Synen på den Svenska brigaden och dess värde varierade. I de finska regeringstrupperna åtnjöt brigaden ett stort anseende.
Att brigaden, till skillnad från finska förbanden, hade en
mycket stor del militärt skolad personal och befälsposterna
besatta av yrkesbefäl var en bidragande orsak till detta.198 Dou
glas gav en annan syn på värdet av brigaden: 11Vi som satt i
högkvarteret kunde inte undgå att ta befattning med hur de [svenska frivilliga] placerades. Innan den s k svenska brigaden kom till stånd för att bli en samlingsplats för alla dem som inte
kunde användas på annat sätt [ ... ]".199
Vilken typ av människa sökte sig till Svenska brigaden och hur skedde då urvalet? Winge, beskrev, med erfarenhet från båda krigen (1918 och 1939-40): De frivilliga till Finland kunde inde las i tre kategorier: en tredjedel som sökte av ideella skäl, en tredjedel av yrkesmässiga och ideella skäl i kombination samt
en tredjedel rena äventyrare.200 Den första gallringen skedde vid
lokalkontoren, därefter skedde en naturlig avtappning under
resan till Torneå för kontraktskrivning. Vid kontoret i Stockholm
utgjorde Finlands vänners andra kontor (det som rekryterade svenskar direkt till de vita regeringstrupperna) en svårighet i verksamheten. Sökande med attraktiv specialutbildning och
goda kvaliteer uttogs direkt till regeringstrupperna.201 Under
tiden i Uleåborg och under striderna i Tammerfors utsattes personal vid brigaden för värvningsåtgärder från svenska offi cerare i finsk tjänst. Även brigadens personal agerade själva enskilt aktivt och tog kontakt med företrädare för andra förband. Dessa åtgärder ledde till en betydande utarmning av Svenska brigadens kader. Skälen för att övergå i finsk tjänst var företrä desvis bristen på ordning och reda i brigaden, bristande förtro ende för brigadchefen samt löften om bättre förmåner och högre
befälsställning i finsk tjänst.202 Efter striden på skärtorsdagen
den 28 mars saknades elva personer. Av dessa, som inte hade kontrakten formellt klara, torde de flesta accepterat erbjudande
om tjänst i andra enheter och försvunnit till dessa utan att
anmäla detta. 203 En kvalitetsförsämring på tillströmmande per
sonal från Sverige blev märkbar efter Tammerfors. Hallström bedömer att en stor procent av de som anlände efter striderna
vid Tammerfors var personal som var "lösa i köttet'1 och svaga
i "anden".204 Den unge jägmästaren Calle Dillner skrev den 9
april hårda ord från Tammerfors: "Säg åt Finlands vänner att för jösse namn inte skicka hit allt gatdrägg som finns i Stockholm. [ ... ] Ska här utbildas en massa halvidioter att bilda en svensk brigad och anses lämpliga att representera vår fallande ära.[ ... ] De ställa till djävulskap i staden, leva fan på stationen, dra med
flickor i staden, spela och stjäla. Tag bort dem!"205
Det förekom disciplinproblem i Svenska brigaden. Under
tiden i Uleåborg har tidigare beskrivits att tillvaron föreföll
angenäm och behaglig för såväl officerare som manskap. Yttran den om verksamhet som indikerat allvarligare disciplinproblem för denna period har inte funnits under studierna av arbetsma
terialet. För tiden efter striderna i Tammerfors finns det i mate
rialet betydligt fler indikationer som pekar mot att disciplinen vid förbandet var på väg att helt förloras. Fanjunkaren Lund quist beskrev disciplinen vid sin ankomst till Finland efter Tammerfors striderna: "Disciplinen var den sämsta tänkbara,
och stark animositet mot Frisell I ... ] var också rådande I ... ]".206
Den till kommendant
i
Tammerfors utnämnde Grafström telegraferade till Finlands vänner den 18 april (strax efter det att
brigaden lämnade staden) och begärde att gallringen
i
Sverige"med alla tillgängliga medel" skulle skärpas. Han beskriver att
det i staden finns "synnerligen egendomliga element i befäls
grad" som genom "busartat fylleri och synnerligen oskickligt upp
trädande" drar ned det svenska anseendet.207 Efter chefsbytet och
då brigaden fått nya uppgifter nedgår rapporterna om disciplin
problem. Problem bör dock ha funnits kvar i förbandet med tanke
på den åtgärd som Winge vidtog som nytillträdd ställföreträdande brigadchef. Någon av krigets sista dagar då Winge för första gången tog emot brigaden i sin helhet (tidigare hade verksamheten omöjliggjort detta) verkställde han spöstraff mot två medlemmar av förbandet. Orsaken var att de slagit ihjäl två grisar för att kunna dryga ut portionsstaten. Straffet verkställdes framför fronten på avdelningen av förbandets fältväbel. Winge kommenterade:" Åt gärden var ingalunda populär, men jag satte mig i respekt för återstoden av kriget[. .. ] att därigenom återfördes brigaden utan
att några större 'passager' inträffade hem till Sverige" .208
Beträffande inställningen till uppgiften märks en förändring efter Tammerforsslaget. Dillner skrev: "Nu strider jag enbart för Sveriges fallande ära. För intet annat. Absolut inte!" Dillner klagade i brevet på att brigaden ej fick tillfälle att efter striden hylla sina fallna kamrater. Han saknade en gudstjänst efter striden och ett högtidlighållande av segern. Till den officiella
ceremonin
i
Tammerfors kyrka skickades från brigaden av Frisen endast 25 st av de nyanlända, med hänvisning till enhetlig utrustning. Vidare nämns att vid brigadchefens mottagande efter slaget yttras inget tack för insatsen från brigadledningen och att svenskarna saknar ett omnämnande om brigaden i över befälhavarens rapport (dagorder) efter slaget. Förhållandet till de finska förbanden och stadens invånare beskriver han: "Här i staden anses vi visst som ett slags påhäng. Alla blänga surt. Inte en blomma har vi fått [ ... ]11•209
Brigadchefen Frisells frånvaro från brigaden under striden i Tammerfors återkommer på flera ställen i arbetsmaterialet. Från varon ifrågasätts, men försvaras av chefen för högkvarterets operativa avdelning Törngren, med motiveringen att Frisell som
krigshögskoleutbildad artillerist behövdes i staben och att av sikten aldrig varit att Frisell skulle föra brigaden i strid. Törn gren tjänstgjorde under Tammerfors intagande som stabschef i general Wetzers stab, dit även Frisell kommenderades.