Sammantaget var mottagandet av det första bandet av Nordisk
kvinnolitteraturhis-toria mycket positivt. Det placerades som nummer ett på de svenska
litteratur-kritikernas tio-i-topp-lista i flera veckor, och ansågs bland de danska anmälarna vara ”breaking news”.11 Också i Finland talade kultursidorna ”nästan unisont om en epokskapande bedrift”.12 Kören av lovord som mötte bandet var prak-tiskt taget enstämmig över hela fältet, både från recensenter som anmälde det omgående när det publicerades och från recensenter som sammanfattade sina intryck av verket först när alla fyra textbanden var klara. Från flera håll fram-hölls även att bandet erbjuder många nya perspektiv på litteraturhistorien. ”Vi har med Nordisk kvindelitteraturhistorie fået et helt nyt blik på litteraturen”, de-klarerar exempelvis en av de danska recensenterna.13
10
Williams, 2012 och Rostbøll, 2012.
11 Astrid Söderberg Widding, ”I vems namn?”, Signum 1993:7, s. 243 och Rostbøll, 2012.
12 Annika Winther, ”Kvinnornas dolda litterära skatter”, Hufvudstadsbladet 1993-04-21.
13 Anna Skyggebjerg, ”Nyd værket gram for gram: En fundamental glæde over de enkelte værker tegner første bind af Nordisk kvindelitteraturhistorie”, Cekvinanyt 1993:3, s. 40–42, s. 42. Också Eva Pohl uppmärksammar den nya bild av litteraturhistorien som bandet bidrar med och konstaterar: ”Hvis man ønsker et litteraturhistorisk helhedsbillede, er den traditionelle litteraturhistorie ikke til-strækkelig. Det fremgår ved læsningen af de første to bind af kvindelitteraturhistorien og især af det første bind, der omfatter tiden fra år 1000 til 1800. Projektørlyset rettes mod litteraturhistoriens tåge-kammer og et nyt billede holdes op for os”. Eva Pohl, ”Kvinder der brød igennem”, Nordisk tidskrift
Trots det nästan samfällt positiva mottagandet väljer fyra anmälare ändå att redogöra för vilka tvivel de hyste inför utgivningen av band 1 innan de hade läst igenom resultatet. Det framgår att dessa farhågor föranleddes av det faktum att Nordisk kvinnolitteraturhistoria uteslutande handlar om kvinnliga författare och att verket tillkommit som en feministisk protest emot en androcentrisk littera-turhistorieskrivning. Två danska kritiker, Hans Andersen och Lise Præstgaard Andersen, fäller enstaka kommentarer av typen: ”Man kunne frygte at et værk som dette kunne ende i feministisk chauvinisme” och ”Anmelderen, der i sin karriere har beskæftiget sig mere med mænds værker end med kvinders, var i begyndelsen skeptisk over for et eksklusivt kvindeprojekt”.14 Båda konkluderar dock att de efter läsningen av bandet funnit sig överbevisade om att Nordisk
kvinnolitteraturhistoria varit ett nödvändigt och fruktgivande projekt. Även den
svenske kritikern Björn Nilsson gör en liknande kort anmärkning i Expressen om att ”de frejdigt feministiska trumpetstötar som bebådat sjösättningen” av verket oroat honom, men att han vid genomläsningen funnit sig ”tacksam för chef-redaktörens moderation” i tonen.15
Vid någon enstaka kommentar om sina farhågor stannar emellertid inte Lars Lönnroth när han recenserar det första bandet i Svenska Dagbladet. Här an-vänds halva recensionen till att redogöra för de låga förväntningar han haft på den litteraturhistoria projektet Nordisk kvindelitteraturhistorie skulle resultera i:
Några stora förväntningar har jag därför, uppriktigt sagt, inte haft på det femi-nistiskt styrda mammutprojektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bebådat sedan mer än ett decennium. Visserligen har jag – som de flesta andra litteraturpro-fessorer av mitt kön – funnit det rådligast att välsigna projektet från starten med hjärtliga lyckönskningar. Men en soppa tillagad av så väldigt många strid-bara kockor brukar erfarenhetsmässigt sällan smaka gott utan mest påminna om den föda soldaten tvingas intaga i fält under militäriska tillrop.16
Bland de tvivel Lönnroth lyfter fram kan två huvudpunkter ringas in. För det första torde det inte vara möjligt att skriva en sammanhängande historia om bara kvinnliga författare, och för det andra kommer de feministiska litteratur-forskarnas politiska agenda att locka dem att ”tillrättalägga verkligheten för att få den att stämma med den feministiska ideologin”.17 Till sin glädje kan han
Pohl inte bara ett komplement eller ett appendix till den traditionella litteraturhistorien, utan det första bandet ger viktiga nycklar till en ny helhetsblick på litteraturen.
14 Hans Andersen, ”Mageløs litteraturhistorie”, Jyllands Posten 1993-04-16 och Lise Præstgaard Andersen, ”Nordisk kvindelitteraturhistorie”, Nordica: Tidskrift for nordisk teksthistorie og æstetik 1994:11, s. 281–287, s. 281.
15 Björn Nilsson, ”Vitterhet, ditt namn är kvinna”, Expressen 1993-05-14.
16 Lars Lönnroth, ”Behövs en kvinnlig litteraturhistoria?”, Svenska Dagbladet 1993-05-17.
17
dock konstatera att hans farhågor inte har infriats, utan att det första bandet bjuder på mycket läsvärt.
På Lönnroths recension följde sedan offentligt en mindre ordväxling med
Nordisk kvinnolitteraturhistorias huvudredaktör Elisabeth Møller Jensen, vilken
be-tackade sig för dylikt nedlåtande beröm.18 Förvisso bör tonen i Lönnroths utlåtande om band 1 ses mot bakgrund av att Møller Jensen i sitt inlednings-avsnitt till det första bandet explicit pekar ut Lönnroths och Sven Delblancs översiktsverk Den svenska litteraturen som ett exempel på att manliga litteratur-historiker traditionellt exkluderar kvinnliga författare.19 Denna kommentar har naturligtvis inte gått Lönnroth förbi.20 Trots att tonen i hans recension således kan förmodas vara åtminstone delvis en följd av den kritik Nordisk
kvinnolittera-turhistoria riktade mot just det litteraturhistoriska översiktsverk Lönnroth varit
en av redaktörerna för, är denna typ av omdömen från recensenter ändå prin-cipiellt intressanta såtillvida att några personer, trots att de funnit sig överbe-visade om verkets kvalitet, ändå valt att redogöra för de tvivel de hade innan. Även om den feministiska litteraturforskningen 1993 i allt väsentligt hade börjat etablera en plats i akademin, vittnar dessa kommentarer om att många stereo-typa föreställningar om feminister och om feministisk forskning ännu dröjde sig kvar. Särskilt kan man notera att dessa kommentarer kom från danska och svenska recensenter, där teoriutvecklingen samtidigt sades ha kommit längst. Kanske hade samma tendens kunnat skönjas även i Finland och Norge om det funnits ett större recensionsmaterial därifrån, men den relativa tystnaden om-kring Nordisk kvinnolitteraturhistoria i dessa länder talar också sitt språk.
Något många recensenter uppfattar som särskilt förtjänstfullt i det första bandet är att en mängd ny information om skrivande kvinnor förmedlas. Exem-pelvis poängterar Ying Toijer-Nilsson i tidskriften Vår lösen att ”[d]e tidigaste perioderna har krävt ett imponerande spårsinne och forskningsnit, som har re-sulterat i att nytt och viktigt material dragits fram”.21 Detta visar, menar hon, med stor tydlighet hur smalt det litteraturhistoriska perspektivet ditintills har
18 Se Elisabeth Møller Jensen, ”Moraliserande och nedlåtande beröm för litteraturhistoria” och Lars Lönnroth, ”Helst ska vi tydligen ut i säck och aska”, båda i Svenska Dagbladet 1993-05-26.
19
Denna dispyt omnämner även Williams i sin artikel om mottagandet i Sverige på webbplatsen nordicwomensliterature.net. Se Williams, 2012.
20
I ett telefaxmeddelande till förläggaren Merete Ries kräver Lönnroth att Nordisk
kvinnolitteratur-historia dementerar de uppgifter som finns i förordet till band 1 om Den svenska litteraturen.
Lönn-roth skriver: ”Det enda jag begär är att ni inte till trycket skall vidarebefordra grovt osakligt, sedan länge vederlagt förtal av det litteraturhistorieverk, Den svenska litteraturen, som jag själv redigerar. Jag förväntar mig faktiskt att ni rättar detta i en eventuell kommande upplaga samt att Munksgaard/ Rosinante redan nu beklagar misstaget”. Se DKL arkiv, KPS 18.
rit, och hon utropar: ”Hur har vi kunnat vara utan den [Nordisk
kvinnolitteratur-historia, förf. anm.] så länge?”.22
Fler anmälare är liksom Toijer-Nilsson entusiastiska över den grundforsk-ning som ligger bakom det första bandet och den mängd ny kunskap som det presenterar. I tidskiften K & K skriver Anne Mørch-Hansen att ”[d]et kvinde-lige tyngdepunkt sætter litteraturhistorien i et nyt og anderledes perspektiv og medfører i 1. bind blandt andet, at hidtil glemte, mis- eller ukendte forfattere graves frem og revurderes”.23 Det är inte enbart okända författarnamn som be-lyses – också litterära genrer som tidigare inte behandlats i någon större om-fattning lyfts fram. ”Det kanske mest nyskapande i den nya nordiska kvinno-litteraturhistorien är att tidigare marginaliserade genrer nu får en självklar plats”, understryker Maria Bergom Larsson i Aftonbladet, och i Dagens Nyheter betonar Magnus von Platen att ”[h]är ges också mycken ny kunskap om dagböcker och självbiografier, framletade ur det fördolda, om släktutredningar, psalmer, snus-kiga historier och annat trivsamt som kvinnor har odlat”.24
Karlsson påpekar i Tidskrift för litteraturvetenskap att hon finner det överras-kande att så få anmälare i det material hon studerat drar några paralleller mellan mängden ny information som presenteras i bandet och den litteratursyn bandet står för.25 Hon menar att det första bandet inte behandlar ett strikt litteraturhis-toriskt ämnesområde, utan att forskarna har närmat sig det vidare verksamhets-fältet för Cultural Studies.
Att få recensenter skulle ha fört ett resonemang om de olika texttyperna i band 1 är sant för de recensioner Karlsson redovisar i sin artikel. Med ett något större urval av recensioner, speciellt ifrån Danmark, Finland och Norge, blir en sådan reflektion över bredden i stoffet som den Karlsson efterlyser däremot synlig. Flera av de danska recensenterna talar om det första bandet inte som en kvinnornas litteraturhistoria, utan som en kvinnornas kulturhistoria. Mørch-Han-sen förklarar:
Nordisk kvindelitteraturhistorie handler ikke udelukkende om de kvindelige for-fatteres tekster. Når det gælder det ældre stof og den mundtlige (forfatter-anonyme) fortælletradition handler det ikke blot om litteratur, men i lige så høj grad om kulturhistorie.26
22
Toijer-Nilsson, 1993, s. 539.
23 Anne Mørch-Hansen, ”Kvinders skrift og tale”, K & K 1994:76, s. 182–186, s. 182.
24 Maria Bergom Larsson, ”’Skall då manskönet ensamt, oemotsägligen och oupphörligen styra bokpressarna…’”, Aftonbladet 1993-06-09 och Magnus von Platen, ”Historia över lärda fruntimmer: Bortglömda och berömda i nordisk storsatsning”, Dagens Nyheter 1993-05-06. Angående von Pla-tens sätt att uttrycka sig i recensionen, här manifesterat i uttrycket ”annat trivsamt som kvinnor har odlat”, se kommentar på s. 142.
25
Karlsson, 1998, s. 141.
26
Mørch-Hansen fastslår genom att använda uttrycket ’kulturhistoria’ att många andra slags texter än de som idag avses med begreppet litteratur finns represen-terade i Nordisk kvinnolitteraturhistoria band 1.
Andra danska anmälare förmedlar samma synsätt genom att använda sig av uttrycket ’ett utvidgat textbegrepp’. Anne Fastrup understryker exempelvis i tidskriften Kritik: ”Da forfatterne bag projektet har ønsket at gå helt tilbage til år 1000, altså til en periode, hvor det vi normalt forstår ved litteratur endnu ikke er opstået, har de været nødt til at arbejde med et udvidet tekstbegreb”.27
Istället för att använda begreppet kulturhistoria för att uttrycka att bandet inne-håller texttyper som traditionellt inte beaktats i litteraturhistorien, talar Fastrup alltså om ett utvidgat textbegrepp.
Även den norska recensenten Ingrid Nymoen tar i tidskriften Edda fasta på att det litteraturbegrepp vi idag talar om när vi talar om ’skönlitteratur’ inte existerade under den tidsperiod det första bandet av Nordisk
kvinnolitteraturhis-toria behandlar. Hon menar att detta dock inte räcker som förklaring till
bred-den av texttyper som inkluderats i band 1, utan fokuseringen på kvinnors lit-teratur har lett till att urvalet av genrer för den äldsta litlit-teraturen omfattar fler texttyper än de traditionella litteraturhistoriska översiktsverken gör för motsva-rande tidsperiod.28
Liksom praktiskt taget alla anmälare uppfattar Karlsson det vidgade kul-turhistoriska perspektivet som något positivt, men lyfter samtidigt fram att hon önskat att redaktörerna fört en mer öppen diskussion om litteraturbegreppet i det första bandets inledning.29 Flera andra recensenter påtalar också att det ald-rig blir klarlagt vad det vidgade textbegreppet inte omfattar.30
27 Anne Fastrup, ”Skrive med kønnet”, Kritik: Tidskrift for litteratur, forskning, undervisning 1993:102, s. 75–78, s. 75. Se även Eva Pohl, ”Den skjulte skat”, Berlinske Tidene 1993-04-16, Susanne Bjert-rup, ”Med katapult ud af traditionen”, Weekenavisen 1993-04-16 och Øystein Rottem, ”Kvinder hevet over sit kjønn”, Bogens verden: Tidskrift for dansk biblioteksvæsen 1993:5, s. 277–280, s. 279, vilka också talar om det utvidgade textbegreppet i det första bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
28 Nymoen skriver: ”Størst bredde og variasjon i tekstutvalget finner vi i omtalen av middelalderen og førmoderne tid. Det kan ikke fyllestgjørende forklares med at skjønnlitteratur i hovedsak er et mo-derne fenomen, og at ethvert litteraturhistorisk arbeid som behandler førmomo-derne tekster, nødven-digvis vil måtte diskutere også andre tekstformer. Kjønnsperspektivet har aksentuert behovet for et vidt litteratur- og tekstbegrep”. Ingrid Nymoen, ”Recension av Nordisk kvindelitteraturhistorie”, Edda 1998:3, s. 271–273, s. 271. Den norska recensenten Sissel Lie diskuterar också det faktum att det inte blott är tryckta texter av etablerade kvinnliga författare som finns med i det första bandet, utan att även andra typer av förhållanden till skriftkulturen beskrivs. Sissel Lie, ”Nordisk kvinnelitteraturhisto-rie”, Edda 1994, s. 192–194, s. 192.
29
Karlsson, 1998, s. 141. Också den finska recensenten Janina Orlov noterar i tidskriften ARV:
Nor-dic yearbook of folklore att det första bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria ”demands a some-what renewed notion of literature itself”. Janina Orlov, ”Nordic women’s literary history”, ARV: Nordic
yearbook of folklore 1994, s. 212–214, s. 213. Hon förklarar: ”What actually takes place is an expan-sion of the literary field to find the women buried in it. That is why the present work turns out to be more of a social history concerning the whole spectrum of female activity from the cradle to the grave than merely a traditional account of literary history”. Orlov, 1994, s. 213. Orlov är dock inte odelat positiv till detta breddade perspektiv, utan hon anser att förfarandet har lett till att estetiska kriterier lagts åt sidan och att allt som skrivits av en kvinna behandlas som om det vore litteraturhistoriskt
Några tydliga gemensamma uppfattningar om vilka bidrag som är mest förtjänstfulla går inte att finna de olika recensenterna emellan. Det finns vissa tendenser till att anmälarna mer uppmärksammar de delar av Nordisk
kvinnolit-teraturhistoria vilka är författade av forskare från det egna landet (som då också
handlar om litteratur från det egna landet) och att de ger mer utrymme åt littera-turen från 1600- och 1700-talet än åt den äldsta litteralittera-turen, men det är ingen entydig linje. Några recensenter påpekar också att avsnitten om redan kanonise-rade författare och genrer i deras mening inte bjuder på några anmärknings-värda omtolkningar, men tonen är försiktigt kritisk när detta framförs.31
Ett avsnitt vars nytolkningar väcker reaktioner bland anmälarna är dock det där Helga Kress behandlar den isländska sagalitteraturen. Flera recensenter invänder att det inte finns några konkreta belägg för att det Kress hävdar i av-snittet stämmer, då det handlar om muntliga berättartraditioner och inga ned-tecknade källor finns bevarade. Fastrup går i Kritik till direkt angrepp och häv-dar att Kress teori är tagen ur luften:
Der skal ikke herske nogen tvivl om, at Helga Kress udviser stor indsigt og kyndighed gennem sine læsninger af den middelalderlige, islandske litteratur. Men den bærende hypotese om, at de nedskrevne sagaer er et voldeligt masku-lint overgreb på en oprindelig kvindelig, mundtlig fortælletradition samt, at der skulle have eksisteret en stærk hedensk kvinde-kultur, der fortrængtes af den patriarkalske kristendom er grebet ud af luften.32
Även Præstgaard Andersen är av samma åsikt som Fastrup och kallar i tidskrif-ten Nordica Kress kapitel för ”spekulationer”.33 Några recensenter är dock min-dre kritiska till den metod för att uppspåra muntliga traditioner som Kress an-vänder sig av. Anders Mortensen menar exempelvis att kapitlet inte är direkt felaktigt, men noterar att det definitivt är starkt vinklat: ”Jag vill inte påstå att Kress historieskrivning är ovederhäftig. Snarare handlar det om ett fenomen som litteraturforskare nuförtiden kallar stark läsning – alltså en tekniskt oantast-lig men tendentiös texttolkning”.34 Trots att bidraget konstateras vara
intressant. Resultatet blir, hävdar hon, emellanåt ”pure registration” och ”almost pathetic”. Orlov, 1994, s. 213. Orlov är den enda recensent som uttalar en klart negativ åsikt om den breda inklude-ringen av texttyper i det första bandet.
30
Lie, 1994, s. 192. Se även en liknande efterlysning av en teoretisk diskussion om litteraturbegrep-pet som framförs av den holländska skandinavistikforskaren Petra Broomans i ”Recension av
Nor-disk kvinnolitteraturhistoria band 1”, Tijdschrift voor Skandinavistiek 1994:1, s. 132–139, s. 136.
31 Merete Mazzarella skriver exempelvis i Dagens Nyheter att ”[n]ågra verkligt uppseendeväckande omvärderingar eller nytolkningar är det väl inte fråga om”. Se Merete Mazzarella, ”Litterär kvinno-kraft: Nordiskt storverk om åtta seklers kvinnolitteratur”, Dagens Nyheter 1993-05-06. I samma me-ning poängterar hon emellertid att avsnittet om Agneta Horns självbiografi innehåller en spännande omtolkning, vilket är en invändning som förmildrar kritiken.
32
Fastrup, 1993, s. 76.
33
Præstgaard Andersen,1994, s. 284.
34 Anders Mortensen, ”Den stora litteraturskandalen”, Sydsvenska Dagbladet 1993-06-06. Se även Mazzarella, 1993-05-06 och Bergom Larsson, 1993-06-09.
tigt faktamässigt är många anmälare ändå positiva till den tankeutmaning avsnit-tet ställer läsarna inför.
Beträffande strukturen i det första bandet påtalar många recensenter att där går att utläsa en tydlig utvecklingshistoria, vilken utspelas mellan volymens första och sista kapitel. Jørn Erslev Andersen ser det som en berättelse om den kvinnliga författarens väg från att skriva i Guds namn till att skriva i eget namn – alltså om det kvinnliga jagets förflyttning mot allt större självständighet.35
Också den norska recensenten Wenche Larsen uppmärksammar att historien som Nordisk kvinnolitteraturhistoria berättar handlar om kvinnornas lyckliga frigö-relse.36
En längre analys av det utvecklingshistoriska upplägget ger den norske kritikern Øystein Rottem i danska tidskriften Bogens verden. Där hävdar han att det första bandets framställning vilar på två delvis motsägande progressionsbe-rättelser; en som grundas i en kvinnlig guldåldersmyt, vilken hämtar bränsle i Kress argumentation att den muntliga berättartraditionen ursprungligen var en kvinnodominerad konst, och en annan som följer kvinnans och kvinnolitteratu-rens i det närmaste förutbestämda emancipation.37 Han fortsätter:
Det er tale om en ”utviklingsroman” som strekker seg over 800 år – med kvinnekjønnet som hovedperson, og dette er en historie med mange mot-standere og noen få hjelpere. Hovedpersonens prosjekt går ut på å bemektige seg selv, og når punktum settes, skimtes dette mål i det fjerne.38
I slutänden, konstaterar Rottem, går de två konkurrerande utvecklingshistorier-na emellertid på ett ut. Vare sig det handlar om en ursprunglig och åter upp-stånden guldålder eller om den sista delsträckan i ”kjønnenes historiske evolu-sjonsprosess”, bebådar det första bandet en allt större succé för de kvinnliga författarna ju närmare vår egen tid vi kommer.39
De invändningar mot band 1 som jag har diskuterat ovan är, även om de upptar en stor del av detta avsnitt, väl att märka bara av marginell vikt jämfört med de lovord bandet mottog. Erslev Andersen konkluderar i Information att bandet utvidgar hela det område vi känner som litteraturens historia:
35 Jørn Erslev Andersen, ”Litteraturtrolovede kvinder”, Information 1993-04-16.
36 Wenche Larsen, ”Kvinner, sex og samtid: Noen sørgelige fortellinger fra den nordiske kvinne-litteraturhistorien”, Norsk litterær årbok 1998, s. 211–231, s. 214. Samma iakttagelse rapporterar Lie: ”Litteraturhistorien fester seg ved stedet de kvinnelige forfatterne snakker fra, deres posisjon i forhold til maktens sentrum. [---] Dette ses allerede i titler som Faderhuset og de senere bind, Vide verden og På jorden. Vi ser også spor av en tenkning der det foregår en utvikling mot stadig større frihet i forhold til autoritet”. Lie, 1994, s. 192.
37 Rottem, 1993, s. 279–280.
38
Rottem, 1993, s. 280.
39
Det store værks omfattende og perspektivrigt changerende fremlæggelse af et stof, der for en stor del enten har været lemfældigt behandlet, pakket væk som petitstof eller fortiet i de virkelig store litteraturhistorier – mændenes, institu-tionernes, nationernes – gør i sig selv, at det på storslået vis udvider det felt, man altså kalder litteraturhistorie.40
Några recensenter lyfter också fram att bandets översiktliga avsnitt bidrar med en förnyelse gentemot tidigare litteraturhistorier. ”Periodöversikter, analyser av kvinnliga berättargenrer, diskussionerna om den kvinnliga muntligheten innebär avgörande förändringar av hittills gällande bild av historien”, poängterar Forser i Göteborgs-Posten, och Immi Lundin konstaterar i Sydsvenska Dagbladet: ”Visst kan man urskilja de vedertagna epokerna och indelningarna, men den helhet redak-tionen presenterar visar ändå att sedd ur kvinnoperspektiv är strukturen delvis