Även om deltagarna har skilda yrkesuppgifter och skriftbruksmiljön skiljer sig åt på många sätt, finns ett gemensamt drag hos dem alla – det skriftbruk de ägnar sig åt i sitt arbete är i rollen som mottagare, då ingen av deltagarna upplever att de behöver producera något skriftligt i sitt arbete.
51
Två av deltagarna, B och Z, upplever att de bara i mycket liten omfattning behöver läsa, men visst dolt skriftbruk, som de själva först inte betecknar som läsning, förekommer under arbetsdagen (se 2B, 3B). Sannolikt är att B och Z inte upplever de enkla texter som de använder, exempelvis Z:s prislista eller B:s nycklar, skyltar och tabell, som just texter. Gemensamt för de texter Z och B använder, är att de består av korta beteckningar, priser eller koder och/eller lösryckta nominalfraser som får sin betydelse i förhållande till rummet och verksamhetens rutiner.
Observationerna visar dock att det i samtliga deltagares språkmiljö förekommer mer omfattande, komplexa texter i den direkta arbetsmiljön, som exempelvis textsamlingspunkter med information till personal respektive föreningsmedlemmar, instruktioner eller uppmaningar, och att några av dessa potentiellt skulle kunna betraktas som skriftliga resurser (1Z, 1B). Dock upplever deltagarna sig inte som mottagare av dessa texter, möjligen för att de inte behöver nyttja dem för att göra sitt arbete, möjligen för att de inte räknar sig till den gemenskap som texterna riktar sig till. Att de textsamlingspunkter som riktar sig till personalen inte upplevs som relevanta, vilket uttrycks rakt ut av F med orden ”Det är inte för mig”, visar i någon mån att deltagarna inte har en likvärdig
skriftmiljö i förhållande till den ordinarie personalen.
Här är relevant att anlägga ett, i viss mån jämförande, perspektiv i förhållande till Karlssons (2006) studie av skriftbruk i arbetslivet. Hon menar att den generella utvecklingen pekar på attskrift tar över många av de områden som tidigare har varit muntliga eller praktiska. Här avviker samtliga deltagare i studien, då de primärt får sina instruktioner muntligt och heller inte dokumenterar eller intygar att arbete utförts genom skrift.
Karlsson (2006) visar att skriftanvändning för orientering är viktiga inslag i alla de yrkesutövningar som ingår hennes studie. Också mot detta avviker de skriftmiljöer som skildras i resultatet i denna studie. Ett typiskt exempel är Z. Hon får endast muntliga instruktioner via handledaren. Sannolikt är att texter som fungerar som stöd för orientering och planering av arbetet, som exempelvis
ordersedlar, prislistor, scheman för evenemang, information från ledning och så vidare, finns i verksamheten; samtliga i den ordinarie personalen har ett kontor med sin egen textsamlingspunkt. All Z:s planering och dokumentation sköts emellertid av handledaren. Hon är direkt underställd sin handledare och får sina instruktioner därifrån muntligt. Detta ser vi också ett tydligt exempel på i observationen, där Z klarar av sina dagliga rutiner på mycket kort tid och därefter blir sysslolös i brist på vidare planering och instruktion från handledaren (2Z). Med sina begränsade
arbetsuppgifter ligger Z därmed utanför den ordinarie arbetsordningen och man kan därmed diskutera huruvida hon får en rättvisande bild av den literacitet som krävs i arbetslivet.
52
I detta avseende skiljer sig B från de andra deltagarna. Han är den enda som i likhet med den generella trend som framkommer i Karlssons studie får sina instruktioner skriftligt, via en tabell som visar vilka omklädningsrum som skall användas. Utifrån denna tabell kan han sedan orientera sig och planera sitt arbete. Denna texttyp är också den som Karlsson identifierar som vanligast i arbetslivet. Bilden som framträder utöver detta är att B:s instruktioner också inbegriper en
uppmaning om att läsa av rummet för att orientera sig. Där Z:s instruktion fokuserar på fasta rutiner, fokuserar B:s instruktion, förutom att orientera sig utifrån tabellen, på att läsa av ett antal
parametrar i rummet (gräsets höjd, skräp osv) och därefter bedöma verksamhetens behov. Att Z inte har denna typ av instruktioner i tillräcklig omfattning för att självständigt organisera sitt arbete, men att hon gärna läser av de resurser i rummet som hon är medveten om, ser vi tydligt i exemplet där en kollega instruerar hur hon skall läsa av rummet för att avgöra behovet av att damma (4Z). Z saknar alltså den överblick som B har fått genom sina muntliga instruktioner och tabellen. Utifrån detta kan man argumentera för att B, i relation till Karlssons bild av krav på literacitet i arbetslivet, får en mer rättvisande bild av yrkesdomänen i sitt arbete.
F avviker från Z och B, såtillvida att han själv upplever att han läser mycket i sitt arbete, vilket också blir tydligt i observationen. De texttyper han möter i sitt arbete är också relevanta i
förhållande till Karlssons studie, som pekar på hur särskilt förmågan att hantera multimodala texter blir allt viktigare. I det avseendet får F en riklig mängd relevanta texter att förhålla sig till varje dag, då förpackningar och skyltar är typiska multimodala texter som F behöver avkoda för att orientera sig och kontrollera sitt arbete (1F, 2F).
Både F och Z:s arbete, som café- respektive butiksbiträde, skulle enligt Karlssons kategorisering falla in i gruppen arbeten som organiseras utifrån behovet av ständig tillgänglighet. Karlsson menar att skrifthändelser i denna typ av yrke främst inträffar i samband med behov som uppstår i butikens flöde och i kontakt med kunder. Detta ser vi i någon mån i F:s arbete, både i sin kontroll av
hyllornas ordning och priser och då han stöttar kunder i att hitta varor och prisuppgifter.
Dock kan man argumentera för att de textmöten som ingår i F:s arbete, till sin natur, inte nämnvärt skiljer sig från den läsning en genomsnittlig kund i butiken behöver göra för att hitta rätt vara och få information om produkter och priser. Detta har han gemensamt med Z vars textbruk inte heller avviker nämnvärt från det en kund eller besökare i idrottsföreningens lokaler behöver, eftersom den dominerande delen handlar om begränsad läsning för orientering, bland informationslappar och priser (2B). Denna information kan Z dessutom, efter att ha spenderat mycket tid i lokalerna, förväntas vara så förtrogen med att hon ej behöver skriften som stöd (se Potentiella skriftliga
53
verka ge, kan det förmodas att båda F och Z:s skriftbrukshändelser som initieras av kundkontakt i övrigt är obefintliga, såtillvida att mer komplexa frågor troligen måste hanteras av ordinarie personal.
Både Z och F:s arbeten kan, med avseende på skriftbruksmiljön, således sägas avvika från en ordinarie anställning så pass mycket att de inte ges möjlighet att få inblick i den literacitet som krävs under en arbetsdag för ett genomsnittligt café- respektive butiksbiträde. Även om B, som påtalat, troligen får en något mer rättvisande bild av kraven på literacitet i sin yrkesdomän, kan man, utifrån den sammantagna bilden av samtliga deltagares upplevelser av språkmiljön, dra slutsatsen att kraven på literacitet är begränsade och inte fullt så komplexa som en genomsnittlig ordinarie anställning ställer krav på.
5.2 Muntlig interaktion
Det samlade resultatet från studien visar att samtliga deltagare upplever muntlig interaktion som den huvudsakliga resursen för att få instruktioner och stöd i arbetet. Den muntliga interaktionen fungerar som resurs för att få information om vad som skall göras och hur (6B, 3F) och för att lösa problem som dyker upp i arbetet (9B, 4F).
Trots att samtliga deltagare identifierar den muntliga interaktionen som dominerande, är det
samtidigt deras uppfattning att arbetsmiljön inte innehåller särskilt stora möjligheter till just muntlig kommunikation (6F, 16B, 8Z). De upplever att fokus ligger på att arbeta och att det inte finns utrymme för eller behov av att prata eftersom de i hög grad arbetar ensamma.
Den typ av kommunikation som förekommer till störst del kan med Lindbergs (2013) och Sandwalls (2013b) begreppsapparat betecknas som att den har ett medierande syfte, där annan personal instruerar eller visar för att stötta deltagarna i att utföra en uppgift och att den är
transaktionell, såtillvida att kommunikationen fokuserar på och motiveras av en gemensamt utförd uppgift. Tydligt är att denna transaktionella interaktion i hög grad tar hjälp av rummet, kroppsspråk och gemensamma erfarenheter för att skapa förståelse. Deltagarna och deras kollegor använder med Sandwalls (2013a) begrepp i hög grad potentiellt medierande resurser för att skapa förståelse. Precis som Sandwall (2013a) i sin studie av interaktionen på praktikplatser kommer fram till,
karaktäriseras också de samtal för instruktion och problemlösning som förekommer i denna
undersökning av ordknapphet och fragmentariska meningar (B8, 4F, 3F, 8F). Ett typiskt exempel på hur interaktionen kan se ut ser vi när B och hans kollega skall flytta en låda med banderoller (B8). Där samverkar kropp, rummet och ofullständiga meningar för att skapa en instruktion som hade krävt relativt komplexa språkkunskaper för att förklara utanför den aktuella kontexten.
54
Samtliga deltagare ger också uttryck för att de inte förstår alla ord på jobbet (ex. 5Z), men att de förstår sammanhanget. Detta kan vi se som ett uttryck för att deltagarna med stöd av medierande resurser klarar av kommunikationshandlingar som annars ligger något över deras språkliga förmåga. Deltagarna visar också genom sitt uttryck för att behöva använda olika strategier som kodväxling, gester och kroppsspråk eller att ta med sig den andra och visa och peka (ex. 9B, 7Z) att de upplever att de är beroende av dessa medierande resurser för att kunna interagera på den språkliga nivå som arbetet annars skulle kräva.
Att den muntliga interaktionen är den huvudsakliga källan till utmaning i arbetet ger samtliga deltagare också uttryck för, då alla lyfter fram olika former av muntlig interaktion som en källa till stress eller missförstånd. En av de typer av samtal som upplevs som en utmaning är det jag kallar för samtal utan anpassning. Deltagarna pekar på att samtal utan anpassat tempo och tydlig
artikulation orsakar en känsla av stress eller obehag till följd av bristande förståelse (ex. 11B, 12B, 5Z).
Den andra utmaningen som framkommer är samtal där tillgången till potentiellt medierande resurser är begränsat, främst genom att den rumsliga närheten saknas. När samtalets abstraktionsnivå höjs blir det svårare och dessa upplevelser visar deltagarna genom att peka på svårigheter förenade med att initiera samtal. När deltagaren behöver hjälp att lösa ett problem och rummet inte erbjuder stöd blir det påtagligt att deras ordförråd inte täcker några av de vanliga uttryck som skulle behövas för att beskriva deras arbetsuppgifter. Detta syns tydligt till exempel i observation av B:s
kommunikation med kollegan om det trasiga handfatet (15b).
Deltagarna ger också uttryck för att det finns ett visst obehag inför att fråga om, då de som Z ger uttryck för ett behov av att ”våga fråga” (ex. 6Z). B och F upplever själva att de alltid frågar om (ex. 12B), men de uttrycker också en acceptans inför att inte förstå allt (11B) och visar genom sitt
agerande att de inte behöver förstå allt för att utföra arbetet och då frågar de heller inte om. I observationen syns också ett exempel där B missförstår sin kollega, men han låter B:s felaktiga tolkning av instruktionen passera (13B) och man kan se även detta som ett uttryck för att ett blottläggande av bristande förståelse och missförstånd är förenat med obehag.
Den typ av interaktion som denna undersökning visar kan sammanfattningsvis i hög grad jämföras med den bild som framkommer i Sandwalls (2013a, 2013b) tidigare undersökning av vilken typ av interaktion som förekommer på praktikplatser. Likheterna är stora, dels då båda studierna visar att den muntliga interaktionen upplevs som relativt sällsynt, dels då den interaktion som förekommer i hög grad är transaktionell och visar på stort utnyttjande av potentiellt medierande resurser. Sandwall menar att detta göra att den muntliga interaktionen får en lägre lärandepotential rent språkligt. Detta
55
torde då i enlighet med Sandwalls språksyn vara fallet också i språkmiljön på de arbetsplatser som är aktuella i denna studie. Dock kan man argumentera för att det faktum att deltagarna i denna studie framhåller just den muntliga interaktionen som utmanande, indikerar att de också upplever en lärandepotential i dessa situationer. Det är också i relation till lärande genom interaktion som denna undersökning visar på det intressanta och komplexa i förhållandet mellan deltagarnas förväntningar, erfarenheter och upplevd utveckling, vilket diskuteras nedan.