Muntlig interaktion som utmaning

Intervju: 10B (1) I: Är ditt jobb svårt?

(2) B: För mig är det inte svårt. Därför att förut jobbade jag dubbelt mera än det här jobbet.

(3) I: Du menar i ditt tidigare jobb, i Israel? [ja] Att du har jobbat med svårare saker, att du har jobbat mer? (4) B: [Ja] SÅ mycket mer. Det är riktigt. Det här, för mig, är inte svårt!

Citatet ovan är representativt för hur deltagarna ser på sitt arbete, även om detta blir lite tydligare hos B som har arbetat med samma typ av arbete i andra länder. Men gemensamt är att själva yrkeskontexten eller arbetsuppgifterna inte upplevs som utmanande. I deltagarnas tidigare

erfarenheter finns både mer komplexa, intensiva och ansträngande utmaningar. Det är språket med avseende på den muntliga interaktionen, att prata och lyssna, som återkommer bland det deltagarna betraktar som utmaningar.

F uttrycker denna känsla av stress i situationer då han måste prata med kunder i butiken.

Intervju: 5F

(1) I: Jag såg att flera kunder pratade med dig. Hur är det?

(2) F: Har samma… ((skrattar)). Du är svensk tjej, kan prata mycket, du förstår all svenska! Men jag förstå inte all svenska. Det är lite stress. Om någon börjar prata, stressar jag mycket!

4.2.2.1 Samtal utan anpassning

Samtidigt som alla deltagare uppfattar just samtal och muntlig interaktion som språkmiljöns mest värdefulla resurs, är alltså just den muntliga kommunikationen också det som de uppfattar som språkmiljöns utmaning. Det är i den muntliga kommunikationen som de själva uppfattar att deras språkliga förmåga ibland inte räcker till för att kunna interagera på ett, för dem själva,

tillfredställande sätt. Det är kring samtal de ger uttryck för frustration, rädslor och upplevelser av brister i den egna förmågan i relation till arbetsplatsens språkmiljö. Alla fokuspersonerna uttrycker också liknande uppfattningar kring när svårigheter uppstår. Vi tittar på två exempel från intervjuer med Fokusperson B och Fokusperson Z.

Intervju: 11B

(1) I: När du jobbar, berättar du att du pratar engelska, pratar långsamt eller lite teckenspråk så att de kan få lite hjälp att förstå dig. Hur är det när de pratar? Hur pratar de med dig?

(2) B: OJ, jättesvårt! (3) I: Förstår du alltid dem?

37 (5) Med (…) ((handledare, H)) är det lätt!

(6) I: Jaha, så det är olika?

(7) B: Tillexempel dig, jag förstår lite, jag förstår 50% från dig! ((ler)) [Så du förstår 50%?!]

Ja. ((kort skratt, sen allvar)) Men från K… Jag lyssnar en andra gång, tredje gång och jag förstår liiiiiite. Och jag frågar till honom en gång till – tillexempel han pratar: [xxx]. ((mumlar, ungefär ”gådebra”)) Han pratar ((kupar handen för munnen)) så inne.

(8) I: Han pratar inne i munnen? Han pratar otydligt? (9) B: Ja, jag säger en gång till. Han säger igen sakta, saka.

Intervju: 5Z

(10) I: Finns det något med språket som du tycker är svårt på jobbet? Med svenska? (11) Z: Med språk? Ja, det finns en kollega. När han pratar så förstår jag inte allt. (12) I: Vad gör du då?

(13) Z: ((skrattar)) inget! Bara lyssnar! Jag förstår inte vad han säger… (14) I: Kan du berätta om en gång när det blev problem när ni skulle prata?

(15) Z: Nej… han berättar och pratar hela tiden, men jag förstå inte. Han har lite… han… ((rör handen framför munnen)) inte bra prat.

(16) I: Otydligt uttal? (17) Z: Ja.

(18) I: Händer det med de andra kollegorna – att du inte förstår? Att det blir problem att förstå? (19) Z: nej…

(20) I: Inte? Du förstår alltid med dem?

(21) Z: Nej, inte alltid. Men det är inte så mycket svårt med dem. Tillexempel om min handledare pratar en mening. Den kanske har tio ord. Jag förstår sex ord. Jag vet vad hon menar.

(22) I: Så du förstår inte alla ord, men du förstår vad hon menar? (23) Z: Jaja ja.

(24) I: Tror du att dina kollegor pratar på något speciellt vis med dig? Hjälper de dig att förstå?

(25) Z: Jaja! När de pratar med varandra - ja, ibland förstår jag - men ofta förstår jag inte. De pratar så fort! Men när de pratar med mig, inte fort.

(26) I: Så de pratar olika? Med dig pratar dom – (27) Z: [Sakta, ja]

Gemensamt för alla utdrag ovan är att de illustrerar deltagarnas osäkerhet och upplevelse av obehag inför samtal med infödda svenskar. En viktig gemensam faktor är också att detta inte gäller alla infödda svenskar. De personer som arbetar nära deltagarna, vissa kollegor och handledarna har de lätt att förstå (5, 18-27, ). Andra, kunder eller kollegor, får deltagarna att känna att deras språkliga förmåga är otillräcklig (2,4, 7-9, 15-17). Alla tar i olika sammanhang upp skillnaden i hur de framgångsrika samtalen bottnar i att de infödda svenskarna anpassar tempo och tar stöd i kontexten och rummet. Alla nämner också skillnaden mellan när infödda svenskar pratar med varandra (25) och när de talar med en vuxen andraspråkinlärare. Gemensamt för alla fokuspersoner är att de uppfattar sig som kompetenta och att de har ett funktionellt språk i förhållande till kollegor och kunder som anpassar sitt tal och använder strategier för förståelse. Samtidigt uppfattar alla

fokuspersoner också att de har otillräckliga språkkunskaper för att hantera språkmiljön på jobbet. Detta upplever de i förhållande till personer som rör sig i språkmiljön, men inte anpassar sitt tal, utan pratar snabbt, otydligt eller mycket och utan att ta stöd i rummet. Samma gäller också vid tillfällen då exempelvis handledaren pratar med en annan infödd svensk och släpper alla strategier för anpassning. Samtal utan ömsesidig anpassning är alltså det deltagarna uppfattar som en av språkmiljöns största utmaningar.

38

4.2.2.2 Att våga fråga om

En strategi som alla deltagare lyfter för att hantera utmaningen i icke anpassade samtalssituationer är att våga fråga och vid behov fråga om. Nedan ser vi hur B resonerar.

Intervju: 12B

(1) I: frågar du alltid om du inte förstår? (2) B: Ja, alltid. Inte förstår – måste fråga!

(3) I: Känns det okej att fråga? Om du inte förstår. Det är inga problem att säga förlåt jag förstår inte?

(4) B: Ja. Måste. Om förstår inte... Tillexempel om du säger byt alla [x] till där… ((pekar)) Om jag förstår [x], men om inte förstår, inte jobbar. Om jag frågar, andra gången förstår jag lite. Också teckenspråk – förstår.

(5) I: Fanns det något som var svårt att förstå idag? ((K)) pratade ganska mycket med dig idag?

(6) B: Nej, ingenting. Han pratade så mycket bra. Nu förstår han att jag inte förstår så mycket. Pratar sakta, sakta. Men ibland glömmer han och pratar mer. Jag måste säga, (K) – ganska sakta! ((skrattar)) Också andra kollegor är samma nu, sakta. En man som kommer ibland är också samma som K – pratar inne i mun, men jag säger sakta, sakta, och de pratar sakta, men jag förstår inte så mycket i alla fall. Inte som H, han hjälper så mycket.

B upplever samtal med svenskar som en utmaning. Han måste fråga om och be dem att prata sakta, och han återkommer ofta till skillnaden mellan infödda talare som hjälper mycket och de som pratar

i munnen eller för snabbt. B menar att han tycker att det är viktigt att alltid fråga, måste fråga (2, 4,

6) om han inte förstår. Som synes i exemplet ovan ser han risker (4) med att inte fråga, att man kan misslyckas med att göra sitt jobb om man inte förstår, men underlåter att fråga.

Detta är en uppfattning som alla deltagare delar och ger uttryck för. Deras grunduppfattning är att man bör undvika att låtsas förstå. De vill fråga för att få förtydliganden, de vill be om

tempoanpassningar om de inte hinner uppfatta vad infödda svenskar säger.

Fokusperson B och F är av uppfattningen att de alltid frågar om det behövs. I mina observationer ser jag emellertid hos alla fokuspersoner tillfällen av interaktion med kollegor eller kunder då missförstånd eller brist på förståelse tycks råda, men då båda parter, både den infödda talaren och fokuspersonen, låter missförståndet passera. Ett exempel syns i utdraget från mina fältanteckningar från observationen av B nedan.

Fältanteckning: 13B

Framme vid cyklarna. Det finns ett förråd med ett litet utskjutande tak. Under taket finns olika redskap och en skottkärra. B vänder sig ditåt med stegen i handen.

B: Här borta, den ((stegen))? ((fråga till K, börjar gå mot förråd med redskapen)). K: Nej, jag kan ställa in den. ((stannar och väntar, sträcker ut en hand))

B fortsätter gå och ställer stegen där han tagit sikte, under taket bland de andra redskapen. K: ja..((lite tvekande)) eller ja det duger så… ((går till cykeln)).

Jag uppfattar kommunikationen ovan som ett missförstånd som K är medveten om, men låter passera. B uppfattar att han själv väljer att fråga om han inte förstår, men han berättar också i ett annat sammanhang att han ofta inte förstår allt som kollegan i exemplet säger, och att han i regel bara förstår delar av infödda svenskars tal. Det går inte att veta om B går emot K:s instruktion för att han inte hör, för att han tror sig förstå eller för att han inte förstår, men undviker att fråga.

39

Exemplet illustrerar att den önskan om båda parters öppenhet kring felaktigheter och oförståelse vilken B ser som eftersträvansvärd, inte alltid är fallet.

Som synes i exemplet ovan då hon svarar på frågan vad hon gör när hon inte förstår en viss kollega – ((skrattar)) inget! Bara lyssnar! Jag förstår inte vad han säger – är Z mer medveten om eller öppen med att hon inte alltid frågar om. Z upplever dock att hon har förändrats med avseende på hur öppen hon vill vara med sina kollegor kring sina behov av stöttning för förståelse i muntlig interaktion. Hon är visserligen medveten om att hon ibland försöker att dölja brist på förståelse, men hon försöker också medvetet att arbeta bort det beteendet.

Intervju: 6Z

(1) I: Vågar du fråga om du inte förstår?

(2) Z: Ibland säger jag ja, ok, fast jag inte förstår… Men nu säjer jag inte så mycket så längre. Jag tänker jag måste fråga,

jag ska inte skämmas. Tillexempel om en kollega säger gör ”den” – då kan jag säga vad betyder ”den”.

(3) I: Så förut ville du inte berätta när du inte förstod, för att du skämdes? [ja] Men nu frågar du om du inte förstår? (4) Z: Ja, precis.

Denna upplevda förändring (2-4) är något som även de andra deltagarna i studien vidrör i sina uttalanden. De ser alla att de har utvecklats med avseende på hur mycket de förstår och hur mycket de vågar markera när de inte förstår.

4.2.2.3 Initiera interaktion

En annan sak som framställs som en utmaning av samtliga deltagare, är när de själva måste initiera samtal. Att själv introducera ett ämne och föra fram ett budskap kräver större förtrogenhet med orden än när deltagarna skall förstå andras tal i olika situationer och bygga vidare därifrån. Att behov av att initiera ett samtal skapar osäkerhet hos deltagarna bekräftas också i fältanteckningarna från observationerna. Hur väl kontexten fungerar som stöd och huruvida samtalsämnet är förväntat i förhållande till kontexten påverkar hur stor utmaningen blir. Nedan följer två exempel. I båda fallen är det fokusperson B som behöver lösa ett problem genom att fråga eller underrätta en kollega.

Fältanteckning: 14B

B går in i klubblokalen igen […] och går sen in i den lilla städskrubben i personalomklädningsrummet. Han tittar in på hyllorna, rynkar pannan - letar efter något. Sätter på sig ett par diskhandskar. Tar trasor, en rulle avfallspåsar, en grov diskborste och en sprutflaska med rengöringsmedel och lägger i en hink. Ser sig om igen. K hörs i hallen. B tar ett steg ut mot hallen.

B: Finns det…. för golvet? ((rengöringsmedel))

K: Ja, nej vi har bara det här… ((går fram och lägger handen på en dunk på golvet i städskrubben, börjar gå tillbaka))

Det är starkt! Ta lite, en halv skopa. ((K går)).

B skruvar av korken och tar ett mått som ligger bredvid dunken. B: ((för sig själv)) En halv skopa ((häller i en halv i en skurhink)). B tar med hinken med utrustning, en mopp och skurhinken. Går. Fältanteckning: 15B

B städar sist de toaletter som ligger enskilt, med egen dörr, inte i anslutning till ett omklädningsrum. På den sista toaletten är det mycket vatten på golvet. B: Oj, måste prata med [K]. B börjar skopa upp vattnet med sopskyffeln och häller ut i toaletten. Moppar upp det sista vattnet. Städar toaletten.

40 (1) B ropar hans namn högt. K tittar upp. Vi står mellan K och toaletten med vattenläckan.

B: Den toaletten ((nickar i riktning mot toaletten, ser bekymrad ut))… den… tvätta handen… ((visar, gestikulerar konturen av ett handfat och låtsas tvätta händer))

(2) K: ((stannar)) Handtvålen? Är den slut? ((gestikulerar hur man pumpar för att få ut tvål))

(3) B: nej ((Skakar på huvudet)) den så mycket vatten.

(4) K: Läcker det under? (( visar en skål med vänsterhanden under och visar under med höger handen)) (5) B: Ja ((B ler, andas ut, ser lättad ut))

(6) K kommer fram till B och går förbi in före in på toaletten. De tittar under tillsammans.

(7) K: Då har de inte lagat ordentligt, de som var här förra gången. Ja, det läcker fortfarande… Jag får ringa upp till

[xxx]...

Gemensamt för de båda exemplen är att B på grund av ett problem i sitt arbete måste initiera kontakt med en kollega och introducera ett samtalsämne. I båda exemplen saknar B orden på svenska för det han vill säga. I det första exemplet söker B efter rengöringsmedel till golven, men när han inte hittar det, söker han kontakt med K vid första tillfälle, men först när K kommer i närheten. K kan i det första exemplet gissa, med stöd av kontexten vad B söker. I sammanhanget, där B står vid städskrubben, med en hink och en mopp går det snabbt för K att gissa att det är medel som B menar när han säger ”finns det.. för golvet?”.

I det andra exemplet är kontexten inte lika klar. Här börjar B med att ge K kontexten(1). Han ger först platsen den toaletten och blir sedan mer specifik genom att säga den tvätta händer och använder sin kropp för att visa ett handfat. Det är emellertid inte ett väntat samtalsämne att

handfatet läcker – detta trots att det inte är första gången det läcker (7) – utan K försöker att förstå frågan utifrån B:s arbetsuppgifter i anslutning till handfatet, varav att fylla på handtvål är en. B måste försöka igen (3); han kan inte ordet för läcka, men han försöker att förklara med andra ord ”den så mycket vatten”. Utifrån denna information förstår K vilket samtalsämne B har försökt att initiera (4). Lättnaden hos B är tydlig (5) – här startar en interaktion, ett samtal som fungerar som resurs för att lösa ett problem, med ömsesidig förståelse kring vad som diskuteras. Det är tydligt att det är vägen dit som B upplever som en utmaning. Han har många medvetna strategier för att förmedla sitt budskap (se exemplet med nyckeln ovan, avsnittet Muntlig kommunikation som

problemlösning), men att behöva använda dem är samtidigt ett uttryck för att han inte har alla de

språkkunskaper som han önskar. Detta kan ses som en förklaring till att han framhåller dessa situationer som utmaningar, trots att han har de strategier som behövs för att i slutändan lösa problemet.

Även när Z får frågan kring utmaningar i arbetet är det just att initiera samtalsämnen med infödda svenskar som upplevs som den största svårigheten. I exemplet nedan beskriver hon detta:

Intervju: 7Z

(1) I: Finns det någon gång när du pratar med dem ((kollegorna)) som det blir svårt?

(3) I: Har du något exempel?

(4) Z: Ja, tillexempel när jag vill berätta att den fungerar inte eller det finns inte den, vi måste köpa den. Om jag inte vet vad den heter, då kan jag inte berätta.((allvarlig)) Då måste jag visa.. ((vinkar ”kom” och pekar)).

41 (5) I: Så du måste ta med dem?

(6) K: Ja. Jag förstår när en person pratar, men jag kan inte prata själv! ((suckar))

(7) I: Så det är lättare att förstå än att prata? Du tycker att det är svårt när du måste fråga eller be om något? (8) K: Ja.

Z beskriver hur hon behöver ta hjälp av rumsliga resurser för att kunna uttrycka sig (4). Att hon uppfattar detta som en frustration och ett problem, som gör att hon ser det som en extra svår utmaning att just initiera nya samtalsämnen, syns i hennes allvar (4, 6).

Som framgår av avsnittet Muntliga instruktioner med stöd i rummet uppfattar alla deltagare att de behöver använda kontexten och rummet som resurs för att förstå även när infödda svenskar pratar. De är emellertid tydligare med att de uppfattar detta som en brist i sin egen kompetens, när de försöker uttrycka sig än när de skall förstå andra. En möjlig förklaring är att den partiella förståelsen som hon upplever när kollegorna pratar gör det gemensamma meningsskapandet funktionellt och eventuell bristande förståelsen är därmed inte lika synlig. Den infödda talaren har också fler språkliga resurser att tillgå, så att omformuleringar kan efterfrågas. Trots hinder kan samtalet ändå vara relativt funktionellt om den inföddas kunskaper kan utnyttjas som gemensam resurs för meningsskapande. När hon själv vill initiera ett samtalsämne är det emellertid helt avgörande att hon själv lyckas förmedla det hon vill säga tillräckligt väl för att samtalet skall ta önskad riktning. Samtalet är inte en uppenbar resurs förrän båda parter är överens om ämnet.