Av blockcitatet ovan framgår att redaktionen identifierade problemet med den tidigare litteraturhistorieskrivningen som bestående först och främst av två de-lar: ”de kvinnliga författarna [har] antingen lyst med sin frånvaro i litteraturhis-torien eller blivit feltolkade och undervärderade”. (Bd 1, s. 12) Den första in-vändningen var således att de tidigare litteraturhistorierna hade marginaliserat, sorterat bort och därefter helt glömt många kvinnliga författare. Den andra var att de kvinnliga författarskap som trots allt hade fått en plats i översiktsverken inte hade tillmätts det värde som de, enligt Møller Jensen, egentligen förtjänade.
För att ändra på detta använde Nordisk kvinnolitteraturhistoria en strategi som bäst kan beskrivas som angrepp på två fronter. Å enda sidan lyftes förfat-tarskap fram och synliggjordes, vilka tidigare hade åsidosatts och glömts bort. Å andra sidan granskades och reviderades de tolkningar och värderingar som ti-digare litteraturhistorier gjort av kvinnliga författare som redan hade en plats i den litterära kanon. Detta förklaras inte uttryckligen i något av bandens inled-ningsavsnitt – där står istället att ”[v]i läser dem [Nordens kvinnliga författare, förf. anm.] på texternas och därmed på könets egna premisser” – men det är vad som blir konsekvensen av problembeskrivningen. (Bd 1, s. 12)
Att Nordisk kvinnolitteraturhistoria analyserade marginaliseringen och under-värderingen av kvinnliga författare i den tidigare litteraturhistorieskrivningen på detta sätt var ett resultat bland annat av en stark influens från angloamerikansk feministisk litteraturforskning. En källa till idéer var exempelvis Elaine
Showal-ters A Literature of Their Own, vilken var aktuell när projektet Nordisk kvindelit-teraturhistorie startade.14 I bokens inledning skriver Showalter:
Scholarship generated by the contemporary feminist movement has increased our sensitivity to the problems of sexual bias or projection in literary history, and has also begun to provide us with the information we need to understand the evolution of a female literary tradition. One of the most significant contri-butions has been the unearthing and reinterpretation of “lost” works by wo-men writers, and the docuwo-mentation of their lives and careers.15
Showalter använder här orden “unearthing and reinterpretation”, vilket översatt blir just ’att avtäcka ur jorden’ – det vill säga ’att gräva fram’ – och ’att omtolka’. Showalter talar också om omtolkning och revidering apropå den våg av femi-nistisk litteraturforskning som under slutet av 1970-talet sattes igång inom det angloamerikanska språkområdet: ”Many literary historians have begun to re-interpret and revise the study of women writers”.16
Den forskningstradition som här ligger bakom är den gynokritiska, och att
Nordisk kvinnolitteraturhistoria influerats av denna märks också såtillvida att det är
en gynokritiskt sympatisk läsart som man avser att tillämpa i verket, i och med att de kvinnliga författarna ska studeras ”på texternas och därmed på könets egna premisser”. (Bd 1, s. 12) En sympatisk läsart innebär att forskaren närmar sig texterna utifrån en ’medläsning’ snarare än en ’motläsning’, det vill säga att texten läses för att utröna synliga tematiker och ideologier, men inte i samma utsträckning för att avtäcka underliggande eller dolda meningar eller motsätt-ningar. I många fall gick analysen rent konkret ut på att utröna vilka kvinnliga erfarenheter som texten gav uttryck för.17
De gynokritiska tankarna om vikten av att inte bara gräva fram bortglöm-da författarskap, utan att också omtolka rebortglöm-dan kanonetablerade kvinnliga förfat-tare, utvecklades sedan bland annat av Gilbert & Gubar i The Madwoman in the
Attic.18 Där görs en rad omtolkningar av kanoniserade kvinnliga författarskap
14
Som konstaterats i kapitel 2 rekommenderades Showalters bok som förberedande läsning inför de diskussioner om den nordiska kvinnolitteraturhistorien som skulle föras vid Karin Westman Berg-seminariet i januari 1985. Se avhandlingens s. 89.
15
Showalter, 1999, s. 8.
16
Showalter, 1999, s. 10.
17 Moi, 2002, s. 74–75. Se även Busk-Jensen, 1999, s. 39. Det finns ytterligare exempel på formule-ringar i det första bandets inledning vilka tyder på att Nordisk kvinnolitteraturhistoria avser att förhålla sig till de kvinnliga författarna utifrån en gynokritiskt sympatisk läsart. Det framkommer bland annat då huvudredaktören förklarar att projektet ställde frågan om vad som ”händer när man skriver littera-turhistoria på de kvinnliga författarskapens villkor” [min kursiv]. (Bd 1, s. 13)
18
Även detta verk lästes av deltagarna i projektet Nordisk kvindelitteraturhistorie under de inledande åren av arbetet. Irene Iversen kallar The Madwoman in the Attic ”nærmest obligatorisk lesning blant feministiske litteraturforskere i tiden etter 1979”, och det förekommer en del hänvisningar till boken i antologin Lysthuse (1985) som är en kollektion av de föredrag som hölls under de första nordiska skribentseminarierna. Se Iversen, 2002, s. 21 och Lysthuse: Kvindelitteraturhistorier. Red. Lis Palm-vig, Charlottenlund, 1985, s. 73 och s. 200.
som blivit misstolkade och undervärderade, bland andra Jane Austen, Charlotte Brontë och George Eliot. Gilbert & Gubar poängterar att dessa revideringar är nödvändiga eftersom den tidigare litteraturhistorieskrivningen utifrån dess man-ligt definierade normer har förbisett många kvinnliga författares originalitet och istället bedömt dem som avvikande och udda:
Inappropriate as male-devised genres must always have seemed, some women have always managed to work seriously in them. Indeed, when we examine the great works written by nineteenth-century women poets and novelists, we soon notice two striking facts. First, an extraordinary number of literary women either eschewed or grew beyond both female “modesty” and male mimicry. [---] But this distinctively feminine aspect of their art has been generally igno-red by critics because the most successful women often seem to have chan-neled their female concerns into secret or at least obscure corners. [---] Second, the writing of these women often seems “odd” in relation to the predominantly male literary history defined by the standards of what we have called patriarchal poetics.19
I sina omtolkningar utgår Gilbert & Gubar ifrån palimpsestbegreppet, genom vilket de vill visa att kvinnliga författares verk ofta inrymmer en dold kvinnlig protest emot den patriarkala ordningen. Gestaltningen av denna underliggande protest har lett till att de kvinnliga författarna skrivit annorlunda än de manliga även när de försökt använda sig av existerande manliga genrer. Gilbert & Gubar hävdar att litteraturhistorikerna inte har sett denna bakomliggande protest utan betraktat de kvinnliga författarnas verk som avvikande, och att de därför har givit kvinnorna en utanförposition i litteraturhistorien.
Lise Busk-Jensen, skribent i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, diskuterar de nordiska kvinnolitteraturforskarnas fokus på omtolkningar i artikeln ”Subkultur og gynokritik” (1990). Hon menar att forskarna först analyserade bristerna i den allmänna litteraturhistorieskrivningen som kvantitativa, det vill säga att alltför många kvinnliga författare hade glömts bort av historien. Vid närmare studium omprövades emellertid denna förklaring och forskarna kom istället fram till att det största problemet var kvalitativt, det vill säga hur kvinnorna (fel)tolkats och (under)värderats:
En nærmere undersøgelse af feministisk litteraturforsknings egen tradition viser imidlertid, at det ikke har været de rent kvantitative fremskridt – altså opdra-gelsen af mange ukendte forfatterskaber – der har været mest nybrydende. Når den litteraturhistoriske fremstilling bygges op, bliver kvindeforskernes valg af
19
Sandra M. Gilbert & Susan Gubar, The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the
eksempelmateriale ikke påfaldende forskelligt fra den tradition, de skriver i op-position til.20
Den viktigaste uppgiften som den feministiska litteraturforskningen hade att ta sig an var såldes att revidera synen på de redan kända kvinnliga författarskapen:
Feminismens kritik […], har dermed vist sig snarere at pege hen mod kvalita-tive end kvantitakvalita-tive mangler. Det var i virkeligheden ikke så meget det, at kvindernes [sic!] ikke var der, som måden de var der på, der føltes mangelfuld. I de forskellige kvindelitteraturhistorier […] forsøger man at diagnosticere denne
mere komplicerede skavank.21
Enligt Busk-Jensen ligger mycket av den förnyelse av litteraturhistorien som ett verk som Nordisk kvinnolitteraturhistoria bidrar med därmed i de nytolkningar av kvinnliga författares verk som forskarna i projektet gör.
Denna växling i prioritetsordningen mellan de två uppgifterna att gräva fram och att omtolka konstaterades också i genomgången av arkivmaterialet i avhandlingens kapitel 2. Vid det första nordiska skribentseminariet på Biskops-Arnö 1983 klargjorde projektet att mindre kända författarskap, vilka litteratur-historieskrivningen ditintills hade förbisett, kunde förväntas utgöra huvuddelen av stoffet i verket. Fem år senare, i skrivvägledningen från råmanus till manus, förklarade redaktionsgruppen istället att de namn som redan fanns med i de na-tionella kanon i första hand skulle beredas plats i verket. Därutöver var det ett plus om också okända namn kunde inrymmas.
Med utgångspunkt i Busk-Jensens utsagor att nytolkningarna ansågs vara det viktigaste, kan Nordisk kvinnolitteraturhistoria förväntas innehålla en överväg-ande överväg-andel redan kanonetablerade författarnamn i sitt urval. Nya perspektiv på dessa kända namn bör också utgöra ett framträdande inslag i verket. De helt okända namn som grävs fram kan på motsvarande sätt förväntas vara totalt sett färre i verket.
En historia om män av män
I inledningen till det första bandet analyserar huvudredaktören problemet med den tidigare litteraturhistorieskrivningen som att det också består i att det är en historia om män, skriven av män. Dess kategoriserings- och värderingsprinciper är därför manligt definierade:
20 Lise Busk-Jensen, ”Subkultur og gynokritik: Begreber i feministisk litteraturforskning” i Historie,
tolkning, tekst og tekst, tolkning, historie. Red. Jørgen Dines Johansen & Finn Hauberg Mortensen &
Horst Nägele, Odense, 1990, s. 153–170 [1990b], s. 155.
21
Anledningen till att existerande litteraturhistorier till övervägande delen är his-torier om männens litteratur och föga om kvinnornas står att söka i det littera-turhistoriska systembyggets definitioner av litterära perioder, genrer, teman, värderingar och tyngdpunkter, vilka alla grundar sig på manliga författarskap, utvärderade av traditionella forskare, organiserade och strukturerade utifrån en manlig blick på världen i ett sökande efter bekräftelse på att människan främst är en man. (Bd 1, s. 13)
Møller Jensen förklarar alltså att klassificeringar såsom periodbegrepp och gen-rer, litterära teman och tonvikter, samt de bedömningsgrunder som traditionellt tillämpats i litteraturhistorierna, bidragit till att marginalisera och exkludera de kvinnliga författarna. Hur forskarna i Nordisk kvinnolitteraturhistoria hanterat des-sa faktorer kommenteras med att des-samtliga skribenter har ”ansträngt [sig] för att hålla värderingsfrågan relativt öppen när det gällt de enskilda författarskapen”. (Bd 1, s. 14) Periodisering, genrer, teman och tyngdpunkter berörs emellertid inte uttryckligen i något av inledningsavsnitten. Istället ställs i det första bandet en rad frågor omkring vad som händer när de kvinnliga författarna placeras i centrum:
Vi […] ställde oss själva frågan vad som skulle hända om vi gjorde de kvinnliga författarna till huvudpersoner i en historia som fram till idag har marginaliserat dem? Vad sker med litteraturhistorien om man fokuserar kvinnornas litteratur? Vad händer när man skriver litteraturhistoria på de kvinnliga författarskapens villkor och slutar att betrakta dem med den litteraturhistoriska traditionens blick? (Bd 1, s. 13)
Denna tendens att ställa fler frågor än vad som besvaras när det gäller just pe-riodisering, genrer, teman och tyngdpunkter syntes också under arbetsproces-sen.
Irene Iversen poängterar i Feministisk litteraturteori att en av de logiska följ-derna av att den feministiska litteraturforskningen under 1970-talet identifiera-de identifiera-den tidigare litteraturforskningens begrepp och teorier som ett av proble-men, var att målet först betraktades vara att utveckla egna oberoende begrepps-kategorier:
Ambisjonen om å bruke utforskningen av kvinnens historie og kultur som ut-gangspunktet for å udarbeide egne begreper og teorier, uavhengig av de eta-blerte, mannlige paradigmene, er en logisk følge av den feminstiske vitenskaps-kritikken, som sier at kunnskap om kvinner har vært fortrengt i den tradisjo-nelle forskningen.22
Iversen lyfter fram att Toril Moi i Sexual/Textual Politics och senare publika-tioner dryftar begreppsbruket och teoribildningarna som en av den feministiska litteraturforskningens stora utmaningar att komma till rätta med. Mois förslag är
22
emellertid inte att förkasta hela den existerande begrepps- och teoriapparaten, utan ”at feminister burde ’tilegne’ seg tidligere, maskuline, vitenskapelige teori-dannelser, men omforme dem kreativt for egne formål”.23
Även Anette Kolodny diskuterar konsekvenser av att försöka läsa kvinn-liga författares texter i ljuset av andra kvinnkvinn-liga författares texter, när dessa verk till största delen fortfarande är okända för forskarna.24 När det gäller just be-greppsbruk och analyskategorier menar Kolodny liksom Moi att de feministiska litteraturforskarna omöjligt kan omskapa hela systemet, utan att ”the many tools needed for our analysis will necessarily be largely inherited and only partly of our own making”.25
Møller Jensens förord i band 1 tyder på att Nordisk kvinnolitteraturhistoria delade Mois och Kolodnys syn på hur den feministiska litteraturforskningen borde förhålla sig, men huvudredaktören understryker samtidigt att detta varit en utmaning:
Den stora utmaningen har inte legat i att skriva om de kvinnliga författarska-pen, utan i att forska i kritisk opposition till – men med full kunskap om – den tradition, vi som litteraturforskare är utbildade i. Det är, som vi ser det, den en-da hållbara vetenskapliga metoden. (Bd 1, s. 13)
Baserat på detta kan Nordisk kvinnolitteraturhistoria förväntas uppvisa vissa skill-nader i användningen av litteraturhistoriska begrepp och kategorier. Några nya grepp skulle också kunna förekomma. Ett förslag som lades under arbetspro-cessen var exempelvis att istället för de traditionella periodbegreppen koncen-trera framställningen omkring platser eller omkring övergripande institutioner där kvinnor kommit till uttryck genom historien. Detta kan det finnas avtryck av i det färdiga verket. Baserat på den feministiska litteraturforskingens konsta-teraterande att mycket kommer att övertas från den traditionella litteratur-forskningen, är det dock sannolikt att en övervägande del av begrepps- och teoriapparaten kommer att kännas igen ifrån de allmänna översiktsverken.
23
Iversen, 2002, s. 23. Mois bok var, som konstaterades i kapitel 2, rekommenderad läsning inför det skribentseminarium som hölls i november 1986. Se avhandlingens s. 97.
24 I artikeln ”A Map for Reading” formulerar Kolodny det som ”the problem of reading any text as ‘a synecdoche for a larger whole including other texts’ when that necessarily assumed ‘whole system of texts’ in which it is embedded is foreign to one’s reading knowledge”. Anette Kolodny, “A Map for Reading: Gender and the Interpretation of Literary Texts” (1980) i The New Feminist Criticism:
Essays on Women, Literature, and Theory. Red. Elaine Showalter, New York, 1985, s. 46–62, s. 50.
25 Anette Kolodny, ”Dancing Through the Minefield: Some Observations on the Theory, Practice, and Politics of a Feminist Literary Criticism” (1980) i The New Feminist Criticism: Essays on Women,