Anpassning för acceptans

En annan anpassning som Z har gjort för att hon upplever att det ger henne mer tillgång till samtalsgemenskapen på jobbet är att välja bort sin slöja. Detta bottnar i att hon inte upplever att man kan bli fullt ut accepterad av infödda svenskar om man har slöja.

Intervju: 10Z

(1) I: Är sjalen viktig för dig? (2) Z: Ja. Ja… ganska viktig.

(3) I: Men det känns okej på jobbet att inte ha den?

(4) Z: Jaja, det känns som nu okej att ha den, eller inte ha den, båda är normalt. Men bara lite med respekt för familjen. Och alla de som vet att jag har sjal ((skrattar)) – om de skulle se mig utan – då skäms jag.

(5) I: För alla som känner dig vet att du har sjal, så för dem skäms du för att det inte är normala du utan sjal?

(6) Z: Ja. Men på jobbet – förut när jag hade sjal, kände jag att de pratade mindre med mig. Men nu, när jag inte har sjal vill folk prata mer, skojar och skrattar.

46 (8) Z: Ja, såklart. Ja sa. Det är inte ett problem - men också om det kommer en annan person. Nu kommer bara svenska

personer ((till jobbet)). Men om en person jag känner skulle komma […] då skäms jag. Men de kommer inte, därför är jag utan!

Z visar att hon är kluven i denna fråga. Som synes ovan är det inte oproblematiskt för Z att välja bort slöjan. Hon säger å ena sidan att slöjan är ganska viktig för henne (2) och även om familjen är öppen för att hon inte har slöja, känns det ändå inte helt bra med respekt för familjen och hon skulle också skämmas om någon som känner henne privat, som vet att hon brukar ha slöja, kom in på jobbet och såg henne utan (4-5, 8-9). Hon tror, å andra sidan, att svenskar kan få en negativ bild av henne på grund av slöjan och därför undvika att samtala med henne. Z upplever en positiv effekt av att välja bort slöjan, folk skojar, skrattar och pratar mer (6); hon blir accepterad och får tillträde till fler samtal. Samtidigt som det inte är ett helt lätt val för henne att välja bort slöjan, är känslan av stigmatisering med den så stark att hon väljer att lägga av den på jobbet.

Intervju: 11Z

(1) Z: När vi är i Sverige, för oss som är muslimer, då är det lite svårt när vi får jobb. (2) I: Varför?

(3) Z: För att de inte vill att jag har sjal.

(4) I: Vill de inte att du har sjal, de på jobbet? Är det någon som säger det till dig? (5) Z: NEJ! INGEN säger! ((eftertryck))

(6) I: Hur vet du att de inte tycker om din sjal?

(7) Z: Det känns bara för mig. Det känns… är inte bra för mig.

(8) I: Så det känns så? Är det med folk som kommer till caféet som kunder eller med de du jobbar med?

(9) Z: Med alla svenskar. Mina kollegor har inte problem […]. Ingen säger något, att de inte tycker om. Men kanske en person säger ta av den, det är ju så varmt. Säger inget, men jag förstår.

Z berättar att hon upplever att en del av den barriär som fanns mellan henne och de infödda svenskarna hängde samman med slöjan (7, 9). Z visar dock med både betoning och ord i exemplet ovan att hon upplever det som en svår anklagelse mot infödda svenskar att säga att hon blir

behandlad annorlunda för att hon har slöja (5). Exemplet nedan fungerar som ytterligare belägg för detta; Z var inte ens öppen mot sin kollega med varför hon inte har sjal, när han frågade henne rakt ut. Hon valde istället att skylla på att sjalen är opraktisk och i vägen i arbetet.

Intervju: 12Z

(1) Z: ja…men.. vet inte. Det var bara en person som började prata mer...

(2) Och K ((en kollega)), när jag slutade med sjalen, han kom till köket och sa Varför har du inte sjal? Varför? Har du

bestämt eller någon annan person bestämt för dig? Jag sa att Jag har bestämt!

(3) […] ((Han sa)) redan första dagen när du kom på intervju hade du sjal, det finns inget problem om du har eller inte

har, för oss. Men jag sa Jag kan inte hela tiden göra den ((drar i sjalen/ rättar till sjalen)) när jag arbetar. För att på jobb vill jag inte ha sjal, men ute har jag.

(4) I: Så han ifrågasatte att du inte hade sjal? Han tyckte att det var viktigt att du bestämmer? (5) Z: Ja.

(6) I: Men då sa du att du inte vill jobba med sjal? För att du inte kan dra i den, att den är i vägen. Men egentligen är det inte det utan att svenska personer tittar negativt på dig med sjalen?

(7) Z: ja! ((skrattar))

Hon återkommer till slutsatsen att slöjan är ett hinder, trots att hon alltså också uttrycker att ingen uttalat har sagt något negativt om slöjan (11Z:5); trots att hon bara kan komma på en person som har ändrat sitt beteende lite (1); trots att en av hennes kollegor ifrågasatte hennes val att inte ha slöja

47

och explicit påtalade att ingen på jobbet har något emot slöja(2, 3). Z bygger sitt ställningstagande på en känsla och hon upplever att hennes anpassning har gett utdelning i form av mer skoj och samtal på jobbet. Hon uppfattar dock inte att det är accepterat att prata om denna känsla och att det skulle uppfattas som en allvarlig anklagelse, så hon rättfärdigar sitt val med att slöjan är i vägen för arbete (3, 6-7).

Z väljer att anpassa sig baserat på sin känsla av att stå utanför så länge hon har slöjan. Detta trots att hon vid kritiska frågor resonerar sig fram till att hennes övriga attitydförändring möjligen ligger bakom det förändrade bemötandet från kollegor och kunder på jobbet, eftersom det inträffade samtidigt. När hon talar om sin framtid ser hon sig emellertid kanske utan slöja på universitet och i arbete.

Intervju: 13Z

Z: På jobb vill jag inte ha sjal. Också på universitet. Kanske i framtiden, jag har inte. Men nu kan jag inte – för att jag hela tiden har haft den - eller hur? Kanske när SFI är klar och jag ska fortsätta, men SFI klassen nu… ((skrattar, skakar på huvudet)). Sjal! ((drar i sjalen och skrattar))

Samtidigt som hon inte ser det som möjligt att sluta använda sjal så länge hon går på SFI, uppfattar att hon får mer acceptans och därigenom mer kontakt och gemenskap med infödda svenskar om hon väljer bort sjalen och vill därför göra det i jobb och högre studier i framtiden. Hon måste i viss mån ändra sin personlighet för att få tillträde. Min tolkning är att Z på ett generellt plan uppfattar att man stigmatiseras om man har slöja i Sverige, och då är denna anpassning något hon upplever sig

tvungen att göra för att helt få tillträde till den svenska språkgemenskapens samhälls- och

yrkesdomän. Hennes första jobb i Sverige blev då den arena där hon omsatte sin tanke i verklighet.

4.3.3 Upplevd utveckling

Trots besvikelsen över den upplevda bristen på samtal som kan generera språklig utveckling, ger alla tre deltagare uttryck för att de uppfattar att de har utvecklats och lärt sig på jobbet och då är det just kompetensen att klara av samtal med infödda svenskar som de lyfter fram. Nedan ser vi hur F själv upplever att han har utvecklats på sin praktikplats.

Intervju: 7F

I: Hur känner du när det kommer fram en kund och pratar med dig? Blir du nervös då?

F: Ja, första gången, men nu nej, jag känner mig inte nervös. Eftersom jag har tränat mycket. Första gången blev jag stressad. En person frågade mig och jag förstod jag inte allt ((i butiken)). Men nu lyssnar jag och förstår och om det finns den saken kan jag hjälpa honom och om det inte finns och jag inte hittar den, på alla hyllor, då frågar jag en annan personal. Men inte stressad nu. Tränat mycket!

Även om F inte upplever att han har tillgång till samtal med sina kollegor för kontakt och lärande och är lite besviken över att han bara arbetar ensam, ser vi ovan att han upplever att han har tränat

mycket. Han känner själv att han inte blir lika stressad längre när kunder kommer fram och pratar.

48

organisering och alla varor, var nya för honom. Han har nu strategier för att hjälpa en kund, han hjälper till och letar på alla hyllor och om han inte hittar kan han hänvisa vidare till någon annan i personalen. Han fungerar i kontexten, eftersom han har hittat de strategier som behövs för att klara av de typer av situationer som uppstår i just den praktiken.

F uppfattar att samtal på arbetsplatsen är en potentiell resurs för att kunna lära sig att förstå det snabba naturliga talet, som samtal med infödda svenskar erbjuder. Samtidigt som han uppfattar att skolan är en bättre miljö för att lära sig språk, ser han ett värde i den språkmiljö han möter på jobbet vilken han annars inte skulle ha tillträde till. Detta trots att han också upplever möjligheterna till samtal på jobbet som begränsade i omfattning, kvalitet och innehåll.

Intervju: 8F

(1) I: När du är på praktiken - är det samma svenska som du lär dig på i skolan?

(2) F: Ja samma. Men på SFI – lärarna pratar lite sakta, inte snabbt. Men på praktiken är allt snabbt! Om man har praktik mer, mer kan man förstå allt när de pratar snabbt.

(3) I: Så praktiken lär dig att förstå snabbt prat?

(4) F: Ja. På SFI är allt inte snabbt, långsamt, sakta ja. Men på praktiken pratar alla snabbt. Första gången förstod jag inte. Men efter en två tre dagar – då förstår jag mer.

(5) F: På SFI. Det är mycket ord på SFI. På praktiken pratar personer korta meningar. Bara en fråga och om du svarar, sen slut! På SFI har vi många ord, många meningar, mycket svenska.

(6) I: så du får mer ord på SFI? Men på praktiken läser du ju tillexempel alla namnen på sakerna? (7) F: Jag, men bara namnen. Praktiken har inte grammatik. På SFI har jag grammatik och nya ord.

Exemplet visar att F uppfattar att han har blivit bättre på att förstå snabba samtal på jobbet (2-4). Ovan jämför han de första dagarnas svårigheter med hur han upplever sig förstå mer nu. Samtidigt tycker han inte att språkmiljön på arbetsplatsen är tillräckligt utmanande för att lära sig språket bättre, eftersom det är korta meningar och få turer, bara en fråga (…) och sen slut, i samtalen (7). Han jämför med skolan där han upplever att språkmiljön är rikare, eftersom de får många ord,

många meningar, mycket svenska. F skiljer alltså på den typ av lärande som kan ske på

praktikplatsen, att få en vana att hantera det kontextbundna, snabba samtalet med infödda svenskar, och det som kan ske på SFI – generell språkutveckling.

Denna syn på språk och lärande delar F med de andra deltagarna. Gemensamt för dem alla är att de i olika sammanhang ger uttryck för att ha utvecklats genom arbetet, men att de samtidigt inte upplever sig ha lärt sig särskilt mycket språk. Det deltagarna värderar är språket som ord och meningar. Nedan ser vi ett exempel på hur Z resonerar kring vad hon har lärt sig på jobbet.

Intervju: 14Z

(1) Z: Jag förstod inte dammsuga, torka… mycket ord... ((mumlar och tänker)) Jag vet inte precis. Men när jag kom dit förstod jag inte alla ord. Men jag var tvungen att förstå vad de säger. Sen - nu förstår jag. Men jag vet inte vilken jag (XXX)…

(2) I: Så du förstår fler ord, men du kan inte säga? Men du förstår när de pratar? (3) Z: [Ja] Säga, det är svårt.

(4) Z: En dag sa min handledare till mig… jag ... inte dammsuga, vad heter det.. jag sopade! Hon sa till mig: det är lättare

om du gör med dammsugaren! Men jag förstod inte, vad betyder dammsugare? Jag sa: nej det här är bra! Men hon sa

49 inget. ((skrattar)) *Hon bara tittade på mig* Sen när hon förstod att jag inte förstår, då sa hon du måste komma med

mig! Jag såg – aha, det är dammsugaren, men jag förstod inte först. Men det är inget jag glömmer!

(5) I: Ja, det kommer du ihåg, för att det blev så fel? (6) Z: Ja ((skrattar))

Z lyfter i utdraget fram att hon har blivit bättre på att förstå när kollegorna pratar (1). Hon berättar om ett sådant tillfälle då samtal ledde till förståelse av ett nytt ord, dammsugare, vilket hon nu kan använda själv i olika sammanhang (4-6). Det var troligen just den här typen av samtal som hon hade hoppats på att få fler av, där hon lär sig mer svenska, är hennes drivkraft för att jobba.

Även om Z kan visa på vissa saker som hon har lärt sig på jobbet blir det tydligt att hon inte ser jobbet som en tillräckligt utmanande språkmiljö för att gynna språkinlärningen. Det är istället i skoldomänen hon upplever att hon lär sig.

Intervju: 15Z

(1) I: Vad tror du är det bästa sättet att lära sig svenska?

(2) Z: Sfi, det är bättre. Vi studerar mer ord, mer grammatik, höra, ja alla… Men jag behöver också träna svenska. Men jag kunde inte bara gå till jobb. Vi kan gå till… vad heter… som dricka kaffe och prata.. i kyrkan eller på bibliotek? (3) I: på Språkcafé?

(4) Z: Ja , språkcafé! Vi kan gå dit och träna svenska och träna grammatik.

(5) I: Så sfi är bra för att lära sig svenska, men för att träna på att prata svenska språkcafé eller jobb? (6) Z: [ja, då är det] annat. Men jag tror att språkcafé är bättre.

(7) I: Bättre än jobb? Varför?

(8) Z: För att jobbet måste du mest bara jobba, inte så mycket prata. Men på språkcafé, dit kan jag gå och bara prata, prata i en timme, två timmar och sedan gå. Bara träna så mycket.

(9) I: Jobbar du alltid ensam?

(10) Z: Nej, inte på match, men annars ensam. Mest ensam.

Z uppfattar alltså att träning i samtal med infödda svenskar, som komplement till SFI, är nödvändig för att utveckla språket (2). Hon upplever dock att språkmiljön på jobbet inte i tillräcklig grad ger möjligheter för språkutvecklande samtal. Hon föredrar då andra språkmiljöer, som exempelvis ett språkcafé, eftersom samtalet är dess huvudsyfte och fundamentala funktion (6-8). På sitt arbete får hon visserligen tillgång till samtal, men hon arbetar företrädesvis ensam och hon upplever att det är jobbet i sig som är dominerande (8, 10).

B har reflekterat mycket över hur han lär sig språk och sätter ord på hur lärandet sker på jobbet. Han har tidigare lärt sig ett annat andraspråk bara genom att vara en del av ett arbetslag som utförde arbete tillsammans. Han lärde sig då språket genom den muntliga interaktionen i yrkesdomänen. Han har erfarenheter av den typ av språkmiljö som alla deltagare i studien hade förhoppningar om att finna på sina jobb i Sverige. Nedan ser vi hur B resonerar kring vad han har lärt sig på sitt instegsjobb.

50 Intervju: 18B

(1) I: Lär du dig nya ord på jobbet, när du pratar med dem?

(2) B: Ja, jag fick från (…)((kollegor)), men… när han pratar med mig, men när har slut – jag glömmer! Därför att det är nya ord. När repetera, repetera, då skriver jag lite hemma. Om jag inte glömmer. Då skriver jag för att fråga min lärare. Eller fråga mina kompisar.

(3) Tillexempel gick ((går)). H frågade mig Igår du gick till körkort truck, jag sa ja, men jag förstod inte gick. Jag ringde min kompis och han sa att det var dåtid för går. Från jobbet förstår jag det. Så jag kan förstå nya ord, men jag tar inte alltid deras språk. Jag inte ta.

(4) B: Är det bättre att lära sig prata svenska i skolan eller på jobbet?

(5) I: På jobbet. För uttal. Om tillsammans prata. Som i skolan är det många elever, tillexempel när du uttalar på, de arabiska säger bå. På jobbet finns bra att lyssna på, svenska personer, och uttal från deras språk - du måste göra. (6) I: Menar du att det är många som pratar lite fel på SFI? [ja, inte riktig svenska] men att det är bättre att lyssna på jobbet? (7) B: Ja, men då måste tillsammans. För mig, nej, det finns ingen som jobbar med mig, bara själv. Men som idag

tillsammans. Om de inte pratar flera gånger då lär jag mig inte uttal. Om vi jobbar tillsammans, ja, men om de inte pratar många gånger kan jag inte uttal. När jag lyssnar tillexempel om vi jobbar tillsammans, du säger ett ord några gånger, det kommer – måste komma, hela språket kommer därför att ((ord/utryck kommer)) några gånger. Måste repetera!

B uppskattar språkmiljön på jobbet dels för att den har autentiskt tal av infödda svenskar, dels för att man kan få nya ord i ett sammanhang och efter flera upprepningar lär han sig ordet (2, 3, 7). Han uppfattar att han har lärt sig några ord på jobbet just av den anledningen (2, 3), men han uppfattar också att han inte har tillräckligt frekvent samarbete med kollegorna för att han skall kunna bli tillräckligt förtrogen med för verksamheten relevanta ord och uttryck för att använda dem själv – han tar inte alltid deras språk. Han uppfattar dock att jobbet har potential att fungera som resurs för lärande och att skolan har brister i språkmiljön, eftersom alla är inlärare och har brister i exempelvis uttal (5). B återkommer ofta till sina tidigare erfarenheter av att lära sig språk i arbete och vid jämförelse ser han samma brist i språkmiljön som de andra deltagarna har identifierat; de är ensamma om sina arbetsuppgifter och får därför allt för få naturliga tillfällen att använda muntlig kommunikation som resurs för samarbete, instruktioner och problemlösning.

5. Diskussion

Ovan har tre vuxna andraspråkinlärares upplevelser av språkmiljön i arbetslivet undersökts ur ett deltagarperspektiv. Detta har gjorts genom en intervjustudie med kompletterande fältstudie, där deltagarnas upplevelser av utmaningar och resurser i språkmiljön kartlagts med avseende på skriftbruksmiljö respektive muntlig interaktion. För att få en bred bild av språkmiljön har visst fokus lagt på vilka strategier deltagarna upplever att de behöver för att hantera de utmaningar språkmiljön erbjuder, på ett för dem funktionellt sätt. Därefter har deltagarnas upplevelse av sitt arbete i förhållande till sina förväntningar och sin individuella utveckling beaktats. Det samlade resultatet av studien kommer här att sammanfattas och diskuteras.