Språkmiljöer i yrkesdomänen : – Vuxna andraspråksinlärares upplevelser av praktik och instegsjobb

Ö REBRÖ UNIVERSITET

Svenska fö r la rare, avslutande kurs, senare a r/gymnasiet,

Sja lvsta ndigt arbete, avancerad niva , 15 hö gskölepöa ng HT 2011 /HT 2017

Språkmiljöer i yrkesdomänen

Emma Rannamaa

1

Abstract

Emma Rannamaa: Språkmiljöer i yrkesdomänen – andraspråksinlärares upplevelser av

instegsjobb och praktik. Självständigt arbete, Svenska för lärare, avslutande kurs, senare år/gymnasiet, avancerad nivå, 15 högskolepoäng. Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.

Uppsatsen undersöker vuxna andraspråksinlärares upplevelser av språkmiljön på språkpraktik och instegsjobb. Syftet är att kartlägga vilka resurser och utmaningar deltagarna upplever i språkmiljön samt deras erfarenheter, förväntningar och upplevda utveckling med ett

språkutvecklande fokus. Studien är kvalitativt orienterad och bygger på ett induktivt arbetssätt utifrån en fenomenografisk ansats. Materialet består av intervjuer och observationer av tre fokuspersoner, som alla är vuxna andraspråksinlärare och deltagare på språkpraktik eller instegsjobb. Resultatet indikerar att språkmiljöerna i det undersökta utfallsrummet inte ger deltagarna en representativ bild av yrkesdomänens krav på literacitet eller muntlig interaktion samt att språkmiljön har låg språkutvecklande potential. Studien visar också på att deltagarna ser språkutvecklande muntlig interaktion som den viktigaste förväntade resursen i språkmiljön, men att viss besvikelse över de i realiteten små möjligheterna till språkutvecklande muntlig

2

1. Inledning

1.1 Syfte ………... s. 3

2. Bakgrund

2.1. Literacitet och skriftbruk i arbetslivet ………...……. s. 3

2.1.1 Texttyper ……….………...……….... s. 5 2.1.2 Arbetslivets krav på literacitet ……….… s. 5

2.2 Andraspråksinlärare i praktik ….………...………...…. s. 6

2.2.1 Erfarenheter och förväntningar ………...…… s.6

2.2.2 Interaktion och lärande ……… s. 8

2.2.3 Interaktion och lärande i en praktikkontext ……….. s. 10

3. Metod och material

3.1 Teoretiska utgångspunkter ………. s.12 3.1.1 Fenomenografi ………. s. 12 3.1.2 Kvalitativ forskningsintervju ………. s. 13 3.1.3 Observationer ……… s.14 3.2 Analysmodell ……….. s. 15 3.3 Material ………... s. 17 3.3.1 Urval ………..……… s. 19

3.3.2 Instegsjobb och praktik ………..……. s. 19 3.3.3 Fokusperson B ………,……. s. 20

3.3.4 Fokusperson Z …………...……….…….. s. 21

3.3.5 Fokusperson F ……….………. s. 22

3.3.6 Etiska överväganden ……….……….. s. 22

4. Resultat

4.1 Skriften och rummet ……… s. 23

4.1.1 Potentiella skriftliga resurser ………...……. s. 23

4.1.2 Skriftbruk – texten som resurs ……….. s. 25

4.1.2.1 Osynligt skriftbruk ………...………. s. 25 4.1.2.2 Text som resurs för orientering och kontroll ….………... s. 27 4.1.2.3 Text som resurs för orientering och planering ……….. s. 28

4.2 Muntlig interaktion ……….. s. 31

4.2.1 Muntliga interaktion som resurs ……….………... s. 31 4.2.1.1 Muntlig instruktion ………...……… s. 31 4.2.1.2 Muntlig interaktion för problemlösning ………...………s. 34

4.2.2 Muntlig interaktion som utmaning ………..… s. 36 4.2.2.1 Samtal utan anpassning ………...….s. 36 4.2.2.2 Att våga fråga om ……….………… s. 38 4.2.2.3 Initiera interaktion ……… s. 39

4.3 Förväntningar och individuell utveckling ……….………. s. 41

4.3.1 Muntlig interaktion för lärande ………...…. s. 41

4.3.2 Anpassningar för tillträde ……….………...……… s. 43 4.3.2.1 Anpassning för kontakt ………...………s. 44 4.3.2.2 Anpassning för acceptans ………. s. 45

4.3.3 Upplevd utveckling ………..……… s. 47

5. Diskussion

5.1 Literacitet och skriftbruk ………..………. s. 50

5.2 Muntlig interaktion ………...………….…s. 53

5.3 Förväntningar, erfarenheter, upplevd utveckling …………...…………. s.55

3

1. Inledning

I min kontakt med vuxna andraspråksinlärare i mitt jobb som SFI-lärare har jag många gånger känt både nyfikenhet och frustration över bristen på inblick och samarbete mellan skolan och de

integrationsfrämjande arbetsmarknadsprogram som mina elever deltar i parallellt med SFI. Två vanliga åtgärder som mina elever erbjuds från arbetsförmedlingen med syfte att underlätta steget in på arbetsmarknaden och främja språkinlärningen samtidigt, är praktik respektive instegsjobb. En intressant fråga i det här sammanhanget är vilken funktion de individer jag möter i skolan upplever att deltagandet på en arbetsplats har för dem. Detta undersöker jag i denna studie genom att titta närmare på hur deltagare på språkpraktik eller instegsjobb upplever språkmiljön på jobbet. Genom intervjuer och observationer ges en inblick i deltagarnas upplevelse av yrkesdomänen. Fokus ligger på att kartlägga språkmiljön utifrån vilka muntliga och skriftliga resurser och utmaningar deltagarna ser i språkmiljön på arbetet, vilket sedan relateras till deras förväntningar och erfarenheter.

1.1 Syfte

Syftet i denna uppsats är att undersöka vad vuxna andraspråksinlärare möter i sin vardag under språkpraktiken respektive instegsjobb och hur deltagarna själva upplever sitt möte med

yrkesdomänen. Uppsatsen ska bidra till förståelse kring vilken funktion praktik respektive instegsjobb kan ha på ett individuellt plan med fokus på språkutveckling. Jag utgår från följande frågor:

 Vilka resurser och utmaningar ser deltagarna i språkmiljön i sin yrkesvardag?  Vilka strategier upplever sig deltagarna behöva föra att fungera i dessa språkmiljöer.  Hur uppfattar de sitt arbete i relation till sina förväntningar och sin individuella

utveckling?

2. Bakgrund

2.1. Literacitet och skriftbruk i arbetslivet

För att närma sig en förståelse av hur språkmiljön på svensk arbetsmarknad kan se ut är det relevant att titta på tidigare forskning kring vilka typer av literacitet, eller skriftbrukskompetenser, som används i arbetslivet. Forskning kring skriftanvändning i arbetslivet har traditionellt varit inriktat på akademiska yrken där text är en dominerande del av arbetsinnehållet. I fokus för denna studie är

4

emellertid mer praktiska, okvalificerade yrken som har skapats just med tanke på att arbetstagaren är i ett pågående lärande av svenska som andraspråk.

2002-2004 genomfördes projektet Skriftbruk i arbetslivet med syfte att beskriva hur text användes i ett antal vanliga yrken. Detta för att få en bild av hur dagens arbetslivs textpraktiker ser ut. Anna-Malin Karlssons En arbetsdag i skriftsamhället (2006) bygger på och sammanfattar resultaten av projektets sju fallstudier. Karlsson redogör för hur en lastbilsförare, två betongarbetare, en snickare, en förskolelärare, en undersköterska och ett butiksbiträdes använder skriftbruk i yrkesvardagen. Karlsson (2006)visar på sex kategorier av skriftanvändning som framträder i studien: orientering,

dokumentation, problemlösning, förmedling, bildning, extern kommunikation. Hon menar att olika

yrkeskategorier ägnar sig åt de olika typerna av skriftanvändning i olika hög grad, men att orientering och dokumentation verkar finnas med i samtliga yrken som ingick fallstudierna. (Karlsson 2006, s.85, 97-104)

Karlsson visar på att arbetsdagen oftast ramas in av skrifthändelser, så att dagen börjar och slutar med skriftbruk. I studien framkommer tre olika typer av indelning av arbetet; verksamheter som avdelas av avgränsade projekt, av dygnets rutiner respektive ständig tillgänglighet. (Karlsson, 2006, s.87-93)

Arbetet där något produceras eller levereras, tenderar att organiseras i mer avgränsade projekt. Denna typ av arbete kan vara relativt självständigt och skriftanvändning inbegriper dels att orientera sig och planera kring avgränsade arbetsmoment, delas att dokumentera för att intyga att arbetet är gjort. Ju högre grad av självständighet, desto större behov av dokumentation. Det blir också tydligt att självständighet och ansvar skapar större behov av skriftbruk för att orientera sig, medan

orientering i skrift blir mindre nödvändig i hierarkiska organisationer, där exempelvis en arbetsledare delar ut arbetsuppgifter samt bestämmer hur och i vilken ordning de bör göras. (Karlsson, 2006, s.89-93)

En annan typ av arbetsindelning finner Karlsson i butiksbiträdets arbetsdag, där det varken är rutiner eller avgränsade projekt som styr, utan det som primärt styr arbetsuppgifterna är en strävan efter ständig tillgänglighet. Önskvärt är att butiken håller samma kvaliteter och tillgänglighet under hela öppettiden och därför inträffar skrifthändelser främst i samband med behov som uppstår i butikens flöde och i kontakt med kunder. (Karlsson, 2006, s.92-98)

5

2.1.1 Texttyper

Karlsson tittar också på vilka texttyper som förekommer och menar att tabeller verkar vara vanligast. Ett resultat som blir tydligt i studien är att det generellt är få fall av löpande skrift i studierna. De flesta texter som återfinns i fallstudierna är enligt Karlsson visuella och enkla, i form av listor, tabeller eller strukturerade blanketter. Karlsson uppger att nära hälften av alla texter som förekommer i studien är tabeller i någon form. (Karlsson 2006, s.131-138)

Tabellerna får ofta sin betydelse i sitt rumsliga sammanhang och har ofta dubbla funktioner, då de ofta innehåller information i kombination med tomma fält som skall fyllas i. Ett exempel på detta är de tabeller undersköterskan signerar vid medicinering. Tabellen bär både på en uppmaning om att göra något och fungerar för att intyga att något har blivit gjort eller dokumentation av vad som har hänt. (Karlsson 2006, s.131-138)

2.1.2 Arbetslivets krav på literacitet

Utifrån genomgången av olika arbetens skriftpraktiker resonerar Karlsson (2006) kring vilka skriftkompetenser som krävs i det moderna arbetslivet.

Hon pekar på en generell samhällsförändring i och med de moderna medieteknologier som har lett till dagens textsamhälle. Hon pekar också på förändringar på arbetsmarknaden med högre krav på flexibilitet och eget ansvar, större dokumentationskrav och att fler yrkesutbildningar teoretiseras och flyttas in i det traditionella utbildningssystemet. Den generella utvecklingslinjen pekar mot att skriftbruket har fått en allt större plats i samhället med konsekvenser för de skriftpraktiker som finns på arbetsplatserna och därmed också för de skriftkompetenser som krävs i arbetslivet.

Ett ökat personligt ansvar längre ner i hierarkin, innebär ökade krav på skrivande och läsning för att självständigt organisera sitt arbete. Skriftanvändning för orientering och dokumentation är viktiga i samtliga undersökta fall. Det ligger i arbetarens uppgift att kunna läsa för att orientera sig i vilka arbetsuppgifter som skall göras. Dokumentation för att intyga att arbetet är gjort blir också ett viktigt inslag. (Karlsson 2006, s.143-144)

Karlsson (2006) pekar också på den förändrade grafiken, med allt mer multimodala texter. Det visuella tar allt tydligare plats i skriften, samtidigt som skriften tar över många av de områden som tidigare har varit muntliga eller praktiska.(Karlsson 2006, s.145)

Karlsson analyserar också vilken typ av läsning som förekommer med fokus på lässtrategier. En uppställning av hur fokuspersonerna i hennes fallstudier läser visar att sökläsning är mycket mer vanligt förekommande än löpande läsning i dessa skriftpraktiker. Löpande läsning innebär här att

6

läsa hela textbitar, från start till slut, medan sökläsning innebär att skumma genom texten i jakt på specifik information. (Karlsson 2006, s.106f)

Att tabeller var den texttyp som var vanligast förekommande på arbetsplatserna säger också något om vilka läskompetenser som krävs. Eftersom denna typ av text i regel är förenklad, men

informationstät tolkning vilket Karlsson benämner som rekontextualisering, alltså att läsaren omtolkar texten för att passa i den egna praktiken, så att innehållet kan omsättas i handling. För detta krävs ofta tolkning på en tämligen avancerad nivå. (Karlsson 2006, s.144)

Dagens arbetsliv ställer alltså inte bara krav på att kunna läsa och tolka visuellt utformade texter utan en viktig del i många arbetsmoment är också att kunna förändra och komplettera dem. (Karlsson 2006, s.145)

Det som är vanligast att läsa och skriva på är förtryckt material och formaliserade dokument, när de gäller arbetsplatsernas genrer och på papperslappar, tejp, väggar eller annat när det gäller icke-genrer.(Karlsson 2006, s.139)

2.2 Andraspråksinlärare i praktik

2.2.1 Erfarenheter och förväntningar

Tidigare forskning som berör uppfattningar och attityder kring arbetsliv utifrån ett

andraspråksinlärarperspektiv kan ge möjliga beröringspunkter med denna undersökning. Franzen och Johansson (2004) har, på uppdrag av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), kartlagt olika yrkesgruppers uppfattningar, förväntningar och attityder kring praktik i arbetslivet utifrån ett socialpedagogiskt perspektiv. De aktuella yrkesgrupperna är socialarbetare,

arbetsförmedlare, SFI-lärare och arbetsgivare. (Franzen & Johansson 2004, s.10ff)

Det samlade resultatet av studien visar på hur de olika gruppernas särintressen och perspektiv ger en mångfacetterad bild av olika aktörers förväntningar på praktik i arbetslivet. Exempel på enighet mellan grupperna syns när de rangordnar ett antal egenskaper av vikt för den presumtiva

praktikanten, då samtliga grupper rankar att vara motiverad och att kunna göra sig förstådd på

svenska högst. En relativt hög enighet syns också i att träning i svenska och att få kontakt med arbetskamrater är det som av alla grupper rankas högst av ett antal krav som bör finnas gentemot

praktikplatsen.(Franzen & Johansson 2004, s.31f)

Även om det är i grunden finns många likheter mellan grupperna syns ändå en generell skiljelinje i förväntningar och vad de lägger mest tyngd vid när de fritt får svara på vad en bra praktikplats skall innehålla. Medan lärare har ett tydligt fokus språkutveckling och bildning/svenskorientering och ser

7

praktiken som komplement till sfi, en plats där inlärare får testa och utveckla sina språkkunskaper, prioriterar arbetsförmedlare anställning respektive erfarenheter som ger referenser inför framtida arbete. Socialarbetare är främst inriktade på stimulans och personlig utveckling medan arbetsgivare är mer jobb och arbetsuppgiftsorienterade och ser praktiken som en möjlighet att lära ett yrke och dess specifika arbetsuppgifter.(Franzen & Johansson 2004, s.22-26)

En intressant skiljelinje syns mellan de övriga yrkesgrupperna och arbetsgivarna när det gäller praktikanternas språkkunskaper. Även om studien visar att alla grupper är eniga om att praktik är ett bra sätt både att träna svenska och att få in en fot på arbetsmarknaden, syns enligt Franzen och Johansson en ”en viss reservation hos en del av arbetsgivarna” i kommentarerna när det gäller förhållandet mellan praktik och vidare anställning. Arbetsgivarnas restriktivitet bottnar enligt Franzen och Johanssons analys just i en reservation för bristande språkkunskaper. De menar att det finns en ambivalens i arbetsgivare och arbetsförmedlares arbetsmarknadsorienterade syn på

praktikanters språkkunskaper, där brister i språket visserligen inte bör vara ett hinder för att få en praktikplats, men emellertid utgör ett hinder för ordinarie anställning. (Franzen & Johansson 2004s.20-25)

Denna syn syns också i inställningen till sfi och praktik som samverkande aktörer som genom samarbete kan vara komplement till varandra. Franzen och Johansson menar att just den aspekten ger:

[…] en god bild av hela praktiksituationens komplexitet. Många språklärare är ganska skeptiska till praktik i anslutning till undervisningen om den inte tjänar nyttan att motivera kursdeltagare som inte är studiemotiverade. I andra extremen finns arbetsgivarna som gärna tar emot assistans, men där en del menar att i princip ska en sådan hjälp inte behövas. Är man mogen för praktik ska man kunna svenska.(Franzen & Johansson 2004s.37)

Sammanfattningsvis kan man alltså utifrån Franzen och Johanssons studie konstatera att det inte finns någon enhetlig bild av vad en praktik i arbetslivet kan eller bör ha för funktion för de involverade parterna. Bland aktörerna syns yrkesspecifika föreställningar som Franzen och Johansson menar har uppstått genom gruppernas olika yrkeserfarenheter av att möta vuxna andraspråksinlärare i olika roll. Yrkesgrupperna ger därför i viss mån utryck för olika särintressen och perspektiv, vilket ger en komplex bild av förväntningar kring praktik i arbetslivet. (Franzen & Johansson 2004, s.51)

Den, ur mitt perspektiv, mest relevanta aspekt som Franzen och Johanssons undersökning kretsar kring är emellertid hur praktikanterna själva uppfattar sin praktik. I en intervjustudie har de nämligen också undersökt hur deltagare på en mängd olika praktikplatser själva ser på sin tid på praktiken i förhållande till sina förväntningar och individuella mål. (Franzen & Johansson 2004, s.10ff) Resultatet visar att förväntningarna bland deltagarna kretsade kring förhoppningar om att ”få

8

komma igång, finna ett jobb och senare bli anställd, träna språket och få referenser som kunde leda till arbete på sikt eller att direkt få en anställning. Hela 6 av 10 informanter förväntade sig att praktiken, direkt eller indirekt, skulle leda till en anställning. Det var bara 1 av 10 som bara ville träna svenska.( Franzen & Johansson 2004s.42)

Emellertid visar också studien att förväntningarna i låg grad infriades, då endast två av informanterna i någon mån fick vikariat efter avslutad praktik. Den generella bilden som framkommer i analysen är också besvikelse. Förutom utebliven vidare anställning, upplevde

flertalet av informanterna att arbetsuppgifterna och yrkesinriktningen på praktikplatserna hade liten eller ingen koppling till deras tidigare yrkesliv. Franzen och Johansson drar i sin analys slutsatsen att tillgänglighet samt arbetsförmedlare och arbetsgivares föreställningar om vilka uppgifter andraspråksinlärarna klarar av troligen har varit styrande vid val av yrke, snarare än individens tidigare yrkesliv. Dominerande är yrken med okvalificerade uppgifter som ej kräver utbildning eller specialistkunskaper. Att arbetsuppgifterna var enkla gjorde också att informanterna i väldigt liten mån angav att de utvecklat sig yrkesmässigt, även om enstaka arbetsmoment och exempelvis erfarenheter av att arbeta på schema nämndes av ett par personer. (Franzen & Johansson 2004, s42ff)

En annan möjlig orsak till en upplevelse av besvikelse och misslyckande i relation till praktiken, är att ingen av informanterna i studien uppger att de har utvecklat sin språkliga förmåga. Franzen och Johansson ser en möjlig parallell mellan delar av arbetsgivargruppens inställning att praktikanterna inte bör vara i behov av språkligt stöd när de får praktik, och deltagarnas upplevelse av att

handledare och arbetskamrater inte fokuserade på språkutvecklande stöttning. Hela fyra deltagare hade också praktiserat hos landsmän alternativt endast haft arbetskamrater av invandrarbakgrund. (Franzen & Johansson 2004, s44f)

Intressant att nämna är att informanterna ändå kände sig nöjda med praktiken, trots att deras förväntningar inte hade infriats. Att få vara del av en yrkeskontext hade ett värde i sig. Merparten av informanterna tror också att praktiken kan leda till jobb i framtiden och några ser erfarenheten och eventuella referenser och intyg som ett värdefullt tillskott inför framtida arbetssökande. (Franzen & Johansson 2004, s45)

2.2.2 Interaktion och lärande

En god överblick över dominerande teorier och riktningar i andraspråkforskningen inom det sociokulturella perspektivet gällande sambandet mellan interaktion och lärande hittar vi i Inger Lindbergs artikel Samtal för interaktion i andraspråksforskning (2013).

9

En brett accepterade förståelse av lärande utifrån ett sociokulturellt perspektiv, vilket präglar mycket av den didaktiska andraspråksforskningen idag, bygger på Vygotskys (1978:87 refereras i Lindberg 2013, s.492) teori om att lärande förutsätter olika typer av stöd eller mediering. Mediering innebär att en inlärare får stöd i att utföra en aktivitet vars svårighetsgrad ligger något över det inläraren själv skulle klara av, och därigenom sker ett lärande. Man brukar tala om att lärande sker i den närmaste utvecklingszonen. Medieringen som hjälper inläraren att klara av uppgiften kan vara antingen social natur, genom att mer erfarna eller kunniga personer stöttar, eller ske genom

användning av artefakter som stöttar och underlättar.

Utveckling sker alltså, enligt detta synsätt, genom individens upprepade och allt mer självständiga deltagande i målinriktade sociala aktiviteter där samtalet spelar en avgörande roll. (Lindberg 2013, s.942)

Applicerat på inlärning av ett andraspråk kan lärande genom social mediering ske genom ”välvilligt och strategiskt samtalsstöd” (Lindberg 2013, s.493). Genom att tillexempel en mer erfaren talare bygger på, fyller i och utvecklar det som andraspråksinläraren säger kan den individuella

språkförmågan överskridas och kommunikationen kan ske på en högre nivå än inläraren skulle klara utan stöd. Då kan lärande ske i den närmaste utvecklingszonen. (Lindberg 2013, s.493f)

Andra relevanta bidrag till denna uppsats teoretiska ramverk finner vi i Karin Sandwalls (2013a, 2013b) studie av andraspråksinlärare i praktik. Några relevanta begrepp för analys av interaktionens lärandepotential som används i Sandwalls analys, som också kan ha relevans för att förstå de

språkmiljöer som deltagarna i denna studie upplever, är relationell respektive transaktionell

interaktion, potentiella medierande resurser, perifer legitim respektive marginell legitim deltagare.

Jag ansluter mig liksom Sandwall till ett ekologiskt perspektiv på språk, vilket innebär att

språkanvändning sker i samspel med omgivningen. Vår uppfattning av en språkpraktiks möjligheter och krav i varje specifik situation, tillsammans med våra kunskaper och tidigare erfarenheter, är det som avgör hur vi väljer att agera. Genom att läsa av omgivningens potentiella medierande resurser till exempel språk, kroppsspråk, artefakter och fysisk omgivning med koppling till tidigare

erfarenheter av liknande praktik görs en tolkning av situationen som blir ramen för valet av

agerande. Skapandet av förståelse i ett samtal sker i den ömsesidiga användningen av de potentiella medierande resurser som finns tillgängliga och kontinuerligt skapas i samspel och kontext.

(Sandwall 2013b, s.726f)

Också när det kommer till lärande utgår Sandwall från att lärandet är situerat och sker i relation till omgivningen. Hon utgår från Lawe och Wengers förståelse av situerat, informellt lärande, som tillexempel det som sker på en praktikplats, som ett samspel mellan experter och noviser i en praktikgemenskap. Novisen avancerar från att inledningsvis vara legitimt men perifert deltagande

10

till att efter hand bli en allt mer självständig och fullvärdig medlem i praktikgemenskapen. Skillnaden mellan det perifera och det fullvärdiga deltagandet kan handla om exempelvis att ha ansvar över mer perifera respektive centrala uppgifter i en verksamhet, graden av stöd respektive krav på självständighet, effektivitet och kvalitet. Viktigt är emellertid att deltagandet är legitimt och

perifert, alltså att novisen verkligen får tillträde till gemenskapens experter och praktiker. Vid det

Wenger kallar en legitim marginell position, där deltagande och insyn i praktikgemenskapen är begränsad, försvåras tillträde till gemenskapen och således begränsas också lärandet. (Lawe och Wenger 1991, refererat i Sandwall 2013b, s.729)

2.2.3 Interaktion och lärande i en praktikkontext

Ett relevant bidrag till tidigare forskning av andraspråksinlärare i praktik, vilken kompletterar och i någon mån bekräftar den bild av praktik som framkommer i Franzen och Johanssons studie är Karin Sandwalls avhandling Att hantera praktiken – om sfi–studerandes möjligheter till interaktion och

lärande på praktikplatser (2013a), vars resultat också redovisas i artikeln Sfi i praktiken - om språklärande på praktikplatser (2013b). Sandwall undersöker andraspråkslärares muntliga

interaktion och lärande på deras praktikplatser och hur dessa samverkar med deras undervisning på sfi. Hon antar alltså ett didaktiskt perspektiv och det teoretiska ramverket är högst relevant som tolkningsram kring förståelsen av deltagarnas upplevelser av språkmiljön på sina arbetsplatser. Sandwall (2013b, s.737ff)) konstaterar i sin studie av SFI-elevers deltagande på olika praktikplatser att språkinlärarna visserligen kunde utföra sina uppgifter på praktiken självständigt, men att de arbetsuppgifter de hade var begränsade och ej centrala utan att ge möjlighet att skapa sig en förståelse av verksamheten som helhet. Deltagarna hade ej heller tillgång till verksamhetens experter, i den mening att handledning och övrig interaktion var högst begränsad och ej tog hänsyn till deltagarnas inlärningsbehov. Sandwall (2013a, s.153f, 164ff, 232f) visar också att interaktionen mellan de praktiserande och övrig personal och handledare minskade över tid, vilket kan förklaras av minskat behov av instruktioner respektive frågor, eftersom deltagarnas arbetsuppgifter var de samma under hela praktikperioden och således gick arbetet succesivt allt mer på rutin. Detta hänger samman med att praktikens fokus inte låg på praktikanternas inlärning utan på verksamhetens bästa. Praktikanterna avancerade alltså inte från en perifer till mer central position i verksamheterna. Istället visar analysen att de muntliga instruktionerna ofta förutsatte att praktikanten redan behärskade uppgiften som instruerades, eftersom handledarna troligen betraktade uppgifter som exempelvis städning, sortera sopor, hålla snyggt, klä på barn och liknande som allmän

”vuxenkunskap”. Detta resultat stämmer väl överens med den bild som framkommer i Franzen och Johanssons (2004 s.42f) studie – att praktikplatsernas arbetsuppgifter ofta är enkla och i sig ej upplevs som utvecklande eller utmanande. Detta, i kombination med att deltagarna i studien

11

arbetade ensamma under 90 % av tiden, gör att Sandwall definierar deras position som marginell

legitim. (Sandwall 2013b, s.737ff)

Sandwall visar alltså att deltagarnas arbetsdag över lag hade mycket små inslag av interaktion generellt. Hon skiljer mellan relationell och transaktionell interaktion, där den förra fyller en social funktion medan den andra har ett mer uppgiftsinriktat fokus. Den relationella interaktionen kan alltså handla om artighetsfraser, skämt eller mer ingående samtal om olika ämnen. Denna typ av samtal har en potential att erbjuda tämligen komplexa utmaningar för andraspråksinläraren,

eftersom ett samtal som berör något abstrakt inte ger samma möjlighet att ta stöd i kontexten. Dessa samtal var emellertid inte så vanliga på praktikplatserna och i den mån de förekom undveks mer abstrakta ämnen. Dominerande bland de relationella interaktionstillfällen som förekom var korta arbetsplats- eller situationsanknutna kommentarer eller enkla samtal om mat eller familj. Detta menar Sandwall kan bero på en ovilja att riskera ett misslyckande på grund av språkliga hinder – arbetskamrater ville inte utsätta varken sig själva eller inläraren för risken att förlora ansiktet. En annan bidragande orsak är arbetets organisering, där tillfällen till relationsskapande var få på grund av fokus på arbetsuppgifter. (Sandwall 2013, s. 112f, 149)

Sandwall menar den lilla interaktion som förekom på praktikplatserna i hög grad var transaktionell, vilket innebär interaktion i gemensam handling. Utmärkande för den typen av interaktion är att förståelsen är beroende av stöd från kontexten. Genom triadisk interaktion, där två individer tar stöd i potentiella medierande resurser i kontexten, som exempelvis olika artefakter, möjliggörs

kommunikation med mycket få betydelsebärande ord och fragmentarisk meningsbyggnad. Sandwall identifierar i sin studie att svårigheter i förståelsen sällan uppstod, och därmed skapades inget behov av språklig förhandling om förståelse, vilket hon menar kan vara en bidragande orsak till att

begränsa möjligheterna till lärande. (Sandwall 2013b, s. 735ff)

Den situerade interaktionen och användningen av medierande resurser utgjorde alltså ett viktigt stöd för samtalsparternas yttrande, förståelse och agerande. Samtidigt utgjorde detta dock en – ur såväl kvantitativa som kvalitativa aspekter – avgörande begränsning för interaktionen som stöd för praktikanternas andraspråksutveckling. (Sandwall, 2013a s. 232)

Sandwalls studie kan alltså i någon mån fungera som förklaringsgrund till det resultat som också Franzen och Johansson (2004) berör – att deltagarna upplever att praktiken inte har fyllt någon språkutvecklande funktion.

Den marginella positionen i kombination med bristen på språkutvecklande interaktion bidrog enligt Sandwall dels till begränsad språkinlärning, dels till att deltagarna fick en bristfällig bild av vilka språkliga krav som ställs inom i det aktuella yrket. Sandwall identifierar också en känsla av misslyckande och besvikelse hos samtliga deltagare i sin studie. Hon menar att praktikanterna inte betraktades som en del av praktikgemenskapen på jobbet, varken av sig själva eller kollegor och

12

handledare. Trots en inledande känsla av att vara ”legitima perifera andraspråkstalande medlemmar i praktikgemenskapen”, i inledande positiva förhoppningar, övergick deltagarna i studien till att allt mer bli ”marginella medlemmar med mycket begränsade möjligheter till lärande” (Sandwall 2013a, 234). Hon menar att förväntningarna på språkinlärning som framhölls av både lärare, handledare och deltagarna själva innan praktiken inte hade infriats. (Sandwall 2013b, s.739f; Sandwall 2013a 234)

Sandwall gör också rena didaktiska undersökningar, vilka belägger slutsatser som framgår ovan. Hon utgår, förutom ifrån deltagarnas egna uppfattningar, också från hur deltagarna vid

observationer använder sina kunskaper från SFI på praktiken och vise versa. Dessa studier visar att språkinlärarna har svårt att generalisera kunskaper från en språkpraktik och använda dem i en annan kontext. Utifrån detta drar Sandwall den didaktiska slutsatsen att det finns ett behov av medveten sammankoppling och integrering av verksamheten på SFI och praktikplatser samt att detta är nyckeln till utökat lärande och motivation för deltagarna (Sandwall 2013b, s. 748-761).

3. Metod och material

3.1 Teoretiska utgångspunkter

3.1.1 Fenomenografi

Denna studie är kvalitativt orienterad och bygger på ett induktivt arbetssätt. Detta innebär att studien är empiristyrd, så till vida att strävan har varit att låta materialet styra, i motsats till att utgå från på förhand bestämd kategorisering eller ett antal hypoteser att testa. Analytisk induktion innebär att likheter, mönster och företeelser i ett antal fall identifieras och att förklaringar till och begrepp för dessa mönster sedan söks. På så vis är den induktiva forskningen teori, idé och begreppsbildande. (Kvale och Brinkmann 2014, 239)

Studien bygger på en fenomenografisk metodologisk ansats. Kring fenomenografi som metod resonerar Lars Owe Dalgren och Kristina Johansson i Handbok i kvalitativ analys (2015). Fenomenografi syftar enligt dem till att förstå hur individer förstår sin egen verklighet genom att försöka fånga deras tankar och idéer om olika fenomen i världen. Metoden bygger på antagandet att människor dels förstår och erfar samma fenomen på olika sätt, dels att dessa olikheter kommer till uttryck i ett antal uppfattningar som finns kring detta fenomen. Uppfattningar är enligt Dahlgren och Johannsson ”kvalitativt skilda sätt att erfara omvärlden” (2015, s.163). Urval av individer i en studie kommer att påverka vilka olika uppfattningar som kommer fram, vilket gör att en studie omöjligt kan utröna om alla uppfattningar kring ett visst fenomen har kommit fram. Troligt är att så inte är fallet. Det som är möjligt att uttala sig om är bara just de olika uppfattningar som

13

framkommer i en viss studie av vissa individers syn på ett visst fenomen. Detta kallas med ett gemensamt begrepp för utfallsrummet för ett visst fenomen.

Resultatet i denna studie bygger på ett begränsat utfallsrum och gör alltså inte anspråk på att fånga en generell bild av alla vuxna andraspråksinlärare och hur de uppfattar språkmiljön på sina

arbetsplatser. Ett annat urval hade troligen gett ett annat utfallsrum.

3.1.2 Kvalitativ forskningsintervju

En fenomenografisk studies empiri består vanligen av halvstrukturerade och tematiska intervjuer vilka spelas in. Forskaren utgår ifrån en intervjuguide vilken har ett litet antal frågor, organiserade utifrån ett antal fenomen, teman. Dessa frågor är utgångspunkt, men det är i dialog och samspel mellan intervjuare och intervjuperson som samtalet får sin riktning, eftersom de svar som ges lägger grunden för vidare frågor. (Dahlgren & Johansson 2015, s.166)

I denna studie användes Steinar Kvale & Svend Brinkmann Den kvalitativa forskningsintervjun (2014, s.172f) som grund för ställningstaganden kring intervjuns utformning. Kvale och Brinkmann uppmanar till att planera frågor och innehåll noga utifrån vilka teman och forskningsfrågor

forskaren vill ha svar på. De rekommenderar att man utformar två intervjuguider, en med avstamp i projektets tematiska forskningsfrågor och en med avseende också på den dynamiska aspekten, vars frågor syftar till att främja en välfungerande interaktion och gott samtalsklimat. I denna studie identifierades tre teman: språkmiljön, upplevd kompetens i förhållande till språkmiljön, upplevd utveckling. Utifrån dessa teman formulerades ett antal frågor, vilka indirekt fungerade för att få informanternas uppfattning kring varje tema. I själva intervjusituationen fungerade sedan manuset som stöd för att initiera varje tema och fördjupa genom andra frågor i de fall det behövdes.

Intervjuerna har dock varit relativt fria och växt fram i interaktion i stunden; detta för att det var min strävan att undvika att min förförståelse och förväntningar skulle påverka samtalen i någon viss riktning. Manuset fungerade då som ett stöd för att kunna låta de intervjuade styra riktningen på samtalet utifrån vad de upplever som viktigt, utan att riskera att helt tappa fokus på de för studien viktiga frågorna.

En vanlig invändning mot kvalitativa studier är att de saknar generaliserbarhet. Denna kritik bygger på ett grundläggande antagande om att det generella och universella är mer värt än det specifika och konkreta. Kvale och Brinkmann (2014, s.313) menar emellertid att det helt enkelt inte finns något universellt i samhällsstudier, eftersom all mänsklig aktivitet är kontextbunden och präglad av lokala praktikkontexter. I den kvalitativa intervjun är fokus upplevelsen av den vardagliga världen,

erfarenhet och förståelse av verkligheten, och det är det som är själva grunden för all vetenskap och alla teorier – verkligheten. I intervjun får forskaren privilegiet att träda in i människors upplevelse

14

av den levda världen (Kvale & Brinkmann 2014, s.46-47). En annan vanlig kritik är att den kunskap som nås genom kvalitativa intervjuer skulle sakna validitet eftersom de präglas av subjektivitet och är allt för personberoende. Det är dock just i subjektiviteten vi får inblick i människans livsvärld. Kvale och Brinkmann skiljer mellan en icke erkänd skev subjektivitet och erkänd perspektivistisk subjektivitet (2014, s.212). Denna studie gör inte anspråk på att fånga en generell bild av hur vuxna andraspråkstalare ser på den språkmiljö de möter på sina arbeten, den ger en bild av just dessa fokuspersoners upplevelse och förståelse av verkligheten. Den kunskap som skapas genom studien ger en inblick som kan öppna för diskussion och nya perspektiv och därigenom fördjupad förståelse av vuxna andraspråksinlärares verklighet på arbetsmarknaden i Sverige 2017.

3.1.3 Observationer

Som komplement till intervjustudien bygger denna studie också på material insamlat genom deltagande observationer, fältstudier. Genom en etnografisk studie ges fördjupad inblick i den språkmiljö fokuspersonerna arbetar i och det ger en djupare förståelse av verksamheten och en inblick i de kontexter som intervjuerna sedan kretsade kring. Observationen omfattar en arbetsdag med respektive fokusperson.

Fältstudierna har en dubbel funktion. De fungerar stöttande för att ge en fördjupad inblick i

verksamheten som fokuspersonerna resonerar kring i intervjuerna och det blev således en plattform för att kunna ställa mer informerade följdfrågor i intervjun samt för att underlätta förståelsen av intervjupersonernas narrativ. De fungerar också som en plattform för att skapa en relation som möjliggör ett mer avslappnat samspel i intervjusituationen samt en ömsesidigt ökad förtrogenhet med varandras sätt att tala. Det senare minskar riskerna för missförstånd och feltolkningar åt båda håll.

Anna-Malin Karlsson ger i En arbetsdag i skriftsamhället (2006) en introduktion i den etnografiskt orienterade observationen som metod. Karlsson pekar på det som brukar kallas för observers

paradox. Paradoxen består i att det är omöjligt att observera en person eller verksamhet när den inte

är observerad, och således kan observatören inte undgå, utan måste alltid acceptera, sin påverkan. Man bör alltså reflektera över vilken effekt den egna närvaron har. Karlsson menar att det är ofta är bättre att i visst mått delta och göra de aktiviteter som de observerade ägnar sig åt, hälsa på personer som kommer in i rummet osv. Detta eftersom ett försök att vara en ”fluga på väggen” istället kan bli en elefant i rummet, då det lätt kan uppstå obehag kring en observatör som är tyst och passiv.

Karlssons råd är att försöka vara så normal som möjligt, trots att observatörsrollen i sig oundvikligen gör en till ett främmande element. (Karlsson, 2006 s.515). I observation av

15

min närvaro påverkar genom att exempelvis både fokuspersoner och kollegor ville visa upp sina arbeten, både med avseende på rummet, verksamheten och på arbetsuppgifter som inte förekom just denna dag samt antog ibland rollen av en guide som visade och berättade. Jag väljer att se detta som berikande snarare än en störande påverkan, eftersom jag främst är ute efter fokuspersonernas

uppfattningar i förhållande till sitt arbete. Vad fokuspersonerna väljer att berätta om, vad de visar och hur de visar på när något ligger utanför respektive inom det de betraktar som normalt fungerar som komplement för att få kunskap kring hur fokuspersonerna upplever språkmiljön och sin egen roll i förhållande till den.

Karlsson framhåller fältanteckningar som ett av flera sätt att dokumentera – vilket jag valde att använda i denna studie. Karlsson framhåller att själva antecknandet bör vara en sk. thick description med så fyllig information som möjligt samt att tolkning bör undvikas under själva observationen till förmån för att bara skriva precis det man ser och hör. (Karlsson 2006, s. 153f.) Eftersom min studie är induktiv, försöker jag att göra mina observationer så förutsättningslöst som möjligt och för ostrukturerade fältanteckningar, med fylliga deskriptioner. Som komplement används ett fåtal fotografier som stöd för mitt minne och som ett sätt att samla in texter på arbetsplatsen. Karlsson skriver om analyser av skriftanvändning och insamlade texter, att genrer eller typologier, till exempel kategorisering av texter utifrån deras funktioner i en verksamhet, kan vara bra verktyg i analysen. (Karlsson 2006, s. 162ff) Jag utgår i min ursprungliga frågeställning från att

skriftbruksmiljön kan säga något om de krav på literacitet som ställs på studiens fokuspersoner. Jag gör därför extra noteringar vid skriftbrukshändelser i mitt material samt har redan i analysens inledande fas haft fokus på att se texternas funktionstypologi. I övrigt har jag hela tiden strävat efter att ha ett förutsättningslöst och öppet förhållningssätt, i och med att det ligger mer i linje med min fenomenografiska ansats.

3.2 Analysmodell

Karlsson menar att ju mer ostrukturerade intervjuer och observationer varit, desto mer heterogent blir materialet och således ställs högre krav på bearbetning för att få fram ett resultat. Då gäller det att sortera och kategorisera tills mönster framgår. Hon lyfter tematiseringar som en faktor som analysen kan byggas på. En arbetsmodell hon framhåller och som jag också har följt i denna studie, är att sammanfatta de renskrivna fältanteckningarna för att vaska fram teman, som sedan

koncentreras till kategorier. Detta kan också kompletteras med teman utifrån begrepp och teorier som hämtats ur tidigare forskning. (Karlsson 2006, s.161)

Helene Elvstrand, Ronny Högberg och Henrik Nordvall tar upp olika aspekter av analysarbetet i etnografiska observationer i ”Analysarbete inom fältforskning” (2015). De menar att det är vanligt

16

att utgå ifrån en hermeneutisk ansats, vilket inte ligger helt i linje med den fenomenografiska teorin som nämns ovan. Dock ligger det i själva observationens natur att oundvikligen tolka det som observeras, varför också Elvstrand, Högberg och Nordvalls analysmodell blir relevant. De menar att tolkningen sker i tre olika grader. I det första steget i själva observationen tolkar observatören sin omgivning och det som händer, stämningar och mening, simultant med att det händer. I nästa steg går observatören bortom det vardagliga och uppenbara, ser mönster och teman, relaterar dessa till annan forskning och teoretisk kunskap. Detta sker genom upprepad läsning av materialet och försök till att se sociala och kulturella mönster, på vilka teoretiska begrepp och metaforer kan appliceras. Här är det självklart mycket viktigt att kritiskt reflektera över den egna analysen och argumentera för och emot den egna tolkningen. I ett tredje steg sker tolkningar av tredje graden. Här finns inslag av det som brukar kallas för ”misstankens hermeneutik” där man kritiskt ifrågasätter människors sätt att förstå sig själva, ofta med avstamp i teorier för sociala strukturer eller idériktningar. Elvstrand, Högberg och Nordvall framhåller dock att det inte alltid är önskvärt att helomfattande genomföra den tredje gradens tolkning, då empirin kan forceras in i på förhand uppgjorda förståelsemönster och således påverka undersökningens validitet.

Jag väljer i denna studie att ta fasta på detta, eftersom det är först den tredje gradens tolkning som jag ser som oförenlig med ett fenomemografiskt perspektiv och en induktiv ansats. Därmed inte sagt att jag inte ibland ställer mig kritiskt till och ifrågasätter mina intervjupersoners uttalanden, men detta sker redan i intervjusituationen. Den etnografiska studien får sedan fungera som ett komplement, en fylligare bild där informanternas uppfattningar exemplifieras och underlättar analysen.

Bearbetningen av fältanteckningar och intervjuinspelningar bygger här på samma analysmodell, inspirerad dels av Karlsson och Elvstrand, Högberg och Nordvalls hermeneutiska analysmodell men också på en förenklad modell över analysprocessen i en fenomenografisk studie som Dahlgren och Johanssons (2015, s. 167-171) ger i sin översikt över fenomenografi som metod. Dock har

intervjuerna inledningsvis varit i fokus för arbetet med att identifiera mönster i fokuspersonernas uppfattningar. De slutgiltiga kategorierna som har framträtt är således främst grundade i

intervjuerna, men exemplifieras i studiens resultatrapport både genom utdrag ur fältanteckningar och utskrifter av intervjuerna.

Det första steget i analysen är att bekanta sig med materialet. Genomlyssning av intervjuer och renskrivning och sedan genomläsning av fältanteckningar för att få förtrogenhet med materialet, följs av så kallad kondensation då representativa delar av materialet, vilka kan vara av betydelse och relevans, väljs ut och sedan grupperas grovt efter vilket fenomen, tema, de behandlar. Genom att

17

jämföra likheter och skillnader för att identifiera variationer i uppfattningar läggs en grund för att gruppera utdrag ur materialet i olika kategorier. När kategorierna namnges blir de mest

betydelsefulla dragen ytterligare synliggjorda. I det sista steget granskas alla utdrag ur materialet för en sista jämförelse, för att se ifall några kategorier överlappar varandra. Dessa bör då slås ihop, vilket resulterar i att den sista fasen ofta innebär en minskning av antalet kategorier. De kategorier och utdrag som kvarstår är studiens utfallsrum. Detta presenteras sedan genom att lyfta fram signifikanta och kärnfulla exemplifierande citat som får illustrera de olika kategorierna. På så sätt vaskas olika utmärkande drag i intervjupersonernas förståelse av verkligheten fram.

3.3 Material

Det material som analysen bygger på består alltså av fältanteckningar från en deltagande observation under en arbetsdag och inspelningar av en intervju med tre fokuspersoner. Ett fåtal fotografier som stöd för minnet har också använts som komplement till fältanteckningarna. Fältanteckningarna som analysen bygger på och som också refereras i studien är renskrivningar, som har bearbetats i efterhand. De ursprungliga anteckningarna är handskrifter i anteckningsblock. Egna förkortningar och fragmentarisk syntax har skrivits ut i sin helhet i samband med att

handskrifterna renskrevs på dator. I samband med detta har också medverkande personer och platser avidentifierats genom att namn har ersatts med beteckningar som bara jag har inblick i.

Vad gäller intervjuerna är det primärt det inspelade materialet (finns hos författaren till denna uppsats) som har varit grund för analysen i ett inledande skede. De excerpter som efter inledande kategorisering har valts ut, genom markeringar av teman/kategoriseringar och var i inspelningarna de förekommer har sedan transkriberats. Dessa utskrifter har sedan ytterligare grupperats och namngetts och citeras också i resultatet för att exemplifiera utmärkande drag i utfallsrummet. Valet att inledningsvis arbeta utifrån inspelningar istället för utskrifter går att ifrågasätta, då många medologiska handböcker rekommenderar en komplett transkribering för att få överblick över materialet innan analysen påbörjas. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) är utskrivna intervjuer emellertid ”utarmade, avkontextualiserade återgivningar av ett levande intervjusamtal”. De beskriver utskriften som en översättning, fylld av tolkning i och med att det talade och skrivna språket är så vitt skilda. De menar att ett samtal, med gester, tonfall, mimik, pauser och tempo, aldrig går att uttrycka i text, utan forskaren måste göra en tolkning och en översättning mellan de två olika formerna. Allt kommer således inte att återges så som det var i stunden. (2014, s.218) Kvale och Brinkmann (2014, s. 227f) diskuterar olika sätt att se på utskrifter och menar att en ordagrann återgivning inte alltid är den mest lojala och objektiva utskriften. De lyfter exempel där

18

intervjupersoner som ställts inför utskrifter med ordagranna citeringar har tagit grovt illa upp, eftersom även ett välformulerat muntligt uttalande kan ge ett ologiskt, förvirrat eller infantilt intryck om det återges ordagrant. En viss anpassning till skriftspråket, där det talade språket omvandlas till skriftspråk med mer flyt och läsbarhet, kan därför vara legitimt.

Vid utskrifter av intervjuerna i denna studie, finns en utmaning, inte bara i glappet mellan det talade och skriftliga språket, utan också i kravet på att förhålla sig till intervjupersonernas brytning och deras ofta avvikande grammatiska struktur som kommer av att de är inlärare i svenska.

I samtalet med en andraspråkstalare blir det än mer tydligt att tolkningen börjar redan under själva intervjun. Intervjusamtalen är fulla av reparationer, intervjupersonens egna och våra gemensamma, där jag hjälper intervjupersonen att hitta ord, genom tolkning utifrån teckenspråk, delad erfarenhet eller helt enkelt mer eller mindre goda gissningar. Jag ser den relativt långa tid som jag har

spenderat med alla mina intervjupersoner som en mycket värdefull resurs i tolkningen. Jag har gett mig själv tid att lära känna deras språk och deras miljö innan intervjun, och samtidigt har

intervjupersonerna fått lära känna mig och mitt sätt att prata. Detta har jag utnyttjat för att stötta mina intervjupersoner i deras försök att röra sig på en språkligt mer utmanande nivå än de skulle klara själva, vilket var en förutsättning för att få mer uttömmande berättelser.

I Språkinlärning genom interaktion ( 2017, s. 72)skriver Anna Flyman Mattsson om hur

andraspråkstalare ibland, medvetet eller omedvetet skapar ett ord, för att ersätta ett ord som de inte har. Hon menar att man i tal ibland kan känna igen en medveten strategi genom att inläraren

exempelvis skrattar till, eller genom gester, sammanhanget osv. Hon menar också att detta inte syns i text, vilket innebär att meningen blir svårare att förstå i en utskrift. Jag har vid bearbetning av intervjuerna valt att i möjligaste mån göra mina tolkningar av vad informanterna menar i stunden och utifrån detta och ljudinspelningarna göra min kategorisering av materialet. Vid utskriften av mina excerpter har jag sedan i viss mån anpassat texten så att en läsare som inte är förtrogen med fokuspersonernas språkstrategier kan förstå meningen i det sagda. Ett exempel är när en av fokuspersonerna regelbundet använder ”städar” i den avgränsade betydelsen torkar golv och en annan konsekvent använder ordet ”förstår” i utvidgad betydelse till att ungefär omfatta betydelserna

känner till eller är förtrogen med.

Jag har i mina utskrifter också valt att prioritera läsbarheten, så till vida att jag inte skriver ut brytning och att jag i viss mån kompletterar meningsbyggnad och böjning när så behövs för att meningen skall framgå. Det jag undersöker är intervjupersonens uppfattning och då är det

meningen, inte den språkliga strukturen eller uttalet, som är i fokus. Jag har också valt att inte citera alla stycken av språklig reparation i själva arbetet, eftersom detta påverkar läsbarheten mycket

19

negativt. Som stöd för mina tolkningar sökte jag redan i intervjusituationen bekräftelse genom att fråga igen, upprepa och sammanfatta för att få respons från intervjupersonerna. Detta för att minska risken för missförstånd på grund av språkförbistringar.

3.3.1 Urval

Studien bygger på observationer av tre fokuspersoner. Det som slutgiltigt har styrt urvalet i denna studie är främst att deltagarna själva uppfattar att de arbetar vid sidan av studierna och att detta arbete i någon mån är speciellt anpassat för dem i egenskap av vuxna andraspråksinlärare. De tre deltagarna i studien är alla vuxna andraspråksinlärare som studerar på SFI parallellt med

arbetsmarknadsåtgärder arrangerade direkt eller indirekt av arbetsförmedlingen. Två av deltagarna, fokusperson B och Z, har instegsjobb som löper över sex månader och en deltagare, fokusperson F har en praktikplats som löper över en månad. Samtliga studerar 50% och arbetar 50%.

Samtliga fokuspersoner har sitt första möte med arbetsmarknaden i Sverige. För att hitta just vuxna andraspråksinlärare togs kontakt med två grupper på två skolor med SFI, där elever på C och D nivå studerar. Detta för att elever på den nivån har kommit en bit i sin språkinlärning, vilket är en

förutsättning för att kunna göra studien på svenska. Tillgänglighet fick sedan avgöra, såtillvida att intresse och medgivande från både deltagarna själva och deras arbetsgivare avgjorde vilka som blev fokuspersoner i studien. Därefter hölls ett längre möte för intresserade där studien förklarades ytterligare, eleverna berättade övergripande om sin bakgrund och ytterligare bekräftelse på samtyck efterfrågats. För att begränsa omfattningen av studien, både vad gäller materialets omfång och tidsåtgång för insamlandet av detsamma, valdes sedan slutligt tre fokuspersoner ut genom lottning. På så vis är det slutgiltiga urvalet slumpmässigt, utifrån den grupp som anmält intresse.

3.3.2 Instegsjobb och praktik

På grund av den stora mångfald av aktörer som kan vara involverade i vuxna andraspråksinlärares integrationsprocess och de individuella skillnaderna i etableringsplan, mål och förmåga är det svårt att på ett generellt plan enhetligt definiera vad praktik innebär, både vad gäller omfattning, syfte och former. I fallet med deltagare F i denna studie, som också är den enda som har en praktikplats, är praktikplatsanordnaren ett privat utbildningsföretag som på uppdrag av arbetsförmedlingen anordnar kompletterande utbildning på halvtid för andraspråksinlärare som studerar på SFI. Det uttalade syftet är inte fortsatt arbete, utan dels att praktiken skall vara språkutvecklande, dels ge en inblick i den svenska arbetsmarknaden.

Instegsjobben är mer enhetligt formaliserade, då de endast arrangeras genom arbetsförmedlingen och finansieras genom statens subventionering av löner för utrikesfödda vilka omfattas av

20

arbetsförmedlingens etableringsprogram. I Riksrevisionens granskning av subventionerade arbeten för nyanlända beskrivs instegsjobbets syfte som att de skall:

stärka arbetsgivarnas drivkrafter att anställa utrikes födda och mottagarkommunernas drivkrafter att tidigt erbjuda effektiv undervisning i svenska för invandrare. För individen skapas drivkrafter att parallellt med sfi-studierna söka sig ut på arbetsmarknaden. (RiR2013:17, s.25)

Även om det är skillnad på praktik och instegsjobb finns det argument för att de är lika relevanta i förhållande till denna studies syfte. Båda formerna är mycket vanliga bland studerande på SFI och båda legitimeras ofta utifrån argument om ökad integration genom att dels underlätta insteget på arbetsmarknaden, dels främja språkutveckling genom parallella språkstudier. Båda formerna är tillfälliga (om än med möjlighet till fortsatt ordinarie anställning om arbete finns, vilket är ett av syftena med instegsjobb). På själva arbetsplatsen är deltagarna formellt skilda från en ordinarie anställning tillexempel genom att arbetet sker under handledning och ofta, men inte alltid, i begränsad omfattning exempelvis deltid parallellt med studier på SFI. Gemensamt är också att statlig subventionering, alternativt oavlönat arbete, gör att arbetsgivaren betalar en mindre del eller inget för arbetskraften, samtidigt som deltagaren/arbetskraften i regel får ersättning från annat håll, exempelvis arbetsförmedlingen för att delta. Formerna för det ekonomiska är visserligen olika, där instegsjobbet är avlönat, men i praktiken blir skillnaden ofta liten eftersom ett villkor är att

deltagarna skall omfattas av arbetsmarknadsprogrammet etableringen, vars ersättning minskar i relation till inkomst från instegsjobbet. Jag lägger i studien därför ingen större vikt vid eventuella skillnader i resultat som skulle kunna härledas till de olika arbetsformerna. Detta eftersom mitt syfte inte är att utvärdera enskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan att förstå arbetets funktion för enskilda individer.

3.3.3 Fokusperson B

Fokusperson B (härefter B) kommer från Östafrika och är 27 år gammal. Han har bott i Sverige i ca tre år, först i väntan på asyl och sedan som kommunplacerad i en mellanstor svensk stad. Där går han sedan drygt ett år på SFI. Han studerar nu på C kursen, samtidigt som han arbetar 50 %. Hans arbete är ett instegsjobb som han har sökt via arbetsförmedlingen.

Innan flykten till Sverige har B haft ett stort antal olika jobb. I sitt hemland arbetade han på familjens jordbruk i många år. När han lämnat sitt hemland, bodde han många år i först ett annat afrikanskt land och sedan i Israel, där han arbetade på en rad olika företag. Han städade på hotell, arbetade i köket på en restaurang, körde taxi med mera, men det arbete han själv lyfter fram mest var på ett företag där han arbetade med eventlogistik, körde truck och lastbil samt byggde upp stora tält för olika evenemang. Där var han ledare för ett team på fem personer, vilka han fortfarande har kontakt med.

21

I Sverige bor B ensam. Han flyttade själv hit och hade inga kontakter i den stad han nu bor, men han har träffat andra eritreanska personer som han nu umgås med. Han har inga svenskar i sitt kontaktnät, förutom genom skola och jobb.

B har ett instegsjobb på halvtid på en stor ideell idrottsförening, vars primära verksamhet kretsar kring fotboll. Han är stationerad vid en av föreningens två idrottsplatser. Där finns tre

fotbollsplaner, en stor klubblokal, ett separat hus med omklädningsrum, en för säsongen stängd kiosk och ett stort förråd/maskinhall. Här arbetar förutom B tre personer, en administrativt ansvarig och två kollegor som fungerar som B:s arbetsledare och idrottsplatsens vaktmästare. Förutom personalen rör sig ett antal tränare, samt föreningens aktiva medlemmar i fotbollsklubben i och kring lokalerna. Majoriteten av de som tränar fotboll på idrottsplatsen är barn eller ungdomar.

3.3.4 Fokusperson Z

Fokusperson Z (härefter Z) är 20 år gammal och kommer från Centralasien. Hon bor sedan två och ett halvt år i en mellanstor svensk stad med sin mamma, pappa och två yngre syskon. En syster kom hit först, som ensamkommande flyktingbarn, tillsammans med en farbror och hans familj. Systern bodde tills familjen kom i ett svenskt familjehem och den familjen är nu hela familjens vänner. Z pappa tog sig också i förväg till Sverige, innan Z och mamman kom efter. Hennes yngsta bror är född i Sverige. Familjen har släkt och vänner från hemlandet i andra städer i mellan-Sverige, men inte i samma stad. Z har heller inga jämnåriga vänner i den här staden.

Z läser sedan ett halvår svenska på SFI på halvtid. På förmiddagarna har hon ett instegsjobb på 50% som cafébiträde i klubblokalen på en Idrottsplats. Det är Z första jobb utanför hemmet. Hon fick vänta länge på sitt uppehållstillstånd och dessförinnan i ett grannland på att kunna fly, så hon

berättar att hon känner sig stressad över alla år utan jobb och skola. Hon berättar att hon gick i skola 8 år i sitt hemland. Sedan flydde familjen till ett grannland och levde gömda, så då kunde familjen bara jobba i mycket begränsad skala hemifrån, med att tillverka och sälja accessoarer och barnen fick läsa de skolböcker som de fick tag på hemma. Hon har också studerat mycket själv i Sverige, för att kunna avancera snabbt på SFI.

Hon trivs med sitt jobb, särskilt de dagar då det arrangeras något evenemang på idrottsplatsen. Då är det mycket aktivitet i caféet, kunder och fler i personalstyrkan. Andra dagar är hon själv i caféköket. Den dagen jag kommer och observerar Z är en sådan dag.

22

3.3.5 Fokusperson F

Fokusperson F (härefter F) har bott i Sverige i två år och började för två månader sedan på den avslutande kursen, kurs D, på SFI. Han har nyligen flyttat till staden och har således läst C-kursen i en annan stad.

F kommer från Östafrika och har tidigare arbetat som bilmekaniker, efter avslutad 8-årig

grundskola. Han bor nu ensam i en mindre stad i Mellansverige och har som mål att efter avslutade SFI-studier fortsätta på vuxenutbildning grund och eventuellt grund och gymnasieutbildning. Han uppger att ”alla jobb är bra jobb” och att det viktigaste för honom är att få ett arbete, även om han helst skulle vilja få användning av sina tidigare erfarenheter som bilmekaniker. F umgås mestadels med vänner som delar hans modersmål och han anger att han inte upplever sig behöva, eller ha möjlighet, att prata svenska på fritiden.

När jag träffar F har han praktiserat på en livsmedelsbutik i fyra veckor. Praktiken har han fått genom det privata utbildningsföretag som han i vanliga fall studerar vid, vid sidan om de 15 timmarna han har undervisning på SFI. Hans arbetsuppgifter som praktikant är begränsade – enligt arbetsgivaren på grund av hans ännu bristande språkkunskaper – och praktiktiden ska enligt planen vara i fyra veckor. Han skall alltså snart återgå till att studera på heltid.

3.3.6 Etiska överväganden

Inför genomförandet av studien har Vetenskapsrådets etiska principer (2002) och Kvale och Brinkmanns (2014, 97-118) rekommendationer kring etiska överväganden vid kvalitativ

forskningsintervju fungerat vägledande för kontakten med informanterna. Tydlig information om studiens form och syfte, både muntligt och i skrift till fokuspersoner och arbetsgivare, föregick studien. Informanterna har i studiens olika steg samtyckt till att medverka under förutsättning att de är anonyma. Materialet har därför avpersonifierats och information som möjliggör identifiering av de medverkande har uteslutits eller ändrats i utskrifter och renskrivning av fältanteckningar.

23

4. Resultat

Jag analyserar nedan språkmiljön på arbetsplatserna genom att titta på vilka skriftliga respektive muntliga resurser och utmaningar som deltagarna beskriver och upplever. Användningen av begreppet resurser bör här tolkas i den vardagliga meningen tillgång. Resursen kan av deltagarna uppfattas fylla funktionen att öka förståelsen av den aktuella praktikgemenskapen, underlätta utförandet av arbetet eller ha en språkutvecklande potential – det centrala är att det är en del av språkmiljön vilken deltagarna uppmärksammar eller kommer i nära kontakt med under sin arbetsdag.

4.1 Skriften och rummet

För att närma sig en förståelse av den språkmiljö som deltagarna i studien upplever på sina arbetsplatser är det av relevans att studera vilka skriftbrukspraktiker som finns i verksamheten. Eftersom materialet är begränsat till att bara omfatta deltagarnas arbetsdag och deltagarnas egna uppfattningar kring denna kartläggs självklart inte allt skriftbruk som finns på arbetsplatserna, utan bara de skriftbrukspraktiker som finns direkt tillgängliga för eller uppmärksammas av deltagarna. Fältanteckningar och intervju ger inblick dels i hur själva miljön är ordnad, dels hur deltagarna uppfattar språkmiljön och värderar olika typer av skriftbruk.

4.1.1 Potentiella skriftliga resurser

Fokusperson B (B) och Fokusperson Z (Z) har en på många sätt liknande språkmiljö då de rör sig i liknande verksamheter. Båda arbetar i och i anslutning till lokaler som hör till idrottsföreningar. Skriftbrukspraktikerna som finns är tydligt präglade av praktiker som finns i ideella föreningar med många medlemmar. I de delar av arbetsplatsen där fokuspersonerna rör sig finns ett mycket stort antal texter vilka översiktligt beskrivs nedan.

Ett kollektivt ansvar för och förtroende att utnyttja, de gemensamma lokalerna, ger många texter med instruktioner och uppmaningar för hur de gemensamma tillgångarna skall förvaltas. Som svar på eller för att förebygga oönskade beteenden finns ett antal lappar med tillsägelser i direkt

anslutning till platser där beteendet riskerar att utföras. Detta rör exempelvis anslag som

”SKOGRÄNS! Det är absolut förbjudet att skölja fotbollsskor i duschen!” vid dörren till duscharna,

”Glöm inte att låsa dörren efter träning” på insidan av den inhägnade fotbollsplanens dörr, ”Lämna

inte disken i diskhon!” i köket eller ”Rör ej!” på en kartong Risifrutti i kylen. Dessa uppmaningar

riktar sig underförstått främst till föreningarnas medlemmar, de som tränar och utnyttjar lokalerna, inte personalen. Personalen och i vissa fall föreningens tränare, är avsändare och medlemmarna och tränare mottagare. Det finns också ett antal textsamlingspunkter i form av anslagstavlor med

24

föreningsverksamhetens medlemsinformation om event, kontaktuppgifter, priser och annat. Utöver detta finns ett stort antal texter, vilka fungerar gemensamhetsskapande, tillexempel tidningsklipp med omnämnanden av föreningarna, pokaler och diplom över klubbens prestationer och lagfoton med namn och anslag med klubbens emblem på.

Ovan nämnda texter indikerar både B och Z att de inte upplever som resurser i sitt arbete. Ingen av dem riktar någon uppmärksamhet mot dessa texter under observationen och de ger heller inte uttryck för vare sig intresse eller behov av att läsa dem. Därför kan man beteckna dessa texter, vilka rent visuellt är dominerande i språkmiljön, som tillgängliga men utan direkt relevans för

fokuspersonerna i deras yrkesroll.

I Fokusperson F:s språkmiljö finns motsvarande textsamlingspunkter i form av anslagstavlor i personalutrymmet, där olika typer av information från ledning till personal, som scheman,

kontaktuppgifter, facklig information och resultatrapporter, samlas. Vid frågan om F brukar läsa där säger menar han att Det ä inte för mig. Texterna finns i språkmiljön, men är varken nödvändiga eller av intresse för F.

På B:s och Z:s arbetsplatser, som ju präglas av föreningslivets organisering, finns också ett stort antal lappar för att hålla ordning och ge stöd och kontinuitet i användandet av lokaler och material. Utöver ett antal skyltar med enstaka nominalfraser i syfte att skapa ordning finns också ett antal längre instruktioner för rutiner och hur olika saker skall användas. Dessa texter riktar sig främst till tränare, föreningsaktiva och personal och är således potentiella resurser för fokuspersonerna. I två exempel nedan ser vi hur B och Z förhåller sig till några av dessa texter.

Fältanteckning: 1Z

Z går ut i köket in i det lilla diskrummet. På väggen över diskbänken sitter tre papper med olika instruktioner för hur diskmaskinen skall hanteras. Den mest dominerande är en plansch med bilder och text för hur maskin och disk skall hanteras i olika steg. De andra är utskrifter på A4, en lista med rutiner kring hygien och diskning, samt ett anslag om att låta ren disk lufttorka till höger. Z tittar inte på skrifterna. (…)[Z]Lägger lådorna i en plastback och in i maskinen. Fäller ner och väntar ca 1 min. Z: När klick – klar! (till mig). Jag frågar om hon har läst papperna på skåpen och diskmaskinen (en av punkterna på listan berättar att man skall vänta tills maskinen klickar och tystnar innan man öppnar). Z svarar nej, hon har inte läst där, tittar på en instruktion, koncentrerad, rynkad panna och formar ljuden tyst när hon läser. Det klickar till och blir tyst. Nu klar! ler (till mig). Z öppnar och drar ut backen på bänken till höger.

I utdraget ovan bli det tydligt att Z tidigare inte har tagit notis om texterna ovanför diskbänken, hon förbiser denna potentiella resurs. Detta trots att texterna är riktade just till de som skall hantera maskinen, vilket primärt är hon. De är alltså i allra högsta grad relevanta för hennes arbete. Man kan visserligen argumentera för att Z tidigare använde instruktionen, men har lärt sig maskinen utantill och därför inte längre behöver det skriftliga stödet. Dock tyder hennes sätt att läsa texten på att hon inte är förtrogen med den sedan förut och det torde då heller inte vara den hon hade som stöd för att lära sig bruket av maskinen. I intervjun berättar Z senare också att hon första dagen blev visad hur

25

allt fungerar av en kollega. Att denna kollega har läst, och möjligen till och med skrivit, någon av texterna är troligt, eftersom Z följer instruktionen (torka till höger) och berättar för mig hur maskinen fungerar med just samma ord som i skriften (klick, klar).

Utdragen från fältanteckningen nedan visar på ännu en sådan sekvens där skriftbruksmiljön erbjuder stöd för att utföra arbetsuppgifterna, men där B förbiser den. B har innan fått en visuell och muntlig instruktion från sin kollega, arbetat sida vid sida med honom med att ta ner och rulla ihop stora reklambanderoller från idrottsplatsens stängsel. Han fortsätter sedan självständigt att upprepa det mönster han lärde sig från sin kollega (K).

Fältanteckning: 1B

(08:45) Klart!  säger B (till mig). Går med rullarna till lådorna och öppnar locket på den ena igen. Det sitter en skylt på insidan med uppmaningen Vänd texten inåt. B läser inte, han har gjort lite olika med sina rullar. Han använde inte texten som instruktion, han fick sin instruktion från K.

På skylten i lådan B arbetar med finns alltså fördjupad information – att texten skall vändas inåt – vilket K inte har sagt explicit och som B heller inte tycks ha uppfattat när han tittade på hur K gjorde. B hade möjlighet att se och läsa uppmaningen på lådans lock flera gånger, men hans agerande visar att han förbisåg att den texten var en potentiell resurs.

De båda exemplen ovan visar på att varken B eller Z per automatik utgår från att texter som är placerade i miljön runtomkring dem är potentiella resurser. I hela den kulturella kontext som omger dessa texter, en kollektivt nyttjad lokal i en ideell förening, finns en implicit uppmaning om att söka och följa de många skrifter som finns utplacerade, och som i anslutning till rumsliga resurser ger förtydliganden där handhavande eller placering inte är självklart. Mycket tyder på att

fokuspersonerna förbiser många av de texter som jag, som förstaspråkstalande besökare, direkt riktar min uppmärksamhet mot.

4.1.2 Skriftbruk – texten som resurs

Även om samtliga deltagare i undersökningen inte uppfattar många av de texter som finns i skriftbruksmiljön som resurser, innebär det inte att det inte finns några skriftbrukshändelser och texter som uppfattas som resurser i deras arbete.

4.1.2.1 Osynligt skriftbruk

B och Z svarar båda direkt nej på frågan om de läser på jobbet. I deras uppfattning kring vad språkmiljön i deras yrkesvardag har för resurser är skriftbruk inte en för dem själva synlig del. Z är den som enligt mina observationer i minst grad ägnar sig åt skriftbruk. Hon väljer konsekvent att framhålla muntliga, resurser i språkmiljön.