det mest motsägelsefulla eftermälet. Jämte Under var han den ende svensken som förde ett högre självständigt befäl. H begär
de av Mannerheim en frontbefattning102 och första uppgiften
blev den misslyckade undsättningsexpeditionen till Nystads skyddskårer. En orsak till nederlaget vid Heinola uppgavs vara
att telefonförbindelserna ej bröts i tid103 och en annan var att
uppfattning om fienden på platsen var felaktig.104 H fick därefter
i uppgift att med ett nyuppsatt detachement från Virdois fram rycka över Vaskivesi och ta Kuru för att därifrån fullfölja inring ningen av fienden nordost Tammerfors inom ramen för offensi ven. Efter tillförda förstärkningar och fientligt tillbakadragande kunde Vaskivesi starkt försenat tas. Mellan den 11 och 14 mars genomfördes förberedelser för anfall och den 15 mars fortsatte
anfallet. På kvällen var Kuru ej tagit och under dagen den
16
mars genomfördes ett nytt försök. Trots inkomna rapporter om att fienden utrymde Kuru under natten stannade H:s trupper i förläggning under natten. Den 17 mars togs Kuru och därefter gick truppen i förläggning trots uppmaningar från högkvarteret om att fortsätta anfallet mot Murole. Anfallet påbörjades först den 19 mars och Murole intogs under dagen. För sitt agerande under tiden 9-20 mars fick H omfattande kritik. Detachement Hjalmarssons oförmåga att nå järnvägen nordost Tammerfors var en viktig orsak till att inringningen av fienden misslycka des.105 Törngrens dagbok 18 mars berättar: "Generalen har haft
ett temperamentsfullt samtal med Hjalmarsson
i
Kuru". Generalen var vid samtal på ett " operativt miserabelt humör" på grund av Hjalmarssons dröjsmål och telefonsamtalet. Jag samtalade med P i Kuru för att "rätta till Hjalmarssons Murole-opera
tion" .106 Krigshistorikern Hannula skrev senare, vilket återkom
mer i Jägerskiölds bedömning: "det är dock uppenbart att Hjal marsson överskattade sina svårigheter och hade en orätt
uppfattning om läget" .107 När H anlände till Kuru den 15 mars
patrull. Hälften av patrullen togs till fånga och fördes fram till H. Detachementchefen drog då sin mauser och sköt personligen fyra av männen. H nämnde ej detta i sina memoarer men skrev att hans soldater skjutit obeväpnade män. Vid segerparaden i
Stockholm den 30 maj kom H att kallas mördare.108 I sina minnen
skrev han att "den verkliga krigsglädjen hade en gång för alla förtagits mig[ ... ]" efter segercermonin i Tammerfors kyrka och
nu var det enbart militär disciplin och plikt som drev honom.109
Vid övertagandet av ansvaret vid Lempäälä från Wilkman efter omorganisationen uppvisade han ett stort vankelmod och ville
helst uppskjuta det hela.110 Vid förberedelser för ett anfall den 21
april i Lempääläterrängen med bl a Svenska brigaden ställde han in anfallet sedan ställföreträdande brigadchefen och en bataljon chef vid grenadjärregementet sårats vid rekognoscering. H skrev: "det inträffade förtog mig lusten". Man blir lite skrockfull i
krig.111 Den svenske löjtnanten Winge som under Tammerforsof
fensiven fört framgångsrikt befäl i grupp Wilkman/Grafstöm utnämndes till ställföreträdande chef Svenska brigaden efter det att företrädaren sårats den 21 april. Han beskrev H enligt följan de: "Han visade mig det allra största förtroende från början och ifrågasatte aldrig min kompetens. Han var karl ut i fingerspet sarna och hans enda minus var hans malariaanfall, vilka han försökte dämpa med sprit. Då var han en sjuk man och kunde inte lastas för något, då han befann sig i detta tillstånd" .112
Douglas om H: "Under de korta frontdagarna fick jag intryck av en ovanligt modig och klämmig karl, som ingav den största respekt. Han var rejäl att ha att göra med och omtänksam om truppen. Trots att han senare råkade i mindre fördelaktig dager
var han en man som alltid sökte göra sin plikt" .113 H framstår som
svårmodig och tungsint med avsaknad av den gålust och fram åtanda som utmärkte Linder. Hans efterlämnade Minnen är fyllda av organisatoriska frågor och detaljer. Vidare ägnas en stor del av texten åt stabens och chefens rena bekvämligheter. Operativa tankar och resonemang förekommer endast i ringa omfattning i texten. Hjalmarsson befordrades vid krigets slut till generalmajor.
Graf ström var definitivt Hjalmarssons motpol. Då hans chef,
överste Wilkman, helst vistades framme i frontlinjen överläts ansvaret för den taktiska planeringen och det militärtekniska
arbetet på G.114 Det var G som hade en betydande del i gruppen
Wilkmans operativa framgångar.115 Även på det organisatoriska
planet blev hans arbete betydelsefullt för den stadga och fasthet som gruppen fick. G ledde sin anfallsavdelning med stor fram gång vid anfallet mot Tammerfors och vid gatustriderna inne i
staden ledde han, som äldste chef samtliga tre grupper.116 Doug
las skrev om G: "Hans glada, optimistiska läggning, medryckan de sätt och frejdiga mod var säkert en av grunderna till att gruppen Wilkman i alla skiften hade framgång." Han represen
terade något av det bästa i den svenska frivilligrörelsen.117Winge
skrev: Vore alla svenskar "av den ullen" vore det aldrig någon fara för gamla Sverige. Winge hyllar hans personliga uppträdan
de och påverkan på händelsernas gång.118 G var även, efter
Tammerfors påtänkt som ny chef för Svenska brigaden.119G gör
intryck av att ha varit en enkel, okomplicerad och praktiskt inriktad officer. Hans agerande vittnar om handlingskraft och framåtanda. Grafström befordrades under kriget till överste.
Malm berg blev "ett förträffligt understöd åt Linder" i hela
kriget.120 M svarade för det "stabila" arbetet i staben medan Linder svarade för det "mobila" .121 Han var en ovanligt duktig taktiker och synnerligen väl skickad för sin uppgift. Han var även en duglig organisatör och hade stor förtjänst i organiseran det av Satakuntagruppen och grupp Linder. M hade betydande del i Unders operationer.122 Malmberg befordrades till överste löjtnant.
Rappe fick en dålig start då han, i sällskap med överste Mex
montan, "söp sig runt Bottniska viken och kom fram i ganska skadat tillstånd". Därefter kom han att göra en "förträfflig in sats" .123 R skapade en mönstergill organisation av Savolaksgrup pens stab. Han hade även stor förtjänst avseende trupporganisa tion och ordnandet av försvaret vid Savolaksfronten. Rappe stannade hos general Löfström (Tall) hela kriget och befordra des till överstelöjtnant.
von Heijne ansågs vara en av svenska armens dugligaste fält
telegrafofficerare. Han medverkade påtagligt i utvecklingen av sambandstjänsten och planerade för och utbildade fyra fälttele grafavdelningar på fjorton dagar (avsedda för de fyra strids grupperna).124 Han betecknades som en duglig specialist.125 von Heijne befordrades till överstelöjtnant.