Ansvar och organisering

I samtal med respondenterna framgår det att det existerar osäkerhet kring vem som bär ansvaret att sprida och skapa material om att barnkonventionen blivit lag. Det framgår att idén har tagit sig ner till kommunnivå men översättningen ser olika ut beroende på var i organisationen aktören befinner sig. Respondent 2 som har en samordnande roll beskriver en del av översättningsprocessen, där de delvis använt sig av färdiga dokument framtagna Stockholm kommun:

Vi har ju tittat mycket på det och det vägledningsdokument vi tagit fram inom ekonomiskt bistånd och vuxen är ju mycket inspirerat av deras, till och med att vi snott vissa saker. Samtidigt tror jag att processen att ta fram ett material är kanske viktigare än själva slutprodukten, att många är delaktiga att fundera kring de här frågorna det missar man ju när man tar stockholmsmaterial, för då har man inte gjort förarbetet till det här stödmaterialet och då blir det svårare att implementera det sen. Det är svårare att säga “här är ett papper så här ska du jobba” än att de har varit med och tagit fram materialet så det är väl det negativa med att ha någon annans material. (Respondent 2 2020)

Respondenten belyser problem med att barnkonventionen ska få ett fäste inom kommunen då idéerna inte tolkas eller skapas fullt ut av aktörerna själva. Czarniawska (2015) menar att idéer materialiseras till exempelvis i texter och att det finns en berikande kraft när det sker av individuella aktörer. Samtidigt som respondenten är tveksam till hur materialet är skapat anser hen att det har gjorts ett bra arbete inomorganisatoriskt att få ut informationen till förvaltningar och medarbetare.

Jag tycker som vi har jobbat inom förvaltningar, med (förvaltningssamordnaren) som samordnare så har vi skapat ett bra nätverk och en bra struktur att kunna sprida ut informationen till medarbetare. Det har vi fått i uppdrag att skapa den strukturen och innehållet också. Det tycker jag att vi gör och har fått bra stöd från chefer också, men nu behöver vi göra det här och med bra förslag på hur. Samtidigt är svårigheten tycker jag att ska varje kommun i sina kamrar sätta sig ner och försöka tolka barnkonventionen och bygga upp arbete utifrån det? (Respondent 2 2020)

Det existerar en viss osäkerhet kring att varje kommun enskilt ska ta fram sitt material om tillämpning av barnkonventionen. Enligt Lundquist (1998) är det tjänstepersonernas ansvar att se till att det offentliga etoset säkerställs. De idéer och föreställningar som det offentliga etoset bygger på går att hitta återfinna i regeringsformen, som ska följas av alla kommuner och deras förvaltningar. En av grundprinciperna är att etoset ska genomsyras i alla förvaltningar samtidigt som det ska tillämpas etiskt vilket innebär att alla medborgare ska få likvärdig behandling. Det blir ett problem att säkerställa detta när kommunerna inte har samma tolkning av lagen. Respondent 4 är inne på liknande problematik:

Kommunerna får gå väldigt fritt. Jag ser att det blir enorma skillnader och vi pratar ofta om att det inte ska spela någon roll var man bor man ska få sina behov tillgodosedda ändå och det ser jag kanske inte hända i den utsträckningen som jag önskar. I slutändan blir ju konsekvensen bara att medborgare i olika kommuner får olika mycket stöd. (Respondent 4 2020)

Det finns en oro över att politiken som tillämpas inte blir jämställd och att medborgarna på grund av detta kan bli lidande. Även förvaltningssamordnaren är inne på samma spår och menar att problemet ligger i att det från nationellt håll inte finns något stöd till kommunerna i hur de ska arbeta:

Vi har den nationella strategin med den här barnrättsutredningen som skulle blivit klar i november förra året och blev uppskjuten till november detta året. Det släpar ju lite, kan man säga, stödet från nationella hållet, vilket gör också att man famlar lite, inte i mörker gör man inte, men man famlar i kommuner runt om i landet. När man inte har något nationellt stöd, det finns ju en socialtjänst i varje kommun i Sverige. (Respondent 1 2020)

För att en översättningsprocess ska kunna ske fullt ut förutsätter det att aktörerna har något som de kan tolka. Utifrån förvaltningssamordnaren svar framgår det att det saknas en nationell strategi. Lundquist modell, vilja kunna förstå, poängterar han att det krävs att de

förutsättningar för att tolka den korrekt (Lundquist 1992:76). I samtal med respondent 3 framstår det som att förståelsen inte når hela vägen ner inom kommunen:

Det är jättesvårt att säga på vår nivå som vi arbetar på, men det är väl snarare att man vet att kommunen arbetar med det, vi får information att det här sker, och att förändringar sker på kommunal nivå. Men det är jättesvårt att säga som socialsekreterare för det är inte så att jag har direkt kontakt med de som arbetar med det politiskt Det känns lite som att även om barnkonventionen har planerats att bli lag länge så tror jag att vi i Sverige och kommunerna hade kunnat vara ännu bättre förberedda på det. Så tänker jag att det är med många nya lagar, att arbetet efteråt tar tid för man inser inte hur mycket det är man behöver förändra efteråt.[…] Självklart så tycker jag att det ska finnas mer material och tydligare riktlinjer. (Respondent 3 2020)

Hen pekar ut brister i kommunikationen på både kommunal och nationell nivå. För att implementeringen av barnkonventionen ska kunna genomföras enligt vilja, kunna, förstå modellen saknas alltså en av grundförutsättningarna, förståelse. Ett sätt att lösa detta implementeringsproblem är genom utbildning och upplysande insatser (Lundquist 1992:77). Malmö kommun har enligt förvaltningssamordnaren jobbat med detta och infört flera insatser för att kvalitetssäkra arbetet de gör med implementeringen av barnkonventionen. Hen beskriver det såhär:

Det är förvaltningsledningen ytterst som svarar för att arbete genomförs men utifrån den stödstrukturen som vi har haft så har vi använt den kompetens som finns hos barnrättsombud och barnrättssamordnare och i de arbetsgrupper som fått uppdragen att från förvaltningen ledning arbeta med olika utvecklingsarbeten kring barnrätt, så har vi också tillfört kompetens genom att det har varit barnrättsombud och avdelningsamordnare med i arbetsgrupperna så att vi hela tiden har kompetensen i gruppen sen har vi också utbildat chefer och det som vi kallar för 1a socialsekreterare som har ett särskilt ansvar inom respektive enhet. (Respondent 1 2020)

Socialsekreterarna bekräftar bilden om att det skett många utbildande insatser “När det här

var helt nytt så var det ju mycket föreläsningar och utbildningar kring det” (Respondent 4

2020) Samtidigt så menar en annan socialsekreterare att det inte sker på ett övergripande

sätt, eller efter att lagen trädde i kraft:

Jag känner inte att det från ledningens håll blivit så mycket fokus på att vi verkligen gör det. Sen är det ju mycket annat som tagit fokus och kanske att det inte blivit så mycket fokus på det här som tanken var för ett halvår sedan. Jag tycker inte att det följs upp

ordentligt. Jag känner inte att det direkt görs nu, på ett strukturerat sätt mer att de kanske tar upp det ibland. Det hade varit bra om det kom mer övergripande ovanifrån så att det är utarbetat vad vi ska göra, någon plan eller så. (Respondent 5 2020)

Det råder en viss diskrepans mellan det förvaltningssamordnaren anser sig ha åstadkommit och hur det upplevs av aktörerna på lägre nivåer. Respondent 4 som tidigare uppgav att det funnits mycket insatser menar även att insatserna var för många och att tydlighet saknades:

Ledningen fick ganska mycket tillbaka i, av medarbetare om hur överbelastat det blev i vissa perioder och att det frågats vad som ska prioriteras.[…] Lite sådär att man väntar på att få mer information som inte riktigt kommer och då får vi bygga upp vår egen tolkning av det. Det är svårt. (Respondent 4 2020)

Även samordnaren medger att de dokument som tagits fram på kommunnivå kan verka svårtydda och av mer formell karaktär:

En som är för hela Malmö stad och en som är för vår förvaltning hur ska vi omsätta det här i praktiken då, dom finns ju där och dom har vi ju att förhålla oss till. Men de är ju väldigt luddiga som styrdokument oftast är, det är fina formuleringar och övergripande, själva verkstaden måste vi ju ta fram. (Respondent 2 2020)

Som tidigare nämnts är idéresan i behov av ett kunskapslyft, något som kan komma i form av skriftlig vägledning och stöd i tolkning. Risken att aktörerna ”famlar lite” som förvaltningssamordnaren uttryckte det är överhängande när detta inte finns att tillgå. Samordnaren anser att problemet ligger i att det saknas nationella verktyg för att de ska kunna komma vidare i sitt arbete:

Myndigheterna som har ett ansvar, barnombudsmannen framförallt som har ett utbildningsansvar de behöver komma ut med mer och ge oss mer verktyg. Men jag vet inte om det är tillräckligt och vad ska det leda till, vad blir nästa steg i det hela? Det är en stor organisation och hur omsätter man det här i praktiken? (Respondent 2 2020)

Hens uppfattning bekräftas av en socialsekreterare som anser att det finns kunskap inom socialtjänsten men att den kunskap de saknar inte går att hitta på kommunal nivå utan måste komma från nationell nivå.

som de inte är med. Vi har kunskap om barns kognitiva utveckling men det i paritet med barnkonventionen var är det man ska dra gränserna? (Respondent 6 2020)