Det som är mest centralt att beakta när man vill undersöka hur ett författarskap har behandlats i litteraturhistorieskrivningen är förvisso kvalitativa aspekter
så-som explicita värdeomdömen, vilka verk så-som lyfts fram, viktningar och priori-teringar. Kvantitativa aspekter är emellertid också relevanta när det gäller att sä-ga något om hur en författare värderats i litteraturhistorieskrivningen.4 Hur stor andel av sidutrymmet som författarskapet får i jämförelse med andra författare i ett översiktsverk uttrycker något om vilken betydelse det tillmäts. Underförstått är att det namn som ges mest plats är det som betraktas som viktigast.
Jag ska i det följande därför börja med att placera in Lenngren, Skram och Blixen i deras respektive sammanhang i de nationella litteraturhistoriska över-siktsverk från Sverige, Norge och Danmark som jag har valt som jämförelse-material. Jag ska också placera in de tre författarna i den nya nordiska kvinno-litterära kontext som de givits i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. I samband med detta redovisas hur många procent av sidutrymmet i individuella avsnitt förfat-tarskapen får i förhållande till övriga författarnamn i samma tidsperiod. Jag bör-jar med Lenngren och går därefter vidare till Skram och Blixen i tur och ord-ning.
Tabell 12 visar vilken andel av sidutrymmet i enskilda avsnitt som de elva mest omskrivna författarskapen ur det svenska 1700-talet har fått i de tre över-siktsverken från Sverige. Det är på sin plats att påpeka att dessa individuella för-fattarporträtt naturligtvis omges av andra avsnitt av mer översiktlig, genrein-riktad eller kulturhistorisk karaktär och att omfånget av dessa övriga avsnitt inte har räknats in i tabellen. Det jag vill belysa är vilket utrymme Anna Maria Lenn-gren och Hedvig Charlotta Nordenflycht – de två kanoniserade kvinnliga för-fattarna i perioden – har fått i förhållande till de manliga förför-fattarna från samma tid.
4
Så är exempelvis Anna Williams studie i Stjärnor utan stjärnbilder både kvantitativ och kvalitativ, vilket innebär att hon har räknat såväl antal författarskap som hur stor del av utrymmet de fått. Williams förklarar om den kvantitativa analysen: ”Uträkningarna visar till exempel hur kanon even-tuellt förändras […]. Tillsammans med den kvalitativa analysen ger siffrorna en tydlig bild av littera-turhistoriens prioriteringar och urval”. Se Williams, 1997b, s. 19.
Tabell 12.
Fördelning av andelar av sidutrymmet för 1700-talet i tre allmänna svenska litteraturhistoriska översiktsverk
Schück&Warburg Tigerstedt Lönnroth&Delblanc Bellman, Carl Michael
Dalin, Olof von Franzén, Frans Michael
9% 15% 5% 16% 9% 7% 26% 6% 6%
Kellgren, Johan Henrik 21% 20% 8%
Lenngren, Anna Maria 4% 8% 9%
Leopold, Carl Gustaf
Lidner, Bengt 4% 10% 6% 7% 4% 9%
Thorild, Thomas Creutz, Gustaf Philip Gyllenborg, Gustaf Fredrik Nordenflycht, Hedvig Ch. 14% 4% 5% 9% 12% 5% 4% 6% 10% ┐ │ 22% * ┘
Totalt ~415 sidor Totalt ~250 sidor Totalt ~70 sidor
Vid uträkningen av andelar av sidutrymmet har jag avrundat till närmaste halv sida text minus utrymme för bilder. Denna metod ger inte samma exakthet som att räkna antal tecken eller antal rader text, men även när det gäller dessa uträkningsmetoder kräver processen att av-rundning görs. *I Lönnroth & Delblanc behandlas Creutz, Gyllenborg och Nordenflycht i ett gemensamt avsnitt och därför redovisas siffrorna sammanslagna.
Av tabellen kan utläsas att Lenngren och Nordenflycht utan några större avvikelser får mellan fem och tio procent av utrymmet i individuella avsnitt i de tre översiktsverken. I fråga om tendenser till förändringar över tid får Norden-flycht en marginellt mindre andel av utrymmet, en minskning som dock inte kan anses vara signifikant, medan Lenngren får en något större del. Jämfört med några av de samtida manliga författarna är det emellertid en relativt be-ständig andel sidor som de förfogar över. Det är bland det svenska 1700-talets kanoniserade författarskap istället Carl Michael Bellman som står för den stör-sta ökningen i andelar av sidutrymmet över tid, på bekostnad huvudsakligen av Olof von Dalin och Johan Henrik Kellgren, vilka står för den största minsk-ningen. Hade fördelningen varit helt jämn mellan de elva författarnamnen i denna tabell hade var och en fått nio procent av utrymmet. Detta innebär att Lenngren och Nordenflycht får avsnitt som i omfång motsvarar medelvärdet, eller i vissa fall något mindre än det. De författarnamn som konsekvent får den minsta andelen av sidutrymmet är Gustaf Philip Creutz, Gustaf Fredrik Gyllen-borg, Frans Michael Franzén och Carl Gustaf Leopold.
I Nordisk kvinnolitteraturhistoria placeras Lenngren och Nordenflycht in i ett nordiskt kvinnolitterärt sammanhang. Procenttalen i tabell 13 är därför inte omedelbart jämförbara med de som presenteras i den föregående tabellen. Siff-rorna visar istället hur Nordisk kvinnolitteraturhistoria har viktat de kvinnliga
för-fattarnamnen i förhållande till varandra, och för motsvarande tidsperiod som för tabell 12 ser resultatet då ut på följande sätt:
Tabell 13.
Fördelning av andelar av sidutrymmet för 1700-talet i Nordisk kvinnolitteraturhistoria
Nordisk kvinnolitteraturhistoria Baden, Charlotte
Biehl, Charlotte Dorothea Boye, Birgitte Catherine Buchholm, Magdalene Koren, Christiane Lenngren, Anna Maria
Nordenflycht, Hedvig Charlotta 4% 34% 6% 3% 10% 18% 19%
Passow, Anna Catharina von 6%
Totalt ~55 sidor
Vid uträkningen av andelar av sidutrymmet har jag, på samma sätt som i tabell 2, mätt text-längden i antal tecken inklusive blanksteg. Text avser här brödtext, exklusive de bildtexter och marginaltexter som Nordisk kvinnolitteraturhistoria också inrymmer. Anledningen till att margi-naltexterna inte är inräknade är att deras karaktär skiljer sig från avsnitt till avsnitt, vilket inne-bär att det varierar hur stark anknytning de har till författarskapet som behandlas. Dessutom är, som påpekades i avhandlingens inledning, marginaltexterna inte helt identiska i den danska och den svenska utgåvan av Nordisk kvinnolitteraturhistoria, något som ytterligare talar för att de inte bör medräknas i en kvantitativ analys av detta slag.
Den 1700-talsförfattare som får det största utrymmet i Nordisk
kvinnolitteratur-historia är danska Charlotte Dorothea Biehl, följd av Lenngren och
Norden-flycht. Dessa tre placeras som Nordens mest centrala kvinnliga författarskap från 1700-talet framför de övriga fem författarnamnen i tabellen. En jämn för-delning mellan de åtta namnen hade givit drygt tolv procent av utrymmet åt dem var. Lenngren och Nordenflycht får här alltså en större andel sidor än me-delvärdet, något som emellertid inte är förvånande med tanke på deras tidigare relativt starka ställning i de svenska nationella översiktsverken. Många av de som recenserade verket vid publiceringen, liksom även Williams i Stjärnor utan
stjärnbilder, konstaterar att Nordisk kvinnolitteraturhistoria i stora drag följer den
etablerade kanon vad gäller vilka författarskap som står i fokus i individuella avsnitt.5
5 ”De stora, väl kanonförankrade författarskapen står i centrum”, skriver Anna Williams och slår fast att Nordisk kvinnolitteraturhistoria kan betraktas som traditionell i sin kanonsyn. Se Williams, 1997b, s. 191. Detta poängterade även bland andra Maria Karlsson i sin översiktliga recension av verket i
Tidskrift för litteraturvetenskap, där hon lyfte fram att det är de kanonetablerade namnen som står
i fokus och att de övriga, mindre kända namnen, bidrar till att teckna en bild av de litterära miljöer som funnits runt omkring dessa författare. Se Karlsson, 1998, s. 143.
Även om Nordisk kvinnolitteraturhistoria i enskilda avsnitt lyfter fram huvud-sakligen samma kvinnliga författare som de tidigare litteraturhistorierna, upp-visar viktningen mellan de olika författarnamnen dock vissa skillnader. Den för-fattare som får det största utrymmet är som konstaterades ovan Biehl, vilken jämfört med Lenngren och Nordenflycht inte haft en lika framträdande plats i den tidigare nationella litteraturhistorieskrivningen. Biehl har visserligen som enda danska kvinnliga 1700-talsförfattare tilldelats ett eget avsnitt i såväl
Illustre-ret dansk litteraturhistorie som i Traustedts Dansk litteraturhistorie och i Gyldendals Dansk litteraturhistorie, men dessa avsnitt är inte särskilt omfångsrika. Det danska
kvinnolitteraturhistoriska översiktsverket Danske kvindelige forfattere placerar dock Biehl centralt, vilket kan förklara att Nordisk kvinnolitteraturhistoria följer samma linje.6 En annan förklaring kan vara att Biehl var verksam inom flera av de gen-rer som var aktuella i perioden och att hennes författarskap därför behandlas i flera olika avsnitt.
Nordisk kvinnolitteraturhistoria lyfter också fram några tidigare förbisedda
kvinnliga författare i perioden, i förhållande till de här jämförda översiktsver-ken. Charlotte Baden och Birgitte Catherine Boye omnämns i korta avsnitt i bå-de Traustedts Dansk litteraturhistorie och Gylbå-dendals Dansk litteraturhistorie, vilket innebär att de inte var fullständigt okända. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria får de dock ett betydligt mer framskjuten plats än tidigare. Dessutom lyfter verket upp danska Anna Catharina von Passow och de två norska författarna Magdalene Buchholm och Christiane Koren ur litteraturhistoriens glömska, för att tala me-taforiskt.
Nästa författarskap är Skrams. I tabell 14 visas vilken andel av sidutrym-met i individuella avsnitt som de fjorton mest omskrivna norska författarskapen från den senare delen av 1800-talet har fått i respektive nationellt översiktsverk i mitt jämförelsematerial. Här liksom för föregående tabell gäller att de indivi-duella författarporträtten omges av andra avsnitt av mer översiktlig, genrein-riktad eller kulturhistorisk karaktär som inte har räknats in i tabellen. Syftet är att belysa vilket utrymme Amalie Skram och Camilla Collett, som är de två ka-noniserade norska kvinnliga författarna i perioden, får i förhållande till de kano-niserade manliga författarna från samma tid.
6
Anne-Marie Mai, som är en av de två författarna av Danske kvindelige forfattere, har skrivit alla avsnitten om Charlotte Dorothea Biehl i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Ett av Biehl-avsnitten, det om hennes brevskrivande, är också medförfattat av Marianne Alenius som tidigare publicerat boken
Brev til eftertiden: Om Charlotta Dorothea Biehls selvbiografi og andre breve (1987). Detta har
Tabell 14.
Fördelning av andelar av sidutrymmet för den senare delen av 1800-talet i tre allmänna norska litteraturhistoriska översiktsverk
Elster (d.y.) Bull, m.fl. Beyer Bjørnson, Bjørnstjerne Collett, Camilla Elster, Kristian (d.ä.) Garborg, Arne Hamsun, Knut Heiberg, Gunnar 21% 3% 3% 6% 6% 3% 28% 6% - 7% 6% 3% 21% 3% 2% 8% 9% 2% Ibsen, Henrik 22% 23% 24% Jæger, Hans Kielland, Alexander - 8% 3% 4% 2% 5% Kinck, Hans E. Lie, Jonas Skram, Amalie 8% 8% 3% 4% 5% 3% 7% 9% 4%
Vinje, Aasmund Olafsen 6% 5% 3%
Vogt, Nils Collett 3% 3% 1%
Totalt ~240 sidor Totalt ~805 sidor Totalt ~500 sidor
Uträkningsmetod samma som för tabell 12.
Av tabellen kan utläsas att Skram och Collett får mellan tre och sex procent av utrymmet i individuella avsnitt i de tre översiktsverken. En helt jämn fördelning hade i denna tabell givit omkring sju procent per författare, vilket innebär att Skram och Collett får avsnitt som till omfånget är mindre än medelvärdet. I frå-ga om tendenser till förändrinfrå-gar över tid är det en anmärkningsvärt konstant fördelning som råder, där Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson tillsammans upptar omkring hälften av det totala utrymmet i individuella avsnitt och övriga ligger inom spannet av en till nio procent. Rimligtvis kan förekomsten av två så tungt vägande namn som Ibsens och Bjørnsons under samma period förklara att de övriga får stå tillbaka i fråga om andel av sidutrymmet.7
I Nordisk kvinnolitteraturhistoria placeras Collett och Skram in i ett nordiskt kvinnolitterärt sammanhang, och fördelningen av sidutrymmet i enskilda avsnitt för den senare delen av 1800-talet ser då ut som i tabell 15:
7
Williams visar i Stjärnor utan stjärnbilder att August Strindberg har en motsvarande särställning i svenskt litterärt 1880-tal, vilket gör att hon räknar sina tabeller både med och utan hans författarskap. Se Williams, 1997b, s. 59–61. Även räknat utan Ibsen och Bjørnson finns Collett och Skram emeller-tid bland de författare som får den minsta andelen sidor i de tre här undersökta översiktsverken. Det är istället Jonas Lie, Alexander Kielland, Arne Garborg, Knut Hamsun och Hans E. Kinck som vid en sådan räkning intar de starkaste positionerna. Eftersom det inte påverkar Colletts eller Skrams ställ-ning nämnvärt att räkna utan Ibsen och Bjørnson, presenteras inte dessa siffror här.
Tabell 15.
Fördelning av andelar av sidutrymmet för den senare delen av 1800-talet i Nordisk kvinnolitteraturhistoria Nordisk kvinnolitteraturhistoria Angered-Strandberg, Hilma Benedictsson, Victoria Bremer, Fredrika Canth, Minna Collett, Camilla Flygare-Carlén, Emilie Gyllembourg, Thomasine Knorring, Sophie von Ljungstedt, Aurora
Malling, Mathilda (pseudonym Stella Kleve) 4% 8% 9% 6% 7% 5% 9% 4% 2% 5% Ravnkilde, Adda Runeberg, Fredrika Skram, Amalie Thoresen, Magdalene Agrell, Alfhild
Leffler, Anne Charlotte Edgren
4% 7% 9% 10% ┐ │ 11% * ┘ Totalt ~110 sidor
Uträkningsmetod samma som för tabell 13. *I Nordisk kvinnolitteraturhistoria behandlas Agrell och Leffler i ett gemensamt avsnitt och därför redovisas ett gemensamt procenttal.
Jämfört med tabell 13 som avsåg författarskap från 1700-talet i Nordisk
kvinno-litteraturhistoria, är det omedelbart tydligt att antalet namn som anses tillräckligt
betydelsefulla för att erhålla ett enskilt avsnitt här är dubbelt så stort och då gäl-ler tidsperioden enbart den senare delen av 1800-talet. Sett till det antal sidor i verket som de redovisade procenttalen motsvarar, är de olika avsnittens omfång emellertid förhållandevis likvärdiga i tabell 13 och i tabell 15. Exempelvis mot-svarar 20% av 55 sidor och 10% av 110 sidor båda 11 sidor.
De stora namnen från 1800-talets senare del är Victoria Benedictsson, Fredrika Bremer, Thomasine Gyllembourg, Amalie Skram och Magdalene Tho-resen, men Camilla Collett och Fredrika Runeberg följer tätt efter. Sett i ljuset av den tidigare litteraturhistorieskrivningen, där Bjørnstjerne Bjørnson, Henrik Ibsen och August Strindberg totalt dominerar de nationella översiktsverken, är det också värt att notera att Nordisk kvinnolitteraturhistoria inte ger något kvinnligt författarskap en sådan stjärnstatus framför alla andra. Som konstaterades i kapitel 2 var det också uttalat i den skrivvägledning som gick ut till skribenterna 1988 att ett författarporträtt skulle omfatta 7–10 sidor och att en
författar-presentation skulle omfatta 0,5–3 sidor.8 Även om avsnitten i verket genomgått en omfattande redigeringsprocess efter denna vägledning, tolkar jag denna in-struktion som att det varit en medveten strategi från redaktionens sida att inte ge något författarskap avsevärt mer utrymme än omkring 10 sidor brödtext.9
En jämn fördelning av sidutrymmet mellan de fjorton författarnamnen i denna tabell hade givit drygt sex procent av utrymmet vardera. Skram och Col-lett får således båda avsnitt av något större omfång än medelvärdet. Förutom dessa två finns ytterligare en norsk författare, Magdalene Thoresen, represen-terad i den här delen av Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Hennes författarskap har av den tidigare litteraturhistorieskrivningen behandlats förhållandevis marginellt – mestadels omnämns hon som en av de personer som ingick i kretsen kring Bjørnson – och hon kan därför räknas till de namn som Nordisk
kvinnolitteratur-historia lyfter fram i ljuset igen. Född i Danmark och gift i Norge skrev
Thore-sen på en danskuppblandad norska och av den anledningen verkar vare sig den danska eller den norska nationella litteraturhistorieskrivningen ha ansett att hon hörde hemma i deras tradition. ”Hendes skjæbne som forfatterinde er at hun hverken tillhører den norske eller danske litteratur”, skriver exempelvis Kristian Elster i Illustreret norsk litteraturhistorie.10 Att Thoresen inte bara lyfts fram från periferin utan dessutom får det största utrymmet av alla fjorton namnen i tabellen är därför särskilt intressant. Sannolikt har detta sin förklaring i att Arild Linneberg skrivit ett större avsnitt om henne i Norsk kvinnelitteraturhistorie några år tidigare.11
I den tidigare svenska litteraturhistorieskrivningen är det Fredrika Bremer som får den överlägset största andelen sidor av de kvinnliga författarna i tids-perioden, och den positionen behåller hon i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Bre-mer följs i nämnd ordning av Sophie von Knorring, Victoria Benedictsson, Ann Charlotte Leffler och Emilie Flygare-Carlén i de svenska översiktsverken i mitt jämförelsematerial och även dessa har fortsatt en central plats. Jämfört med in-nan har Benedictsson dessutom fått en mer framskjuten position. Till de tidiga-re bortglömda – eller de tidigatidiga-re i alla fall mycket marginellt behandlade –
8
Se avhandlingens s. 99.
9
Undantaget exempelvis Charlotte Dorothea Biehl som diskuterades tidigare i kapitlet, vilken totalt sett fått omkring 18 sidor i enskilda avsnitt. Detta beror dock på att Biehl förkommer i flera olika av-snitt, varav inget i sig överstiger 10 sidor brödtext.
10
Kristian Elster d.y., Illustreret norsk litteraturhistorie: II. Fra Wergelandstiden til vore dage. Kristia-nia, 1924, s. 530.
11 Se Norsk kvinnelitteraturhistorie: Bind 1, 1988, s. 109–116. Förutom en avhandling om Thoresens författarskap från 1933, Magdalene Thoresen i liv og diktning gjennem 50 år, fra 1819–69 av Borg-hild Baardsen, finns inte mycket forskning om henne före utgivningen av den norska och sedan den nordiska kvinnolitteraturhistorien. Författarskapet hade dock aktualiserats 1984 genom ett drama av Eva Braathen Dahr med titeln Fruen fra Bergen: Et spill om Magdalene Thoresen, mellom Henrik og
ska författare som Nordisk kvinnolitteraturhistoria lyfter fram hör Alfhild Agrell, Hilma Angered-Strandberg, Aurora Ljungstedt och Mathilda Malling. Framlyf-tandet av den senare bekräftar också Williams i Stjärnor utan stjärnbilder: ”Mathil-da Malling (Stella Kleve) är en av de författare vars litterära ställning avsevärt förstärks genom Nordisk kvinnolitteraturhistoria”.12
Bland de danska kvinnliga författarna är det Thomasine Gyllembourg som har den mest centrala positionen i de tidigare litteraturhistoriska översiktsverken och hon hör även till de stora namnen i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, vilket re-dan konstaterats. Adda Ravnkilde, den andra re-danska författaren i tabellen, har i den danska kanon emellertid haft en marginell plats, varför hon kan räknas till de åsidosatta författarnamn som Nordisk kvinnolitteraturhistoria lyfter fram igen.
Att det bara finns två danska kvinnliga författare i tabellen beror inte på att det inte finns några fler framstående sådana i perioden – Pil Dahlerup lyfter fram ett stort antal i Det moderne gennembruds kvinder – utan på att den struktu-reringsprincip som redaktionen laborerade med i projektets början med att sor-tera tematiskt verkar ha givit avtryck i den här delen av Nordisk kvinnolitsor-teratur-
kvinnolitteratur-historia vad gäller de danska författarna. Därför behandlas de flesta danska
för-fattare i den här tidsperioden under rubriker som ”Storstadsliv”, ”Sedlighet”, ”Bildning” och ”Modernitet”, istället för i enskilda författarskapsavsnitt.
Så långt Lenngren och Skram, och till sist Blixen. Tabell 16 visar vilken andel av sidutrymmet i individuella avsnitt som de femton största danska för-fattarskapen från mellankrigstiden har fått i respektive översiktsverk i mitt jäm-förelsematerial. Karen Blixen finns här med som enda kvinnliga författare.
12
Williams räknar i sin kvantitativa analys i Stjärnor utan stjärnbilder inte utrymme per författarnamn, utan istället antal kvinnor i förhållande till antal män. Framlyftandet av Malling kommenteras i den kvalitativa analysen: ”Hon [Malling, förf. amn.] ägnas åtta sidor, vilket skall jämföras med de spo-radiska omnämnanden hon fått under föregående decennier. [---] En avgörande orsak till Mallings stärkta position är Birgitta Neys forskning kring författaren vilket resulterade i en avhandling 1993. Birgitta Ney skriver också om Malling i Nordisk kvinnolitteraturhistoria”. Se Williams, 1997b, s. 92.
Tabell 16.
Fördelning av andelar av sidutrymmet för mellankrigstiden i tre allmänna danska litteraturhistoriska översiktsverk D. L. 1918–1950* Traustedt Gyldendal Becker, Knuth Blixen, Karen Hansen, Martin A Kirk, Hans Kristensen, Tom La Cour, Paul Munk, Kaj Nielsen, Jørgen Paludan, Jacob Petersen, Nis Abell, Kjeld
Branner, Hans Christian Klintgaard, Mogens Soya, Carl Erik Sønderby, Knud 5% 2% 5% 7% 10% 9% 12% 5% 8% 9% 8% 5% 5% 6% 4% 3% 8% 8% 5% 11% 6% 10% 5% 9% 5% 8% 8% 3% 6% 5% 7% 9% 3% 7% 9% 3% 7% 5% 8% 7% ┐ │ │ 35%** │ ┘
Totalt ~120 sidor Totalt ~185 sidor Totalt ~75 sidor
Uträkningsmetod samma som för tabell 12. *Några avsnitt av mer översiktlig, genreinriktad eller kulturhistorisk karaktär förekommer praktiskt taget inte i Dansk litteratur 1918–1950, utan så gott som alla författarnamn finns i enskilda avsnitt. Även Aage Dons, Leck Fischer, Otto Gelsted, William Heinesen, Poul Henningsen, Harald Herdal, Erling Kristensen, Hulda Lütken, Per Lange och Hans Scherfig får alltså enskilda avsnitt i Dansk litteratur 1918–1915, dock inte i de övriga två översiktsverken. Jag redovisar därför inte dessa namn i tabellen. **I Gyldendals Dansk litteraturhistorie behandlas Abell, Branner, Klintgaard, Sønderby och Soya i ett gemensamt avsnitt tillsammans med Leck Fischer, varför de här redovisas med ett gemen-samt procenttal.
Vad gäller fördelningen av utrymme i de tre verken, framgår av tabellen att det inte finns något författarskap som får ett avsevärt större utrymme än något an-nat. Det finns alltså inget namn som totalt dominerar på ett liknande sätt som exempelvis Bjørnson och Ibsen gör under den senare delen av det norska 1800-talet. Kjeld Abell, Tom Kristensen, Kaj Munk, Jacob Paludan och Nis Petersen har ett litet men förhållandevis beständigt försteg framför de övriga, medan Blixens plats avgjort blir mer central med tiden, huvudsakligen på bekostnad av Paul La Cour.
Det anmärkningsvärda här är emellertid inte siffrorna i sig (ingen författa-re ligger särskilt mycket utanför medelvärdet på drygt sex procent) utan snaraförfatta-re det faktum att det knappast finns någon kvinnlig författare utom Blixen som blir behandlad i ett enskilt avsnitt trots att det nu gäller 1930- och 1940-talet. Hulda Lütken får visserligen ett enskilt avsnitt i Dansk litteratur 1918–1950 – ett avsnitt som är större än det som Blixen tilldelas i samma översiktsverk – men