Muntlig interaktion för lärande

Gemensamt för samtliga deltagare i studien är att de ser just samtalet som den största potentiella resursen för lärande i den språkmiljö de får tillgång till på jobbet. Gemensamt är också att de alla upplever en viss besvikelse över att språkmiljön i deras yrkesvardag erbjuder samtal som resurs i betydligt mindre utsträckning än de hade förväntat sig. Trots att muntliga instruktioner är den primära resursen för stöd och orientering i arbetet, trots att de upplever samtal som den störta utmaningen på arbetsplatsen, har de alla gemensamt att de upplever att de får prata för lite och att de är allt för ensamma på jobbet för att kunna dra nytta av samtalen.

42 Intervju: 8Z

(1) I: Hur lär du dig ord?

(2) Z: Först kunde jag inte, när jag kom till jobbet, för det var inte så mycket kunder, som idag. Jag tyckte inte om jobbet, för att jag ville prata, när jag ansökte jobbet. Jag ville träna, ville prata, ville lyssna. Också för cv såklart. Men när jag kom så pratade de inte med mig, jag kunde inte prata. Det blev lite konstigt.

(3) I: Så du blev besviken?

(4) Z: Jaja. De sa till mig i skolan att när du jobbar kan du träna att prata mycket och träna svenska. Men när jag kom gick det inte, alla tyst! Bara ”hej”, ”hur mår du”?

(5) I: Pratar du mer med de andra nu?

(6) Z: Ja, ibland om de inte har något att göra, pratar jag med dem. (7) I: Pratar du med dem för jobbet eller mer när ni dricker kaffe?

(8) Z: Nej, ibland när jag har inget att göra, kan jag gå till kollegas rum. Jag pratar med honom. (9) I: Du går till hans rum och pratar en stund? [ja]

(10) Och ibland vill de prata med mig, för att jag ska träna.

(11) I: Så du tror att dina kollegor ibland pratar med dig bara för att du ska få träna svenska. (12) Z: Ja. Och när jag inte förstår säger de – det ordet betyder …

(13) I: Så de hjälper till? [Ja]

(14) Z. Ibland när min kollega är ledig, han kommer till köket. Vad gör du? Vad gör du på sfi? Vad gör du hemma? Trivs du här? … Ja, mycket prat.

Z ger uttryck för uppfattningen att samtalet är potentiell resurs för lärande, hon vill träna, prata och

lyssna mycket och det är för Z en anledning till att hon först upplevde språkmiljön som en

besvikelse (2, 4). Hon upplever nu viss förbättring (5, 6) och är nu bekväm nog med sina kollegor att söka samtal bara för att få mer samtal med träning som syfte (6, 9). Samtidigt framhåller hon fortsatt att hon inte har tillgång till så mycket samtal som hon skulle önska.

Dessa uppfattningar kring förväntning på språkmiljön som lärotillfälle och besvikelser på bristande tillgång till muntlig kommunikation för träning delas av B, vilket illustreras i utdraget nedan.

Intervju: 16B

(1) I: Pratar du med någon mer ((än kollegorna)) på jobbet? (2) B: Nej, inte så mycket.

(3) I: Du träffar inte så många?

(4) B: Nej, jag träffar inte så många. När jag har rast kan jag gå till (…) ((räknar upp namnen på alla kollegor)) och prata lite. Men om det finns mycket jobb, jobbar jag bara. Och om de kommer, de som tränar, kan de prata med mig lite. (5) I: Du pratar med de som tränar fotboll?

(6) B: Ja. När jag har rast, om det finns en träning, går jag också till dem och tittar. Jag tittar och pratar lite. (…) Ja, jag frågar. Därför att jag vill prata. Jag gör lite så.

(7) I: Så ibland pratar du med olika människor bara för att få träna svenska? [ja]. Är jobbet bra för att träna svenska?

(8) B: Ja, bra. […] Men jag tror… det går inte a.tt träna så mycket. ((nedstämd)) (9) I: Varför?

(10) B: Jag jobbar bara själv. Och också de har inte tid att prata. (11) I: Nej, de har inte tid att prata.

(12) B: När vi är tillsammans – då kan vi prata. När man jobbar bestämmer jobbet. Men själv – inte. (13) I: När du jobbar själv är du mest tyst?

(14) B: Ja, tyst mest. Så därför kan jag inte träna, därför pratar jag inte så bra. Men jobbet är mycket bra!

B ger ofta uttryck för uppfattningen att ett arbete för honom fyller funktionen som tillträde till ett sammanhang där han kan träna på och därmed lära sig att prata svenska (18, 22, 24). Som framgår av utdraget ovan söker han ibland samtal just med syfte att träna på att samtala (12, 16-17) och ger uttryck för viss besvikelse över att ha så begränsad tillgång till interaktion med svenskar (18-22). Även om han trivs och framhåller att själva jobbet är mycket bra, upplever han att han inte har fått

43

de träningstillfällen han hade hoppas på och att han därför är mindre bra på svenska än vad som annars hade varit fallet (24).

I fallet med fokusperson F upplever han inte att samtal för lärande och träning med kollegorna är en tillgänglig resurs.

Intervju: 6F

(1) I: Brukar du prata på jobbet? (2) F: Nej, inte mycket. Bara jobba.

(3) I: Om du pratar – vem pratar du med då?

(4) F: Jag vet inte hennes namn, men… hon med glasögonen. (5) I: Jaha, hon. Vad pratar ni om då?

(6) F: Kanske Vad ska jag göra nu?, Kan jag hjälpa? bara så. Vi pratar bara lite.

(7) I: Har du pratat med dina kollegor om annat? Brukar ni prata om annat än jobb ibland?

(8) F: Ja, först. En annan person hade också praktik förut, en somalisk person. Vi pratade allt – hejhej, hur mår du? Han hjälpte mig. De andra – alltid bara jobba.

Som vi ser i exemplet upplever F sig inte ha särskilt mycket kontakt med sina kollegor (2). Den kollegan han uppger att han samtalar kort med när han behöver hjälp eller nya arbetsuppgifter vet han inte namnet på (4). En annan skillnad som möjligen är relevant i sammanhanget är att F inte blev upplärd av en person som arbetar i butiken. Hans handledare arbetar på det externa utbildningsföretaget som ordnade platsen åt honom. När F berättar om hur han lärde sig första dagen väljer han att lyfta fram att handledaren är mycket glad och skojar hela tiden. Att F inte har någon formell koppling till någon i personalen, ingen är uttalat ansvarig för att introducera och handleda honom, kan vara en orsak till att F inte uppfattar samtal för lärande med kollegor som en tillgänglig resurs.

En intressant iakttagelse utifrån fältanteckningarna är att småprat inte saknas på arbetsplatsen. Kollegorna pratar ofta med varandra. F upplever emellertid inte den

kommunikationen vara inom räckhåll.

F nämner, till skillnad från de andra fokuspersonerna, inga medvetna strategier för anpassning för att få kontakt med kollegorna. B och Z uppfattar att de genom att anpassa sig på olika sätt kan öka mängden samtal med infödda svenskar på jobbet, vilket vi tittar närmare på i nästa avsnitt.