Ambitionsnivån från Finlands vänner kom att vara en kår om tre bataljoner. Detta mål uppnåddes aldrig och sammanlagt stanna de summan på 803 man som under brigadens livstid passerade genom dess organisation. Vid ett och samma tillfälle översteg
aldrig summan ca 500 man.157
Tillsättandet av en svensk officer som chef för brigaden blev ett bekymmersamt problem, som inte fick en tillfredsställande lösning
förrän efter Tammerfors fall.158 Det första namn som förekommer i
efterlämnat material är i ett telegram den 16 februari där Johan Mannerheim nämner att överstelöjtnant Ancarkrona vid general
staben blir brigadens chef.159 En annan uppgift är att dåvarande
chefen för III. armefördelningen generalmajor Munck uppvakta des och med entusiasm ställde sig till förfogande. Regeringen
ställde sig dock avvisande till avsked för Munck.160 Ett tredje namn
var prins Wilhelm som inledningsvis var intresserad. Ålandsfrå gan och det faktum att prinsen var sjöofficer och inte infanterist
omöjliggjorde dock planen.161 Slutligen föll valet på den svenske
kaptenen vid A 5:s reservstat, Hjalmar Frisell. Frisell hade tidigare genomgåttkrigshögskolan1910-12(somkurskamrat medPeyron). En mängd lokala rekryteringsombud engagerades runt om i landet, men rekryteringsarbetet gick inledningsvis trögt. Verk samheten försvårades av den agitation som bedrevs mot före ningen i vänsterpressen och den försiktighet som påtvingades
för att inte myndigheterna skulle ingripa.162 Kontraktskrivning
en tvingades pga hot om åtal i Sverige att den 6 mars flytta till
Torneå.163 Först efter ett genomfört upprop och annonsering i
svensk press i mitten av mars ökade tillströmningen av sökande. I slutet av februari avreste de första till brigadens samlingsplats i Uleåborg och under mars månad följdes de av en jämn ström av frivilliga. Rapporterna om de hårda striderna och brigadens förluster vid Tammerfors i slutet av månaden kom snarare att
öka än att minska antalet sökande.164 Efter Tammerfors fall, då brigaden ställdes under Hjalmarssons befäl inom västarmen initierades, på Hjalmarssons initiativ, en omorganisation och rekryteringsoffensiv för att öka brigadens numerär. Denna åt gärd kom dock ej att genomföras.165 Den 30 april beordrade general Mannerheim att nyrekryteringen till brigaden skulle upphöra.166
Av den personal som kom att rekryteras till brigaden hade ca 85 % någon typ av militär utbildning. Vad beträffar fördelning en mellan befälsutbildad personal och meniga, var den förra kategorin kraftigt överrepresenterad. Personal med formell kom panichefskompetens utgjorde ca 8 % av styrkan och även antalet plutonchefsutbildade översteg det organisatoriska behovet. I jämförelse med personalen i den vita armen var den Svenska
brigadens personal väl militärt utbildad.167 Åldern varierade
mellan femton och sextio år168 och en stor mängd yrken var re
presenterade, inte minst kroppsarbetaryrken.169
För att komma iväg krävdes ett frejdebetyg från pastorsämbe tet, ett signalement från polisen, tillstånd från militära myndig heterna samt två ouppklistrade fotografier. Sportdräkt, helst också kappa eller militärpäls anskaffades av den frivillige själv och för eventuell utförsel av vapen, ammunition, livsmedel m m fick den enskilde själv anskaffa exportlicens. Kontrakt skrevs för tiden fram till 31 juli och förmånerna för klass IV (manskap) var: 300 finska mark/ månad, samt 75 kronor/ månad att utbetalas till ombud i Sverige. Dödsfallsersättning var 5 000 kronor och inva liditetsersättning 10 000 kronor. Vid inställelseresan utgick rese ersättning för resa i 3:e klass och dagtraktamente (10 kronor/ dag).170
Utrustningen var inte omfattande. Vid ankomst till Haparan da mottogs den frivillige av ett ombud från Finlands vänner och ambitionen var att utrustning där skulle ske med (vid behov): sportmössa, halsskydd, skor, strumpor, ylletröja, vinterhanskar, ryggsäck, slidkniv, fältflaska, livrem, patronväska och första
förband.171 Den av Hallström tillsatte och utsände "intendenten
i Uleåborg" Gunnar Bergström rapporterade i sin första rapport den 24 mars om missnöje med persedlarna och då särskilt skorna som var odugliga, med "läder som läskpapper". Vidare påtalade han att Haparandaförrådet ej klarade sin uppgift och föreslog en
överflyttning till Torneå och den där duktige konsul Unander.172
Då svenska regeringen ej tillät export av vapen kom beväpning en att utgöras av ryska och japanska gevär som de vita trupperna erövrat från ryssarna och de röda. Från finska legationen i Stockholm telegraferades den 21 mars till Mannerheim: Enligt ett rykte har Svenska brigaden fått dåliga och utslitna gevär. Detta har lett till stor misstämning i brigaden och Stockholm har fått skulden. Överbefälhavaren svarade den 23 mars: "Svenska brigaden har fått samma vapen som övriga trupper. Icke prima
men i regel fullt användbara" .173 Vad beträffar kulsprutor till
brigadens kulsprutekompani saknades detta under förberedel serna i Uleåborg och övningarna genomfördes med träattrapper. På morgonen inför första striden den 28 mars erhölls en trasig kulspruta. Övriga kulsprutor tillfördes efterhand under strid genom erövring från fienden. Fordonsutrustningen inskränkte
sig vid inledningen av striden den 28 mars
till
en bristfälligkokvagn samt en släde för transport av sjukvårds materiel. Skidor na för brigadens skidlöpardetachement hade dessutom förkom
mit under tilltransporten mot Tammerfors.174 Sjukvårdsutrust
ningen var synnerligen bristfällig och första förband saknades
hos varje man vid avfärd från Uleåborg.175 På vänster arm bar
brigadens personal sin speciella armbindel i vitt tyg med ett gult band som omgavs av två blå.
Svenska brigadens verksamhet finansierades på svensk frivil lig väg. En särskild insamling som anordnades av Finlands vän ner för brigadens räkning fick ett kraftigt stöd av det svenska
näringslivet. Beloppet blev nära
1,4
miljoner kronor. Trots dettatorde den ekonomiska situationen tidvis ha varit ansträngd. I ett telegram från Finlands vänner till högkvarteret den 20 april klagar doktor Hallström på stora svårigheter beträffande pengar och att kontoret i Stockholm nu är tyngt av penninganskaff ningsbekymmer.176 Dessutom inkom en mängd enskilda bidrag, såväl i form av pengar som materiel. Efter kriget inkom ytterli gare medel på över 50 000 kronor från finska donatorer och dessutom skänkte livförsäkringsbolaget, som svarat för de fri villigas försäkringsskydd, hälften av överskottet till Finlands Vänner. Pengarna användes till hjälp och ekonomiskt stöd åt de