När band 3 av Nordisk kvinnolitteraturhistoria publicerades i december 1996 avtog de berömmande tongångarna från recensenterna markant, och betydligt hårdare kritik riktades mot det tredje bandet än vad som varit fallet med de två före-gående banden. Många positiva omdömen gavs emellertid alltjämt, och Karls-son beskriver i Tidskrift för litteraturvetenskap av den anledningen mottagandet av band 3 som ojämnt och ambivalent.68 Jämfört med receptionen av det andra bandet var det vid utgivningen av band 3 ännu något färre recensenter som på-talade nyskapande aspekter i förhållande till tidigare översiktsverk. Några punk-ter där bandet förändrar bilden av de kvinnliga författarnas litpunk-teraturhistoriska bidrag framhölls ändock.
Liksom de två första banden får även det tredje en hel del lovord för den omfattande grundforskning det är baserat på. I Politiken berömmer Hans Hertel den gedigna forskningsinsatsen: ”Værket er et stykke grundforskning, og den slags må have den tid, der skal til. Man kan rejse praktiske og metodiske ind-vendinger mod dele af værket, men det er en indiskutabel bedrift som forskning og formidling”.69 Hertel håller samma positiva tongång genom hela recensionen och avslutar med att konstatera att Nordisk kvinnolitteraturhistoria är ett pionjär-verk som kommer att få en given plats som nytt standardpionjär-verk. Volymerna kan fungera som en ”eye opener” till nya kunskapsfält för både manliga och kvinn-liga läsare, och han fastslår att framtida litteraturhistorieskrivning och nya över-siktsverk kommer att förväntas redogöra för de upptäckter vilka nu har presen-terats.70
Några anmälare är också positiva till de omtolkningar av kända författar-skap och uppvärderingar av bortglömda namn bandet rymmer: ”Spännande ny-läsningar av redan etablerade författarskap varvas med omvärderingar av en räcka skrivande kvinnor, som tidigare förpassats till den grå anonymitetens mas-sa”, understryker Ingeborg Nordin Hennel i Kvinnovetenskaplig tidskrift.71 Visser-ligen är det de redan kanoniserade författarskapen som får den främsta platsen i framställningen, noterar Sigrid Combüchen i Expressen, men de får här ”en helt
68
Karlsson, 1998, s. 144. Denna tendens bekräftas av Williams och Benedikte F. Rostbøll på nordic-womensliterature.net. Se Williams, 2012 och Rostbøll, 2012. Williams skriver att från och med pub-liceringen av band 3 ”framträder tydligt den polarisering som karakteriserar mottagandet i stort, före-komsten av motstridiga åsikter om ett och samma fenomen”. Williams, 2012.
69 Hans Hertel, ”Ud af mørket : Nordisk Kvindelitteraturhistorie er en bedrift der henter glemte kvinder frem i lyset”, Politiken 1996-12-06.
70
Hertel, 1996-12-06. Också Hans Andersen är positiv till det tredje bandet och skriver: ”Det er et fremragende værk, som man læser med stor glæde og for det meste med rigt udbytte”. Se Hans Andersen, ”Nordisk kvindelitteraturhistorie bd. III: Frigørelsen fra faderhuset”, Jyllands-Posten 1996-12-06.
71 Ingeborg Nordin Hennel, ”I hamn med flaggan i topp”, Kvinnovetenskaplig tidskrift 1998:2, s. 56– 58, s. 57.
ny omgivning av mindre och lokalt kända [författare], återupprättade eller upp-hämtade ur glömskan”.72
Den mer öppna och nyfikna hållning till semilitterära och halvoffentliga genrer som fanns i det andra bandet, har nu emellertid fått stå tillbaka för ett allt större antal individuella skrivande kvinnor vilka redaktionen har önskat be-reda plats, påpekar Erslev Andersen i Information. Han beskriver det omfångsri-ka urvalet som ett hav av författarsomfångsri-kap.73 Bland de recensioner av band 3 som ingår i mitt urval finns det få ytterligare anmälare vilka kommenterar att antalet författarskap i bandet är alltför generöst tilltaget. På det hela taget vägs de an-märkningar om detta som förekommer upp av andra recensenter, vilka efterly-ser författarskap de anefterly-ser inte behandlas tillräckligt utförligt eller saknas helt.74
Den förskjutning mot ett snävare fokus på förlagsutgiven skönlitteratur som Erslev Andersen observerar kan däremot bekräftas såtillvida att det nu knappast är några recensenter som talar om ett brett kulturhistoriskt perspektiv eller ut-vidgat litteraturbegrepp, så som de gjorde beträffande det första och det andra bandet. Nymoen konstaterar i Edda också att litteraturbegreppet från och med band 3 är att betrakta som relativt traditionellt inriktat på skönlitteratur i bety-delsen förlagsutgiven fiktionslitteratur:
På tross av nyskapende bredde og variasjon i litteratur- og tekstbegrep i verkets første halvdel har forfatterstab og redaksjon i siste halvdel praktisert et relativt begrenset tekst- og litteraturbegrep. I så måte er siste halvdel mer i pakt med litteraturhistorisk tradisjon. Bind 3 og 4 er i hovedsak sentrert omkring fik-sjonslitteratur. Om grunnen er prinsipiell eller pragmatisk, går ikke fram av redaksjonelle introduksjoner.75
Recensenterna noterar alltså att verket gått från ett vidgat kulturhistoriskt lit-teraturbegrepp i det första och andra bandet, till ett snävare litlit-teraturbegrepp med fokus på skönlitteratur inom genrerna prosa (romaner och noveller), lyrik och dramatik i det tredje bandet.
En annan aspekt av urvalet som några recensenter tar upp, är de principer vilka tycks ha styrt sorteringen av vad som har kommit med och vad som har valts bort i bandet. Detta diskuterar bland andra Marianne Raakilde Jespersen i
Cekvinanyt. Det finns en gemensam nämnare som förenar de författarskap som
72 Sigrid Combüchen, ”Ett lyckat företag”, Expressen 1996-12-22.
73 Erslev Andersen, 1996-12-06. Se även Søren Schou som skriver att ”[f]orfattertrængslen er større end i de foregående bind, og der er ikke levnet ret meget plads til de brede socialhistoriske pano-ramaer”. Søren Schou, ”Da faderhuset lukkede”, Weekendavisen 1996-12-06.
74 Nordin Hennel lyfter exempelvis fram att ”[ä]ndå kan man förstås sakna en del; och konstigt vore det annars med tanke på de många skrivande kvinnor som är i farten under den aktuella perioden. Säkerligen får en del luckor förklaras av brist på utrymme”. Nordin Hennel räknar också upp ett antal svenska författarnamn vilka hon gärna sett i band 3, däribland barnboksförfattarna Elsa Beskow och Anna-Maria Roos. Se Nordin Hennel, 1998, s. 57.
75
har fått en plats i band 3, noterar hon, och den är att de samtliga har ett kvinno-politiskt perspektiv: ”I det hele taget får man det indtryk, at kriteriet for at op-træde i denne litteraturhistorie har været det kvindepolitiske engagement. Gen-nemgående fokuseres der på kvinde- og kønsproblematikker i de kvindelige for-fatteres værker”.76
I Dagens Nyheter konstaterar Nina Björk att det kvinnopolitiska perspekti-vet paradoxalt nog gör Nordisk kvinnolitteraturhistoria både traditionell och nyska-pande på samma gång. De litteraturhistoriska översiktsverken har alltid handlat om ett köns litteratur, men genom att välja kvinnorna istället för männen som primär utgångspunkt förändras bilden av litteraturens historia:
Utgångspunkten för ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria” är skrämmande tradi-tionell: en författares kön avgör om han eller hon får en plats i litteraturhis-torieskrivningen. Skillnaden mot tidigare ”allmänna” verk i genren är närmast att här inte finns några översiktsartiklar av typen ”Mansfrågan och litteraturen”. Och ändå: vilken skillnad! När ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria” med själv-klarhet sätter det kvinnliga subjektet i centrum för litteraturen och idédebatten får vi en ny litterär tradition och en ny historia. Det är suveränt i sin storslagen-het.77
Även Jens Andersen betonar att det tredje bandet förmedlar ”et nyt og mere nuanceret syn på litteraturen” och utmanar synen på den litterära kanon.78
Den finska recensenten Lea Rojola ägnar i tidskriften NORA ett visst utrymme åt att diskutera hur avsnitten är ordnade i det tredje bandet av Nordisk
kvinnolitteraturhistoria. Hon konstaterar att bandet inte följer en strikt kronologi,
vilket traditionellt är det vanligaste sättet att disponera stoffet, utan att det istäl-let är tematiskt upplagt. Med detta tillvägagångssätt finner Rojola både fördelar och nackdelar. Den största vinsten med att frångå en sedvanlig kronologisk princip är att det markerar att Nordisk kvinnolitteraturhistoria verkligen är en an-nan slags litteraturhistoria: ”Thematization provides an important alternative to existing literary histories in Nordic countries. It is a way to say: this is another kind of history”.79 En annan fördel med det tematiska upplägget är att det låter både likheter och skillnader mellan författare i samma tidsperiod komma fram. En kronologisk disposition tenderar att ge företräde för gemensamma drag, ef-tersom dessa belyser vad som är karaktäristiskt för perioden. Nackdelen Rojola
76 Marianne Raakilde Jespersen, ”Nordiske kvinderhistorier”, Cekvinanyt 1997:2, s. 57–59, s. 59. Samma sak som Jespersen konstaterar om urvalet i det tredje bandet – att det domineras av texter vilka tematiserar kvinnoproblem – noterar också Vinge i Svenska Dagbladet: ”Självklart måste redak-tionen gallra i mängden. Men några kvinnor tycker jag kunde fått vara med som representanter för andra genrer än de snävt skönlitterära eller för verk som på sin tid väckte mycket uppseende just för att de belyste kvinnoproblem”. Se Louise Vinge, ”Författaröden att beundra eller känna smärta inför”,
Svenska Dagbladet 1997-04-17.
77 Nina Björk, “Jaget, begäret och politiken”, Dagens Nyheter 1997-01-23.
78 Jens Andersen, ”Triumf dit navn er kvinde”, Berlingske Tidende 1996-12-05.
ser med att inte använda ett kronologiskt upplägg är att Nordisk
kvinnolitteratur-historia därigenom går miste om tillfället att problematisera den traditionella
lit-teraturhistoriska periodindelningen: ”I can think of only one possible loss with having the volume organized according to themes: periodization might have shown that the periods in literary histories have been defined according to men’s literature”.80
Rojola hävdar vidare i sin recension att det tematiska greppet gör att detta band av Nordisk kvinnolitteraturhistoria bidrar till att dekonstruera det traditionella utvecklingshistoriska och teleologiska sättet att skriva litteraturhistoria. Detta håller emellertid inte andra recensenter med om. Petra Broomans poängterar exempelvis att det tematiska upplägget inte innebär att ett utvecklingsperspektiv har undvikits i band 3:
Många författarskap placeras således tematiskt och inte kronologiskt. Det bety-der inte att man har lämnat det teleologiska helt och hållet, även i kvinnolittera-turskrivningens praktik finns ett utvecklingstänkande, dvs i det tematiska finns en utveckling och målet är ett kvinnligt författande som kan röra sig fritt i vida världen.81
Också andra recensenter framhåller att Nordisk kvinnolitteraturhistoria med det tredje bandet fortsätter den progressionsberättelse som påbörjats i och med de första två banden. Björk skriver exempelvis i Dagens Nyheter att ”nu tar vi – änt-ligen – steget ut i Vida världen”.82 Samma utvecklingshistoria utläser också Sø-ren Schou. I Weekendavisen understryker han att band 3 handlar om vad som skedde ”da porten til faderhuset smækkede i, og kvinderne rejste ud i 1900-tallets vide verden”.83 Det är några händelsefyllda årtionden för kvinnorna som Schou urskiljer i sin recension, där kvinnorna genomgår sin samhälleliga frigö-relse och där fadershuset inte längre kommer att utgöra den primära referensra-men.
Även i en av de få norska recensionerna av bandet kommenteras den ut-vecklingshistoria som skrivs fram genom bandens titlar. Recensenten Steinar Gimnes analyserar i tidskriften Vinduet de tre ditintills utgivna bandens namn utifrån ett progressionsperspektiv. Han konstaterar:
Konteksten blir altså meiningsskapande; etter ”faderhuset” opnar seg den ”vide verden”; tittelmetaforen konnoterer eventyr, fridom, reise, utforsking, ein
80
Rojola, 1998, s. 67.
81 Petra Broomans, ”För nära kanon?”, Kvinnovetenskaplig Tidskrift 1998:2, s. 58–59 [1998a], s. 59.
82
Björk, 1997-01-23. Bergom Larsson noterar i Aftonbladet samma rörelse från instängdhet till ett utträdande i världen: ”De två föregående delarna av Nordisk kvinnolitteraturhistoria har skildrat kvin-nans väg till sig själv. Från gudsberoende, I Guds namn, till fadersberoende, Fadershuset 1800–
1900. Vida världen skildrar döttrarnas uttåg ur fadershuset för att erövra en plats inom politik och
kulturliv”. Se Bergom Larsson, 1997-03-17.
83
dynamikk som ikkje dei andre titlane rommar, heller ikkje tittelen på det plan-lagde fjerde bindet: På jorden. Vide verden indikerer at noko avgjerande ekspan-sivt skjer i tidsrommet 1900–1960. Sett i samanheng indikerer dei fire titlane ein historisk (frigjerings)prosess som først og fremst gjeld dei kvinnelege for-fattarane si plassering i patriarkatet […].84
I titeln ”Vida världen” läser Gimnes med andra ord in en tydligt expansiv och utåtriktad rörelse i förhållande till de två föregående bandens titlar. Här indike-ras en större handlingsfrihet och en mängd arenor som öppnas och blir möjliga att beträda. Titlarna speglar kvinnornas frigörelseprocess. Det finns med andra ord delade meningar recensenterna emellan om det utvecklingshistoriska pers-pektivet i band 3, vilket bekräftar mottagandet av bandet som ojämnt och ambi-valent.
I receptionen av det tredje bandet finns ytterligare två aspekter som är framträdande. Dessa relaterar inte omedelbart till aspekter av förnyelse eller tradition i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, men är ändå viktiga att nämna för att ge en rättvisande bild av responsen på bandet. Den första är att flera recensenter tar fasta på de biografiska läsningarnas centrala plats. Vissa är kritiska till att me-toden är så framträdande, då de anser att effekten är att författarnas livshistorier framstår som mer intressanta än deras skönlitteratur.85 Andra är positiva till de personhistoriska perspektiven och hävdar att de har balanserats väl med temati-ska och stilistitemati-ska analyser i bandet.86 Detta är en punkt där mina konklusioner om mottagandet av det tredje bandet skiljer sig från Karlssons, som finner att merparten av anmälarna har en positiv hållning till det personhistoriska stoffet i band 3. Utifrån mitt bredare urval av recensioner kan det konstateras att flera anmälare uttrycker sig i negativa ordalag om de biografisk-historiska analyserna. Detta är således inte ett område där receptionen uppvisar ”gemensamma stånd-punkter”, som Karlsson skriver, utan ytterligare ett exempel på att mottagandet av bandet var ojämnt och ambivalent.87
Den andra aspekten är att några anmälare påpekar att bandet är starkt influerat av psykoanalytiska teorier och att det finns en risk med detta. Alltför många begreppskategorier och infallsvinklar inspirerade av psykoanalysen kan göra att Nordisk kvinnolitteraturhistoria känns passé redan om ett par årtionden.88
84 Steinar Gimnes, ”Nordisk kvinnelitteraturhistorie 3”, Vinduet 1997:2, s. 65–67, s. 65.
85 Se exempelvis Raakilde Jespersen, 1997, s. 59, Charlotte Engberg, ”Nordisk Kvindelitteratur-historie – bind 3”, Kvinder, køn og forskning 1997:3, s. 78–81, s. 80, och Eva Ström, ”Klaustrofobisk instängdhet i ett kön”, Sydsvenska Dagbladet 1997-05-11.
86
Schou, 1996-12-06. Något mer försiktigt positiva till de biografiska perspektiven är även Vinge och Björk i sina respektive recensioner. Se Vinge, 1997-04-17 och Björk, 1997-01-23.
87
Jfr. Karlsson, 1998, s. 144.
88 Maria Bergom Larsson, ”Jag är författare, är jag då en man?”, Aftonbladet 1997-03-07 och Karls-son, 1998, s.144.
Litteraturbegreppet och urvalet av författarskap uppfattades därmed vara förhållandevis traditionellt i det tredje bandet, men i gengäld fann anmälarna att nya perspektiv gavs på de kända författarskapen. Ett öppet resonemang om kri-terierna för urvalet efterlystes dock. Därtill konstaterades att bandet inte organi-serats efter en strikt kronologisk princip, men trots detta framhölls det tydliga utvecklingshistoriska perspektivet.