa. Medan EU växer knakar även självförtroendet i unionen och i medlemsstaterna. Medlemsstaterna erkänns som länder som visserligen har vissa brister men samtidigt som tillräckligt bra för att utgöra medlemmar av denna exklusiva, golfklubbsliknande, union av demokratiska stater med fungerande rättssystem och respekt för demokratiska ideal. EU å sin sida får mer och mer
Båda frågorna i inledningen till denna analys måste besvaras jakande, EU är ett projekt för fred som samtidigt har ett syfte att svälja större delar av Europa för att växa. Medan EU växer knakar även självförtroendet i unionen och i medlemsstaterna. Medlemsstaterna erkänns som länder som visserligen har vissa brister men samtidigt som tillräckligt bra för att utgöra medlemmar av denna exklusiva, golfklubbsliknande, union av demokratiska stater med fungerande rättssystem och respekt för demokratiska ideal. EU å sin sida får mer och mer