Det första bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria mottogs av recensenterna som redan konstaterats med i stort sett uteslutande lovord, men för varje band av verket som sedan publicerades blev tonen i anmälningarna allt mindre be-römmande. Det fjärde och sista textbandet är i enlighet med denna tendens det band som får mest kritik. I Tidskrift för litteraturvetenskap lyfter också Karlsson fram att band 4 är det band som uppvisar de flesta svagheterna: ”Sista bandet ter sig också i mina och i flera recensenters ögon som det mest problematiska. Kanske har redaktionen lidit av tidsbrist, möjligen har rutinerna förändrats. Sista delen ger helt enkelt inte ett lika genomarbetat intryck”.89 En tendens som jag noterat i mottagandet av de föregående banden, var att allt färre nydanande perspektiv påtalades för vart och ett av banden som utkom. Konsekvent med detta förekommer inga kommentarer om förnyelser i mottagandet av band 4 – tvärtom poängterar en del anmälare att detta band är att betrakta som relativt traditionellt.
Karlssons främsta invändning mot det fjärde bandet är att det inte är lika väl sammanhållet som de övriga tre textbanden, och hon saknar den breda lit-teratursociologiska kontextualisering som de föregående banden bjöd på.90
Detta påpekar även Annika Olsson i tidskriften Samlaren, där hon konstaterar att redaktionen för Nordisk kvinnolitteraturhistoria i band 4 definitivt valt bort den kulturhistoriska inramning som präglat de tidigare banden. Olsson menar att detta emellertid har lett till en så renodlad textorientering att bandet fungerar mindre väl för den genomsnittlige läsaren, vilken behöver fler översiktliga ge-nomgångar för att kunna placera författarskapen. Att huvudsakligen fokusera på texterna är, enligt Olsson, därför ”ett val som med facit i hand ter sig som mindre lyckat”.91 89 Karlsson, 1998, s. 145. 90 Karlsson, 1998, s. 145.
91 Annika Olsson, ”Recension av Nordisk kvinnolitteraturhistoria”, Samlaren 2001, s. 200–201, s. 200. Gabriella Håkansson poängterar samma sak i Sydsvenska Dagbladet och framhåller att ”[e]n historieskrivning är till för att förklara och skapa sammanhang mellan verk och händelser i det
Till skillnad från de svenska recensenterna kommenterar de danska anmä-larna inte i samma utsträckning det fjärde bandets eventuella brist på samman-hang och kontextualisering.92 Flera av de danska recensenterna diskuterar istället huruvida skribenterna i band 4 har kunnat hålla den distans till materialet som behövts för en helt objektiv behandling. Detta berör däremot inte de sven-ska recensenterna i någon större omfattning.
De danska anmälarna menar att eftersom skribenterna själva varit en aktiv del av det sena 1900-talets våg av radikal feminism, och därur hämtade inspira-tion och motivainspira-tion till hela Nordisk kvindelitteraturhistorie-projektet, är det ett problem att samma forskare skriver just denna periods litteraturhistoria. Vibeke Theisen betonar i Litteraturmagasinet Standart att detta särskilt gäller kapitlet om 1970-talslitteraturen: ”I dette kapitel træder litteraturhistorikerne ind i det tiår, hvor de selv kom til feministisk skelsår og -alder”.93 Theisen finner att följden är att bandet har drag av kvinnorörelsemanifest, på gott och ont. Det mest pro-blematiska är, som Theisen ser det, att litteraturläsningarna blivit monotona och urvattnade på andra aspekter än de kvinnopolitiska.94 Ännu hårdare slår recen-senten Lars Bukdahl ner på skribenternas personliga engagemang i 1970-talet, något han anser har medfört att de räknat allt möjligt ”læsterligt pis” som in-tresseväckande nog att ta med i ett litteraturhistoriskt översiktsverk.95
Från norskt håll recenserades det fjärde bandet endast av ett fåtal per-soner. En av dessa var Larsen, även hon förhållandevis kritiskt inställd till ban-det. Hon hävdar i tidskriften Norsklæreren att band 4 står sig ganska slätt i jäm-förelse med de tre föregående banden, eftersom de övergripande perspektiven
förflutna”. Det anser hon inte att det fjärde bandet på grund av den textorienterade metoden lyckas med. Gabriella Håkansson, ”Ett grått ljus över litteraturen”, Sydsvenska Dagbladet 1997-12-02. Även Lönnroth skriver apropå detta i Expressen att det fjärde bandet är ”som ett pärlhalsband där snöret saknas”. Bandet är mer osammanhängande och ostrukturerat än de tre tidigare banden, med mindre tydliga linjer och otillräckligt belysta samband mellan de författarskap som presenteras. Lars Lönn-roth, ”Pärlor utan snöre”, Expressen 1997-11-24.
92
Denna skillnad noterar även Karlsson. Se Karlsson, 1998, s. 146. Den danska recensenten Præst-gaard Andersen fäller emellertid en kort kommentar om att hon finner det svårt att ”danne sig over-blik over, hvornår det ene holder op og det andet begynder” eftersom mängden av författarskap i bandet närmast ”er […] ved at snuble over hinanden”. Se Lise Præstgaard Andersen, ”Kvindelittera-turhistorien færdiggjort”, Nordica: Tidskrift for nordisk teksthistorie og æstetik 2000:17, s. 341–344, s. 342.
93 Vibeke Theisen, ”Tilblivelse i sproget”, Litteraturmagasinet Standart 1998:12, s. 29, s. 29.
94
Av samma åsikt är Erslev Andersen i Information där också han frågar efter en större variation av teman i litteraturläsningarna: ”Optagetheden af forfatterens køn og temaer såsom krop, seksualitet, mand-kvinde-relationer, familieliv og den slags præger mange af analyserne. Det er i sådanne fikseringer, man måske aner kvindebevægelsen mumle med. Det havde skærpet fremstillingen med en lidt større skelnen mellem forfattere, der direkte skriver sig høje på kønnet, og forfattere, der sna-rere end at investere i kønnet kæmper kunstnerisk med det digteriske materiale: sproget, formerne og transitive lyriske og episke genretræk”. Se Jørn Erslev Andersen, ”Nøgternt og heroisk”,
Informa-tion 1997-11-27.
95 Lars Bukdahl, ”Med fletningerne nede i litteraturhistorien”, Weekendavisen 1997-11-28. ”Læster-ligt” betyder ung. kraftfullt, rejält, med besked. Det är med andra ord ett förstärkningsord med en negativ antydan. Uttrycket ”læsterligt pis” skulle i sammanhanget på svenska dock bäst översättas till ”fullständigt piss”.
saknas och behandlingen av författarskapen är alltför katalogartad.96 Där de danska recensenterna anmärker på redaktörernas och skribenternas bristande förmåga att förhålla sig distanserat till samtidslitteraturen, påpekar Larsen i en annan anmälan i tidskriften Norsk litterær årbok att detta är ett problem all littera-turhistorieskrivning brottas med. Den allmänna uppfattningen är att bokslut ba-ra kan skrivas över de författargeneba-rationer som har gått ur tiden – de ännu le-vande författarna skapar alltid osäkerhet hos litteraturforskarna, menar hon.97
I en artikel på temat litteraturhistorieskrivning som hågkomst resonerar Anne Birgitte Richard, en av de danska redaktörerna för Nordisk
kvinnolitteratur-historia, omkring vilka överväganden i förhållande till 1970-talslitteraturen de
medverkande i projektet gjorde under arbetet med band 4. Richard bekräftar där att den tidsmässigt mest närliggande litteraturen alltid är den svåraste att be-handla i ett litteraturhistoriskt översiktsverk, eftersom perioden ännu inte ge-nomgått någon selektions- och värderingsprocess utan består av ännu levande och verksamma författare.98 Förutom denna allmänna svårighet, var 1970-tals-litteraturen dessutom behäftad med några för forskargruppen svårhanterliga fördomar. Det handlade bland annat om tidens feministiska teori och om det emancipationsbegrepp vilket sökte beskriva förlopp som rörde sig från förtryck till (kollektivt) uppror via en medvetandehöjande process. Nära förknippat med detta låg också tanken om att en av kvinnolitteraturforskningens uppgifter var att utröna huruvida det existerade en särskild kvinnlig litterär estetik.99 Det handlade även om 1970-talets uppfattningar om kvinnoidentitet och kvinnoer-farenhet, vilka inte problematiserade relationen mellan det subjektiva och det kollektiva. Dessa faktorer relaterar till varandra och gäller den utvecklingsopti-mism och de drag av essentialism den andra vågens feminism kritiserades för när den tredje vågen kom under 1980-talet.100 Richards artikel bekräftar således vad några av recensenterna noterat om att 1970-talets litteratur verkar ha vållat projektet problem.
Jämfört med mottagandet av de första banden av Nordisk
kvinnolitteratur-historia, där ett stort antal recensenter framförde kommentarer om den breddade
inkluderingen av olika genrer, finns i mitt urval av anmälningar av band 4 en-dast en handfull yttranden om litteratursynen i bandet. Den relativa tystnaden
96 Wenche Larsen, ”Nordisk kvinnelitteraturhistorie: En ny kanon under oppseiling”, Norsklæreren:
Tidskrift for språk og litteratur 1997:5, s. 61–66 [1997a], s. 65–66.
97 Larsen, 1998, s. 223. 98 Richard, 1996, s. 58. 99 Richard, 1996, s. 67. 100
Ytterligare en förutfattad mening Richard diskuterar handlar om att 1970-talet skulle ha varit en period utan estetiskt nyskapande. Eftersom synen på estetiken avslöjats som förknippad med både manligt och borgerligt normerade värderingar, existerade en uppfattning att årtiondet producerade en huvudsakligen avestetiserad litteratur. Richard poängterar att det därför tog tid innan projektdeltagar-na kom underfund med 1970-talslitteraturens särskildheter. Richard, 1996, s. 71.
omkring urvalet av texttyper kan tolkas som att bandet inte förvånar recen-senterna i det avseendet. Trygve Söderling skriver i Göteborgs-Posten att han anser att band 4 uppvisar ”en ganska traditionell litteratursyn: barn- och ungdoms-boken är med på ett hörn, men forskningsmässigt jobbiga genrer som dramatik och publicistik nämns bokstavligen i marginalen”.101 Några andra recensenter påpekar att bandet ”svinger ikke læseren ud i en overraskelsernes dans”.102 I samband med detta understryker Karlsson att hon önskar att det hade förts ett öppet resonemang om litteratursynen i verket – att redaktionen med andra ord explicit klarlagt sina kriterier för inkludering och exkludering av genrer, författarskap och specifika verk. I en kanonkritisk handbok som Nordisk
kvinno-litteraturhistoria hade det varit av stor vikt att diskutera det egna urvalet. 103
Liksom i fråga om de föregående banden är det utvecklingshistoriska per-spektivet föremål för kommentar och analys även vid utgivningen av band 4. I
Norsk litterær årbok konstaterar Larsen att i och med det fjärde bandet når vi
fram till slutet av den progressionsberättelse verket skriver fram:
Bind IV av litteraturhistorien har fått den talende tittelen På jorda. Sett i sam-menheng med titlene på de tre foregående bindene, I Guds navn, Faderhuset og Vide verden, forstår vi at en underliggende utviklingsoptimistisk historieopp-fatning – eller en story – ligger til grunn for lesningen, nemlig en fortelling om de nordiske kvinnenes lykkelige frigjøring.104
Larsen tolkar utvecklingshistorien som löper genom Nordisk
kvinnolitteraturhisto-ria som att den handlar om pendlingen mellan erövrad frihet och efterföljande
bakslag. Emedan denna berättelse visserligen inte är direkt felaktig, menar Lar-sen dock att den endast visar en version av den förflutna verkligheten samtidigt som den döljer andra som också hade varit möjliga.105
Även Bergom Larsson utläser ett slags utvecklingsberättelse när hon i
Aftonbladet reflekterar över de fyra bandens titlar, och hon ser i rubrikerna en
historia om ett förkroppsligande:
I Guds namn var titeln på den första delen, På jorden har man kallat den sista. Det ser ut som en inkarnation. Den omfattar inte bara en process där de kvinnliga författarna strävat efter att få kontroll över kroppen och sexualiteten, att själva få definiera det kvinnliga begäret, utan även en inkarnation i språket. Uppgiften är Att bliva sig själv, som sista avsnittet i den nya boken heter […].106
101 Trygve Söderling, ”Från litterär BH-bränning till push up”, Göteborgs-Posten 1998-01-04.
102 Eva Pohl, ”Litteratur med krop”, Berlingske Tidene 1997-11-27. Hans Andersen noterar också att urvalet av danska författarskap inte bjuder på några överraskningar. Se Hans Andersen, ”Litteratur-historie: Ved vejs ende”, Jyllands-Posten 1997-11-27.
103
Karlsson, 1998, s. 147.
104
Larsen, 1998, s. 214.
105 Larsen, 1998, s. 214–216.
106 Maria Bergom Larsson, ”Är somliga mer Kvinna än andra?”, Aftonbladet 1997-11-28. Även Annemette Hejlsted konstaterar att plotten i det fjärde bandet kretsar kring kvinnornas kroppsliga och
Den inkarnation Bergom Larsson observerar är med andra ord kvinnans till-blivelse som sig själv, såväl kroppsligt som språkligt. Att finna ett språk vilket känns som kvinnans eget betraktar också Synnöve Clason som målet för den progression det fjärde bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria beskriver. Clason väljer i sin recension i Svenska Dagbladet emellertid begreppet ”emancipations-trappa” för att beskriva utvecklingsberättelsen.107 Det är följaktligen flera ver-sioner av utvecklingsberättelsen anmälarna ser i verket.
I en artikel i Att skriva god historia kommenterar Lisbeth Larsson, en av de svenska redaktörerna av Nordisk kvinnolitteraturhistoria, den betydligt hårdare kri-tik vilken riktades mot de senare banden av verket. Hon tror att den tätare före-komsten av negativa omdömen kan vara ett resultat av att den postmoderna kri-tiken av feminismen och genusforskningen hade slagit igenom i Norden under 1990-talet. Denna uppmärksammar det problematiska i att samla ihop alla kvin-nor i en kategori och dra allmänna slutsatser:
Den postmoderna kritiken av essentialism och universalism tog sig inom feministisk teoribildning uttryck i en kritik av 1970-talsfeminismens sätt att gö-ra kvinnor till en grupp och genegö-ralisegö-ra om dem. Det var en kritik som också fick genomslag i dagspressens kritik av de senare banden, när de kom vid 1990-talets slut.108
Det finns flera anmärkningar i det recensionsmaterial jag har analyserat, vilka handlar om att det är förlegat att skriva en kvinnolitteraturhistoria. Argumenten som används i dessa anmälningar är i vissa fall hämtade ur de nya postmoderna feminismerna, men i andra fall handlar det snarare om att skribenterna anser att det inte längre finns någon underordning av kvinnliga författare värd att tala om. Till den första kategorin hör Raakilde Jespersen, som i Cekvinanyt frågar sig: ”Giver det mening at tale om kvindelitteratur som en særlig genre i dag – at se den som noget særskilt i forhold til anden (det vil vel sige mande-) littera-tur?”.109 Som Raakilde Jespersen ser saken har kvinnolitteraturen inte något
känslomässiga livsvillkor. Se Annemette Hejlsted, ”På jorden”, Kvinder, køn og forskning 1998:3, s. 42–44, s. 43.
107 Synnöve Clason, ”Kvinnors främlingskap i skriftspråket”, Svenska Dagbladet 1998-01-20.
108
Larsson, 2003, s. 70.
109 Marianne Raakilde Jespersen, ”Fyrre års femi-fiktion: Giver det mening i dag att tale om kvinde-litteraturen som en særlig genre”, Cekvinanyt 1998:1, s. 35–36, s. 36. Redan bland anmälningarna av band 2 uttrycker en dansk recensent en sådan åsikt första gången. Det är Stidsen som påpekar att hon inte uppfattar en litteraturhistoria om kvinnliga författare som något radikalt; det som skulle vara verkligt omvälvande vore istället en ”litteraturens litteraturhistorie” där författarens kön var ovik-tigt. Se Stidsen, 1993, s. 6. Stidsens kritik kommenterades av Anne Birgitte Richard sedan i en före-läsning publicerad i Kvinnelitteraturhistorier: Rapport fra forskersymposiet Nordiske kvinners littera-tur. Richard menar där att det inte går att säkerställa en rättvis litteraturhistorisk behandling av de kvinnliga författarna om man inte först skriver historien om dem separat. Först genom ”at optage dem i den litterære institution, vil man kunne afdække, hvilke kvaliteter forfatterskaberne rummer”. Se Richard, 1998, s. 26. Stidens kritik kommenteras även av Benedikte F. Rostbøll som menar att
”[a]r-annat som håller den samman som kategori än att den är litteratur skriven av kvinnor, vilket gör den till en kvarleva från en 1970-talsradikalism som inte längre har någon roll att spela.
Det finns emellertid andra recensenter vilka också ger uttryck för uppfatt-ningen att tiden för separata kvinnolitteraturhistorier är förbi, men där utgångs-punkten för denna åsikt är att det litterära fältet i Norden redan är jämställt, varför band 4 ägnar sig åt att slå in öppna dörrar. I Berlingske Tidende skriver Eva Pohl:
Herefter skulle særlige kvindelitteraturhistorier være overflødige. De kvindelige forfattere står ikke længere i modvind. Et omfattende og væsentligt arbejde for at skabe balance i litteraturhistorien er gjort. Og i dag evner mandlige litterater at skrive om kvindelige forfattere.110
Den sak Nordisk kvinnolitteraturhistoria skulle verka för – att göra litteraturhisto-rien mer jämställd – är nu alltså utagerad, anser Pohl. Eller som Marie Tetzlaff uttrycker det i en recension i Politiken: ”Nordisk kvindelitteratur er udkommet i sidste øjeblik før den bevidsthedsændring, den er udsprunget af, (forhåbentlig) overflødiggør kønnet som kriterium”.111 Ganska utbrett bland de danska recen-senterna finns således en uppfattning om att jämställdhetsmålet för litteraturhis-torien är uppnått och avklarat, och att det därför inte finns någon anledning att tala vidare om ämnet kvinnolitteraturhistoria.
I Litteraturmagasinet Standart resonerar Theisen emellertid annorlunda om saken. Hon menar att den som litar på att behovet av separata översiktsverk över kvinnliga författare skulle vara helt försvunnet i och med att Nordisk
kvin-nolitteraturhistoria har utkommit har en alltför naiv tro på ”en Happy Ending”.112
Den som känner till något om kvinnohistorien vet att osynliggörandet av kvin-nor sker gradvis och över lång tid. Theisens poäng är att det ett par år efter den första utgåvan ännu är för tidigt att utvärdera vilken förändringskraft projektet
tikeln är ett intressant vittnesbörd om ett skifte i teoretisk och metodisk orientering, ett skifte som sker under verkets långa tillkomst. Stidsen betvivlar hela kvinnolitteraturprojektet och anklagar verket för att ha ett tematiskt ensidigt och mentalitetshistoriskt betraktningssätt. Trots löften om det, lyckas det inte precisera vad som skulle vara det speciella med just kvinnors verk”. Se Rostbøll, 2012.
110
Pohl, 1997-11-27. Hårdast i sin kritik av band 4 är annars Bukdahl i Weekendavisen. Han dekla-rerar öppet att han inte förstår syftet med att skriva en separat kvinnolitteraturhistoria om samtids-litteraturen. Antingen kommer det helt enkelt bara att bli den vanliga litteraturhistorien men minus de manliga författarna, eller så måste avsikten vara att även redogöra för en rad ointressanta skrivande kvinnor som annars inte kommer med menar han. Det är inte svårt att uttyda av recensionen att Bukdahl anser att det senare är fallet i Nordisk kvinnolitteraturhistorias fjärde band. Han menar att redaktionen har inkluderat ”det meste af rub og stub” och att resultatet är ”en kvindelig pærevælling”, där den längd och det djup författarna behandlas med är det enda som markerar skillnaden mellan högt och lågt. Bukdahl, 1997-11-28. Pærevælling betyder ung. sammelsurium, gallimatias, eller mer bokstavligt en blaskig och dålig soppa.
111 Marie Tetzlaff, ”Kvinde kend din skrift: Kønnet kan give klaustrofobi i det fjerde bind af Nordisk
Kvindelitteraturhistorie”, Politiken 1997-11-27.
112
Nordisk kvindelitteraturhistorie haft; detta kommer inte att visa sig förrän långt senare.
I mitt urval av recensioner av Nordisk kvinnolitteraturhistoria finns det så-ledes visst stöd för Larssons förklaring att den hårdare kritiken av band 4 be-rodde på att feministiska forskare börjat ifrågasätta en alltför homogen behand-ling av kategorin kvinna. På samma gång pekar dock en övervägande del av mitt recensionsmaterial i riktning mot andra förklaringar. Många anmälare ansåg att kvinnliga författare inte längre var en missgynnad grupp, och därför inte be-hövde någon särskild litteraturhistoria. Andra hade invändningar mot forskar-gruppens förhållningssätt till samtidslitteraturen och mot att den litteratursocio-logiska kontextualiseringen fått stå tillbaka för enskilda författarskapsöversikter. Slutligen kan konstateras att omdömena om band 4 går isär. En del recen-senter vidhåller sin kritiska inställning genom hela anmälan. Samtidigt är det flera andra som – de många frågetecknen och invändningarna till trots – ändå konstaterar att Nordisk kvinnolitteraturhistoria alltjämt är ett storverk och en verk-lig tillgång för litteraturvetenskap i Norden.113