Vougt hade i Jungs ögon en tendens att lova för mycket. Man kan inte lova en massa saker utan att ha täckning för det. I de allra flesta fall handlade det om informella överenskommelser mellan Jung eller någon annan officer och Vougt. Men det förekom
också att Vougt i t ex tal eller i samtal med utländska politiker eller militärer gav offentliga löften. Några sådana exempel inle der detta avsnitt.
Till de allvarligare fallen av lättsinnighet vid avgivande av offentliga löften, hörde episoden när Vougt i Köpenhamn höll ett tal där han lovade att hjälpa Nordnorge i händelse av ett
sovjetiskt anfall. 52 Enligt J ung var det inte en sak som man kunde
lova sådär, utan förbehåll. Jung ville självklart inte binda sig till ett dylikt löfte. Det kanske skulle ha visat sig helt omöjligt att hjälpa Nordnorge på det utlovade sättet och då var det onödigt att ha lovat för mycket.
För Jung innebar det allvarlig lättsinnighet vid löftesavgiv ning när Vougt lovade den danske försvarsministern 80 000 gevär och 120 luftvärnspjäser med ammunition för att hjälpa till med att bygga upp det danska hemvärnet igen. Utan att ha talat
med ÖB först.53 Vougt blev ju också vid detta tillfälle tillrättavi
sad av Jung som fick ta över förhandlingarna med danskarna. Ett drygt år senare hade dock, enligt Ehrensvärd, Vougt varit i direkt kontakt med danskarna igen och pratat om att förse dem
med än fler gevär. 54
När det gäller de informella löftena så handlade opålitlighe ten enligt Jung, om att Vougt inte höll vad han hade lovat.
Ett sådant löfte, som Jung betecknade som en groda, var när Vougt lovade en reservofficer att han skulle få vidare officersut bildning trots att personen i fråga under den genomgångna
utbildningen hade förklarats för olämplig.55
Ofta kommer Vougts opålitlighet fram i befordrings- och utnämningsfrågor. Det har funnits en informell överenskom melse, åtminstone enligt Jung, som Vougt sedan bryter emot. Det finns flera exempel på detta, jag tänker ta upp några stycken. I juli 1947 diskuterade Jung och Vougt vem som borde bli ny militärattache i Moskva. Jung förespråkade generalmajor Fale Burman och påpekade att den svenske ambassadören i Moskva
skriftligen bett om att få tala med Jung om tillsättningen.56
Därmed räknade nog Jung med att saken var klar. Men bara tre dagar senare hade Vougt i ett samtal med Swedlund gjort klart att han inte tänkte acceptera Burman. Jung kommenterade:
"Snygg gosse! Vem vill han ha dit?"57
med Vougt enorm möda på att överste Sven Ryman inte ska få en viss utnämning. Vougt visade förståelse för Jungs synpunkter
och enligt Jung var de överens.58 Dagen efter befanns Ryman
vara utnämnd, "naturligtvis" enligt den då luttrade Jung.59
Vissa utnämningsaffärer fick en del konsekvenser. Så var det i fallet med överste Alf Meyerhöff er. V ougt tillstyrkte i ett sam tal
med Jung att Meyerhöffer kunde bli infanteriinspektör.60 Men
utnämningen stötte på patrull i regeringen där Meyerhöffer ansågs ha dubiösa politiska preferenser. Erlander berättade för Unden att Meyerhöffer av flera i regeringen ansågs vara halv
nazist och därmed var emot utnämningen.61 Två månader senare
berättade Meyerhöffer för Swedlund att han hade blivit informe rad av Vougt att han inte kunde bli infanteriinspektör. Tillför ordnad gick däremot bra. Meyerhöffer vägrade och ville lägga in
om disponibilitet.62Armechefen Douglas hotade också att avgå
och han gjorde klart för Erlander: "hur han upprepade gånger desavouerats i personalfrågor av Vougt och det nu gjordes av regeringen" .63 Till slut löste sig det hela till allas bästa men
dessförinnan hade det lett till en liten konflikt mellan kungen
och regeringen.64
De gånger officerarna bestämde sig för att gå till högre ort (statsministern eller kungen) för att klaga på Vougt var ofta
löftesbrott orsaken.65
Andra brott mot informella överenskommelser utgjorde en ligt Jung, de händelser när densamme skulle få säga sin mening om t ex ett förslag men sedan inte fick det.
Vid ett tillfälle när regeringen ville inskränka de militära hälsningsbestämmelserna sade Vougt till Jung att han skulle få yttra sig i saken. Redan när Jung blev informerad om detta
aktade han sig för att tro för mycket på löftet.66 Det visade sig
senare att han fick rätt i sin misstro. En månad senare utfärdade nämligen Vougt nya hälsningsbestämmelser utan att ha avvak
tat Jungs PM.67
Vad han tyckte om att inte få säga sin mening tycker jag att följande citat är ett utmärkt exempel på. När Jung fick reda på att Vougt höll på att skriva en proposition om 9 månaders första tjänstgöring även i fortsättningen skrev han: "Är detta sant och han gör det utan diskussion med mig och armechefen är hans
Jag avslutar med ännu ett litet exempel som talar för sig själv. Swedlund berättade vid ett tillfälle för Jung att Vougt inte hade "följt överenskommelsen från överläggningen med partiche ferna" .69
Vad gäller de offentliga löftena så handlar opålitligheten om att Vougt lovade saker som han inte kunde hålla. Opålitligheten i avgivandet av informella löften ligger däremot i att Vougt på ett eller annat sätt bröt dessa. Mitt intryck från när jag har läst Jungs dagbok är dock att de båda kategorierna hade en viktig gemensam nämnare för Jung. Nämligen, att sättet att lova en massa som man inte vet om man kan hålla förvisso är förkastligt men än värre var att Jung blev förbigången.