De nordiska unionskonstellationer som i avhandlingens inledningskapitel kon-staterades ha funnits genom historien beskrivs i relativt liten utsträckning explicit i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Jag ska diskutera hur det talas om dessa skiftande unioner och internordiska relationer i det följande, och jag kommer då att delvis gå utanför ramarna för de 30 nordiska avsnitten och även inkludera exempel från nationellt inriktade avsnitt.
Det första avsnitt där unionen mellan Danmark och Norge omnämns i verket är ”Käck i pennan, käck i bläck: Om Dorothe Engelbretsdatter” (Bd 1, s. 163–175) där Inger Vederhus konstaterar att Engelbretsdatter var den första kvinnliga psalmisten i Danmark-Norge:
De flesta författare i Norge på 1500-, 1600- och 1700-talen var präglade av unionen med Danmark och man kan knappast tala om norsk nationell med-vetenhet. Dorothe Engelbretsdatter markerar att hon är norska, när hon be-höver distansera sig från det köpenhamnska skvallret om henne och framhäva att hon har ett naturligt flöde av rim. [---] Någon diktande norsk adel fanns inte, men bönderna hade en rik folklig, muntlig berättartradition, som ned-tecknades allteftersom skrivkonsten blev mer utbredd. (Bd 1, s. 174)
Några historiska fakta om unionen Danmark-Norge förmedlas inte i Vederhus avsnitt och i sidfoten markeras avsnittet som ”Norge”, inte Danmark-Norge så som det var i samtiden. Denna princip tillämpas genom hela verket, vilket inne-bär att de nationella avsnitten benämns enligt nutida gränsdragningar oavsett historiskt förändrade nationsgränser.
Unionen mellan Danmark och Norge nämns i det första bandet därefter igen i avsnittet ”Narrationes Lubricae: Erotiska historier” (Bd 1, s. 543–556), där Rakel Christina Granaas under rubriken ”Norskt tal – dansk bildad skrift” poängterar:
Vid mitten av 1800-talet bestod den läsande publiken i Norge i stort sett av äm-betsmannakåren, studenterna och det bildade borgerskapet. Detta var männi-skor knutna till maktpositioner i samhället. De stod nära den danska stadskul-turen och den danskspråkiga skrifttraditionen, som alltjämt utgjorde normen. Uppfattningen om bildning och kultur var förbunden med dansk diktning, men ännu inte norsk. Fortfarande utgavs få skönlitterära böcker i Norge. Ännu en generation efter 1814 och unionsupplösningen, ansågs det inte särskilt rums-rent att blanda det sobert danska med norska dialekter och muntlig stil. Det var att slarva med hög och låg stil, det var att demonstrera sin brist på bildning. (Bd 1, s. 548)
Granaas konstaterar alltså att den danskspråkiga skriftliga litteraturen i Norge ansågs höra hemma i en dansk bildad stadskultur som huvudsakligen de övre norska samhällsskikten hade tillgång till. Den norska folkliga kulturen förmedla-des istället genom norskspråkig muntlig diktning. Granaas poängterar att denna muntliga tradition därför spelade en viktig roll för den norska nationalkänslan vid unionsupplösningen med Danmark.6
Några fler explicita kommentarer om den dansk-norska unionen förekom-mer inte i det första bandet. Däremot framkomförekom-mer det mellan raderna i vissa formuleringar att Danmark och Norge betraktas som en enhet. Bland annat när ämnet litteratur på modersmålet diskuteras är det tydligt att Danmark och Nor-ge utgjorde en nation.7 Mai skriver i avsnittet ”Det rena språket och den nya känslosamheten: De kvinnliga skribenterna, modersmålet och känslosamheten” (Bd 1, s. 357–363) att många norska individer verkade för en ny litteratur på modersmålet, då danskan länge varit det vedertana skriftspråket i Norge:
De norska studenter och kandidater som vistades i Köpenhamn blev under 1700-talet en allt viktigare kulturell faktor. Ända sedan reformationen hade danska varit officiellt skriftspråk i Norge, och de norska akademikerna i Dan-mark gjorde sig särskilt gällande i de många nya sammanslutningar, sällskap, kretsar och föreningar som bland annat ville främja modersmålslitteraturen. (Bd 1, s. 357)
Först i det andra bandet, omkring tiden för upplösandet av unionen Danmark-Norge, blir årtal och andra historiska omständigheter förklarade för läsarna. I avsnittet ”Stillhetens retorik: Minnen från vardagsrummet” diskuterar Mai frå-gan om de förändrade politiska relationerna och gränsdragningarna mellan de nordiska länderna. Eftersom stycket är ett av få i verket som överhuvudtaget berör de politiska förhållandena mellan alla fyra länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige, citerar jag en lite längre passage:
Napoleonkrigen hade inte bara ödelagt Köpenhamn utan också dramatiskt för-ändrat förhållandet mellan de nordiska länderna. En ny borgerlig ekonomisk och kulturell utveckling skulle inledas efter att Sverige avstått Finland och Åland till Ryssland 1809 och Norge vid Kielfreden 1814 skilts från Danmark och tvingats i union med Sverige. [---] Trots att de nordiska länderna stod
6 Granaas skriver: ”[De muntligt traderade sagorna] betraktas traditionellt som norska kulturskatter, de nämns som bevis på överlevande, norsk ursprunglighet efter ’400-årsnattens’ underdåniga union med danskarna. Den muntligt förmedlade traditionen, speciellt sagan, representerar i viss mening norrmännens dröm om frihet. Alla hjältars hjälte är den i Norge ryktbare unge Askeladden, som envis och fräck går segrande ur de omöjligaste situationer. Han är fattigpojken som slår sig fram, den träl-bundne som vinner självständighet”. (Bd 1, s. 548)
7
Också när Marianne Alenius diskuterar uppslagsverk över lärda och berömvärda kvinnor i avsnittet ”Om alla slags berömvärda kvinnopersoner: Gynaeceum – en kvinnolitteraturhistoria” framgår i nå-gon formulering att Danmark och Norge räknas ihop. Alenius skriver om ”de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaceerna”. (Bd 1, s. 232)
trade och fientliga mot varandra efter Napoleonkrigen, vann upplysningens intresse för Nordens gemensamma kultur och historia anhängare bland liberala borgare och akademiker. Skandinavismen blev en betydelsefull kulturell och ideologisk rörelse efter de stora nordiska studentmötena på 1840-talet och de kungliga planerna på ett gemensamt nordiskt försvarsförbund. (Bd 2, s. 96–97) I det citerade stycket kommenteras för första gången i verket unionerna Dan-mark-Norge och Sverige-Finland med årtal, men bara med åren för deras upp-lösande. De politiska förhållanden och konflikter som ledde till fram till sönder-fallet av dessa unioner och ingången av unionen Sverige-Norge framkommer också. Unionsupplösningen mellan Danmark och Norge diskuteras igen i av-snittet ”Bilder från en dramatisk tid: Norsk memoarlitteratur” (Bd 2, s. 135– 142) och där förklarar Elisabeth Aasen ytterligare omständigheterna omkring unionen och upplösningen av densamma. (Bd 2, s. 135)
De avsnitt där unionen mellan Danmark och Norge behandlas är antingen nordiska avsnitt eller avsnitt om Norge. Unionen diskuteras inte i något danskt avsnitt. Detta medför att unionstiden i Nordisk kvinnolitteraturhistoria framställs som något som primärt påverkade norsk litteratur och norskt kulturliv. Vilka spår unionen satte på dansk kultur beskrivs inte i samma utsträckning. På många sätt liknar detta det slags berättelser om den europeiska kolonialismen som postkolonial teori pekat ut som typiska, där kolonialtiden framställs som något som utspelade sig i kolonierna men inte som något som påverkade de koloniserande makterna nämnvärt. Exempelvis påpekar Bill Ashcroft, Gareth Griffiths och Helen Tiffin i The Empire Writes Back att detta också varit det typiska sättet att beskriva de kulturella relationerna mellan England och landets forna kolonier. Den brittiska litteraturen framhålls genom den litterära kanon som normbildande och de postkoloniala ländernas litteraturer som mottagare av brittiskt litterärt inflytande:
This cultural hegemony has been maintained through canonical assumptions about literary activity, and through attitudes to post-colonial literatures which identify them as isolated national off-shoots of English literature, and which therefore relegate them to marginal and subordinate positions. 8
Nordisk kvinnolitteraturhistorias sätt att diskutera de kulturella relationerna mellan
Danmark och Norge uppvisar ett liknande mönster, såväl i beskrivningen av den danska litterära och skriftkulturella hegemonin, som i placeringen av dis-kussionerna av unionens konsekvenser i de norska avsnitten.
Vad beträffar den med Danmark-Norge samtidiga unionen mellan Sverige och Finland, nämns denna inte i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Den senare
8
nen Sverige-Norge kommenteras förutom i det ovan omtalade avsnittet om norsk memoarlitteratur av Aasen, igen i avsnittet ”Lär mig att ge saknaden röst: Om Ragnhild Jølsen” (Bd 3, s. 126–132) av Astrid Lorenz, i samband med att Norge blev självständigt. En illustration föreställande en samtida karikatyrteck-ning som skildrar Norges strävan att lösgöra sig från Sverige upptar närmare två tredjedelar av sidan och den tillhörande bildtexten förklarar:
Norge lämnar unionen. Norrmännen försöker dra isär de två länderna med hjälp av såväl bogserbåtar som stora släggor. Under tiden försöker svenskarna lappa ihop länderna igen. Utan att låta sig störas läser en norsk herre tidningen Verdens gang. (Bd 3, s. 126)
Liksom unionen Danmark-Norge huvudsakligen kommenterades i avsnitt om norsk litteratur, handlar även detta avsnitt om Norge. Också unionen Sverige-Norge beskrivs därigenom som något som huvudsakligen påverkade Sverige-Norge.
Det nordiska och det europeiska
Relationen mellan det nordiska och det europeiska i Nordisk
kvinnolitteraturhis-toria kan diskuteras utifrån hur kulturellt och litterärt inflytande beskrivs ha rört
sig.
I det första och det andra bandet är det en förflyttning av impulser från Västeuropa till Norden som skildras, och då framför allt från de norra delarna såsom Frankrike, Tyskland, England och Nederländerna. Mai diskuterar exem-pelvis i avsnittet ”Det rena språket och den nya känslosamheten: De kvinnliga skribenterna, modersmålet och känslosamheten” (Bd 1, s. 357–363) hur kvinn-liga författare både inspirerades av och tog avstånd ifrån upplysningstankarna hos engelska och franska författare och filosofer:
Det engelska och det franska litteraturinflytandet förgrenade sig i ett komplice-rat mönster i Norden. Ett livligt utbyte förekom mellan den franska och den engelska litteraturen. Voltaire, Montesquieu och Diderot hade nära anknytning till den engelska filosofin, vetenskapen och litteraturen. Även om den svenska litteraturen till övervägande del var franskorienterad mottog den trots det im-pulser från England.
Fru Nordenflycht polemiserade i sin diktning mot Rousseaus syn på salongs-kulturen och de lärda och litterära kvinnorna, medan Anna Maria Lenngren lät sig inspireras av dennes Émile ou De l’Éducation (Emile eller Om uppfostran, 1762) i sin idylliska diktning. [---]
I Danmark blev det i första hand den engelska känslosamma romanen som vann anklang hos de kvinnliga författarna; när de definierade och diskuterade känslosamhet var utgångspunkten i högre grad den engelska sentimentaliteten i Richardsons tappning än det var Rousseaus. (Bd 1, s. 361–362)
Här beskrivs Rousseau ha haft en större betydelse för de kvinnliga författarna i Sverige, medan de kvinnliga författarna i Danmark tog större intryck av Samuel Richardson.
Även ett annat verk av Rousseau, Les confessions, nämns i de nordiska av-snitten som en källa till inspiration för de kvinnliga författarna. Rousseaus be-kännelser omtalas återkommande. Detta hör samman med att självbiografiska texttyper har fått ett förhållandevis stort utrymme i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (vilket kommer att diskuteras vidare i kapitel 4.3). Bland annat nämns detta verk som förebilden för danska Sophie Thalbitzers memoarer Grandmamas bekindelser, eftersom Thalbitzer i sina memoarer på samma öppenhjärtliga men självkritiska sätt som Rousseau ser tillbaka på sin ungdoms tankar och känslor. (Bd 2, s. 94– 95)
Franska och tyska förebilder uppges också i avsnittet ”Mellan hovkultur och vardagsrum: Salongskulturen” (Bd 2, s. 16–22) av Karen Klitgaard Povlsen ha inspirerat den danska och svenska litterära utvecklingen. De nordiska salong-erna var emellertid inte några omedelbara kopior av förebildsalong-erna, utan utgjorde en egen variant av förebilden. Anledningen till att just franska, tyska och engel-ska influenser blev tongivande förklarar Klitgaard Povlsen med att de bildade i Norden då talade fler språk och att europeiska strömningar därför snabbt togs upp av dessa kulturskikt. (Bd 2, s. 19)
På samma sätt beskriver Hjordt-Vetlesen i avsnittet ”Modernitetens kvinnliga text: Det moderna genombrottet i Norden” att Danmark och Sverige utvecklades efter europeisk modell, men det framgår också att Norden låg några år efter kontinenten:
Men ur en annan synvinkel visar sig moderniteten som det rakt motsatta: som existensens splittring och slumpmässighet. Även om Norden i detta hänseende var långt efter övriga Europa kan det moderna även här förstås i ljuset av stor-staden och dess tillväxt. Under 1800-talets sista decennier förvandlades i syn-nerhet Köpenhamn och Stockholm till uppsamlings- och tillväxtplatser – inte bara för varor, pengar och idéer från utlandet, utan också för allsköns mänsk-ligt vrakgods: arbetslösa, prostituerade, utstötta. (Bd 2, s. 331)
I dessa exempel beskrivs impulserna således komma från Västeuropa och spri-das till Norden via Danmark och Sverige.
Det är inte enbart genom att det uttryckligen anges att det är från Väst-europa som idéer, trender och nya influenser kommer till Norden, utan det för-medlas också genom den ordning som stoff beskrivs. Flera områden är upp-lagda så att verket först redogör för hur ett givet kulturhistoriskt fenomen tagit sig uttryck i Europa och därefter närmar sig verket det nordiska stoffet. Som exempel på detta kan nämnas 1600-talets lärda kvinnor, ett område som
intro-duceras genom ett avsnitt om den europeiska debatten om kvinnors bildning och därefter diskuteras förteckningar över lärda kvinnor i Norden. Ett annat exempel är 1700-talets brevgenre, vilken först presenteras genom franska tradi-tioner och förebilder, och därefter följer avsnitt om nordiska brevskrivande kvinnor.